Originaltitel: Obchod Na Korze (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Precis i början visas en hastig inledningstext, en kort information som jag måste pausa för att hinna läsa. Den lyder: "Following the occupation of Czechoslovakia by Hitler's army and the declaration of a Slovak state, one of the first political acts of Tiso's regime was the voluntary acceptance of the Nuremberg Race Laws."
Det är en hel del i den korta texten som jag inte har, eller hade, en aning om. Den tillfälliga slovakiska republiken mellan 1939-45, i vilken filmen utspelar sig 1942. Tiso, avrättad till slut. Nurnberglagarna. Rättegångarna har man ju hört talas om, lagarna är nåt helt annat. Och att partisymbolen för Slovakiska Folkpartiet, lett av Tiso, är den som syns på olika ställen, och som monteras på Segertornet, som byggs genom filmen. Och sedan termen arianism. Mycket nytt, som är gammalt.
Nåväl. Det verkar ligga nån slags arvstvist och skava mellan de båda systerfamiljerna. I den ena finns Tóno, knaper snickare och ointresserad av armėn. I den andra finns Marcus, välfylld kommendant och intresserad av makt. Marcus fixar så att Tóno får bli ariansk kontrollör av en judisk butik, som drivs av en mer eller mindre döv änka. Detta firar de båda familjerna med en riktig fyllemiddag där ta mig tusan tio snapsglas far i backen ett efter det andra. Tóno i högform, hycklande Hitler, vinglade på en stol. Hade han haft en slips hade den garanterat suttit knuten runt pannan.
Väl på jobbet visar det sig snart att butiken är en kuliss, finns inte mycket att sälja där, men den och änkan hålls under armarna ekonomiskt av den judiska befolkningen. Änkan gillar inte att jobba på sabbaten, utan ägnar sig då hellre åt soppa och grammofon. Tumba tumba tumba la, minns hon. Tóno och änkan blir vänner, kommer nära. Sen påbörjas deporteringen. Tågvagnar fylls, namn ropas upp. Tóno vill försöka gömma änkan, men råkar döda henne istället. Här några väldigt intressanta scener när Tóno hittat änkan död i nån form av skrubb och stänger dörren. Då blir kameran som en "förföljare" och hänger sig fast i Tóno som rör sig förtvivlat runt i rummen och vid åtminstone fyra tillfällen tittar uppgivet och sorgset in i kameran. Vad är kameran här? Representerar den Tónos samvete? Skam? Som förföljer honom och inte släpper? Omvärldens framtida blickar? Till slut blickar både kameran och Tóno upp mot en krok i vilken Tóno snart hänger sig. Först släpper han ut hunden och, så att säga, stänger butiken. I en drömsekvens dansar, om jag fattar det rätt, änkan och hennes make ut genom butiksdörren, ut i en överexponerad blåsorkesterglädje. Antar att orkestern står och spelar på just den plats där Segertornet byggdes.
En personlig, pinpointad gestaltning av något enormt och oerhört. Två öden, bland miljontals. Suveräna insatser av Tóno och änkan.
Tyvärr har jag min vana trogen lite svårt att hänga med i svängarna stundtals, gällande vem som är vem.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jag har svårt att hänga med i början och tycker dessutom att det känns lite taffligt men så plötsligt händer något. Efter middagen med svågern då Tóno motvilligt blir utnämnd till kontrollant av en judisk butik så sitter jag som klistrad. Kanske är det det briljanta samspelet mellan den gamla änkan Lautmann och Tóno, kanske är det hoppfullheten i det allvarliga eller det allvarliga i hoppfullheten, eller det rörande i frågan om individuellt ansvar och skuld. Något är det som gör att jag dras in i filmen och får känslan av att vara en medspelare. Det är både fint och lite obehagligt på samma gång. Många filmer har gjorts om Förintelsen men den här tycker jag sticker ut då den fokuserar på den vanliga människans ansvar på ett sällan skådat sätt. En enskilda individen, ointresserad av politik och ideologi, som ändå tvingas förhålla sig till det totalitära samhälle han befinner sig i. Den fick en välförtjänt Oscar för bästa utländska film.
Originaltitel: Lone Star (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: En film om gränser.
Exempelvis landgränser. Den mellan USA och Mexiko och historiken kring den; hur människor har tagit sig över den åt båda håll av olika anledningar. Ett streck i sanden. Slaget vid Alamo. Kom ihåg det.
Exempelvis kulturella gränser, de mellan indianer, mexikaner, afroamerikaner och "vita". Och gränser inom dessa grupper. Den överallt närvarande rasismen. Hur det efter en skjutning på Big O´s - ett ställe för afroamerikaner - blir skolmöte där det debatteras vilken historiebeskrivning som egentligen stämmer. Hökar och duvor, konfliktsökare och medlare ("det är kulturer som möts, på ont och gott").
Exempelvis lagliga gränser. Sherifferna som använder sin makt och sitt inflytande för att utvidga sitt mandat och börjar mörda, muta och förskingra.
Exempelvis interpersonella gränser. Det minerade ingenmansland som uppstår mellan svikande fäder och svikna söner. Sherifflegenden Buddy och hans son Sam. Barägaren Otis och hans son Delmore och vidare till dennes son Chet.
Exempelvis intrapersonella gränser. Bunny som, för att kunna hålla sig på "rätt" sida mentala gränsen (prata om amerikansk fotboll), behöver ett eget litet apotek med mediciner.
Exempelvis kärleksgränser. Älskarinnor och älskare vid sidan om äktenskapen. Eller Sam och Pilar som efter 23 år isär går över gränsen igen (han nu skild, hon nu änka) och känner igen sig, gillar vad de känner igen.
Exempelvis tabugränser. Det grekiska tragedislutet där Sam och Pilar upptäcker att de är halvsyskon, men kör på ändå. Slaget vid Alamo. Glöm det.
Vid flera tillfällen i filmen några fantastiska övergångar mellan då och nu, som man ju också skulle kunna kalla gränser - som gås över. Hur kameran vilar på en person, sakta börjar svepa åt ena eller andra hållet, för att utan klipp landa i en scen som utspelar sig 35 år tidigare. Den har liksom legat där och vilat lite bredvid, den nya scenen, och rest sig i startblocken i exakt rätt ögonblick för att långsamt rulla igång. Och sen tillbaka till nutid. Sömlöst och väldigt snyggt arrangerat. Det är definitivt en av höjdpunkterna i filmen, dessa övergångar. Och Kris Kristofferson som ärkesvinet tillika sheriffen Charlie Wade. Man behöver liksom aldrig ens börja undra vem som är grisen i stian. En naturbegåvning.
Dock punktvis ganska taffligt skådespeleri/regi. Jag tänker på mötet i skolan där det ska forceras in väldigt mycket olika åsikter och synpunkter, och där det verkligen "levereras" repliker. Jag tänker på de där sakletarna som ska ropa åt varandra hela tiden, de ropar flera gånger för många. Jag tänker också på absoluta slutscenen som känns som ett plockepinn av märkliga repliker, exempelvis där Sam tar Pilars hand och säger nåt i stil med "Om detta vore första gången jag träffade dig, så skulle jag ändå vilja vara med dig". Vad fan menas med det?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Personliga minnen. Gemensamma erfarenheter. Det privata och det politiska. Synliga och osynliga gränser. Historiska tolkningar. Vem äger rätten till dåtiden och framtiden? Det låter kanske lite djupt och även om filmen innehåller dessa svåra och ibland obekväma perspektiv så vävs de snyggt in i formatet av en modern västern, en deckare i sydstatsmiljö, skickligt och spännande berättad. Det är en historia om ett samhälle i förändring och det som skaver när gränserna behöver utmanas. De sömlösa övergångarna i tillbakablickarna är ljuvliga att se. Och Kris Kristofferson som ett jävla arsel är väldigt övertygande. Lone Star känns som en viktig film och även om den har sina kvalitetsbrister så är den sammantagna bedömningen starkt positiv.
