Nr 335: Kramer Mot Kramer

Originaltitel: Kramer Vs. Kramer (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Direkt in i Meryl Streeps svalt oroliga ansikte, hur hon nattar och tar ett smygfarväl av sonen Billy (Justin Henry - yngsta nånsin att bli oscarsnominerad). Redan här balansgång på den vassa eggen; patetik vs hjärtskärande. Och den eggen balanseras det på genom hela filmen, alltid med tyngdpunkten på rätt sida. Kanske nån gång att det blir halvsliskigt, eller kanske hel, men totalen är gripande, tårande, trovärdig. Istället för att pappan lämnar är det mamman. Hon måste hitta sig själv, en större mening. Pappan (Dustin Hoffman) och sonen börjar öva, fattiga riddare, skollämning, stress, bråk. Det går bättre och bättre, såklart. Mamman återvänder, förstår sig själv nu efter terapi, vill ha tillbaka sonen på heltid, krig utbryter i domstol. Spegelscen på slutet med sista frukosten. You look terrific.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Dustin Hoffman och Meryl Streep. Giganternas kamp. Oscars. En återhållsam men rörande film om skilsmässa. Klassisk men modern. Ensamstående pappa. Mamman som lämnar. Som ångrar sig. Trovärdig men sentimental. Sista filmen 2011. Ett helt okej avslut. Gott nytt år!

Nr 334: Turkisk Konfekt

Originaltitel: Turks Fruit (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Paul Verhoeven är ett namn som jag aldrig lagt på minnet, men förutom denna holländska erotikthriller har han regisserat filmer som Total Recall, Robocop och - faktiskt - Basic Instinct. Turkisk konfekt är ivrig i sitt utförande; en våldsam inledning följd av en lång flashback där ikonen Rutger Hauer är konstnären Eric som träffar Olga (Monique van de Ven). Relationen är till en början passionerad, men övergår efter ett tag till sval och svekfull. Tillbaka till början och ett tragiromantiskt slut.
Hauer ser ut som en halvdankad balettdansör när han rör sig runt i sängar, över golv. Kraftig men/och späd. En intressant rulle, varken mer eller mindre.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Rutger Hauer spelar Eric, den narcisstiske konstnären, som träffar Olga, en vacker kvinna med stor sexuell aptit spelad av Monique van de Ven, och de inleder ett passionerat förhållande som naturligtvis går helt åt skogen. Turkisk Konfekt är ett erotiskt drama med ett spännande berättartekniskt grepp; det hela inleds med att Eric brutalt slår ihjäl en man och en kvinna för att sedan gå över i en naken fantiserande Rutger som  i ett rasande tempo raggar upp kvinnor och samlar sexuella souvenirer. Vad är sanning, vad är dröm, vad är önsketänkande? Efter halva filmen förs vi tillbaka till nuet som därefter fortsätter i ett långsammare tempo om kärlek och förlust. Visst behandlar filmen den mänskliga sexualiteten men tyvärr känns det som att regissören Paul Verhoeven är mer intresserad av att provocera snarare än att berätta något riktigt intressant. 

Nr 333: Det Våras För Sheriffen

Originaltitel: Blazing saddles (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Börjar hoppfullt med otaliga piskrappen; way over the top-humor. Språket grovt och övertrampande i fin Nakna Pistolenstil. En svart man ska bli ny sheriff. Och utförsbacken börjar och blir brantare och brantare för att till slut smaka segt som överstekt lövbif. Inte ens bönpruttarna runt lägerelden är roliga längre - jag minns den scenen som hilarious. Både jag och filmen har väl blivit äldre. Mel Brooks skränig och hans kompanjon som hela tiden ska prata med publiken. Tröttsamt - en gång funkar men inte fem. Med nöd och näppe upp över 2-sträcket.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: En film som var väldigt rolig första gången jag såg den. För 25 år sedan. Jag har inte sett den sedan dess och jag förstår varför.

Nr 332: Dancer In The Dark

Originaltitel: Dancer In The Dark (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Enastående, sköra Björk. En grym berättelse om en mammas uppoffringar för att sonen inte ska gå samma blindhet till mötes som hon själv gjort. Tredje filmen i Golden Heart-trilogin. Har lite svårt för vissa av musikalinslagen, men definitivt inte sista sången i galgen. Leker med tanken att klippa om filmen och lämna bort sång- och danspartierna. Skulle den funka då? Bli ännu starkare då? Jag tror det.


Jimmys betyg: 5-


Kommentar: Sista filmen i von Triers Golden Heart-trilogi (Breaking The Waves, Idioterna och Dancer In The Dark) som var och en berör temat uppoffring på ett eller annat sätt, särskilt kvinnlig uppoffring. I Dancer In The Dark är det den synskadade Selma, så precist och fantastiskt gestaltad av Björk Gudmundsdottir, som gör allt för att hennes son ska få den ögonoperation han behöver för att undvika att bli blind. Något som till slut leder henne till galgen. Filmen är en musikal och det gör faktiskt ingenting. I själva verket skänker det bara ännu mer karaktär åt den sköra men hopplösa Selma som drömmer om lyckliga musikaler. Dancer in The Dark är en orealistisk film, det förväntas inte att tro något annat, men som berör på ett alldeles särskilt sätt.

Nr 331: Idioterna

Originaltitel: Idioterne (1998) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Karen och hennes man mister sin son. Karen söker tröst i ett sällskap som ägnar sig åt att experimentera med att locka fram sin inre idiot, både hemma och offentligt. Gruppeknell och mat rinnande ur munnen. Provocerande och obehagligt när von Trier ställer frågor om samhällets och individens syn på människans roller. Sista scenen med Karen hemma hos familjen är ohyggligt stark. Andra filmen i Dogmaserien, den första var Festen, som vi ju borde se efter den här von Trierrundan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett kollektiv med intellektuella medelklassdanskar som roar sig med att låtsas vara förståndhandikappade. Där är fonden till Lars von Triers mestadels improviserade drama som utforskar människans roller - är man den man vill vara, den man låtsas vara? Det är skarpt och utmanande och emellanåt väldigt underhållande. Karen (Bodil Jörgensen) ansluter sig till gruppen i tron att de är på riktigt men blir sedan den mest hängivna "idioten" som ställer allt på sin spets. Den första von Trier-film jag såg och den håller definitivt fortfarande.

