Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Al Jolson, en figur som jag aldrig hört talas om, men som verkar ha varit en av de största på sin tid. Största i form av underhållare, musiker, skådespelare. I Jazzsångaren spelar han en judisk ung man som bryter sig loss från sin pappas stränga tyglar och börjar sjunga "jazzsånger" på barer istället för att följa sin fars spår i synagogan. Till slut hamnar han på Broadway, blackfacesminkad och gråtmild och sjunger tårarna ur publiken.
Jazzsångaren är en "part talkie", det vill säga att vissa delar - i det här fallet sångerna som Jolson framför - "hörs". Dialogen är stum med textskyltar. Det finns några undantag när Jolson pratar till publiken i samband med framförandet av sånger. Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta information om att det gjordes försök med ljudfilm långt tidigare, redan i slutet av 1800-talet. Vitaphone verkar ha varit the shit på den tiden. Dock var det inget som publiken nappade på, och det folket inte vill ha, det ska folket inte få.
Pluset på trean är väl för att det känns bra att se något som bokstavligen hade en fot på vardera sidan milstolpen ljud. My mammy, my mammy.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Jazzsångaren är en stumfilm som av filmhistoriker betraktas som den allra första talfilmen. Ett historiskt paradigmskifte som naturligtvis känns lite speciellt att vara med om. 85 år efter att det hände. Den populäre sångaren Al Jolson spelar den judiske jazzälskande Jakie Rabinowitz som hamnar i en dispyt med sin far och rymmer hemifrån, byter namn till det mer amerikanska Jack Robin, gör succé som svartmålad underhållare och återvänder hem för att försonas med sin sjuke pappa. Det är tekniskt intressanta kameraåkningar i filmen som gör att den känns modern och ur ett samhällsperspektiv så är filmen mer än bara den första talfilmen - den är ett skolexempel på det amerikanska samhället ur ett integrations- och assimileringsperspektiv. You ain't heard nothing yet...
No comments:
Post a Comment