Originaltitel: Chronique d'un été (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 14: Ojojoj. Den här måste jag se igen, men första intrycket är ju att det här är så långt ifrån en ”dokumentär” som man kan komma, om man med ”dokumentär” menar att visa något som inte är iscensatt. Det handlar om att ”filma sanningen” och jag tänker hela filmen igenom att det är en slags satir över pretentiösa dokumentärskapare. Man gör ju liksom tvärtemot vad man säger. ”Det finns inga skådespelare i filmen”. Jo, det gör det, med repliker, scenerier och gud vet hur många tagningar, klipp och byte av positioner. Men oerhört intressant såklart, att återigen få fundera och utmanas när det gäller vad som är en dokumentär, om det överhuvudtaget finns något som man kan enas om är dokumentärt? Förmodligen inte. Under slutdiskussionen i filmen blev jag än mer övertygad om att det var en parodi. Välregisserat och finklippt får ”ickeskådespelarna” bedöma sina egna och andras insatser. Metadokumentär kanske? Helt klart värd en plats i boken, och ett fantastiskt underlag för en vidare diskussion. Men när ska man ha tid att se om den? Decemberöverenskommelsen bara ångvältar fram helt obönhörligt. Det får bli nästa år.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: En antropolog och en sociolog filmar sina bekanta i Paris under sommaren 1960. De sätter sig själva som medskapande objekt och regisserande subjekt i interaktionen med de medverkande och resultatet blir en otroligt intressant diskussion om vad som är sanning och vad som är dokumentärt. När jag ser filmer som utger sig för att vara dokumentärer tänker jag ofta på vad det egentligen innebär. Här skapas en film som själv ifrågasätter detta. Hur beter vi oss när vi vet att vi betraktas genom en kamera? Hur skildras en verklighet när både objekt och subjekt själva kommenterar innehållet och bevekelsegrunderna för det som sker? Eller har skett? Och vad är det egentligen som sker i mötet med kameran? Samtidigt som Den Sommaren dekonstruerar dokumentärfilmen som format och till och med leker med detta så upplever jag att den också är en slags hyllning till det format vi kallar dokumentärfilm.
Originaltitel: The Ten Commandments (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 13: Sicken söndagsrulle alltså! Technicolor, Charlton och Bibeln. Och Peter Svensson på gåtfullt besök i soffan! Äntligen faller liksom bitarna på plats, allt som har snurrat omkring som vilsna planeter i skallen alla dessa år. Historien om Mose, om exodus, om guldkalven och om rödahavsdelningen - och sist men inte minst hur de tio budorden ristas in med eldskrift i berget Sinai. Oerhört välgjord film, oerhört religiöst och bombastiskt. Jag blir nästan frälst när jag ser den. Men det går över ganska fort. Hur väl den stämmer med bibeln vet jag inte. Bryr mig inte. Det är en spännande och färggrann film med ett tydligt kristet utseende. Från att vara slav under faraon, ska man bli slav under gud. Men en slags fri slav. Den tolkningen retar nog många, men eftersom ingen djävel läser det här kan man ju skriva vad som helst. Amen.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Stor, amerikansk och religiös! Cecil B. DeMilles sista film håller episka mått i såväl scenerier som berättande och framförande. Filmen har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Moses men den berättar även, enligt DeMille själv, de 30 år av Moses liv som inte nämns i Bibeln. Charlton Heston är Moses. Eller Moses är Charlton. Vilket man vill. Jag erkänner att det inte finns mycket kvar från mina konfirmationslektioner men vassen minns jag, likaså vattendelningen och berget Sinai där han tar emot Guds tio bud. Temat genom filmen är att den riktiga friheten endast kan nås genom Guds lagar och inte genom en godtycklig diktator. Genom Moses byter alltså människorna ett slags förtryck mot ett annat. Men det får man väl inte säga i det förlovade landet. Hur som helst så är det en saga som griper tag i mig och som under fyra bakfulla söndagstimmar ändå lyckas få mig att hålla intresset uppe. Tydligen är vidfilmsformatet beskuret i över och nederkant vilket innebär att skådespelarna i förgrunden ibland förlorar sina fötter. Eftersom DeMille var en ökänd fotfetischist så undrar man ju hur han skulle ha reagerat på detta. Om han hade levt.
Originaltitel: Foolish Wives (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 12: Monte Carlo minsann. I furstendömet Monaco minsann. Casino minsann. Och drinkar och pengar och solochvårare minsann. Känns som ett slags kallt krig mellan Ryssland (eller Sovjet?) och USA, långt innan det ens fanns ett kallt krig. Fattar som vanligt inte handlingen, det är som ett svepande flimmer som bara pågår. Ibland fastnar jag för en intressant scen, eller en tagning, en imponerande bild, typ som den när det brinner och de står på balkongen. Då tänkte jag på WTC, hur de kastade sig ut där. Annars är detta definitivt en av de där rullarna som jag inte kommer minnas, sen när det är dags att betala.
