Originaltitel: Зе́ркало (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: I blandade sekvenser - svartvita, i färg, i slowmotion - tar den gode Tarkovsky med mig på en fragmentarisk korrespondens med det förflutna. Minnet som en snabbt försvinnande imfläck på en fönsterruta mot barndomen, uppväxten. Dröm/mardrömsbilder. De ofta långa smygande tagningarna, ibland befinner jag mig mitt i en oljemålning för att hastigt kastas in i ett svartvitt fotografi. Bakgrundsstrofer skrivna och upplästa av regissörens far. