Nr 829: Det Hände I Skottland

Originaltitel: I Know Where I'm Going (1945) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Om att upptäcka, och uppleva, att fattig- och rikedom, ur ett djupare perspektiv, inte handlar om hur mycket pengar man har. Och om att söka efter sin partner, den konstruerade förälskelsen, på en plats och hitta den stora oemotståndliga kärleken på en helt annan.
Den resan får hon göra, hjältinnan Joan (Wendy Hiller), och hon påbörjar den hemma i Manchester genom att säga farväl till fadern, och meddelar samtidigt att hon ändå på ett vis är på väg mot honom för den stora uppgörelsen, i och med att den blivande maken är lika gammal som fadern, och dessutom något av en idol för honom i och med hans enorma affärsmässiga framgång. Avfärd, och med hjälp av tekniska landvinningar såsom tåg, bil och båt tar sig Joan hela vägen upp och ut till de Inre Hebriderna. På vägen drömmer hon om hur hon byter skepnad, hur hon ikläder sig brudklänning, hur transformeringen har börjat, men det är något av en mardröm då hon ingår äktenskap med Det Stora Företaget, inte personen, människan. Resan fortsätter, men hon når inte hela vägen fram. På Isle of Mull tar det stopp på grund av naturens krafter; dimma, blåst och regn förhindrar den sista överfarten. Istället blir det lokal sightseeing med vägvisaren Torquil (Roger Livesey) som introducerar Joan för slottsruinen Moy Castle. Detta stenskelett ruvar på en långtida förbannelse; kliver Torquil över tröskeln kommer han för evigt kedjas fast vid en och samma kvinna. Och det är han i nuläget inte ett dugg intresserad av. Här kommer vi ju hamna igen, tänker jag. Men för tillfället blir det istället hang out på byns enda hostel, där Joan räknar takbjälkar innan sömnen i en stilla bön om att vinden ska mojna. Här en fin liten övergång när Joan blåser ut lampan inför natten och denna lilla pust fortplantar sig till nästa morgons stormvindar; vädergudarna gör sitt för att hålla henne kvar. I dessa väntans tider berättar Torquil ytterligare en legend, en myt, om hur den norske kungen Breacan fastnar i den enorma vattenvirveln Corryvreckan ute i gulfen när han försöker imponera på en prinsessa. Här kommer vi ju hamna sen, tänker jag. Mitt i detaljerna om de olika ankarrepens materiella hållfasthet sprakar det till i långvågsradion. Det är Joans blivande make ute på ön som hör av sig, just när det handlar om att trofast kärlek är det starkaste repmaterialet. Lägligt. Kontakt mellan världarna, över gränsen, stelt och artigt, Joan känner knappt igen rösten. Distansen dem emellan. Kärlek på avstånd är lurigt. Slitningarna fortgår, är det inte för hård vind så är det för mycket dimma, och tvärtom. Joan får bada i skotsk kultur; slott, dans, musik, sång och säckpipor. Diamantbröllop och Torquils plötsligt stenskarpa och fokuserade blick; Joan är den han vill ha. Och Joan verkar inse vice versa, men hon har ju en lirare ute på ön. Och till slut blir längtan efter den illusionen för stor och då gör Joan det enda rimliga - hon trampar förbi i vårdkön och köper en biljett ut i ovädret, på bekostnad av den unge båtsmannens väl och ve. 20 ynka pund kostar det för Joan - för båtsmannen är det en livlina till ett framtida bröllop, ett lyckligare liv. Livsfarligt och oacceptabelt skulle det kunnat heta idag, och det gör det då också. Alla - inklusive Torquil - försöker stoppa Joan, men envis som hon är från födseln ska hon bara iväg. Torquil ser ingen annan utväg än att hoppa på skutan mot den sista stora utmaningen, och ganska snart befinner vi oss mitt i den enorma virvelströmmen. Här tänker jag att den ursprungliga legenden om norske kungen nu istället innehåller Joans försök att nå sin "prins" på ön. Men jag tänker också att det ju även är så att Torquil är den som styr båten in i stormens öga, och han gör det för att på ett vis imponera på Joan. Mycket legend för pengarna. Härligt. Tydligen ska George Orwell ha varit nära att dö virveldöden just här - irl - men lyckades kravla sig upp på en klippa och senare räddas. Kort efter det slutförde han romanen 1984. Vad det nu har med saken att göra. Tillbaka till Joan och Torquil som med nöd och näppe lyckas sparka igång den tidigare havererade båten och styr tillbaka numera vraket mot land, den förhållandevis trygga strand varifrån de kom. Joan slutar be om nätterna, och då stillar sig vindarna, dimman lättar. Tack för allt, kyss och adjö. Torquil stryker ensam omkring sitt förbannade Moy Castle, men tar till slut tjuren vid hornen och kliver över tröskeln. Nästan omedelbart kickar besvärjelsen in. Till tonerna av de tre säckpipeblåsarna återvänder Joan, och hon kan förenas och fastkedjas med Torquil i en efterlängtad sammansmältning. Förnuftet togs till fånga, och fadersfiguren ute på ön är krossad, lämnad och upplöst.
Dimman, siluettgestalterna som verkar framträda i ett slags disigt kustljus. Myterna och musiken. Resan och hemkomsten. Den osynlige maken på närmast öde ön. Och så den där parallellhistorien om den jagade örnen som försvann och återvände. Allt detta bidrar till ett drömlandskap där kretsloppet kan vrida sig och snurra på som en långsam, evig virvel.
En väldigt intressant grej med filmen är att den i väsentliga delar är inspelad på plats i det yttersta av Skottland, men det verkar som att Livesey, som spelar Torquil, aldrig var där. Närbilder är tagna i studio, och i de scener där han är ute i verkliga miljöer så är det en stand in. Inget jag hade en tanke på under filmens gång och hade jag hamnat inför en sanningskommission med riktad lampa hade jag kunnat svära på att jag såg honom överallt på plats på ön. Filmskapandets nästan magi. Underbart.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Powell & Pressburger presenterar ett spännande drama med den romantiska bilden av Skottland som kuliss - sjungande sjölejon, keltiska legender, gaeliska repliker, säckpipor, kiltar, slott och storslagen natur. Det är hit den hårdhudade storstadstjejen Joan Webster (Wendy Hiller) kommer. Joan är en målmedveten kvinna som alltid har vetat vad hon vill vilket vi får veta i raden av inledningsscener om hennes uppväxt. Det är riktigt snyggt hur de inledande scenerna övergår i olika skyltar med produktionsinformation om filmen. Vid 25 års ålder meddelar Joan sin far att hon ska gifta sig så hopp på tåget och vips iväg till Inre Hebriderna. Föremålet för hennes äktenskapsplaner är en äldre framgångsrik affärsman som bor otillgängligt på en av öarna. Så långt lyckas däremot Joan aldrig komma utan hindras av vädret, lokalbefolkningen och malströmmen. Det är nämligen förutbestämt att hon ska gifta sig med den utfattige krigsveteranen Torquil MacNeill (Roger Livesay). Det var ursprungligen tänkt att James Mason skulle spela rollen som Torquil men han ballade ur eftersom han inte ville åka till inspelningsplatsen på Isle of Mull. Ironiskt eftersom Livesay heller aldrig var på plats (pga en föreställning på West End Theatre i London) utan gjorde alla tagningar i studio. Titeln I Know Where I'm Going anspelar för övrigt på en skotsk folkvisa.