Originaltitel: Ossessione (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Neorealism. Så, nu var det sagt. Försökte mig på att förstå begreppet (givetvis nästan helt utan framgång, känns det som) eftersom denna film av somliga anses vara en av de första neorealistiska. Av somliga andra stämmer det inte. Så brukar det ju vara. Jag blir faktiskt mest nyfiken på vad just neo innebär i sammanhanget. Nyrealism? Först realism, sen nåt annat, kanske mer fantasi och experimenterande(?), och sen: nä, nu börjar andra världskriget gå mot sitt slut, nu kör vi lite realism igen. Jag tänker att det första tåget som kommer åkande där i början av filmhistorien ju borde kunna anses vara realism? Även om det uppfattades som ofattbart, rent upplevelsemässigt (kommer det där tåget att åka rakt igenom duken ut dit vi sitter och köra över oss?). Men väldigt i början finns ju även scififantasi, exempelvis Resan Till Månen. Är det de tidiga filmerna som kan betraktas som realism i det här fallet? Och sen nån våg av annat, och så tillbaka till realism, ny realism. Egentligen är det väl skit samma. Det ska handla om enkla, kanske fattiga livsförhållanden, inspelade på och i autentiska miljöer (jag tänker: inte i studio), gärna med oetablerade skådisar. Progression, eller kanske lika gärna avsaknaden av sådan? Den enkla människans vardagskamp. Diskbänksrealism, socialrealism, nyrealism, social realism. Realistisk realism.
Lite westernfeeling i början när luffarfrämlingen Gino kommer till byn, sovande och tjuvåkande bak på lastbilsflaket. Hans ansikte döljs hela vägen, från flaket över gårdsplanen, genom nästan saloonsdörrarna in i baren med sjaskiga disken och restaurangen med pianot vidare in i köket där hans kropp först döljer husfrun Giovanna, man bara skymtar och anar henne, och sen konfronteras de båda med varandra och tittaren med de bådas ansikten i varsin närbild. Kärlek vid första ögonkastet får man väl säga. Köttets lust är väckt, och har inga planer på att gå och lägga sig. Giovanna har ett trasigt förflutet och verkar även ganska enormt missnöjd i äktenskapet med sin korpulente (men hyfsat välbemedlade, that´s why) man vars feta fingrar hon skyr som pesten. Maken ger Gino i uppdrag att försöka fixa viktiga saker; bilen och pumpen - pumpen, denna symbol för det trasiga hjärtat, den liv- och vattengivande, livsnödvändiga konstruktionen. Gino lyckas lura iväg maken på reservdelsjakt för att kunna hamna ensam med Giovanna. Passionen mellan Gino och Giovanna är omedelbar och de lovar ganska omgående att de ska leva ihop resten av livet. Gino klamrar sig kvar i huset, men trekammardrama finns inte på hans bucket list. Maken helt ovetande om vad som försiggår, rultar runt lite neonaivt. Följ med mig, säger Gino till Giovanna. Vi rymmer, vi drar ut på vägarna, till nästa ställe. Giovanna tvekar, hon vill inte lämna tryggheten, hon har levt ett liv på marginalen tidigare, kanske även under gränsen. Det kommer bara sluta med att hon får be om mat, om hjälp, om plats.
Här första gången av åtminstone tre, där det klipps till en scen där man inte får någon överdriven uppbyggnad innan. Jag tycker mycket om de scenerna. Gino och Giovanna kommer gående på en landsväg. Det visar sig i dialogen dem emellan att de faktiskt har gett sig av, medan maken fortfarande är borta. Men när de sätter sig för att vila börjar Giovanna tveka igen, och det slutar med att hon återvänder hem, medan Gino fortsätter luffa. Denna gång tjuvåker han på tåg, och när han inte kan visa giltigt färdbevis eller har pengar till biljett är det nära att han åker av på nästa station (något som i och för sig inte verkar bekomma honom särskilt). Då kommer artisten "Spanjoren" till räddning, han sitter där mittemot med en La Gazetta dello Sport i händerna, och betalar både Ginos biljett och böter. De båda slår sig ihop, även om Gino längtar bort och iväg. Här nånstans kommer den andra av tre favoritscener, när Gino plötsligt sitter på väskan på en kaj, och av dialogen med en förbipasserande visar det sig att Gino har valt att inte mönstra på båten som nyligen lagt ut. Istället återvänder han till Spanjoren.