Nr 330: En Natt Att Leva

Originaltitel: Odd Man Out (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Knivskarpt svartvitt foto men lite långdragen historia, eller i alla fall ett koppel scener för många. Rån av fabrik för att skaffa medel till kampen. Den förrymde ledaren McQueen (James Mason) dödar en vakt och skadas själv svårt. Filmen följer sedan McQueen genom olika situationer i det nordirländska samhällets olika miljöer; kyrkan, puben, droskan, skyddsrummet, det genomsnittliga hemmet, konstnärsateljén, gränden. Hur agerar människor i de olika miljöerna när de konfronteras med den skadade ledaren, som nu också är skyldig till en annan mans död? Regn, lera och till slut snö och hela tiden inspel av det höga klocktornet som till slut slår midnatt efter en Bonnie and Clyde-doftande vapenduell. Välspelat och lite småroligt ibland. Mason har vi tidigare sett i Lolita.  
En natt att leva fick en BAFTA-award för bästa brittiska film 1948. BAFTA, som året innan grundades av bland andra regissören till denna film, Carol Reed. Allt går runt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den engelska regissören Carol Reeds nattliga krönika utspelar sig i en stad på Nordirland i ett IRA-liknande sammanhang. James Mason spelar Johnny McQueen, ledare för Organisationen som vid ett bankrån skadas och tvingas på flykt. Det intressanta är att filmen överhuvudtaget inte tar ställning i konflikten utan fokuserar på de personer som ovilligt dras in i den. Filmen utgår från personernas känslor snarare än de moraliska aspekterna. En natt att leva har potential att vara en riktigt bra film men slår lite krokben på sig själv. Det verkar som att filmskaparna inte riktigt litar på sitt eget verk utan känner sig tvingade att även vara underhållande vilket nästan blir lite farsartat emellanåt. Fotot och kompositionerna är riktigt bra och agerandet är helt okej. Regnet som övergår i snöfall ju närmare midnatt man kommer är väldigt snyggt och effektivt. Det som sänker filmen några betygsteg är längden, de onödigt många scenerna och de överdrivna lustigheterna. Annars hade det varit en fullträff.

Nr 329: Nosferatu - Nattens Vampyr

Originaltitel: Nosferatu: Phantom Der Nacht (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Efter en lysande moussaka och några glas vin var det dags för den här skitfilmen. Med tanke på hur många Dracularullar som är med i boken är det fullkomligt obegripligt att den här tar sig in på listan. Allt är illa; fotot (som pendlar mellan lysande och katastrofalt - vilket gör att skillnaderna märks mucho tydligt och sänker intresset), regin, bildspråket, sammansättningen. Det blir så tråkigt och dåligt att jag funderar på att sätta tänderna i halsen på Heléne och göra processen kort för att hon ska slippa lida. Nej, den här gå fetbort.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det finns så mycket dåligt att säga om den här filmen, det finns så lite bra. Det finns dock en hel del att tycka. Det fantastiska skuggspelet från originalet 1922 är närmast bortblåst i Werner Herzogs version. Klaus Kinski som Dracula är utseendemässigt väldigt trogen originalfilmen men övertygar inte på något sätt. Fotot är emellanåt fullständigt briljant för att sedan sluta i ett "jaha". Nästan halva filmen går innan det överhuvudtaget blir någon spänning och när Jonathan Harker (Bruno Ganz) äntligen kommer till Transylvanien och greve Draculas slott känns det nästan som att man tittar på en Mel Brooks-rulle. Hjältinnan Lucy (Isabelle Adjani) är gåtfull och uppoffrande men står nog för den starkaste prestationen - även om det tyvärr inte säger mycket. Kanske har jag sett alldeles för många Draculafilmer, tror vi har lyckats klämma in fyra stycken bara i det här projektet, för att bedöma Herzogs Noseferatu rättvist men jag har faktiskt svårt att uppbåda någon som helst feeling för den här filmen.

Nr 328: Den Röda Filmen

Originaltitel: Trois couleurs: Rouge (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Sista filmen i Kieslowskis trilogi Trikoloren, riktning brödraskap. Även Kieslowskis sista film över huvud taget. Grannavlyssning av gammal domare, omaka relationsband, en påkörd hund som jag minns det.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Sista färgen i Trikoloren som symboliserar broderskap. Vad nu det betyder. Slutet binder ihop samtliga tre filmer på ett intressant sätt. Annars minns jag inte så mycket. Jag tycker det är synd att Den vita filmen inte är med i boken.

Nr 327: Frihet - Den Blå Filmen

Originaltitel: Trois couleurs: Bleu (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Blåsköna Julie (Juliette Binoche) förlorar kompositörmaken och dottern i singelbilolycka mot träd. Godset stängs, Julie flyttar in till Paris och försöker gömma sig undan tillvaron, människor, minnen, musiken. Längd efter längd i den blå bassängen. Makens assistent, makens älskarinna, en journalist, den prostituerade grannen, musmamman - alla knackar de små hål på Julies skal så att hon till slut öppnar upp mot världen igen. Fantastisk musik och sylskarpa bilder på partituren med fingerspetsen som löper längs noterna. Lite Amadeusfeeling med samarbetet för att färdigställa det sista verket - det som skulle spelas bara en gång på tolv olika platser i Europa, samtidigt. Obegripligt att inte Den vita filmen är med i boken.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kieslowskis första film i Trikoloren och den bästa som jag minns det. Den blå filmen behandlar temat Frihet och utgår från änkan Julie de Courcy (Juliette Binoche) som förlorar man och barn i en bilolycka. Filmen berättar på ett intimt och svalt sätt hur Julie hanterar bortgången genom att fjärma sig från både omvärlden och sitt tidigare liv. Naturligtvis hinner detta ikapp henne och Julie tvingas att möta och hantera sina känslor och sin makes ofullbordade verk. Musiken som återkommer är hennes makes ofullbordade sista komposition och det är en effektfull och känslomässig beröring. Den blå filmen är en vacker och oförglömlig historia som balanserar på den knivskarpa gränsen mellan att vara alltför sentimental och att vara genial. 