Nr 828: Skandalen Kring Julie

Originaltitel: Jezebel (1938) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: New Orleans, Louisiana, 1852. Gula febern, gryningsdueller, slavar och kärleksintriger. Julie (Bette Davis) bryter mot konventioner, samhälleliga och sociala regler. Hon gör entrė i filmen på en bångstyrig häst, störtar försenad in till sin egen fest fortfarande iklädd en otänkbar riddress, dricker mansdrycken whiskey och är förlovad med Preston (Henry Fonda) för andra gången. Det var klänning nummer ett.
Inför en större bal vill Julie ha en röd klänning istället för - som det anstår en ogift kvinna - en vit. Den röda anses vulgär, slampig. Preston försöker förgäves få Julie att byta om, att följa reglerna. Julie vägrar, hon ska prompt ha den röda klänningen. Hon är van att få som hon vill, och hon är van att manipulera, konspirera, dupera och fulspela för att just få sin vilja igenom. Detta verkar vara det absolut viktigaste för henne. Väl på balen blir Julie och Preston först utstirrade, och när de äntrar dansgolvet skingrar sig resten av besökarna som om det var ett febersmittat par som just klivit in. När Julie känner av denna sociala distansering på allvar vill hon åka hem, men Preston tvingar henne igenom förnedringsdansen. Ett slags uppfostran antar jag. Du ville det här. Varsågod och ät upp. Det var klänning nummer två.
Efter balen lämnar Preston Julie - förlovningen bryts för andra gången - och han åker norrut mot framtiden i form av järnväg, ekonomi, maskiner och en mer liberal syn på slaveri. Julie stänger in sig och tjurar milt sagt. Umgås inte med någon, pratar knappt med någon, sörjer sin Preston och ångrar sin envishet, sin tjurskalle. Ett år passerar och det meddelas att Preston är på väg tillbaka. Julie blir upp över öronen ivrig, fixar och donar, fejar och ställer i ordning för välkomstfest. Hon planerar att be så innerligt om ursäkt, hon inser hur dum och omedgörlig hon varit. För att verkligen betona sin uppriktiga ånger så klär hon sig i den vita klänningen. Oskuldsfullt, tillmötesgående, fredligt. Nu ska det bli hon och Preston igen, för evigt. Knappt har Preston hunnit över tröskeln, och knappt har Julie fallit på knä inför honom i en känslosam bekännelse, innan Prestons nya hustru kliver in i handlingen. Julie helt stum av förfäran. Obegripligt, verkar hon tycka. Ofattbart. Världen stannar. Musiken tystnar. Andningen upphör. Han har en annan. Gift? Efter första chocken finner sig Julie i sitt öde och börjar mer eller mindre direkt dra i trådarna för att få till ett lokalt världskrig. Kan inte hon få Preston så ska ingen annan ha honom heller. Den lömska blicken är åter i hennes ögon, och hennes moster/faster ser den, ser hennes handlingar, ser hennes mörka avsikter och levererar den enda repliken i hela filmen som pekar mot originaltiteln: "Jag tänker på kvinnan Jezebel som var ond i Guds åsyn". Detta var den tredje klänningen.
Gula febern har hela tiden legat som en oroväckande möjlighet, och nu har den anlänt på riktigt. Folk dör som flugor, det skjuts med feberkanoner, det dras gränser, vakter patrullerar och ingen stadsepidemiolog i världen skulle väl vilja stå på en presskonferens i det läget, där och då, och meddela att det skeppas smittade ut till en ö - inte för att vårdas, utan för att de åtminstone inte ska föra febern vidare. Rädda dem som räddas kan, resten får dö. Hela sällskapet kring Julie och Preston är isolerade ute på familjens plantage, men i nån slags nödsituation beger sig Preston in till stan för att hjälpa till. I en delikat, nästan lite undangömd scen tidigare i filmen syns hur Preston strosar i trädgården och får ett bett av en eventuell mygga. Inget mer än så. Men nu står han där, Preston, i stadsbaren och dricker dubbla shots. Han är lättirriterad och lättprovocerad. Efter en häftig ordväxling faller han kallsvettig ihop på golvet, och resten av gästerna skingrar sig hastigt, som om han hade en röd klänning på sig. Han forslas till sängs och rapporteras in som smittad, vilket innebär att han ska ut på ön. Alla är lika inför lagen. Doktorshedern. Familjen ute på plantagen får reda på detta och Julie bestämmer sig instinktivt för att skynda till undsättning. Hon drar på sig en slags cape, en mörk med huva, och smugglas nattetid och  vattenvägen in till Preston. Hon vårdar, baddar, lugnar, fläktar och kysser honom. Gränslös kärlek. Hon inser att hon måste följa med honom ut till ön, hon är den enda som kan hjälpa honom att få rätt mediciner, vatten, mat. Det är djungelns lag ute på ön. Hans hustru vill vara den som följer med honom, men Julie övertygar henne att det bästa är om Julie tar det uppdraget. Hon vill få chansen att verkligen visa att hon kan vara stark, modig och osjälvisk. Hon försäkrar också att Preston bara älskar hustrun, inte Julie. So be it. Julie och Preston rullar ut ur stan på en kärra. Mot döden, tänker jag. Det var den fjärde klänningen.
En film om konventionsbrytande, revolt, uppfostrande. Hur olika slags regler styr människor i olika situationer och sammanhang. Mellan två personer, inom familjen, i vänkretsen, ut till större sammankomster, samhället. Åtskillnad mellan svarta och vita. Tjänstefolket som framställs som glada och lyckliga, som vänner, del av familjen. Den lille svarte pojken som får stå och fläkta middagssällskapet. Julie som på slutet fläktar den sjuke, sängliggande Preston. Tvång vs kärlek. Samma handling, syfte, att svalka, men olika ingångar hos den utförande. I samma hus. En långsamt pågående process, samtidigt stagnerad och uppluckrande, föränderlig. Och så kommer något större, hastigare. Svepande epidemi. Lagar och regler måste följas stenhårt eller tvärtom åsidosättas i akuta situationer. Känns ju såklart väldigt aktuellt så här i Coronatider.
Effektfullt laborerande med hur musiken halvt märkbart vid flera tillfällen tystnar när det ges obekväma besked av något slag. Som en paus i flödet, och sen när beskedet har landat, snurrar allt igång igen.
Julie gör en ordentlig resa utvecklingsmässigt, men jag kan inte riktigt greppa slutet av filmen. Blev Julie så att säga omvänd, med insikt och i förlängningen en osjälviskhet, eller var den sista övertalningen ytterligare en djupt manipulerande handling för att få tillgång till Preston och ett sista halmstrå? Kanske både och.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Heder och seder i ett Nord och syd-drama med den utmärkta Bette Davis som den bortskämda sydstatsskönheten Julie Marsden. Julie är en ung eftertraktad societetsdam i 1850-talets New Orleans, van att få som hon vill, oavsett om det handlar om män eller klänningar. Hon är förlovad med nordstataren Preston Dillard (Henry Fonda) men med ett gott öga till gentlemannen och helyllekillen Buck Cantrell (George Brent). Efter en del omständigheter drar Preston norrut och när han sedan återkommer efter år är han gift med en annan kvinna till Julies stora förskräckelse. Julie intrigerar och lyckas få till stånd en duell där Buck tyvärr dör. Preston däremot drabbas av gula febern och dör väl han också så småningom men innan dess gör Julie en helomvändning i sitt beteende när hon fullständigt osjälviskt följer med Preston till de dödsdömdas ö för att vårda honom i livets slutskede.

