Originaltitel: Five Easy Pieces (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Jack Nicholsons första film efter Easy Rider. I denna rulle ger han ytterligare prov på lysande skådespeleri i form av imploderande vredesutbrott. Särskilt minnesvärd är scenen i bilen är han skakar skiten ur både ratten och sig själv. Nicholson är den sombarnpianospelande numera bowlinghallsöldrickande oljearbetaren som söker rötterna i form av syster och döende far. Minns nästan ingenting, mer än att den aldrig lyfte. Slutet var i och för sig fint; han drar med långtradaren. Bra gjort, kändes det som.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Den stora behållningen, kanske till och med den enda, är Jack Nicholson. Och hans rollfigur Robert Dupea. Och sättet han spelar sin roll. Visst är det en hel del igenkännande vargflin och vredesutbrott men där finns också en skörhet som framför allt kommer fram i slutet, som både är rörande och överraskande. Oljearbetaren Dupea lämnar sitt jobb och sin flickvän för att försonas med sin sjuka far. Flickvännen, den avdankande partypinglan Rayette (Karen Black), suger sig fast som en igel och blir mer och mer frustrerad när Dupea rinner ur hennes händer för att slutligen försonas med sig själv i passagerarsätet på en flyende långtradare. En inte helt godkänd uppföljare till Easy Rider men såhär i backspegeln ändå en fin film.
Originaltitel: Soldaat Van Oranje (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Regi: Paul Verhoeven. I rollistan: Rutger Hauer. Var har jag sett det förut? Jo, i Turkisk Konfekt! Vissa filmer kräver mer koncentration än andra. På blodig mark är förmodligen bättre än vad jag upplever den, men jag hänger verkligen inte med. Det är andra världskrig och holländare, motståndsrörelser och svek. Guus. Erik. Alex. Van der Zanden. Bollen passas vidare i vad som kunde varit ett anfall i fotbolls-EM. Den holländska drottningen finns med, jag tror hon befinner sig i exil i London under hela filmen. Början och slut knyts ihop av att hon landar på hemmaplan efter krigets slut. Då är Hauer pilot, typ. Nja. Skumpig musik och en väldans massa olika miljöer. Not in my book, som den här bloggens enda läsare skulle skrivit.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jag upptäcker att mina historiakunskaper om det andra världskriget vad gäller inblandade europeiska länder är starkt begränsade. Holland har till exempel legat helt utanför mitt perceptionsfält. (Det är för övrigt ett land som överhuvudtaget är mig ganska anonymt.) På Blodig Mark ger mig en gnutta insikt i landets roll gentemot den tyska ockupationsmakten och den holländska motståndsrörelsen. Berättelsen kretsar kring en grupp studenter som till början är ganska likgiltiga gentemot kriget men med tiden tvingas välja sida och fatta avgörande beslut vilket påverkar både deras vänskap och deras egna liv. Den har en spänning och nerv trots att den är ganska snabb och snäv i svängarna. Det gäller att hänga med som Nacka Skoglund skulle ha sagt.
Originaltitel: The Jazz Singer (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Al Jolson, en figur som jag aldrig hört talas om, men som verkar ha varit en av de största på sin tid. Största i form av underhållare, musiker, skådespelare. I Jazzsångaren spelar han en judisk ung man som bryter sig loss från sin pappas stränga tyglar och börjar sjunga "jazzsånger" på barer istället för att följa sin fars spår i synagogan. Till slut hamnar han på Broadway, blackfacesminkad och gråtmild och sjunger tårarna ur publiken.
Jazzsångaren är en "part talkie", det vill säga att vissa delar - i det här fallet sångerna som Jolson framför - "hörs". Dialogen är stum med textskyltar. Det finns några undantag när Jolson pratar till publiken i samband med framförandet av sånger. Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta information om att det gjordes försök med ljudfilm långt tidigare, redan i slutet av 1800-talet. Vitaphone verkar ha varit the shit på den tiden. Dock var det inget som publiken nappade på, och det folket inte vill ha, det ska folket inte få.