Nr 326: Gå Och Se

Originaltitel: Иди и смотри, Idi i smotri (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Vitryssland. Belaruska. Andra världskriget. Bara en sån sak. Var är vi? Vilka är de olika grupperna i filmen? Sovjetiska motståndsrörelsen. Rörelse mot tyskar, mot nazister. Jag kan inte min historia, och det blir rörigt, jag förstår inte vilka som vill vad. Första gången jag ser filmen uppfattar jag den som nästan helt igenom surrealistisk, en hyperpoetisk och symbolspäckad resa genom skog, vatten, lera, krig, eld, död och förintelse. Och det intrycket kvarstår andra gången, men nu hänger jag med i handlingen - och då lyfter filmen ännu högre, upp upp mot den rökfyllda ryska himlen. Och min nya favoritfotograf heter Radionov, som måste haft ett helvete med sin steadicam.
Aleksej Kravtjenko gör den unge vitryske motståndspojken Florian så otäckt bra; ögonen mot slutet, fulla av tomhet. Särskilt ögonens förvandling genom filmen, obehagligt, närainpåkrypande. Slutet med skotten mot en bakåtspolad Hitler är lika svindlande som vissa Öijerdikter. Så enkelt och så komplext. När bilden hamnar på en närmast bebisaktig Adolf i famnen på sin mor kan Florian inte skjuta längre. Det börjar med barnen.


Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ryskt krigsdrama som inte liknar någon annan krigsfilm jag har sett. Aleksej Kravtjenko spelar Florian, den unga pojken som tar värvning för att slåss mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget. Det som från början är en pojke med liv och glöd i blicken, en lekande spoling, är på slutet en gammal fårig man, för evigt märkt av det han får uppleva. Det mest spektakulära med Gå och se... måste vara den förvandling Florian genomgår och den exakthet som Kravtjenko, 14 år, lyckas framställa honom. Skiftningen av perspektiv, det drömlika, surrealistiska fotot, avsaknaden av hjältedåd, självuppoffringar och sentimentalitet är kännetecknade för film och skälen till att se den, hur obehaglig den än är.  I Gå och se... finns ingen tröst, bara lidande. Gå och se den.

Nr 325: Riddarfalken Från Malta

Originaltitel: The Maltese Falcon (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Film noirs moder och nominerad till tre Oscars. Det här 1001-projektet bjuder helt klart på överraskningar, och det är ofrånkomligt att jag ibland undrar om jag har sett samma film som den som rescenseras i boken. Riddarfalken från Malta är ett svartvitt virrvarr av hårda repliker, pistolbyten, bakomryggengåenden och falskspel. Mitt i allt en gammal fejkad falk. Det tar inte lång tid innan jag är helt off side, och sen kommer jag aldrig in i spelet igen. Kanske beror det mer på mig än på filmen, men det må vara hänt - vissa dagar, vissa filmer stämmer det helt enkelt inte.
Jag gillar Urmallen: detektiv blir uppringd och väckt mitt i natten - detektiven ställer några snabba frågor - detektiven säger: "jag är där om en kvart" - detektiven kommer till brottsplatsen och blir först hindrad vid avspärrningarna, men släpps snart igenom - detektiven tar en snabb titt på platsen och redogör sedan klarsynt för hur det hela har gått till medan fotpoliser och sjukvårdare myllrar omkring - detektiven tänder en cig och drar lösningsfokuserat iväg för att genskjuta förövaren.
Bogart måste vara en av filmhistoriens mest överskattade skådisar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En av de sämre filmerna i genren måste jag säga, även om den betraktas som en hörnsten i film noir. Visst finns här en lek med skuggor och hårdkokt mystik men det räcker inte när den urusle Humphrey Bogart visar sig i bild och när han sedan öppnar käften så dalar hela spektaklet. Det är tyvärr inte mycket som räddar den här filmen. Möjligen är det upplösningen när den så kallade Riddarfalken som hela intrigen handlat om visat sig vara en bluff och detektiven som trots att han är förälskad i mördaren (Mary Astor) ändå tänker sätta henne i fängelse. Detta är pluset efter tvåan.

Nr 324: Fitzcarraldo

Originaltitel: Fitzcarraldo (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Djungel, galenskap och en stor grammofontratt med Caruso strömmande ur sig. Besynnerlig film, dokumentär på så vis att de ju släpade båtrackarn över ett berg vid inspelningen. Bra scener med de spända, knirrande repen och när ångaren sliter sig och slår mot kanter och rev i floden. Kinski med hyperögon och svettig energi. En smula lång dock.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Herzogs märkliga film med Klaus Kinski i huvudrollen är en film utöver det vanliga. Jag förundras över det realistiska i uppförandet som bekräftas av det faktum att Herzog faktiskt lyckades få crewet att släpa en ångbåt över Perus berg. Filmens största behållning är just de scener där Kinski, som spelar den operaälskande affärsmannen Sweeney Fitzgerald, lyckas få ursprungsbefolkningen att släpa hans ångbåt över berget i jakt på de gummiplantage som ska göra honom rik. När Sweeney står i fören på båten, till tonerna av Enrico Caruso från grammofonen, ser jag en envishet, inte bara hos karaktären Fitzgerald utan även hos regissören Herzog, att genomföra ett omöjligt uppdrag som ska lämna ett avtryck åt eftervärlden, svårt att övermästra. Till historien hör att Herzog ville ha Mick Jagger i hvvudrollen som Fitzcarraldo men det slutade med att hans antagonist Klaus Kinski fick rollen. Ett bra val tycker jag. Filmen liknar inget annat jag har sett och den måste upplevas.

Nr 323: Die Hard

Originaltitel: Die Hard (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: De medhårsstrykande planteringarna inledningsvis; skorna ska tas av, jul, LA, trassel i förhållandet, barn, polis. En färsking till limousinechaufför (svart), (kunde han inte fått sitta i garaget helt ovetande genom hela filmen?). Tyska terrorister, två av dem bröder. Sprängdeg, cigaretter, komradios. En hacker (svart). Gisslan. Ett vitt oskyldigt linne som stegvis blodas och smutsas ner. En man mot tusen. En pistol mot hundra kanoner. David mot Goliat. Blåvitt mot Milan. En lokalpolis (svart) som hanger in there och till slut övervinner sin värsta fiende - det dödande skottet. Trigger happy FBI (Johnson and Johnson, not related). Hypersnokande journalist. Grande finale, helikoptrar, maskingevär, explosioner. Sedan filten över axlarna, mötet med kompanjonen, vänner för livet. Tack för kaffet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bruce Willis spelar den ensamme snuten John McLane som hindrar ett avancerat terroristrån genom sin självuppoffrande och kaxiga antiattack. Barfota och med ett linne som blir skitigare och skitigare för varje scen ger McLane enmansarmén ett ansikte. Det är snabb action med lika smarta som uppenbara planteringar och med ett tempo och en underhållande spänning som ger många samtida actionfilmer ett blekansikte. Die Hard är möjligen vid första anblick en enkel actionrulle men vid närmare betraktelse ser vi en smart och nyskapande hjältehistoria som samtidigt är en underhållande berättelse i juletid. Willis, tidigare skådis i Par i brott, får genom Die Hard ett genombrott som placerar honom högt på actionfilmernas piedestal. "Yippiee-ki-yay motherfucker" 