På ett myllrande torg träffar Gino på Giovanna med make. De hamnar på restaurang där den kalasande maken ställer upp i sångtävling. Medan han står på scen fördjupar sig Gino och Giovanna i varandra. Gnistorna slår och klockan har slagit åtgärdstimmen. Maken måste bort. De åker iväg alla tre och när överförfriskade maken måste stanna för luft föreslås förarbyte. Sedan klipp till den tredje av tre favoritscener, när det är dagen efter och vid olycksplatsen, där ett uppbåd av poliser och nyfikna har samlats, och man får återigen via dialog veta vad som har inträffat. Gino ljugberättar att maken tappat kontrollen över bilen och kraschat genom räcket, ner för slänten och dött olycksdöden. Gino själv och Giovanna har mer eller mindre mirakulöst klarat sig utan skador. Underligt, tycker de flesta, men vad ska man göra. Slut på del 1.
I andra delen är Gino och Giovanna tillbaka på restaurangen, öppnar upp och försöker få ruljans. Det går sådär. "Visst var det det här vi ville?" undrar de. Gino är missnöjd, bitter, uttråkad. Han dricker och dricker och luffarpulsen börjar slå, han vill sälja och dra iväg. Han upplever att döde maken spökar i alla rum. "Det är inget yrke att vakta en död mans hem". Giovanna vill stanna och bygga nåt stadigt, tryggt. Prästen kommer på besök och shotar örtlikör, säger att det de har är ohållbart. Giovanna får dock styr på affärerna, med musik, folk och rörelse. Spanjoren kommer på besök, vill locka med sig Gino, men de skiljs åt, tar olika vägar. Giovanna får 50tusen lire från en livförsäkring efter maken. Det gillar inte Gino alls, han känner sig utnyttjad och lurad, tar sin tillflykt till ballerinan Anita. Giovanna ser dem tillsammans, konfronterar Gino som ger henne en offentlig örfilning. Från närbildsslagen till fågelperspektiv där "samhället" liksom stannar upp och uppmärksammar vad som sker, reagerar nyfiket och dras till händelsen, men skingras ganska direkt och kvar i mitten står Giovanna i ensamhet. Känns ju lite neorealistiskt, eller socialrealistiskt, på samma sätt som scenen där Giovanna sitter utsjasad vid ett bord och äter och börjar läsa tidningen men somnar ifrån allt, sittande vid sitt liv så som det blev.
Samtidigt börjar sanningen om den tidigare bil"olyckan" sippra fram, nya vittnesmål, pusslet läggs på utredningsbordet. Passar bra så här i Palmetider. Gino och Giovanna försöker igen. Kan det kanske bli något? Giovanna blir gravid och menar: "vi två som har tagit ett liv, kan göra ett nytt". Här en lite udda scen med ett barn som driver omkring i nattliga huset, ett barn som Gino liksom öppnar sig för och frågar: "Är jag en ond människa?". "Nej", tycker barnet, oklart på vilka grunder. Gino tar en enorm nattlig promenad och återförenas med Giovanna på en strand. Nu är han en helt ny människa enligt egen utsago. Allt står klart. De måste ge sig av. Dessutom är de jagade av polisen som vet allt. De drar iväg i bilen, hamnar bakom en riktig miljöbov till lastbil (med nån form av text på bakluckan som det står något med LA STRADA på, men denna filmen kom ju 11 år innan La Strada, så jag antar att det inte finns nån koppling överhuvudtaget, kanske är det nån form av skylt som är eller var vanlig på tunga fordon som åkte på landsvägar). Gino försöker köra om i avgasmolnet, vilket slutar i katastrof. Genom räcket, ner i vattnet. Denna gång får man se kraschen. Gino som en havsgud ur vattnet med nästan halshuggna Giovanna i famnen. Polisen kommer. Spelet är över.