Jimmys betyg: 2
Kommentar: I festligheternas Monte Carlo finns den påstådde ryske greven Karamzin och hans två kvinnliga kusiner. Eller älskarinnor. Eller både och. Svårt att veta. Gänget sysselsätter sig med att svindla folk på pengar och särskilt aningslösa rika amerikanska fruar. Det är extremt långa scener där det inte händer ett endaste dugg. Snabba klipp för tidsperioden gör dessa scener uthärdliga. Men det är knappt. Filmen som var den tidens dyraste film i Hollywood finns tydligen i olika längder. Den ursprungliga filmen landade på drygt sex timmar men klipptes ner till knappa två timmar vid premiären. Efter att ha varit utsatt för saxen ytterligare så figurerade en version som endast var 85 minuter medan den restaurerade versionen blev nästan två och en halv timme lång. Det är för mig helt oförståeligt hur den överhuvudtaget kan vara längre än den knappa två timmarsversionen vi såg. Hur mycket mer ointressant innehåll och utfyllnadsmaterial kan det egentligen finnas? Vi borde ha sett 85-minutersversionen. Det hade varit mer än nog.
Originaltitel: La Souriante Madame Beudet (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 11: Magnifico! Ett kort och skalpellskarpt nedslag 29-30 april i början på 1920-talet i ett hem någonstans i Frankrike. Den vardagliga tristessen mellan två makar gestaltas suveränt med blickar och grin, gester och deras respektive vilja att ha möblerna på ett visst sätt. Han är någon slags textilansvarig, med en budget som inte går ihop. Han gillar Faust och att låtsas skjuta sig själv av uppgivenhet, i åsyn av sin fru. Hon är hemmafru, sitter och syr och spelar piano. Drömmer sig bort i dubbelexponeringar och trång ljussättning. Hon laddar hans pistol, ångrar sig, men hinner inte ta ur patronen innan han vänder den mot henne. Hans reaktion är minst sagt talande; han tror att hon ville begå självmord. Tankarna går av någon anledning till Henrik och Märta Tikkanen. Han sa väl nåt, Henrik, i stil med att ”se vad jag har fått dig att skriva” när han hade stängt in henne i en garderob och hon kom ut med nåt slags mästerverk. Jag har ingen täckning för det här, men det är nåt som känns bekant. Och så den lilla delikatessen på slutet, när mannen Beudet säger att han inte kan leva utan henne, madammen Beudet; när det går ner nån slags teaterduk bakom dem med. Ett skådespel. Och sen går de vidare längs gatorna, hälsar på en präst tror jag. Det var den dagen, i det livet, i den staden, i det landet. 38 minuter hårdkokt relationsångest. Merci!
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Ett kärlekslöst äktenskap. Småborgerlig tristess. Uttråkad hustru i kvävande patriarkat. Dubbelexponerade drömlösningar. Den frustrerade maken. Lek med pistol. Underförstådda hot om självmord. Fantasier om flykt. Fantasier om mord. Den första feministiska filmen? Vad vet jag? Intressant med kvinnligt subjekt. Lite småtråkig trots bra tematik och experimentlusta. En slags tidig Desperate Housewives.
Originaltitel: The Bank Dick (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 10: Jag var nere på 1+, men det finns ju faktiskt några roliga scener. Han är en drumlig buffel, den där dicken. Super och stryper barn. Pratar otydligt och hamnar i nån slags hjältefälla som han inte alls är förtjänt av. Och så biljakten på slutet; helt vansinnigt svängigt och snabbspolat. Finns liksom ingen ambition att det ska verka på riktigt. Hoppas jag.
Jimmys betyg: 1+
Kommentar: Nej. Såna här filmer gillar jag inte. Det är fånigt, intetsägande och olustigt. Clowneri i sin sämsta form. Det enda bra i filmen är egentligen biljakten på slutet. Den är å andra sidan både rolig och välregisserad. Egberts Sousés (W.C. Fields) mumlande och grymtande påminner om Leif GW emellanåt och det är faktiskt lite småkul att den svenska undertexten översätter en del av detta till frågetecken. Manusförfattaren och skådespelaren Fields är tydligen en känd komiker och vaudevilleestradör och det jag ändå gillar med honom, när jag läser på lite, är att han på inget sätt är politiskt korrekt, varken i sina roller eller som privatperson. Ett egoistiskt fyllo som avskyr barn och små hundar tydligen. En misantrop och cyniker, lite grann som Bukowski. Det finns nåt uppfriskande i det. Tyvärr lyckas det inte bli särskilt bra film.