Nr 322: Rocky

Originaltitel: Rocky (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Dananaaaa, dananaaaa. The italian stallion får chansen att gå en jippomatch mot världsmästaren Apollon (från tidningen MAD när det begav sig). Inte särskilt mycket boxning, vilket är riktigt skönt, även om jag kanske skulle vilja haft några minuter mer på slutet, i the big fight. Koreografin, huvudkastningarna och blodeffekterna sitter som smäckar. Scenen när Rocky springer uppför trapporna i Philadelphia är en direkt produkt av att uppfinnaren av Steadicam (Garret Brown) testade att filma sin flickvän när de båda sprang upp och ner för samma trappor. Resultatet blev så bra att produktionen för Rocky ville använda sig av samma miljö när Rocky löptränar. Lite som med Polisskolan-filmerna blir Rocky-filmerna lite sämre för varje ny film. Undantaget fyran med Ivan Drago. Den är sjukt hård.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Så är det. Jag älskar den här filmen. Har alltid gjort. Den är naturligtvis ett standardformulär av den amerikanska drömmen men den har hela tiden underdogperspektivet. Den lilla människan mot en hård men likgiltig värld. David mot Goliat. Sylvester Stallone skrev manus med hjälp av den forne proffsboxaren Chuck Wepner och han hade som krav att själv få spela huvudrollen som amatörboxaren Rocky som genom ett reklamjippo får chans att möta The Heavy Weight Champion Of The World - Apollo Creed (Carl Weathers). Det är ett sentimentalt porträtt av vit arbetarklass där huvudkaraktärerna är indrivare, slaktare, affärsbiträde och gymägare. Filmen har mängder av fantastiska scener där trappscenen måste vara en av filmhistoriens mest klassiska. Slutscenen, när den sönderslagna men fortfarande stående Rocky ropar på sin älskade Adriaaan, balanserar fint på gränsen mellan sorg, smärta, komik och ett jävlaranamma. Bill Contis nästan militäriska musik är genialisk och numera ett oförglömligt soundtrack. Det här är det bästa Stallone har gjort, tyvärr sabbade han det med en rad uppföljare och ett antal überamerikanska krigsfilmer och tafatta actionrullar.

Nr 321: Rösten Från Andra Sidan

Originaltitel: Don't Look Now (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: "Nothing is what it seems". Speglar, vatten, glas och färgen röd som flyter ut och genom hela filmen. En spegelvärld med varsel om död, synbara för de blinda. Kommunikation mellan levande, döda, levande döda. Restaureringen av kyrkan, jämförelsen av små bitar, det eviga pusslet som ska läggas. Gränderna i Venedig, vilse i labyrinten, sökandet/förföljandet efter/av minnet av den drunknade dottern, förhoppningen att återse det förlorade (av skuldtyngd oaktsamhet?). Flipperklippta övergångar och parallellskeenden - sexblandad påklädning. Vad är nu, då, sen? Livets revypasserande efter kyrkhugget. Hur minns glömmer man?
Julie Christie dyker upp som gumman i lådan, hon var yngre i förra filmen - Doktor Zjivago. Donald Sutherland är mustaschsmärt och visar kuken; tillsammans med Christie skapas en obehaglig, intim stämning med stickande andedräkt. Kryssandet längs vattenvägarna i Venedig, polisbesöken, misstänksamheten, språkförbistringen, nerverna utanpå och hela tiden de röda detaljerna. En högintressant rulle, men lite för svårförståelig. Symbolspäckad, hänvisande, avancerad och förvirrande så till den milda grad att jag ibland undrar om jag sitter och tittar på ett felkonstruerat korsord. Men slutscenen i tornet är verkligen en av de mest hårdkokta nånsin. Hua.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Konservatorn John (Donald Sutherland) och hans fru Laura (Julie Christie) förlorar sin dotter i en drunkningsolycka och åker till Venedig för att återhämta sig. John restaurerar en gammal kyrka och Julie bekantar sig med ett mystiskt syskonpar som säger sig ha kontakt med den döda flickan. Upplägget bäddar för en klassisk spökhistoria. Venedigs gränder, kyrkans pusslande, den lilla rödklädda dottern som försvinner runt hörnen... eller? Slutscenen skrämmer skiten ur mig varje gång men den största behållningen av den här filmen måste ändå vara den långa sexscenen mellan Christie och Sutherland. Något mer autentiskt få man leta länge efter.

Nr 320: Doktor Zjivago

Originaltitel: Doctor Zhivago (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mastodont! Vilka vyer! Ryska tundran! Uralbergen! Den obarmhärtiga snön. Första världskrigets skitiga skyttegravar. Ryska revolutionens blodiga minne. Tsarens fall. Lenins uppgång. Individens skyldighet mot kollektivet. Nationalismen. Mother Russia går före allt. Bolsjevism. Röda vita rosen.
Tydligen är inte en enda scen inspelad i Ryssland, boken som filmen bygger på var förbjuden där. Istället är det ofattbart nog mycket spansk sommar bakom kulisserna - och en del finsk och kanadensisk skog. Föregångaren till ishotellet i Jukkasjärvi konstruerades med hjälp av bivax. Uralbergen är inte alls spetsiga som i filmen. 
Egyptiern Omar Sharif spelar Doktor Zjivago som åker slalom mellan fru och älskarinna när han inte opererar soldatskador eller skriver poesi. Han är en djävel på filmkyssar; först extremt lugnt och avvaktande, sen sätter han in stöten som en påtänd tjurfäktare och försöker svälja offret helt.
Har jag egentligen något att säga om den här filmen mer än att rabbla omständigheter? Chaplins dotter är med. Alec Guinness, som vi har sett en hel del av på senare tid är med. Vad som fick mig att sätta i halsen är att denne Guinness, som bland annat spelat pengatjuv, ladykiller och knatat runt vid floden Kwai är samme man som spelar Obi-Wan Kenobi i Star Warsfilmerna.  
Fotot i Doktor Zjivago är ibland bländande vackert och påminner en del om Vägvisaren. Men i stort känns den överspelad med alla tårfyllda ögon, och tungt lufsande som ett hostande ånglok på väg genom issnön på den spanskryska savannen.
Och ärligt talat, ramberättelsen - kunde den inte varit liiite mer raffinerad med tanke på att den inte ens verkar följa boken?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett tretimmars epos i ryska revolutionens skugga. Jag har alltid trott att den skulle vara rysk. Det är den inte. Den är inte ens inspelad i Ryssland. Däremot utspelar den sig i Ryssland. Och det gör den med råge. Omar Sharif spelar läkaren Zjivago, Geraldine Chaplin spelar hans fru och Julie Christie är älskarinnan. Ett romantiskt triangeldrama som inte överraskar särskilt mycket. Men här finns också klassperspektivet, den historiska ramen och alla storslagna scenerier. Det finns en spänning i filmen men jag får en känsla av att den liksom jäser över, att den grandiosa ansatsen bara växer. Det förbättrar tyvärr inte upplevelsen.

