Originaltitel: Metropolis (1927) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Fritz Lang levererar tysk expressionism (även om Lang var från dåvarande Österrike-Ungern, hmmm...) i tre delar; upptakt, mellanspel och furioso. Futuristiska staden Metropolis med klockor som har tio timmar, cityplanes och skytrains. Under jorden ligger Arbetarnas stad där människor slavar i takt bland ånga, kugghjul och gallergrindar. Ovan jord finns Sönernas klubb där de atletiska friluftsmänniskorna trivs och frodas. Härskaren över Metropolis är Joh Fredersen, vars son Freders kärar ner sig i en Maria som kommer upp från underjorden för att visa arbetarbarnen deras bröder och systrar. Freders beger sig ner i djupet för att leta efter Maria och upptäcker de fasansfulla villkoren under vilka människorna lever där. Ett uppror är i antågande. Uppfinnaren Rotwang är samtidigt bara timmar ifrån att färdigställa en maskinmänniska som genom en Frankensteindoftande process med bubbel och elektricitet får utseendet av Maria. Joh Fredersen ger henna uppdraget att förstöra relationen mellan arbetarna och Maria, för att undslippa revolutionen. Lite senare ger dock uppfinnaren otwang henne uppgiften att förgöra Metropolis, Joh Fredersen och hans son, eftersom Joh Fredersen tydligen norpat Rotwangs tjej Hel vid ett tidigare tillfälle. Resultatet av det dramat blev sonen Freder. Babels Torn gör ett gästspel och Maria magdansar männen till vansinne. De sju dödssynderna kommer ut ur sina koffertar och liemannen i skelettversion svingar sitt redskap. Maskinerna ska dö och översvämningen trycker upp alla barn och arbetare till överjorden. Det hela slutar med ett handslag mellan Joh Fredersen och en arbetare där sonen Freder är medlaren mellan hjärnan och händerna, nämligen hjärtat.
Grymma specialeffekter och symmetriskt bildspråk. Användning av Schufftanmetoden för scenerna med stora kulisser och människor.
Inte alls omöjligt att anledningen till att jag starkt lade märke till scenerna där arbetarna placerar stora visare på de platser där lampor lyser är för att Freddie Mercury gör just det i videon Radio Ga Ga, som innehåller scener ur Metropolis. Allt hänger ihop.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det här är episkt! Metropolis känns på många sätt långt före sin tid, storslagen och avskalad, effektfull och enkel, futuristisk och konservativ, biblisk och mystisk... Som många andra filmer så höll den på att ruinera filmbolaget. Omklippningar, omredigeringar och restaureringar har präglat Metropolis historia och det finns mängder av populärkulturella referenser till filmen. Fritz Langs expressionistiska drama är och förblir ett mästerverk.
Originaltitel: La Reglè Du Jeu (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ja, det tar bara några minuter innan jag tappar bort mig. I handlingen. Vem är vem? Jag antar att jag är allergisk mot franska gamla filmer. Det måste vara nåt psykiskt. Men det är roligt ibland med allt spring och hur de skjuter fåglar och kaniner och varandra där ute på landet. Edvin Ek har ju fattat bra mycket mer än jag, som jag minns det. Och de mekaniska speldosorna, de var roliga också.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det jag mest kommer ihåg av filmen är den farsliknande förvecklingsdramaturgin. Det är mycket spring i dörrar, mycket vänslande och en hel del medlande på det borgerliga godset där spelet utspelar sig. Filmen blev ett fiasko vid premiären och förbjöds kort därefter då den ansågs skada den allmänna moralen. 20 år senare mottog filmen internationella hyllningar vid filmfestivalen i Venedig och 2006 hamnade den i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Personligen hade jag kunnat vara utan den.
Originaltitel: The Silence Of The Lambs (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Anna i Brevåg, Lit.
