Filmen sågs på DVD Bio Regina i Östersund.
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 31: Saker jag gillar med Titanic: Det känns ibland som att jag är ombord när det sjunker, så bra är effekterna, stämningen, forsande vattnet, fallande människorna, paniken, mörkret, elen som slås ut. Jag gillar undervattensbilderna på vraket, hur extremt genomtänkt det är vid filmandet och jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts på bara ett av alla klipp under ytan. Jag fantiserar om hur mycket resurser som lagts överhuvudtaget på bilder och effekter, av folk som jobbar med just sånt, och inte hörs eller syns som DiCaprio eller Winslet. Jag gillar väldigt mycket transformationerna från nutida vrak till dåtida palats och tvärtom.
Saker jag ogillar med Titanic: Den evighetslånga inkörsporten tills katastrofen sätter igång. Kärlekssagan mellan Jack och Rose. Jag vrider mig. Han, med MichaelJFoxspring i benen och lust i hjärtat uppmanar henne jag vet inte hur många gånger: kom här, den här vägen, vi går hit, vi gör det här, vi gör så här. Även när skeppet sjunker ska han liksom manövrera henne; vi testar den här vägen, vi måste ta oss ut, vi springer hit, vi springer dit, vi gör si och så. Hon följer efter, han är ju konstnär med frihet i blick. Och så bilscenen så klart. Den där handen på immiga rutan är så sliskig att jag imploderar.
Ja, den väcker starka känslor den här filmen. Lyssnade på ett radioprogram med vad hette hon, författaren? Hon sa nåt om de där stora känslorna, den där magnifika kärleken, Bortamedvindenkärleken, det grandiosa; hon sa nåt om att man ska tillåta sig att känna så, att det liksom är essensen av i alla fall förälskelse. Jag vet inte, jag kanske håller på att bli gammal. Det är ju nåt med det där bombastiska, att bara hänge sig och släppa tyglarna. Det äter mig på nåt vis. När Jack står där i fören och tjoar I´m the king of the world så sänker jag liksom den inre blicken lite skamset och tänker bara att nä, det är du inte. Jo, kanske just nu, i en sekund, men det går över. Eller under. Kanske är jag avundsjuk. På Jack i Titanic av alla djävlar.
Och så slutscenen, den har jag aldrig fattat. Jack i arbetarpaltor kyssmöter Rose i trappan på Titanic och hela fartyget applåderar. Vad innebär det egentligen? Det måste jag googla.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Vi avslutar Decemberöverenskommelsen och året 2015 med en riktig storfilm. Jag har sett Titanic flera gånger och de första gångerna så snyftade jag en hel del till historien om Rose (Kate Winslet) och Jack (Leonardo DiCaprio). Det var mest historien om Rose, den ensamma överklassflickan som är fast i ett förhållande hon inte har valt, som berörde mig mest. Den sentimentala och romantiska berättelsen om hur Rose trotsar sitt öde och faller för tredjeklasspassageraren Jack får stort utrymme i filmen men lika stor plats får historien om världens då största och luxuösa passagerarfartyg som sjönk på sin jungfrufärd 15 april 2012. James Camerons blandar romantiskt kärleksdrama med en fasansfull katastrof och kryddar med fantastiska scener och effekter. Det är smart och säkert en nyckel till hans enorma framgång med den här filmen.
Den här gången väljer jag att se filmen om en båt och som en klassresa. Kärlekshistorien kommer man liksom ändå inte undan. Titanic med sina 2200 passagerare var både ett flytande palats i jugendstil men också ett samhälle i miniatyr. En hierarkisk ordning där de fattiga trängdes på undre däck medan de välbärgade promenerade på soldäck och åt lyxiga middagar. I samtalen mellan de förnämaste av de förnäma vävs fakta in om fartyget, om passagerarna, om detaljer och situationer som sätter Titanic i sitt historiska sammanhang. Tydligen anlitade Cameron även samma företag som levererat möbler och inredning till Titanic för att få alla inventarier så exakta som möjligt. Det var strängt förbjudet för de i tredje klass att vistas bland första klassens resenärer. Jack trotsar detta och lyckas därmed rädda Rose från att hoppa från aktern. Ja, det måste ju till en händelse som fick de två att mötas naturligtvis. Och bli förälskade. Rose fascineras av det äventyrliga liv som Jack lever men också av den uppsluppna stämningen och de roliga festerna på undre däck. Hennes svek mot sin osympatiske fästman och sin martyrmor är ett slags omvänt klassförräderi och framhålls som helt självklart i filmen. Själva katastrofen skildras övertygande under nästa halva filmen, ca en och en halv timme (det tog drygt två timmar för Titanic att sjunka), vilket ger stort utrymme för att hinna skildra hur människorna på skeppet beter sig och utvecklas när faktumet står klart. Hur orkestern fortsätter spela för att undvika panik. Bisarrt men ändå fullständigt självklart. Hur tredjeklassen hindras tillträde till livbåtarna. Hur styrmännen inte vågar fylla livbåtarna. Hur man drar vapen i panik. Hur miljonären Guggenheim klär sig i sina finaste kläder för att "go down as a gentleman". Drygt 1500 personer omkom, de allra flesta från tredje klass. Det var många svenskar ombord på Titanic. Emigranter som sökte ett nytt liv i USA. Även i filmen finns en del svensktalande, dock mer eller mindre övertygande. Personen som Jack möter i sin hytt till exempel är Anders Falk som egentligen gjorde en dokumentär om filminspelningen för The Titanic Historical Society.
Det sämsta i filmen är nog dialogen och främst den krystade och överdramatiserade dialogen mellan Rose och Jack. Ibland på gränsen till pinsam. De romantiska scenerna fyller sitt syfte men jag ger inte särskilt mycket för dessa längre. Däremot är övergångarna mellan nutid och dåtid, skeppets förvandling från vrak till fartyg och omvänt, Roses ögon som ger begreppet tillbakablickar ett helt nytt ansikte, otroligt fina. Sentimentala, javisst men snygga och känslosamma. 11 välförtjänta Oscars fick filmen och kanske att den känns lite överspelad och omsprungen så här snart 20 år senare så är det fortfarande en stor upplevelse. Ett fint avslut på ett fint filmår. Gott nytt år!