Andra filmen vi ser som är baserad på romanen Postmannen ringer alltid två gånger, av James M. Cain. Den första var Vilse.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fullmatade dryga två timmar måste jag säga. Inget lågtempo och stillasittande här inte. Giovanni lever i ett olyckligt äktenskap med sin man, restaurangägaren Bragana, som är gammal, falsk och respektlös. In kommer den snygge luffaren Gino och det slår snabbt gnistor mellan honom och Giovanni. De börjar snabbt prata om att rymma. Giovanna, som är trött, uppgiven och rädd att förlora sitt (om än marginella men ändå) välbestånd, är ytterst tveksam. Hon får kalla fötter och Gino lämnar gården på egen hand. Så småningom korsas återigen deras vägar då han möter Giovanna på en marknad. Gnistorna finns kvar, så även maken. Nu måste något hända. Gino följer med dem i bilen. Sen blir det svart. Dagen efter undersöks platsen där bilen har kört av vägen och Bragana ligger död bredvid. Därefter börjar filmens andra del och prövningarnas tid när Gino och Giovanni ska försöka leva i skuggan av Braganas spöke.
Regissören Visconti bygger filmen på James M. Cains roman Postmannen Ringer Alltid Två Gånger. Jag har inte läst boken men tydligen så återger Visconti boken på ett troget sätt och dessutom skildrar de djuriska och köttsliga lustar med samma intensitet som Cain. Antagligen såg Cain aldrig filmen då Visconti gjorde den helt utan tillåtelse och såg till att hålla den borta från amerikanska biografer ända fram till 1976 då Cain nyligen hade dött. Det är hursomhelst en klart bättre filmatisering än den amerikanska Vilse som gjordes tre år senare.
Originaltitel: The Cook, The Thief, His Wife & Her Lover (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jag ser den och jag tycker inte alls om den, men misstänker att det som så ofta handlar om dagsform, så jag ser vad jag har sett, det vill säga jag ser om den, kanske dagen efter, och då tycker jag väldigt mycket bättre om den. Kanske behöver jag se filmer flera gånger för att överhuvudtaget på något litet vis landa i dem?
Vivaldidoftande introt av Michael Nyman som sedan återkommer genom hela filmen, bara det är värt en titt, med slutna ögon om det skulle behövas. De olika rummens färger; exteriören är blå, köket grönt, matsalen röd och toaletten vit. Personernas kläder som ändrar färg när de rör sig genom de olika rummen. Just det här med färgerna och kläderna har jag svårt att imponeras särskilt av. Jag registrerar det, men tänker mest jahopp, det är en effekt, det är kanske "skickligt", men jag kommer inte riktigt underfund med varför de finns med. Är det för att tittaren lättare ska kunna hänga med i vilket rum man befinner sig? Svårt att tro det. Kanske är det ett sådant artistiskt grepp som jag helt enkelt inte förstår eller kan ta till mig, som jag bara tycker känns lite överflödigt och smått obegripligt, sagt med milda och små bokstäver, obegripligt för att jag inte begriper det, inte obegripligt som i att jag förkastar det. Långa kameråkningarna i sidled, överbryggande rum och scener, som en matens väg genom kroppen, från exteriör in i mun, ner i mage, tarmar, ut i toaletten. Måltidsmålningar, smaklaborerande, matkonst, smått frosseri som får mig att tänka på Fellini Satyricon. Den ständigt malande, högljutt påpekande, domderande Spica. Hans fru Georgina, terroriserad av hans tyranni. Den tyste, i skymundan bokläsande älskaren. Kocken Richard som lyder varje vink. Sällskapet runt bordet som skrattar åt allt, löper med.