Nr 319: Nattvardsgästerna

Originaltitel: Nattvardsgästerna (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gunnar Björnstrand är obehagligt bra som den tvivlande prästen med stiff upper lip. Hans pennalistsågning av Märta (Ingrid Thulin) följt av en förfrågan om hon vill följa med på biltur är djupt otäck. De första 45 minuterna är inuti kyrkan, där ses Allan Edwall med mungiporna neråt och upphöjd axel a´la Kjell Lewrén - "stationsansvarig SSK Syd". Men återigen är det fotografen Sven Nykvist som höjer en Bergmanfilm flera steg. Vad hade Bergman varit utan sina fotografer? Bilderna är så naket enkla; som ömtåliga okläckta ägg, för att citera Ernst Kirchsteiger. En liten inblick i en liten kyrka i en liten by i en liten värld med eller utan en gud.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I den andra delen av Bergmans trilogi om Guds tystnad möter vi den bittra och tvivlande prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) vars tro sätts under stark prövning sedan hans fru gick bort. Dessutom finns den trånande ateisten Märta (Ingrid Thulin) vars uppvaktande sätter Tomas tvivel ännu mer i spinn. Till råga på allt söker den deprimerade Jonas (Max von Sydow) prästens stöd men det hela slutar med att han skjuter huvudet av sig i rädsla för kärnvapenkrig. Allan Edwall lättar upp en aning när han glider omkring som Quasimodo i kyrkomiljöerna.  Ungefär så där ser det ut när Bergman är som allra mörkast. Den fantastiska fotografen Sven Nykvist filmar intimt och personligt och det gråa vinterljuset bidrar starkt till filmens kärva stränghet. Nattvardsgästerna är som ett torrt oblat som sköljs ner av ett alldeles för starkt och fylligt vin, som en tung huvudvärk.

Nr 318: Ficktjuven

Originaltitel: Pickpocket (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund och Robert på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Franske doldisen Robert Bresson gör ett minimalistiskt inlägg och det börjar oerhört erotiskt på galoppbanan med Michels (Martin LaSalle) fumlande fingrar i smyg. Handväskespännet är behån eller jeansknappen och handen trevar innanför locket. Fortsättningen innehåller övermänniskoteorier och moraliska frågeställningar gällande rätten att stjäla; brottet som en samhällsstärkare. En mängd ficktjuvsscener, varav en, högst två, känns fräscha. Resten är ju bara markörer. Michel ömsom skriver ömsom berättar parallellt med filmens fortgång. Han vill inte träffa sin döende mor, oklart varför. Överhuvudtaget en dunkel och lite steril film. Intressant? Särdeles. Skicklig? Hualigen. Men inte så - vad ska man säga? - dunderfängslande.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är definitivt ingen övertydlig eller särskilt dramatisk berättelse vi får till skänks. Regissören Bresson fokuserar istället på det detaljrika, det enkla, det konkreta. Det är en lagom lång studie i ficktjuveriets ädla konst men de teoretiska diskussionerna kring övermänniskor och rätten att stjäla ligger inte helt rätt i fickan. En liten uppstickare som legat och lurat i vassen.

Nr 317: M

Originaltitel: M - Eine Stadt Sucht Einen Mörder (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Redan barnramseleken i början ger en aning om att det är en kindermördare i farten. Till visseltonerna av Bergakungens sal får vi tidigt stifta bekantskap med Hans Beckert (Peter Lorre), som köper ballonger och lockar till sig barn för att mörda dem. Polisen letar och söker, men hittar ingenting, varpå stadens undre värld organiserar sig för att fånga in mördaren. Med hjälp av de lokala tiggarna som placeras ut på strategiska ställen - och i gammal grekisk antikstil där den blinde "Teiresias" ser klarast av alla - lyckas man ringa in Beckert som flyr in i nåt slags lagerhus och gömmer sig i ett förråd. Efter grundlig genomsökning hittas han till slut och förs till en inofficiell domstol där invånarna i allmänhet och de mördade barnens föräldrar i synnerhet ropar efter dödsstraff. Beckert tilldelas en försvarare som proklamerar vård istället för dödsstraff för den sjuke Beckert. Väldigt oväntat, känner jag. Tänkte att det var en nyare företeelse.
M har ett fantastiskt fint tempo rakt igenom. Användningen av glas och spegelbilder, in- och utåkningar och långa scener är mumma. I en scen kan man även se Basil Fawlty (John Cleese), hotellägaren i Pang i byggets urkaraktär; när jag tror det är gangsterbossen frågar en gammal lomhörd dam om den eller den är hemma. Påkornetkomik mitt i all eländig spänning. De sista scenerna där Beckert beskriver sina inre demoner och hur han inte kan hjälpa vad han gör är oerhört starka, otäckt berörande. En oväntat vrålstark och fängslande film. En juliklapp mitt i högsommaren.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Fritz Lang har ett antal filmer med i boken och efter att ha sett denna så kan jag förstå varför. Det var en befriande känsla att se en film från början av 1930-talet som inte fick mig att sjunka längre ner i soffan utan snarare fick mig att sitta framåtlutad för att inte missa en sekund av filmen. Bara inledningsscenen med de sjungande barnen (som Wes Craven definitivt måste ha inspirerats av när han gjorde Terror på Elm Street) vittnar om att jag kommer att få se något alldeles särskilt. Den suveräne Peter Lorre med ett minspel och en karisma lika otäck och äkta som karaktären han spelar - Hans Beckert, en mördare (och pedofil?) som lockar med stadens barn med hjälp av godis och ballonger. Det utbryter panik bland stadens invånare, polis, rättsväsende, politiker och kriminella. Alla vill ha tag på mördaren och man skyr inga medel. Den undre världens uppsökande, tillfångatagande och dömande av Beckert är lika briljant som överraskande. M är en tidlös historia, med ett fräscht kameraspråk, ett klassiskt skådespeleri och ett aldrig sinande tempo om en företeelse, lika påfallande skrämmande idag, som när filmen gjordes. Visslingen av Bergakungens Sal utan att personen syns i bild är ett oerhört intressant grepp.