Nr 827: Mr Smith I Washington

Originaltitel: Mr. Smith Goes To Washington (1939) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Läser i samma veva boken Hjälten med tusen ansikten av Joseph Campell - om hjältemytens standardstruktur genom historien och i olika kulturer. Monomyten. Ligger tydligen till grund för George Lucas utformning av hans stjärnkrigsfilmer.
Noterar och funderar på följande utifrån den läsningen gällande denna rullen:
* Smith får uppdraget (kallelsen) genom en slump/tillfällighet. Den singlade slanten hamnar på högkant och pekar mot hans namn istället för på något av de två ursprungligen tilltänkta.
* Vägvisaren/mentorn Clarissa är kvinnan som redan kan allt om senatens labyrinter. Hon ger honom råd och direktiv.
* Tröskelväktarna - som ska erbjuda motstånd och förhindra överfärden - är media (illvilliga bilder och skvaller) och redan tillsatta senatorer (lyssnar inte, konspirerar med varandra, korruption).
* Symboliska döden/pånyttfödelsen - kan det jämföras med när Smith förlorat drar sig undan och hämtar kraft vid Lincolnstatyn, och kvinnan/vägvisaren Clarissa kommer och peppar honom till come back?
* Sista stora striden är filibustern. 25 timmars kamp mot systemet, både fysiskt och mentalt. Kollaps mot slutet.
* Fadern dör. Smiths pappas tidigare vän, tillika idol för Smith, erkänner sitt brott och springer ut och vill skjuta sig. Han befrias då från "den mörka sidan".
* Smith återställer det "forna glansiga", den ärliga demokratiska processen, som nu åter kan nyttjas av de levande och kommande. Rättvisan segrar, monstret förgörs.
* Smith upphöjs i senaten. 
Sen börjar allt om i ett evigt kosmogoniskt kretslopp. Avfärd - Invigning - Återkomst. 
Kommer Trump statyeras?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: En pedagogisk hyllning till det amerikanska politiska systemet. Jag blev däremot knappast något klokare av det men det är en bra film. Mr Smith är scoutledaren som av en slump lyckas bli senator. Allt är möjligt i det förlovade landet. Hans första rundtur i Washington blir en storslagen lovsång till den amerikanska demokratin, dess historia och konstitution och jag är helt med på noterna. Sedan följer ett drama om konspiration, korruption och rättfärdighet. Mr Smith visar sig vara mycket mer en den bortkomne och obetydlige scoutledaren. Han blir individualisten som vägrar att dansa efter partipiskan och idealisten som efter ett 25-timmars maratontal efter bästa filibusterinstitution lyckas försäkra sig om sitt försvar och nå rättvisa. Thank you, mr president.