Dagarna går, presenteras på menyskyltar, är det totalt en vecka? Det blir som en nedräkning, utan att man egentligen vet hur lång den är. Men ett slut och upplösning måste ju finnas bakom en av dagarna. Frun och älskaren blir påkomna. Flyr till hans hem, ett mer eller mindre bibliotek. Men de hittas, älskaren matas till döds med boksidor. Och här en fantastiskt fin, lugn och mild scen när frun ligger bredvid sin döde älskare och bekänner, eller berättar om alla övergrepp, sexuella, psykiska, fysiska. Hur hon har försökt lämna sin make, inte kunnat. Den scenen som en varm och varsam ström genom den annars ganska skrikiga vardagen på restaurangen.
"Kan du tillaga honom?" undrar frun och menar döde älskaren och det kan kocken. Och Albert ska få äta, äta allt han gjort och sagt. Och när numera kannibalen Albert darrande tar en tugga av älskaren sitter jag själv och äter lunch och tar i samma ögonblick en tugga av ett ägg och det smakar älskare. Skottet som ett bokslut.
Många olika tolkningar om man börjar botanisera på nätet lite grann. Är allt en beskrivning av Thatcher vid makten, där Albert är Maggan som förtrycker arbetarna i form av kocken Richard och förstör hela Britannien i form av frun Georgina och dödar intellektuella oppositionen i form av älskaren? Är det en mörkhumoristisk politisk satir ifrågasättande materialismen? Är det en exploaterande pornografi med over the top-brutalitet? Är det en jacobeansk tragedi med rå sluthämnd? Ett feministiskt statement, och i så fall ett "viktigt" sådant? En allmänt beskriven social hierarki där mycket vill ha mer, gestaltande de rikas förtryck av de fattiga? Är det en remake av Dantes Den gudomliga komedien?
Regissören Peter Greenaway kan nog inte vara till så mycket hjälp här, han verkar ointresserad av att förklara sina filmer.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ingen aptitretare direkt och den är rejält hårdsmält. Men jag gillar den direkt. Estetiken, vidrigheten, de panorerande kameraåkningarna, färgerna, det depraverande beteendet, den bedrägliga enkelheten, de koncentrerade miljöerna, det överdramatiserade skådespeleriet samt överklasskritiken och alla andra undertexter och tolkningar (om man vill). Det brittiska bandet Chumbawamba gjorde en låt som heter Georgina på skivan Anarchy som jag alltid har gillat. Nu fattar jag vad den handlar om. Bara det är ju ett uppvaknande. Och med tanke på deras anarkistiska och Thatcherfientliga hållning så får ju låten och textens relationen till filmen ännu en politisk dimension. Jag tror att jag har sagt det förut men jag gillar när kulturella referenser tvinnas ihop. I det här projektet så finns det massor av det, både när det gäller filmernas relation till varandra och de eventuella böcker de bygger på men också lite mer delikat som i det här fallet.
Originaltitel: Written On The Wind (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Pestana Village Garden Resort, Estrada Monumental 194, Funchal, Madeira och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Semibörjar lite märkligt och stolpigt tycker jag, efter att Kyle har fyllekört hem och ragglat ut genom ytterdörren och kalendern har blåst tillbaka i tiden och historien börjar berättas. För den början är bra, men sen blir det lite segt varvat med forcerat när Kyle och Mitch träffar Lucy och Kyle väldigt hastigt bekänner det ena efter det andra, inklusive förälskelse och önskan om giftermål, barn, hus, hem. Mitch drar sig tillbaka i vänzonen. Replikskiftet mellan Kyle och Lucy får illustrera detta, när de har känt varandra i typ sex timmar:
Kyle: "Grädde i kaffet?"
Lucy: "Aldrig."
Kyle: "Det visar hur lite jag vet om dig."
Men sen stabiliserar sig filmen ordentligt och känns som ett riktigt bra avsnitt av Dallas, fast i långfilmsformat. Oljepappan med egna porträttet bakom sig på kontoret, med borrtornet i händerna. Den supande Kyle som nu, in the name of love, torkar upp. Mitch, helyllereko och stöttande, trots sin uppenbara förälskelse i Lucy, Lucy som omedelbart tar äktenskapet och nya familjen på största allvar. Och så nymfosyrran Marylee, med sin röda bil, sin röda telefon, sina röda blommor och sina av mullbärssaft röda läppar. Marylee som sitter vid flodkanten och barndomsminns äventyren med brodern Kyle, med Mitch som är som en bror, som hon är förälskad i, men inte han i henne.