Pluset på trean är väl för att det känns bra att se något som bokstavligen hade en fot på vardera sidan milstolpen ljud. My mammy, my mammy.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Jazzsångaren är en stumfilm som av filmhistoriker betraktas som den allra första talfilmen. Ett historiskt paradigmskifte som naturligtvis känns lite speciellt att vara med om. 85 år efter att det hände. Den populäre sångaren Al Jolson spelar den judiske jazzälskande Jakie Rabinowitz som hamnar i en dispyt med sin far och rymmer hemifrån, byter namn till det mer amerikanska Jack Robin, gör succé som svartmålad underhållare och återvänder hem för att försonas med sin sjuke pappa. Det är tekniskt intressanta kameraåkningar i filmen som gör att den känns modern och ur ett samhällsperspektiv så är filmen mer än bara den första talfilmen - den är ett skolexempel på det amerikanska samhället ur ett integrations- och assimileringsperspektiv. You ain't heard nothing yet...
Originaltitel: Metropolis (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Fritz Lang levererar tysk expressionism (även om Lang var från dåvarande Österrike-Ungern, hmmm...) i tre delar; upptakt, mellanspel och furioso. Futuristiska staden Metropolis med klockor som har tio timmar, cityplanes och skytrains. Under jorden ligger Arbetarnas stad där människor slavar i takt bland ånga, kugghjul och gallergrindar. Ovan jord finns Sönernas klubb där de atletiska friluftsmänniskorna trivs och frodas. Härskaren över Metropolis är Joh Fredersen, vars son Freders kärar ner sig i en Maria som kommer upp från underjorden för att visa arbetarbarnen deras bröder och systrar. Freders beger sig ner i djupet för att leta efter Maria och upptäcker de fasansfulla villkoren under vilka människorna lever där. Ett uppror är i antågande. Uppfinnaren Rotwang är samtidigt bara timmar ifrån att färdigställa en maskinmänniska som genom en Frankensteindoftande process med bubbel och elektricitet får utseendet av Maria. Joh Fredersen ger henna uppdraget att förstöra relationen mellan arbetarna och Maria, för att undslippa revolutionen. Lite senare ger dock uppfinnaren otwang henne uppgiften att förgöra Metropolis, Joh Fredersen och hans son, eftersom Joh Fredersen tydligen norpat Rotwangs tjej Hel vid ett tidigare tillfälle. Resultatet av det dramat blev sonen Freder. Babels Torn gör ett gästspel och Maria magdansar männen till vansinne. De sju dödssynderna kommer ut ur sina koffertar och liemannen i skelettversion svingar sitt redskap. Maskinerna ska dö och översvämningen trycker upp alla barn och arbetare till överjorden. Det hela slutar med ett handslag mellan Joh Fredersen och en arbetare där sonen Freder är medlaren mellan hjärnan och händerna, nämligen hjärtat.
Grymma specialeffekter och symmetriskt bildspråk. Användning av Schufftanmetoden för scenerna med stora kulisser och människor.
Inte alls omöjligt att anledningen till att jag starkt lade märke till scenerna där arbetarna placerar stora visare på de platser där lampor lyser är för att Freddie Mercury gör just det i videon Radio Ga Ga, som innehåller scener ur Metropolis. Allt hänger ihop.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det här är episkt! Metropolis känns på många sätt långt före sin tid, storslagen och avskalad, effektfull och enkel, futuristisk och konservativ, biblisk och mystisk... Som många andra filmer så höll den på att ruinera filmbolaget. Omklippningar, omredigeringar och restaureringar har präglat Metropolis historia och det finns mängder av populärkulturella referenser till filmen. Fritz Langs expressionistiska drama är och förblir ett mästerverk.
Originaltitel: La Reglè Du Jeu (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ja, det tar bara några minuter innan jag tappar bort mig. I handlingen. Vem är vem? Jag antar att jag är allergisk mot franska gamla filmer. Det måste vara nåt psykiskt. Men det är roligt ibland med allt spring och hur de skjuter fåglar och kaniner och varandra där ute på landet. Edvin Ek har ju fattat bra mycket mer än jag, som jag minns det. Och de mekaniska speldosorna, de var roliga också.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det jag mest kommer ihåg av filmen är den farsliknande förvecklingsdramaturgin. Det är mycket spring i dörrar, mycket vänslande och en hel del medlande på det borgerliga godset där spelet utspelar sig. Filmen blev ett fiasko vid premiären och förbjöds kort därefter då den ansågs skada den allmänna moralen. 20 år senare mottog filmen internationella hyllningar vid filmfestivalen i Venedig och 2006 hamnade den i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Personligen hade jag kunnat vara utan den.