Roberts betyg: 4
Kommentar: "Good evening Clarice", säger seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) milt när FBI agent Sterling (Jodie Foster) kommer på besök i specialfängelset för att försöka få Lecter att hjälpa henne med i jakten på en annan mördare - Buffalo Bill. Det utvecklas till ett spel mellan Lecter och Sterling som Lecter njuter av, och som tvingar Sterling att möta sina undanträngda barndomstrauman. Bra redan från första scenen med den uppåtkämpande pyjamasklädda lilla flickFoster i en lummig, dimmig och fågelkvittrande träningsbana. På väg mot utveckling, mot itutagande. Hopkins så lysande, så lysande som Lecter; äcklig, allvetande, beräknande, psykopatisk. Mindes scenen där FBI bryter sig in i huset som mycket bättre och tätare, som att jag faktiskt gick vilse, men denna gång var den närmast klumpig. När lammen tystnar och karaktären Hannibal Lecter föregicks av Röda Draken, från 1986. Hur jag än försöker får jag inte riktigt ihop det nystanet med remakes och uppföljare, men kanske fortsätter jag mitt sökande, kanske nästa gång jag har en god vän till middag.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Hannibal Lecter blev Hannibal the Cannibal med hela biopubliken efter När lammen tystnar, den enda skräckfilm som vunnit en Oscar för bästa film. I och för sig skulle jag inte kalla den en skräckfilm i ordets egentliga bemärkelse, däremot använder den en subtil, psykologisk och nervkittlande dramaturgi som är både spännande och skrämmande. Jodie Foster är mycket bra som FBI-agenten Clarice Sterling men Anthony Hopkins glänser som den smått bisarra men otäcke massmördaren och kannibalen Hannibal Lecter. Filmen blir inte bättre med åren men den ursprungliga känslan sitter kvar. När lammen tystnar är en given film i det här projektet!
Originaltitel: The Outlaw Josey Wales (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Clint Eastwoods egen favorit, och det kan jag förstå. Han är ung, snygg, tystlåten men eftertänksam och han är ute efter hämnd. Så långt allt som vanligt. Men där den ordinära western känns svartvit i fråga om cowboys, soldater, indianer, goda och onda - där nyanserar Eastwood karaktärer och handling på ett klart tilltalande sätt. Indianerna har humor, soldaterna tjallar på varandra och gamla gummor skjuter skarpt. Mannen utanför lagen är både stundtals vackert filmad och faktiskt ambitiös när det gäller att berätta nåt mer än pangpang, även om det givetvis finns mycket av den varan under de dryga två timmarna.
Eastwood både regisserar och agerar, som vanligt, och Josey Wales signum (förutom den obligatoriska höghastighetstekniken med revolvern) är att han spottar tuggtobak. Inte en eller två eller tre gånger, utan närhelst det ges tillfälle. Han spottar på marken, på människor, på hundar, på insekter, i skålar och på verandor. Som i Det våras för sheriffen, fast mer underhållande här faktiskt. En minnesvärd scen är när Wales och hans unge följeslagare lägger ner varsin häst för att gömma sig från förföljarna. Ett grepp jag sett i John Waynerullen Rio Grande från 1950 (tyvärr och oförståeligt inte med i boken). Alla hästar som ramlat och rumlat under alla dessa inspelningar. Hur mådde de egentligen?
En liten armbåge i sidan är att hövdingen Ten Bears spelas av Will Sampson, mer känd som Chief i Gökboet.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Clint Eastwood, regissör och huvudrollsinnehavare, sin egen ständige vapendragare, den ärrade revolvermannen, hämndlysten, allvarlig men i grunden varmhjärtad. Här spelar han ut hela registret, som i och för sig inte är särskilt stort när det gäller mr Eastwood, och det är okej. En klassisk västern, varken mer eller mindre.
Originaltitel: Fahrenheit 9/11 (2004) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Fniss, skratt och ögonhöjningar. Det är underhållande, i alla fall till en början. Sen känns det som att skratta åt... ja, vad egentligen? Ihopklippta snuttar av Bush och hans administration som i vissa fall påminner om Americas Funniest Videos eller vad det heter. Grodor och grimaser. Istället är det i de sekvenser när exempelvis amerikanska soldater i Irak får komma till tals som jag blir obekväm på allvar. Och det genialiska i att söka upp och be kongressledamöter skriva under för att skicka sina egna barn till kriget. Ingen vill så klart göra det. Obehagligaste repliken levereras från en mamma som med stolthet sänt sina barn till kriget, angående egnahemsdemonstrationerna mot Vietnam, Kuwait, Irak: "...sen förstod jag att det inte var soldaterna i sig de demonstrerade emot, det var kriget i sig...". Ungefär så. Som jag minns det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Michael Moore has done it again! Det här är dock inte en film om attacken den 11 september, den är snarare ett hårt vinklat och manipulativt reportage om Bushadministrationens hantering av denna och de konsekvenser som detta fick. Moore får Bush att framstå som en riktig jubelidiot och det är vansinnigt underhållande. Skrattet sätts dock i halsen mer än en gång. Genom klassiska hyss och provocerande manifestationer försöker Moore klä av politiken och även om det är beräknande så lyckas han med sina avsikter.