Ohyggligt välplanerade scener, kassaskåpssäkert skådespeleri av samtliga i kvartetten. Det rullar på bra och blir intressant när pappan dör trappdöden, Kyle får reda på att han har en "svaghet" och kanske inte kan få barn - och börjar dricka igen, och Mitch börjar längta ända till Iran för att försöka komma bort från det outhärdliga i att inte få älska Lucy på riktigt. Dessutom finns det en pistol i var och varannan låda, så snart kommer det smälla, det är givet. Det pyser över när Mitch bekänner sin åtrå för Lucy, när Lucy berättar för Kyle att hon är gravid, vilket han tolkar som att hon varit otrogen med givetvis Mitch, när Kyle slår Lucy till golvet som får missfall, när Kyle drar iväg till närmaste bar för påfyllning. Då är vi tillbaka vid filmens början och det är inga konstigheter. Kyle kommer hem, hittar undangömda pistolen efter lite fågel, fisk, mittemellan, börjar vifta, syrran går emellan och Kyle vådaskjuts till döds. Sen följer tio minuter av lite märklig - men väldigt effektivt berättad - rättegång där det till en början verkar som att Mitch kommer hållas ansvarig för Kyles död, med väldigt god hjälp av en sårad och missunnsam Marylee. Hon vill ju ha Mitch, som fortfarande verkligen inte vill ha henne. Men hon tar sitt förnuft till fånga till slut och berättar hur det egentligen gick till, och sen sitter hon där, på faderns plats, med ett oljeborrtorn i händerna och ett familjeimperium på axlarna. Marylee går helt klart segrande ur filmen när det gäller vem som genomgår den största utvecklingen och förändringen. Mitch och Lucy lämnar the mansion tillsammans i en bil. Blev nog inget Iran då nej.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Fantastisk öppning med fyllekörning i kvällsblåsten. Det går liksom inte att värja sig. Välkommen in i den här filmen likson, nu jävlar blir det åka av. Och nyfikenheten får ju en rejäl skjuts. Tiden snurrar tillbaka och plötsligt befinner vi oss i ett slags triangeldrama men ändå inte. Ärligt talat så fattar jag inte mycket i början. Den märkliga hookup-en på kontoret, vips iväg med privatplanet och bröllopet mellan Kyle och Lucy går i sån rasande fart så jag blir helt mållös. Barndomspolaren Mitch som också vill ha Lucy har en mer tillbakahållning medan Kyle är partyprissen med ett gigantiskt hävdelsebehov. Det står snart klart att Kyles oljefarsa egentligen ser Mitch som en i familjen och inte vilken som helst. Det är egentligen Mitch som är något av en "favoritson" till oljefarsan. Det gör att Kyle i sin längtan att få bli sedd och bekräftad har lagt sig till med ett alkoholmissbruk. Men efter bröllopet med Lucy så är han helt nykter. Och så finns Kyles syrra Marylee som går sin helt egna väg. Lätt på foten skulle man kanske ha sagt. Marylee har altid varit förälskad i Mitch och hennes barndomsminnen vid floden är så vämjeligt sliskiga och outhärdliga så det kryper i mig. När Kyle får veta att han inte kan bli pappa (vilket han visst kan som det senare visar sig men då är det liksom för sent) så tar han till flaskan igen. Det ena leder till det andra och allt slutar olyckligt med både oljefarsan och Kyle som dör. Och så kommer rättegången. Vad är det med alla jävla rättegångsscener i amerikansk film, som att man behöver nånting för att försäkra sig om rättvisan eller för att man inte riktigt litar på att kunna avsluta på annat sätt. ”Hur fan ska vi avsluta det här då?” ”Äh, in med dem i rättssalen så löser det sig.” Nåväl, det löser sig ju och allt slutar lyckligt trots allt. Sammantaget så är det en film jag ändå gillar. Den är smart och allvarlig men har ändå såpoperans drama och estetik.