Originaltitel: The Player (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 9: Helt oväntat visar Tim Robbins kuken när han kliver upp från gyttjebadet, och därmed är det den fjärde kukfilmen och femte kuken vi ser i december. Vad är oddsen liksom?
Efter en metalång inledningstagning metar sig den här filmen fram genom metaträsket, och det är väldigt underhållande att hålla koll på vilka referenser som droppas; en hel del filmer har vi sett i det här projektet. Pitchar pitchas, författare noirdödas, Whoppi Goldberg är helt klart bäst i filmen med sina brutala snutoneliners. Spelaren är metabra, men det är trots allt bara en film om film. Som att skriva en dikt om hur det är att skriva en dikt. Sånt kan bli outhärdligt, även om Spelaren inte är så långt nere. Det är smart, det är roligt, det är genomskådande och meta. Det är fan metameta.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En cynisk och ironisk metafilm om film. Det kryllar av internskämt och filmreferenser där jag säkert inte fattar hälften. Jag är ändå glad att vi ser den så pass långt fram i projektet då vi faktiskt har sett en hel del av de filmer det refereras till på olika sätt.
Filmen börjar med några röster: "Tystnad". "Scen 1, tagning 10". "Action". Och så rullar första scenen igång, en drygt 7 minuter lång tagning. Jag läser efteråt att scenen faktiskt genomfördes tio gånger och att det var den tionde tagningen som användes. I Spelaren presenteras Hollywood som en värld full av maktspel och där filmidéer inte får ta mer än 25 ord att presentera. I Hollywood letar man ständigt efter den ultimata pitchen, den stora kassasuccén med kända personer, hjältehistorier och må bra-filmer med lyckliga slut. Griffin (Tim Robbins) är en studio executive vars jobb i praktiken handlar om att refusera manus. Av misstag, eller i affekt, råkar han döda en missnöjd manusförfattare som han misstänker har skickat en rad dödshot till honom varpå han förälskar sig i den dödes flickvän. Whoppi Goldberg är den underbara snuten som försöker sätta dit Griffin för mordet. Robert Altman har gjort en lager-på-lager historia där thrillerintrigen får utgöra den dramaturgiska spänningen men där den stora behållningen är citaten, igenkänningen och kändis-spottingen. Den når inte hela vägen upp till varken McCabe & Mrs Miller eller Short Cuts men jag måste ändå ge den en svag fyra för den smarta underhållningen. Om Altman håller den här nivån på sina filmer så ser jag väldigt mycket fram emot hans nästa film vi ska se, M.A.S.H., näst sista filmen i Decemberöverenskommelsen.
Originaltitel: Tongues Untied (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 8: Black gay society; ett begrepp som väcker funderingar. Vad är det egentligen? Vilka ingår i det? Vilka vill ingå i det? Semidokumentär; ett uttryck som väcker funderingar. Semi som i halv? Semi som i nästan? Semi som i blandad? Blandad med vad? Tyvärr går det mesta av det vokala innehållet mig förlorat på grund av dålig kvalitet och avsaknad av undertexter. Men det visuella är ändå det som biter tag. Närbilder av män som verkar vilja säga något. En slags mild och välanrättad desperation. Rappoesi. Snap your fingers.Tredje filmen i Decemberöverenskommelsen där en snubbe visar kuken.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: ”What are you first, black or gay?” Marlon Riggs gränsöverskridande semidokumentär Tongues Untied tar bladet från munnen och synliggör ett dubbelt utanförskap när den träffsäkert och innovativt ger röst åt svarta homosexuella män. Filmen innehåller även en hel del humor och populärkulturella referenser. Snap-skola. Voguing, Dans. Spoken word. Men alltid omhuldat av ett allvar. ”Don’t mess with the snap diva.” I ett avsnitt ger filmen även en känga åt homofobin i svarta filmer och jag måste erkänna för mig själv att även jag har skrattat hysteriskt åt Eddie Murphys Raw. Skrattar jag åt den förlöjligande bilden av svarta bögar eller intalar jag mig själv att jag skrattar med dessa? Borde jag skämmas? Vad finns det mellan raderna? Det är skickligt hur filmen synar samhällets sömmar och gör identitetspolitik av samhällskritiken. Tyvärr är versionen vi ser textad på nåt slags akrylliskt språk och dessutom av en rätt dålig kvalitet så mycket av poesin går helt förlorad. Jag förstår att det är en viktig del av filmen. Jag har ändå inga problem att placera den här filmen över fyra-strecket. Det är en viktig film som underhåller och engagerar och dikten mot slutet av filmen representerar på ett bra sätt vad det handlar om; ”Now we think as we fuck”.
