Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Redan från första början är jag hookad. Paris vaknar till enstaka ljud från utförda morgonrutiner. En metallslägga i marken, en snarkning, en sopkvast. Tillsammans bildar de rytmen som ligger under alla påföljande ljud som stämmer in i storstadsorkestern. En mängd olika yrken drar igång sin verksamhet. Bagerier, cafėer, skomakare. Hantverkare helt enkelt. Och så vaknar även skräddaren Maurice och tar sig sjungande och levnadsglad till jobbet. Är det inte romantiskt? Jo, det är precis vad det är, och det sjunger Maurice om, och den sången transporteras från skrädderiet, ut till en taxi, vidare på ett tåg där en soldattrupp tar över och marscherar iväg över fälten, melodin hamnar vid en enkel lägereld, för att avslutas på slottsbalkongen där prinsessan Jeanette ensamt operettar i vemodiga månskenet. En fantastisk första sammankoppling av Maurice och Jeanette som ännu inte vet att de ska ses. Och även en resa från de enkla, livsbejakande arbetarkvarteren till den pampiga, livskalla aristokratin.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren.
"Stoppa tåget!"
"Varför det?"
"Jag älskar honom!"
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.
Eftersom Maurice har skulder att utkräva från en i familjen på slottet, och eftersom det brinner i knutarna då Maurice själv behöver betala sina egna leverantörer, gör han slag i saken och beger sig ut mot slottet - enligt egen utsago som en enmansrevolution. På vägen dit träffar han på den sjungridande Jeanette och detta blir deras första möte. Jeanette blir långt ifrån imponerad och drar ganska omgående, medan Maurice blir halsöverhuvudförälskad och skrålar sticket i Flickan i en Cole Porter sång efter Jeanette; Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig!
Väl tillbaka på slottet visar det sig att Jeanette är 22 år och änka sedan tre år tillbaka, och att bortgångne maken var 72 år. En svag doft av Anna Nichole Smith sprider sig inombords. Jeanette verkar lida av sexuell undernäring, och till skillnad från sin kusin med samma diagnos - som vaktar hallen som en pilsk tik och hugger på allt med basröst - hanterar Jeanette sin situation genom att hålla tillbaka och trycka ner. Då anländer givetvis Maurice till slottet. Egentligen är han bara där för att inkassera pengar och sedan bege sig, men inga pengar finns att tillgå och när han får syn på Jeanette väljer han att stanna, under falsk flagg som en baron minsann.
Här följer en liknande personkavalkad som i inledningen med låten Mimi, men nu hålls transporterna inom slottet.
Dags för hjortjakt, till häst. Maurice har aldrig ridit och tilldelas såklart den mest bångstyriga hästen i stallet, Solitude. Ekipaget skenar iväg i en underbar uppspeedad sekvens. Detta är inte bara festligt i stunden, utan planterar enligt mig en acceptans för slutscenen. Återkommer till det. Medan hela resten av jaktlaget rider åt fel håll hittar Jeanette rätt och finner Maurice i en stuga, matande hjorten. Jeanette tycker att Maurice är en burdus tölp och Maurice tycker att Jeanette borde knäppa upp och lära sig mer om stil, charm och kärlek. Friktionen dem emellan kvarstår, intensifieras.
Jaktlaget anländer och i en ljuvlig slow mo-sekvens - balettliknande - hoppar Maurice upp bakpå en häst och alla återvänder till slottet. Här ett nytt musiknummer, Apache, som jag först inte fattar överhuvudtaget. Ett inslag av indianer? Nu? Här? Men efter lite googling klarnar mysteriet. Apache istället (även om uttrycket verkar härstamma från indiansyftning) menat som en våldsam och kriminell subkultur i Paris i början på 1900-talet. Det låter ju som underlag till en film, och det är det också - Les Vampires, här korsas våra vägar igen.
Jeanette rör sig splittrat ut i slottsträdgården och somnar vid ett träd. Maurice efter som en groda med prinsaspirationer, hittar henne, kysser henne. Hon vaknar, örfilar honom. Han kysser igen, örfil igen. En kamp där mellan kärlekens vapendragare. Till slut ger Jeanette efter för sin inre längtan, sina oemotståndliga begär, och hon faller i hans armar, de förenas i en samtyckeskyss. Snart sitter de där, bredvid varandra, och hon lovar och hedrar och samvetar att hon nu älskar honom. "Vem du än är, vad du än är, var du än är", säger hon, och jag ser nästan hur Richard Marx sitter lite snett bakom dem vid sitt mollgnistrande piano och nynnar på Right here waiting for you. Under natten som följer sover de i skilda sängar men parallelldrömmer om framtida kärlek i en elegant diagonal dubbelexponering.