Nr 316: The Harder They Come

Originaltitel: The Harder They Come (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ey´mann! Jag hade ingen aning om vem Jimmy Cliff är innan jag såg den här filmen, men hans musik ringer väldigt välbekant. Särskilt You can get it if you really want är ju för evigt våldtagen av "Jackpot takes you there!".
Cliff spelar Ivanhoe Martin, en roll baserad på vad som verkar vara en av de första rude boys på Jamaica, Ivanhoe "Rhyging" Martin, som blev ihjälskjuten av polis på Jamaica 1948.
Martin skrangelbussåker från landet till Kingston där han försöker slå igenom musikvägen genom att spela in en skiva hos en krösus som erbjuder honom 20 dollar för hela paketet. Martin tvingas acceptera, men måste till slut börja deala marijuana för att få tillvaron att gå ihop. Och det är väl här nånstans filmen verkligen skenar iväg. Martin befinner sig snart i en riktig soppa efter att ha dödat både poliser och gamla kumpaner och jagas utför klippor och genom vatten. Näst sista slutscenen länkar stark till filmen Soluppgång, som vi såg för inte så länge sedan. I övrigt är filmen fullmatad med små igenkänningskrokar; övermodet i Scarface, hierarkin i Guds stad, strandvaknandet i Robinson Crusoe, motorcykelpolismordet i Till sista andetaget och kulregnen i Bonnie och Clyde för att nämna några.
Soundtracket är helt lysande och till skillnad från exempelvis Beatlespekoralet Yeah! Yeah! Yeah! som vi såg härom veckan samspelar musiken, bilderna och handlingen i den här filmen i en helt annan division. Tar varandra framåt, inåt, igenom.
Det riktigt snygga slutet med kopplingen mellan och integrerandet av biotittandet i början av filmen och the shoot out i slutet höjer betyget till en rak fyra. Ya Mann!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmen som fick icke-jamiacaner att lyssna på reggae. Soundtracket är också den allra största behållningen av den här filmen och skivan kan rulla om och om igen på diverse reggae- och soulklubbar och framför allt i mitt vardagsrum. Även om musiken lyfter och ger liv åt handlingen så snurrar soundtracket dock några varv för mycket. Jag skulle gärna ha haft fler låtar med istället för att höra samma låtar tre, fyra gånger. Reggaestjärnan Jimmy Cliff (som egentligen var mer soul än reggae) ligger bakom merparten av soundtracket och spelar även huvudrollen Ivan Martin som kommer från landet till stans slumområden med musikerdrömmar men snabbt hamnar i klammeri med rättvisan. The Harder They Come är en gangsterfilm i lågbudgetklassen med haltande skådespeleri och ett ojämnt klipparbete som gör att filmen känns ganska spretig. Trots detta har den stundtals briljanta planteringar och ett högt underhållningsvärde, inte minst genom musiken och kopplingen mellan biofilmtittandet i början och slutscenen.

Nr 315: Land Utan Bröd

Originaltitel: Las Hurdes (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Vad är det här? En studie i mänsklig geografi? Ett politiskt hån? En parodi på dokumentärfilm (fanns den ens då)? En surrealistisk konstfilm? Allt i ett? Inget av det? Oavsett definition av vad dokumentärfilm är, för det finns väl förmodligen lika många sådana som det finns viljor att definiera, så innehåller Las Hurdes flera ingredienser som brukar förknippas med dokumentärfilm; berättarröst som beskriver bilderna, lokalbefolkning i olika miljöer, för landskapet vanliga (eller ovanliga) växter och djur, typisk byggnadsstil, mat och dryck eller avsaknaden av dessa. Och vid första titten på Las Hurdes så är det så mycket som ställer sig i vägen för att jag ska kunna närma mig den; först och främst att det är en engelskspråkig version som jag inte har en aning om huruvida den stämmer överens med originalet. Vidare är bild- och ljudkvaliteten är dålig. Vad är det jag tittar på? Det finns flera saker som jag reagerar på. Givetvis åsnan som dödas av en bisvärm. Bergsgeten som ramlar ner för ett stup. Flickan som sägs ha legat still i tre dagar och som sedan påstås dö av tandbesvär. Lektionsscener där det pratas om triangelsidor. Det är så underligt, så surrealistiskt light. Jag ser den igen, läser lite på nätet. Mycket riktigt verkar det finnas åtminstone två läger; de som ser den som en dokumentär, och de som hånar de som ser den som en dokumentär eftersom de menar att Bunuel inte alls har gjort en dokumentär och det borde väl alla fatta? Det skrivs att Bunuel kletat in åsnan i honung och sen filmat den när den långsamt stickdör. Det skrivs att crewet skjöt åtminstone två bergsgetter för att kunna filma scenerna vid stupet. Det påpekas att berättarrösten inte håller sig till bilderna, att den berättar ovidkommande saker, i sammanhanget oförståeliga saker. Barnet som "dör" andas (och vid en kontrolltitt så gör det det). Varför skulle bybefolkningen gå långa sträckor för att hämta löv som de sedan ska sova på, och som i en förlängning ska förmultna så att de kan användas som gödsel i den näringsfattiga jorden. Och så vidare. Det finns hur mycket som helst.  Bunuel lyckas 1933 göra en film som diskuteras i långbänk 80 år senare. Det är imponerande, och det bästa är att det känns så spännande att dyka ner djupare i den. Få tag på originalet. Läsa mer. Kanske, men bara kanske, till slut bilda mig en egen uppfattning om vad det egentligen är jag tittar på. Definiera.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Mr Buñuel gör det igen. Mannen vi har lärt känna ganska bra vid det här laget är sin vana trogen när han lägger fram ett dokumentärt konstverk som man aldrig riktigt kommer in i. Genom att osentimentalt observera och dokumentera en avlägsen bergsby, Las Hurdes, vill han att bilderna ska tala för sig själva. Samtidigt tvekar han inte ett ögonblick att använda moraliskt tveksamma metoder för att själv skapa den bild av sjukdom, fattigdom och död han vill förmedla. Vilka är egentligen personerna i filmen och vems historia är det Buñuel egentligen vill förmedla - invånarnas vardag (hur den nu är eller var) eller sin egen surrealistiska mardröm? Jag vet inte och med handen på hjärtat så är jag inte särskilt intresserad heller. Mr Buñuel börjar gå mig på nerverna vid det här laget.

Nr 314: Vem Satte Dit Roger Rabbit?