Originaltitel: Angel Face (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Elite Stadshotell på Stora Torget 7 i Västerås och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Ambulansföraren Frank åker på självmordsförsökslarm upp till exklusivt mansion i Beverlybergen. Men är allt verkligen vad det verkar? Nej, sannerligen inte. En pappa finns där, en styvmamma finns där, ett japanskt servicepar finns där, men framförallt finns pappans dotter där, en Diane, som har fingret med i nåt slags spel, är hjärnan bakom nån slags plan, är spindeln i nåt slags nät och det verkar utveckla sig till att handla om att försöka göra sig av med styvmamman. Frank fattar givetvis tycke för Diane, får jobb där uppe som privatchaufför, men slutar efter att han berättat för Diane vad han tror och tycker om hennes planer. Han vill inte bli inblandad. "I guess it´s a kind of love, but with a girl like you, how can a man be sure?"
När man trodde att Ashton i Nord Och Syd var den slugaste ormen i terrariet krälar Diane in i bilden och fullkomligt äger med min -och konspirationsspel. Svärmor och pappan forslas med lite smidig backning ut för en brant klippa och nu är deckargåtan i full gång. Det ska bli rättegång, och för att blidka juryn gifter sig Diane och Frank. Det blir en mycket pedagogisk rättegång där det i detalj förklaras hur man med enkla handgrepp kan modifiera frambackställaren på en bil och få den att åka i rakt motsatt riktning än vad som är avsett. Det är också förmodligen första gången jag ser en jurymedlem ta över utfrågningen av misstänkta i en rättegång. Fröjdefullt. Frank och Diane bedöms oskyldiga och ses uppe i lyxresidenset, där Frank packar, ringer taxi och förklarar att han inte vill ha något med Diane att göra mer. Nu får det räcka. Diane vill följa med till Mexiko, men det är uteslutet tycker Frank. Det skulle han inte ha tyckt, om man säger så. Ytterligare en bil ut för stupet och i sista scenen kommer taxin och tuttutar lite försiktigt. Inga hästar hemma.
Jag trodde väldigt långt in i filmen att det japanska paret var inblandat på något vis, men de verkar stå helt utanför historien. Fantastiskt märkligt att de får så pass mycket plats som de faktiskt får. Men vilken underbart pedagogisk och sköntittad rulle alltså. En befrielse. Särskilt rättegångsscenerna. Kanske borde jag bara titta på instruktionsfilmer. Gillar sånt.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jodå. Årets första film lägger ribban högt. En oviss, oväntad och cynisk noir där Jean Simmons fullkomligt glänser i rollen som den manipulativa och konspiratoriska femme fatalen Diane. Hon lyckas snärja den stilige ambulansföraren Frank (Robert Mitchum) som lämnar sin fästmö Mary för att falla rakt i armarna på Diane som lyckas övertala sin far och styvmor att anställa Frank som chaufför. Det blir mer och mer tydligt att Diane vill få sin styvmor ur bilden vilket hon till slut lyckas med. Dessvärre stryker farsan med köpet vilket inte tycks bekomma Diane särskilt mycket. Naturligtvis misstänks både Diane och Frank för mordet och för att underlätta ett frikännande så övertalar deras advokater dem att gifta sig. Sedan kommer den klassiska rättegången. Hur många såna har man inte sätt? Nåväl, åklagaren lyckas inte bevisa deras skuld och nu tror man ju att de ska leva lyckliga i alla sina dar. Men icke. Frank vill inte vara med längre och jag klandrar honom inte. Hur övertygande och kärleksfull Diane än är så är hon en slug och oberäknelig orm. Frank vill tillbaka till Mary. Det gillas naturligtvis inte av Diane som så att säga tar saken i egna händer. Det här är en mycket bra film som avnjöts i lobbyns skinnsoffa på Elite Hotell med ett glas öl och lite nötter. Smäktande stråkar och piano förstärkte filmens heta känslor och den melodramatiska utvecklingen. En behaglig upplevelse på det stora hela.
Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis.