Nr 826: Den Stora Kärleken

Originaltitel: Europe '51 (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: 1950, två år innan den här filmen kom, gjorde Roberto Rosselini en film som heter Franciscus, Guds gycklare, som inte helt oväntat handlar om mannen, myten, tiggarmunken, predikanten och numera helgonet Franciskus av Assisi. Kanske kände Rosselini att det där med Franciskus var en brunn ur vilken det fanns mer kvar att ösa, eftersom den här filmen kan tyckas handla om en helgonlik gestalt som går från självupptagen och stressad till uppoffrande och givmild. Irene (Ingrid Bergman) prioriterar bort sin sons behov så till den milda grad att han väljer att kasta sig utför en trappa, för att lite senare avlida av skadorna. Detta blir för Irene en vändpunkt som leder till en ögonöppnare och sinnesvidgare. Hon beger sig ut i andra typer av verkligheter än den hon själv levt i. Klasshissen ner några våningar. Hon besöker fattiga kvarter och hjälper behövande familjer, jobbar på fabrik, vårdar en dödssjuk prostituerad (med hjälp av två ägg i en kaffe latte), och lyckas även avväpna en bankrånare slash mördare. Det sista gör att hon hamnar hos polisen, vidare till kvinnofängelse, vidare till mentalsjukhus där hon genomgår tester och bedömningar. Hon klassas som galen, vad jag förstår. Hon vill så oerhört väl, men går inte att sorteras in, diagnostiseras, går inte att begripa sig på. Hon är en fara för samhället i stort. Prästen gör ett försök. Irene upplever inte att gud räcker till. Ingen ideologi funkar, täcker hennes åskådning. Någon på kliniken försöker begå självmord. Irene går in med helande blick och säger vad hon borde sagt till sin son: "Jag är här. Du är inte ensam". Till slut står hon där innanför ett korsat fönster och blickar ner  mot gårdsplanen, på alla som kommit för att tacka henne. Hon har tagit farväl av sin familj. Verkar ändå hyfsat ok med tillvaron.
Ingrid Bergman som en frätande ikon varje gång hon är i bild. Vissa har det, andra inte. Intressant med parallellerna föräldraskap/äktenskap/politik/religion - hur allt lämnas för nåt större, nåt närmast oförklarligt? Annat än en enorm vilja att hjälpa, lindra, omhänderta. Noterar hur vissa scener återkommer i filmen som speglingar av det förflutna. Jag tänker då på middagen som först är med rika gäster, och senare i fattigkvarteren med soppa och små barn. Jag tänker på sängkantsscenerna; först avvisande mot sonen i hemmet, sen desperat hjälpförsökande mot densamme när han ligger på sjukhus, senare omvårdande den blodhostande prostituerade och sist lugnande den självmordsbenägna kvinnan på mentalsjukhuset.
Jag blev ju lite fundersam när sonen dog redan efter 25 minuter. Vart ska denna filmen ta vägen nu? Den spred sig, känns det som.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Övre medelklass. En upptagen mamma med gäster. En son som vill ha mammans uppmärksamhet. Sedan, olyckan i trappan. Den oändligt svängande trappan. Det dåliga samvetet vid sjukhussängen. Skulden. Sveket. Ingrids närvaro är bländande men samtidigt lite retande. Hennes plågade uttryck, präktighet, det sociala uppvaknandet och den sakrala blicken. Fantastiskt men samtidigt provocerande på nåt sätt. Övermänskligt men ändå djupt förankrat. Det förvånar mig också hur pass världsfrånvänd eller omedveten man kan vara men det skapar ändå en fin och nödvändig kontrast mot uppvaknandet. Hon går in i rollen som den hjälpsamma samariten, nej fel, det är ingen roll hon iklär sig, det blir hennes hela väsen. Något som omgivningen i form av familj och myndigheter inte kan förstå. Hon blir inlåst bakom korsfönstret. Hennes brott? Socialt och andligt uppvaknande i ett samhälle som strävar efter konformism, ordning och stabilitet. Jag blir berörd men också hänförd av den här filmen eftersom den hanterar livets grundläggande teman, familjen, samhället, klasserna, religionen och kärleken, på ett vackert, lågmält och humant sätt.

