Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-Kommentar: Vitryssland. Belaruska. Andra världskriget. Bara en sån sak. Var är vi? Vilka är de olika grupperna i filmen? Sovjetiska motståndsrörelsen. Rörelse mot tyskar, mot nazister. Jag kan inte min historia, och det blir rörigt, jag förstår inte vilka som vill vad. Första gången jag ser filmen uppfattar jag den som nästan helt igenom surrealistisk, en hyperpoetisk och symbolspäckad resa genom skog, vatten, lera, krig, eld, död och förintelse. Och det intrycket kvarstår andra gången, men nu hänger jag med i handlingen - och då lyfter filmen ännu högre, upp upp mot den rökfyllda ryska himlen. Och min nya favoritfotograf heter Radionov, som måste haft ett helvete med sin steadicam.
Aleksej Kravtjenko gör den unge vitryske motståndspojken Florian så otäckt bra; ögonen mot slutet, fulla av tomhet. Särskilt ögonens förvandling genom filmen, obehagligt, närainpåkrypande. Slutet med skotten mot en bakåtspolad Hitler är lika svindlande som vissa Öijerdikter. Så enkelt och så komplext. När bilden hamnar på en närmast bebisaktig Adolf i famnen på sin mor kan Florian inte skjuta längre. Det börjar med barnen.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ryskt krigsdrama som inte liknar någon annan krigsfilm jag har sett. Aleksej Kravtjenko spelar Florian, den unga pojken som tar värvning för att slåss mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget. Det som från början är en pojke med liv och glöd i blicken, en lekande spoling, är på slutet en gammal fårig man, för evigt märkt av det han får uppleva. Det mest spektakulära med Gå och se... måste vara den förvandling Florian genomgår och den exakthet som Kravtjenko, 14 år, lyckas framställa honom. Skiftningen av perspektiv, det drömlika, surrealistiska fotot, avsaknaden av hjältedåd, självuppoffringar och sentimentalitet är kännetecknade för film och skälen till att se den, hur obehaglig den än är. I Gå och se... finns ingen tröst, bara lidande. Gå och se den.
No comments:
Post a Comment