Originaltitel: Who Framed Roger Rabbit? (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En välgjord mix av människor och tecknade figurer. En rökintrig, en noirtoon - någon försöker sätta dit Roger Rabbit, men vem? Och vad har han gjort? Många celebra besökare - Musse Pigg, Snurre Sprätt och Kalle Anka, för att bara nämna några. Späckad med tjongbong i huvudet och vroomvroom genom väggar, fönster och in i soptunnor. Och jag skrattar och jag fnissar och jag gäspar och jag tänker att den här kommer hänga med länge, länge. Och jag tänker att själva arbetet och mixen är mer fascinerande än resultatet. Det verkar ändå ha varit en stor produktion. Definitivt nåt för barnbarnen.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Dunderklumpen (1974) och Säg det med en sång (1945) är bara några exempel på filmer som har blandat tecknade figurer med levande skådisar men i Robert Zemeckis tekniska crossover från 1988 fick genren en helt ny dimension. Vem satte dit Roger Rabbit? är en komisk toon noir där den försupne deckaren Bob Hoskins spelar mot det tecknade nervvraket, filmstjärnan Roger Rabbit. Det hela utvecklas till en mord- och utpressningshistoria med massor av överraskande gästspel från Toontown. Det är lustigt, underfundigt, imponerande och ibland ganska spännande men knappast särskilt berörande. Ett par timmars underhållning som ganska snabbt kan läggas till handlingarna.

Nr 313: Blodets Tron

Originaltitel: Kumonosu-jō (蜘蛛巣城) (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: I efterhand läser jag att detta är en förflyttning av Shakespeares Macbeth till japanskt 1400-tal. Eftersom jag inte har sett Macbeth är det ju svårt att säga nåt om det, förutom möjligen: där ser man. Spindelvävsslott, en sierska i skogen, härskare som stiger och faller, galopperande hästar, arga repliker och några riktigt sköna stridsscener - särskilt på slutet med pilarna som genomborrar Washizu (regissören Kurosawas vapendragare Toshiro Mifune). Tydligen genomfördes den scenen med riktiga pilar. Helt sjukt.
Blodets tron är inte min favorit bland Kurosawas filmer, men den håller absolut ställningarna genom även detta års rötmånad. Bästföredatumet ligger en bra bit fram i tiden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kurosawa tar oss med till ett dimhöljt feodalt Japan i en berättelse om ondska och godhet, om hämnd och maktlystnad. Macbeth är mallen för detta drama. Samurajen Washizu (Toshiro Mifune) är filmens stora karaktär och slutscenen när han genomborras av pilar är klassisk. Borgen på Fujis berg byggdes för övrigt av amerikanska marinsoldater stationerade på en bas i närheten. Jänkarna gillar uppenbarligen att ha ett finger med i spelet.

Nr 312: Hold Me While I´m Naked

Originaltitel: Hold Me While I´m Naked/Color Me Lurid (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Det finns några kluriga rackare i den här boken - filmskapare som räcker fingret åt konventionella plots, inspelnings- och produktionsmetoder. Bunuel är en, Warhol en annan, Anger en tredje och nu har jag stött på George Kuchar, vars film Hold me while I´m naked tilltalar mig mycket mer än exempelvis Warhol. Det finns en lekfull distansering i den här rullen, ett dagisfniss som åmar sig mellan 16millimetersrutorna - som en dubbelt så bra Straight8-film. De regisserade regianvisningarna och inklippta omtagningarna framkallar känslan av en tvålhal såpa, gjord i skolkande hemlighet i skolkällarens labb mitt under brinnande kulturhistorielektion. Alla barnen sitter stilla i bänkarna och lär sig historia, utom Kuchar, för han är nere i källaren och duschar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I det här projektet får man se både det ena och det andra och jag vet inte om den här filmen tillhör varken det ena eller det andra. En 15 minuter lång 16 mm film om att göra film. Ungefär. Regissören George Kuchar spelar regissören som vill göra film med många många sexscener och Donna Kerness spelar kvinnan i filmen i filmen. Njutningsscenerna i duschen är definitivt de bästa scenerna men det finns andra fina kameralekar som exempelvis glasfilmningen där man bara anar vad som sker där bakom. Intressant men lite för pretentiöst.

Nr 311: Vredens Druvor

Originaltitel: The Grapes Of Wrath (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En behagligt långsam berättelse om en familjs öde under Den Stora Depressionen, i skraltig och överlastad lastbilsfart. The Joads tvingas lämna hemmet och farmen i Oklahoma och beger sig längs Route 66 mot det lovande Kalifornien. Henry Fonda gör en gnistrande Tom Joad - sonen och ledaren i familjen. På vägen hamnar sällskapet på diverse utnyttjande läger, och Tom dödar på ett ställe en vakt. Han lyckas hålla sig gömd, familjen fortsätter västerut och till sist når de fram till Farmworker´s Wheat Patch Camp, ett ställe som drivs av staten och som verkar fungera och kunna erbjuda bra arbets- och boendeförhållanden. En inte helt högervriden rulle.
Utan Fonda ingen film, i alla fall inte lika bra. Det behövs verkligen en lysande stjärna för att det inte ska bli en lite molnig tvåtimmarshistoria. Utmärkt foto och en väldans massa olika korta scener på familjebilen som kommer åkande. Tom Joads ande lever vidare - Springsteens lågmälda akustiska album från 1995, The ghost of Tom Joad, känns som en väldigt nära släkting.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bruce Springsteen släppte 1995 sitt politiska album The Ghost Of Tom Joad med tydlig referens till Woody Guthries The Ballad Of Tom Joad från 1940 som i sin tur inspirerades av John Fords filmatisering av Steinbecks roman Vredens Druvor. Allt hänger ihop. Henry Fonda spelar protagonisten Tom Joad som tillsammans med sin familj beger sig västerut under den amerikanska depressionen för att söka lyckan. En överlastad lastbil som är på väg att kantra vid ett flertal tillfällen blir deras fasta punkt under berättelsen. Vredens Druvor är en berättelse med rötterna och hjärtat djupt i det amerikanska folket och den tragedi många tvingades uppleva under 30-talet. Mamma Joads slutord "Vi är folket - vi kommer alltid att fortsätta" klingar vidare i den amerikanska folkkulturen som bärs upp av storheter som både Guthrie och Springsteen. Fonda bär i princip hela filmen på sina axlar och han gör det på ett strålande sätt. Konservativa finansiärer som styrde filmstudion 20th Century Fox hade självklara invändningar mot filmen som inte rätt förvånande vågade ta ställning.