Originaltitel: Chariots Of Fire (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: "Chariots of fire". Från William Blakes dikt And did those feet in ancient time från tidigt 1800-tal. Där finns raden "Bring me my chariot of fire". Som i sin tur anspelar på Gamla Testamentets 2:a Konungabok där det står skrivet: "there appeared a chariot of fire" och "the mountain was full of horses and chariots of fire". Som bygger på en legend om att Jesus hälsade på i Glastonbury. Blakes dikt tonsattes 1916 av Sir Hubert Parry och är i nutid känd som hymnen Jerusalem, en fin bit som används som inofficiell nationalsång av bland andra Englands cricketlandslag och som har covrats av Emerson Lake & Palmer. Hymnen framförs i slutet av filmen av en gosskör under begravningen av en av huvudpersonerna, Harold Abrahams (Ben Cross).
Men den musik som förknippas stenhårt med den här filmen är givetvis greken Vangelis maffiga syntbygge som faktiskt bara hörs två gånger i filmen; i öppningsscenen och i slutscenen - och dessa två är bara obetydligt olika varianter av varandra. En hel hoper löpare slowmospringer i det brittiska vattenbrynet. Det känns lätt, det känns viktigt, det känns behagligt och det är inspirerande. Vem vill inte ut och springa i vattenbrynet efter att ha sett det där? Vangelis har även gjort soundtracket till Blade Runner.
Att springa för att glädja gud eller springa för att man är en orättvist behandlad jude, det är frågan som redan Shakespeare ställde, med eller utan dödskalle i handen. OS i Paris 1924 står för dörren. Söndagen är sabbat och då springer man inte, kan man tycka. Finfina växlingar mellan slow motionbilder och realspeed, särskilt inför hundrametersloppet. Löparbanorna som bokstavliga korridorer med avgränsande kedjor längs linjerna. Spikskor och tårtspadar inför starten, för att gräva grepphål för tårna. Hattar och kostymer på läktarna. Benmuskler och den bakåtlutande Eric Liddell (Ian Charleson) - som tydligen kallades The Flying Scotsman efter det snabba lokomotivet (och visst åker de väl med just det tåget i filmen?).
En självklar rulle i boken med bra skådespelarinsatser, den karakteristiska filmhastigheten och det grymma soundtracket.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Vangelis berömda soundtrack inleder filmen med en grupp idrottsmän löpande på stranden. Mäktigt. Det lägger ribban. Det här är en film om framgång, om ambitioner, om konkurrens som bygger på verkliga händelser. De två universitetskamraterna, Harold Abrahams (Ben Cross) och Eric Liddel (Ian Charleston), överraskar både kurskamrater och lärare när de förbereder sig för sommar- OS i Paris 1924. Visst är det en idrottsfilm med den klassiska uppbyggnaden mot sluttävlingen men det mest intressanta är ändå frånvaron av klichéer och Hollywoodmanér. Den fick ändå en Oscar för bästa film.
Originaltitel: De Vierde Man (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Kuken visas direkt, så är det gjort liksom. Därefter ett illusionerat sökande, finnande, jagande och undvikande av spindeln, Maria, korsfästelsen, döden, åtrån. Bisexuell? Sexuell snarare. Några riktigt dåliga masker, särskilt när andre älskaren får ett järnspett genom ögat eller lemskärelsen. Får starka Lynchvibbar, och det doftar Rösten från andra sidan, som kom 10 år tidigare. Lite halvspännande med smalfilmsgreppet; Christine - kvinnan som varit gift tre gånger tidigare med dödlig utgång - filmar sina män. Först i slutet klipps sekvenserna ihop. Fallskärmshopp, lejonkrubb och båtolycka. Blev han nummer fem måntro, den gode Jeroen Krabbé?
Regissören Paul Verhoeven har vi tidigare sett göra Turkisk Konfekt och underligt nog Total Recall.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Paul Verhoeven igen. Den sista film han gjorde i Europa innan han gjorde karriär i Hollywood med bland annat Basic Instinct. Erotiken återigen i fokus. Men även en thrillerådra som utvecklas mer och mer. Det är ganska spännande emellanåt, ganska tråkigt ibland och lite överraskande i sina bästa stunder.