Ny dag, in på upploppet. Nyblivne prinsen, före detta falske baronen - Maurice - är ju bara en simpel skräddare, och detta kommer fram under besvärande omständigheter. Alla får reda på det, och här den tredje kavalkadsången; denna gång får alla olika delar av tjänstefolket uttrycka sin besvikelse över att de har tvingats passa upp på en av sina egna. Bedragare! Även Jeanette helt förkrossad.
Maurice ger sig av med svansen mellan benen. Jeanette askungestår vid sitt fönster med begynnande kval. Maurice på tåget, ny fantastisk dubbelexponering där man får se Jeanette i svåra våndor över den inre vulkan som börjat mullra, samtidigt som man ser hur Maurice reser längre och längre bort. Särskilt sekvensen med tåget som både bildligt och bokstavligt far genom huvudet på Jeanette tycker jag är målande, och i en intervju med Kamratposten 1987 säger Bruce Springsteen att han fick inspiration till låten I'm on fire efter att ha sett denna filmen på turnébuss mellan just Paris och Madrid. "At night I wake up with the sheets soaking wet / And a freight train running through the middle of my head".
Nå, till slut far topplocket och Jeanette sätter av i galopp över åkrar och ängar, kommer ikapp tåget och rider jämsides med de Eisensteinska koppelstängerna. Det är här jag menar att sekvensen med den uppspeedade ritten tidigare i filmen cashar in. Jag har inga som helst problem med att en häst rider ikapp tåget. Det känns mer som ett rutinmässigt joggande. Och så ett fantastiskt replikskifte mellan Jeanette och lokföraren.
"Stoppa tåget!"
"Varför det?"
"Jag älskar honom!"
"Det är inget järnvägsproblem."
Inte mycket som har förändrats på nittio år kan jag säga så här efter två år i branschen.
Jeanette löser det genom att (även det en nutida klassiker) obehörigt beträda spårområdet. Tåget tvingas stanna. Maurice väller ut och in i hennes famn. Kärleken segrar, kärleken stoppar tåg, kärleken bryr sig inte om samhällsstatus. Är inte det romantiskt?
Jo, det känns som romantiskt i ett nötskal, och jag tycker att filmen på flera olika sätt gestaltar och förmedlar just det den är tänkt att göra; romantik. Gränser - personella och samhällsskiktiga- som överskrids, drömmar som dröms, kamper som utkämpas, och på slutet får de varandra. Dock är jag absolut mest imponerad av rytmen, tempot och sammanflätningen av de olika scenerna, och leken med hastighet på många ställen. Känns oerhört genomtänkt och väl utfört. Själva skådespeleriet är väl sådär tycker jag, inte jätteimponerande, utan det är mer filmens form jag diggar.
Läser också att detta ska vara den första filmen där det används en zoom (det enda jag noterade var en kort inzoomning på en skorsten i början av filmen) men efter lite forskande hittade jag en film från 1927, It, som definitivt har en zoomsekvens. Sökandet fortsätter.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Det börjar fantastiskt med en taktfast musikalisk inledning från stans alla hantverkare när Paris vaknar till ännu en dag. Pont Neuf, Eiffeltornet, Notre Dame. Som en reklamfilm producerad av Paris Turistbyrå. En underbar ljudbild. Skräddaren Maurice med darrande underläpp tar ton, sätter baskern på sned och beger sig ut, käck och positiv. Sen börjar jag gäspa. Gud, så jag gäspar. Jag vaknar dock till vid den snabbspolade hästritten och då skrattar jag till och med. Det här är trallvänligt och fullständigt ofarligt och jag inser att det är någonting jag missar under allt gäspande. Filmen hyllas på flera håll och det verkar som att jag uppenbarligen måste ge den en chans till. Tänker lite grann på Frukost på Tiffanys som jag endast gav 2. När jag sedan såg om den var jag definitivt uppe på en 4. Det är märkligt.
No comments:
Post a Comment