Nr 310: Yeah! Yeah! Yeah!

Originaltitel: A hard days´s night. (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regisserad Beatlemania, på väg från Liverpool till London för tv-spelning. Det är mycket spring, jage, dans, bus, dryga kommentarer och nyfikna utflykter. Och en väldans massa Beatleslåtar - gärna samma låtar flera gånger, lite som Simon and Garfunkels soundtrack till Mandomsprovet. Jag tycker om musiken, men jag ser inte hur filmen kompletterar, lyfter eller sänker den. I de flesta fall känns det bara som att "nu stoppar vi in en låt och låter Beatlarna jagas av fans eller poliser". Och i de fall Beatles står på scen är det väldigt illa synkade och enformiga musikvideor som bjuds. Det finns några lustiga scener och uttryck, men over all får den här rullen gärna ta vägen ut i soptunnan , via scengolvets fallucka. No! No! No!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Någon beskrev den här filmen som "popfilmernas Citizen Kane". Jösses. Man häpnar ju. Andra säger att Yeah! Yeah! Yeah! förändrade musikfilmen för all framtid. Jag måste ju naturligtvis då fråga hur musikfilmen såg ut innan den här filmen. Betlarna spelar sig själva under en dag i en popstjärnas liv med intervjuer, jagande fans, dryga TV-producenter och naturligtvis den efterlängtade spelningen i TVs prime time med skrikande fans. Allt kryddat med en engelsk humor som tyvärr är av den mossigare varianten. Låtarna håller men filmen är lite väl ostämd för min smak.

Nr 309: Flicka Och Hyacinter

Originaltitel: Flicka Och Hyacinter (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastiskt fint maskerad twist, och att den funkar mer än 60 år efter filmens premiär är väl ett tecken på att det fortfarande finns en spänd laddning i frågan. Denna noirnoir signerad Hasse Ekman är mästerligt komponerad med en början som avslutar, en handling som berättas genom flashbacks parallellt med nutid och ledtrådar och karaktärer som planteras och utvecklas i bästa Agatha Christiestil. Det känns naturligt att nämna Citizen Kane, både vad gäller foto och berättarteknik, men där Orwell jobbade med megafon och motorsåg laborerar Flicka och hyacinter med viskningar och sylvass skalpell. Visst gör Eva Henning ett fint porträtt av den till döden olyckliga Dagmar Brink, men främst kommer jag nog minnas konstnären Elias Körner (Anders Ek) som visar upp en anmärkningsvärt låg lägstanivå, varierat med en riktigt hygglig högsta nivå. Ibland är han så dålig att jag greppar skämskudden, och i nästa scen är han lysande med glimten i ögat. Fascinerande.
Det svarta fotot och den tryckande ovissheten naglar fast tittaren och det är först på slutet det kommer en våg av aha. Som en utmärkt novell, en svindlande dikt, en gripande  sång. Alex.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den till en början ganska anspråkslösa framtoningen får sin överraskande twist på slutet som vänder hela upplevelsen av det jag just har sett. Jag tror inte jag har upplevt detta i så många filmer tidigare. I smarta och snygga tillbakablickar försöker författaren Anders Wikner (Ulf Palme) att lösa mysteriet med Dagmar Brink (Eva Henning). Det finns tydliga referenser till Citizen Kane men Flicka och hyacinter känns mer sofistikerad och elegant, för att inte säga vågad. Om det finns någon filmpremiär jag skulle velat vara med om så är det här definitivt en av dem. Hasse Ekman var 35 år när han gjorde denna film, nummer 21 i ordningen. Produktiv kan man säga.

Nr 308: Ladykillers

Originaltitel: Ladykillers (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag väljer det lite högre betyget för att jag får en lekfull och humoristisk feeling av den här filmen. Jag gillar början och slutet mest, det ganska långa mittenpartiet drar ner helhetsupplevelsen, men de små detaljerna och den väldigt genomtänkta storyn forslar in bra med bränsle och för upp historien, ibland så högt som ovanför molnen.
Stråkkvintetten, bestående av bland annat ligaledaren Alec Guinnes och faktiskt Peter Sellers, hyr ett rum hos mytomangumman Mrs Wilberforce och låtsasövar sig igenom Boccherinis paradmenuett ur String Quintet in E major, Op. 11, No.5. I själva verket planerar de ett pengarån, som de både utför och lyckas med. Och det är väl egentligen här filmen börjar, när Mrs Wilberforce upptäcker att det är hennes hyresgäster som ligger bakom den uppmärksammade stöten. På olika vis försöker rånarna ta livet av den gamla gumman, men istället dödar de varandra och en efter en dumpas de i en av de tusentals tomma tågvagnar som ånglokspasserar tunneln som huset är byggt ovanpå. Till slut återstår bara Mrs. Wilberforce som godhjärtat försöker återlämna bytet till polisen, men får till svar att hon kan behålla pengarna. Polisen tror ju att detta bara är ännu en av hennes ofattbara historier. Slutet gott, allting gott.
Ladykillers påminner en hel del om både Jag stal en miljon (med Alec Guinnes) och En fisk som heter Wanda. Den väldigt intensiva färgsprakningen påminner om Technicolor, men vad vet man? Bröderna Cohen gjorde en remake av filmen 2004, då med Tom Hanks i rollen som ligaledaren.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en film från det berömda Ealing Studios (Massor av Whiskey, Jag stal en miljon m.fl.) och det är definitivt den bästa av de Ealingfilmer vi har sett i det här projektet. Hollywood gjorde en version 50 år senare men jag vill minnas att handlingarna delvis skiljer sig åt mellan de båda men minnet är vagt på den punkten. Här spelar Alec Guinnes ligaledaren professor Marcus som tillsammans med fyra andra halvskumma typer, iklädda rollerna av en klassisk stråkkvintett, hyr in sig hos den påhittiga och naiva mrs. Wilbeforce (Katie Johnson) för att planera en kupp. Den intet ont anande mrs. Wilbeforce charmas av de fem "musikerna" och blir själv delaktig i rånet. När hela historien går upp för henne tar hon i med hårdhandskarna och läxar upp kvintetten. Naturligtvis bör hon undanröjas men det går inte riktigt som planerat. Ladykillers är en svart komedi med mer komedi än svärta. De enkelriktade tågen som passerar under huset är fantastiskt roliga i hela sin enkelhet. Det är lite Jönssonligan möter En fisk som heter Wanda över filmen men utan att trötta ut tittaren med fånigheter. Den skarpaste iakttagelsen: Är det inte Peter Sellers som är en av rånarna? Jo, se på fan.