Nr 825: Din För I Kväll

Originaltitel: Love Me Tonight (1932) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Redan från första början är jag hookad. Paris vaknar till enstaka ljud från utförda morgonrutiner. En metallslägga i marken, en snarkning, en sopkvast. Tillsammans bildar de rytmen som ligger under alla påföljande ljud som stämmer in i storstadsorkestern. En mängd olika yrken drar igång sin verksamhet. Bagerier, cafėer, skomakare. Hantverkare helt enkelt. Och så vaknar även skräddaren Maurice och tar sig sjungande och levnadsglad till jobbet. Är det inte romantiskt? Jo, det är precis vad det är, och det sjunger Maurice om, och den sången transporteras från skrädderiet, ut till en taxi, vidare på ett tåg där en soldattrupp tar över och marscherar iväg över fälten, melodin hamnar vid en enkel lägereld, för att avslutas på slottsbalkongen där prinsessan Jeanette ensamt operettar i vemodiga månskenet. En fantastisk första sammankoppling av Maurice och Jeanette som ännu inte vet att de ska ses. Och även en resa från de enkla, livsbejakande arbetarkvarteren till den pampiga, livskalla aristokratin.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren. 
"Stoppa tåget!" 
"Varför det?"
"Jag älskar honom!" 
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det börjar fantastiskt med en taktfast musikalisk inledning från stans alla hantverkare när Paris vaknar till ännu en dag. Pont Neuf, Eiffeltornet, Notre Dame. Som en reklamfilm producerad av Paris Turistbyrå. En underbar ljudbild. Skräddaren Maurice med darrande underläpp tar ton, sätter baskern på sned och beger sig ut, käck och positiv. Sen börjar jag gäspa. Gud, så jag gäspar. Jag vaknar dock till vid den snabbspolade hästritten och då skrattar jag till och med. Det här är trallvänligt och fullständigt ofarligt och jag inser att det är någonting jag missar under allt gäspande. Filmen hyllas på flera håll och det verkar som att jag uppenbarligen måste ge den en chans till. Tänker lite grann på Frukost på Tiffanys som jag endast gav 2. När jag sedan såg om den var jag definitivt uppe på en 4. Det är märkligt.