Originaltitel: The Silence Of The Lambs (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Anna i Brevåg, Lit.
Roberts betyg: 4
Kommentar: "Good evening Clarice", säger seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) milt när FBI agent Sterling (Jodie Foster) kommer på besök i specialfängelset för att försöka få Lecter att hjälpa henne med i jakten på en annan mördare - Buffalo Bill. Det utvecklas till ett spel mellan Lecter och Sterling som Lecter njuter av, och som tvingar Sterling att möta sina undanträngda barndomstrauman. Bra redan från första scenen med den uppåtkämpande pyjamasklädda lilla flickFoster i en lummig, dimmig och fågelkvittrande träningsbana. På väg mot utveckling, mot itutagande. Hopkins så lysande, så lysande som Lecter; äcklig, allvetande, beräknande, psykopatisk. Mindes scenen där FBI bryter sig in i huset som mycket bättre och tätare, som att jag faktiskt gick vilse, men denna gång var den närmast klumpig. När lammen tystnar och karaktären Hannibal Lecter föregicks av Röda Draken, från 1986. Hur jag än försöker får jag inte riktigt ihop det nystanet med remakes och uppföljare, men kanske fortsätter jag mitt sökande, kanske nästa gång jag har en god vän till middag.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Hannibal Lecter blev Hannibal the Cannibal med hela biopubliken efter När lammen tystnar, den enda skräckfilm som vunnit en Oscar för bästa film. I och för sig skulle jag inte kalla den en skräckfilm i ordets egentliga bemärkelse, däremot använder den en subtil, psykologisk och nervkittlande dramaturgi som är både spännande och skrämmande. Jodie Foster är mycket bra som FBI-agenten Clarice Sterling men Anthony Hopkins glänser som den smått bisarra men otäcke massmördaren och kannibalen Hannibal Lecter. Filmen blir inte bättre med åren men den ursprungliga känslan sitter kvar. När lammen tystnar är en given film i det här projektet!
Originaltitel: The Outlaw Josey Wales (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Clint Eastwoods egen favorit, och det kan jag förstå. Han är ung, snygg, tystlåten men eftertänksam och han är ute efter hämnd. Så långt allt som vanligt. Men där den ordinära western känns svartvit i fråga om cowboys, soldater, indianer, goda och onda - där nyanserar Eastwood karaktärer och handling på ett klart tilltalande sätt. Indianerna har humor, soldaterna tjallar på varandra och gamla gummor skjuter skarpt. Mannen utanför lagen är både stundtals vackert filmad och faktiskt ambitiös när det gäller att berätta nåt mer än pangpang, även om det givetvis finns mycket av den varan under de dryga två timmarna.
Eastwood både regisserar och agerar, som vanligt, och Josey Wales signum (förutom den obligatoriska höghastighetstekniken med revolvern) är att han spottar tuggtobak. Inte en eller två eller tre gånger, utan närhelst det ges tillfälle. Han spottar på marken, på människor, på hundar, på insekter, i skålar och på verandor. Som i Det våras för sheriffen, fast mer underhållande här faktiskt. En minnesvärd scen är när Wales och hans unge följeslagare lägger ner varsin häst för att gömma sig från förföljarna. Ett grepp jag sett i John Waynerullen Rio Grande från 1950 (tyvärr och oförståeligt inte med i boken). Alla hästar som ramlat och rumlat under alla dessa inspelningar. Hur mådde de egentligen?
En liten armbåge i sidan är att hövdingen Ten Bears spelas av Will Sampson, mer känd som Chief i Gökboet.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Clint Eastwood, regissör och huvudrollsinnehavare, sin egen ständige vapendragare, den ärrade revolvermannen, hämndlysten, allvarlig men i grunden varmhjärtad. Här spelar han ut hela registret, som i och för sig inte är särskilt stort när det gäller mr Eastwood, och det är okej. En klassisk västern, varken mer eller mindre.
