Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4Kommentar: Somna inte. I drömmarna jagar Freddy Krueger dig, och han vill döda. Freddy gillar att rispa, skära cutta och strimla. Personligen tycker jag det är genialiskt att vända på steken och förlägga handlingen till en drömvärld, men det var tydligen just det som fick de uppvaktade filmbolagen att tacka nej till manuset som författaren och regissören Wes Craven skickade runt. Till slut blev det dock napp hos det lilla L.A-baserade bolaget New Line Cinema. Filmen tog ca 30 dagar att spela in, beroende på källa, och kostnaden var 1,8 miljoner dollar. En lågbudgetfilm helt enkelt, men en produktion som använde sina slantar väl.
Uppslaget till filmen fick Craven när han läste några tidningsnotiser om kambodjanska flyktingar i USA som led så svårt av mardrömmar att de bestämde sig för att sluta sova. Med hjälp av utspottade sömntabletter och kaffekokare i garderoben lyckades de hålla sig vakna så till den grad att de till slut somnade av total utmattning för att sedan dö antingen i sömnen eller i anslutning till uppvaknande till följd av mardrömmar.
Balansgången mellan eller kanske rättare sammansmältningen av dröm och verklighet gestaltas skickligt utan att det behövs några fluffiga bildförvrängningar i gränsövergångarna. Ett mycket fint grepp är också att hela mardrömmen när Nancy ligger på sömninstitutet skildras från de vaknas sida.
Miljön är hyperamerikansk med nattliga fönsteringångar, tv och sexuell återhållsamhet som om den släpps fri bestraffas med ett monster med stora klor. Det vilar nämligen en liten förbannelse över grannskapet efter att en tjugobarnamördare för länge sedan blivit frisläppt på grund av en teknisk detalj, varpå föräldrar i området bildade mobb och gjorde processen kort med förövaren medelst kremering. Men dog han verkligen? Det luktar Poltergeist och The Shining lång väg i scenerna där Nancy kryper på väggar och i tak - scener som var möjliga tack vare ett roterande rum. Alla möbler och prylar sattes fast och kameran var fixerad så att den följde med rummets rotationer. Det enda som rörde sig i bilden var skådespelerskan - därav illusionen att hon kryper på väggarna.
Johnny Depp gör sin första större roll och blir ihågkommen främst för den fantastiska tröjan som slutar några mil ovanför naveln. Övriga roller spelas ungefär så taffligt som man nästan hoppas på, med undantag för Nancys morsa som är obegripligt dålig. Ibland känns det som att hon är inklippt från ett helt annat sammanhang, typ en dagsänd såpopera eller liknande, och att hon är mer spacklad än Robert Englund som spelar Freddy.
Terror på Elm Street fick sex uppföljare och det gjordes 2010 en remake på denna första film. Anmärkningsvärt är att i remaken spelar Jackie Earle Haley Freddy Kreuger. Haley var på audition på första filmen 1984 och som stödsällskap hade han med sig polaren Johnny Depp. Depp halkade in och fick en roll, Haley blev utan. Så kan det gå.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Mina tidiga tonår präglades av Terror på Elm Street-filmerna. Jag vet inte hur många det fanns och hur många jag såg innan jag ledsnade. Den snälla ödlan från tv-serien V, Robert Englund, spelade barnamördaren Freddy Krueger som hemsöker tonåringarna i deras drömmar. Freddy brändes till döds av tonåringarnas föräldrar när de själva var unga och nu har han återkommit för att hämnas. Med sitt brända ansikte, den slitna rödsvarta tröjan och knivhandsken är han en mordisk gycklare som använder sina offers undermedvetna när han slår till. Det är klassisk skräckromantik mixad med B-filmsplatter och skådisar som verkar vara plockade från nån nybörjarcirkel i drama. Trots den låga budgeten och det taffliga skådespeleriet är det ändå en film jag minns med förtjusning. Den väver skickligt ihop dröm och verklighet och även om det finns en hel del svajiga scener så är den övertygande genom drömsekvenserna. Allt kan liksom hända där. Och gör det... One, two, Freddy comes for you....
No comments:
Post a Comment