Nr 824: Roger Och Jag

Originaltitel: Roger & Me (1989) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Michael Moores debut. Lite samma grepp och metod som i exempelvis Fahrenheit 9/11. I denna rullen handlar det om General Motors nedläggning av bilfabrik i Moores hemstad Flint, Michigan. Moore är på jakt efter högsta hönset Roger Smith för att, antar jag, få ickesvar på frågor, men eftersom han inte får tag på honom visas olika livsöden och karaktärer i Flint. Ibland lite underhållande, ungefär som i Det Grymma Livet. Citat och korta klipp duggar tätt och korsklipps effektivt med motstridigheter, även om det ibland känns lite goddag yxskaft med vissa snapshots. Kaninslakt, rulltrappeåkning, färganalytiker som upptäcker en ny säsong i sig själv, plumpt judeskämt, Alfapetsällskap på lyxhotell, blomstrande fängelsetider med hög beläggning och stort personalbehov. Bilden jag upplever att jag får presenterad för mig är att de som har sitt på det torra gärna ger de utsatta "goda råd". Ryck upp dig liksom. Och så den där nästan liemannen som går från hem till hem och vräker folk, inte sällan bekanta. "Det är ett jobb".
Det mest otäcka hittar jag nog i mig själv, i och med att jag håller med om vissa av de uttalanden som en representant för General Motors gör. Eller i alla fall tycker att de har en poäng. Känns ju sådär, och lite gubbigt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: "Get your motor running." "Pull your way out of poverty." Michael Moore ägnar hela filmen åt att förgäves få tag på General Motors vd Roger Smith för att få ställa frågor om han är beredd att ta konsekvenserna av nedläggningen av företagets bilfabrik i staden Flint, Michigan. Något som har drabbat stan hårt. Det är personligt för Moore. Flint är nämligen hans hemstad. Smith håller sig undan. Samtidigt går sheriffen Fred runt och vräker folk och Miss Michigan paraderar Flints gator och ber att de ska hålla tummarna för henne. Kvinnan som "do colors" är förtvivlad över att hon har trott sig vara en annan färg än hon är. Det är något djupt bisarrt och problematiskt över Moores dokumentärer. Han tar billiga poänger och klipper ihop ett narrativ som är både populistiskt och förenklande. Samtidigt finns det naturligtvis en förståelse för hans strävan efter att avslöja storföretagens girighet men man måste ändå fråga sig: har ett företag ett socialt ansvar över den stad där de etablerades? Ja, skulle Moore säga men antagligen mest för att att legitimera hans egna tveksamma journalistiska metoder. Han drar sig inte för att förlöjliga både de drabbade och företaget självt. Roger Och Jag, liksom mycket av Moores produktion, är en överlägset egotripp som inte ger några svar. Den ställer heller knappt några seriösa frågor. Men visst är det underhållande.

Nr 823: Sinnenas Rike

Originaltitel: 愛のコリーダ, Ai no korīda (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Konstporr på annandagen. Resurser lagda på ljus, interiörer, kostym och, får jag ändå tycka, agerande - i jämförelse med annan porr jag sett. Handling och manus däremot finns det väl inte så mycket att ta av. En före detta prostituerad, numera servitris, blir av oklar anledning till besatthet attraherad och förälskad i gift man. Pang på rödbetan. De har enorma mängder sex i enormt många olika variationer, och det hela utvecklas och eskalerar från förhållandevis vanilj via smärtökning, äggvärpning och swinging till bdsm, svartsjuka och näradödenextas. Tabun överträds; våldtäktsvibbar och nakna barn. Jag upplever att kvinnan från att ha varit underlägsen och undergiven tar över makten i form av att dominera och vilja kontrollera mannen och sig själv, sin njutning. Hon har, enligt den utmattade, torrkörde mannen, en "intensiv sensibilitet". Flera inslag av samtycke, och en resa från attraktion, passion och åtrå till svartsjuka, ägandevilja, hotfulla löften till ett klimax med dödlig utgång - varefter kvinnan gör det enda rimliga och skär julen av mannen. Går sedan runt med högtiden i sig i fyra dagar. Inga konstigheter. Glad påsk för fasen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kan det vara den mest erotikexplicita filmen i boken? Mycket möjligt skulle jag svara. Här är det i alla fall extremt mycket tjolahopp för pengarna. Sada (Eiko Matsuda) är en prostituerad kvinna med starka sexuella behov. Hon gifter sig med bordellmammans make (!) Kichi-Zo (Tatsuya Fuji) som hon tycks avguda. De ligger framför andra, med andra och med varandra i alla möjliga miljöer, situationer och variationer. Mer och mer avancerat blir det. Sada blir dock mer och mer svartsjuk på Kichi-Zo och hotar att skära av hela härligheten. Det är intressant och fängslande. Nästan elegant emellanåt, särskilt själva scenerierna. Lite tjatigt blir det kanske emellanåt. Och lite väl mycket effektsökeri. Men samtidigt, all film handlar väl om effektsökeri.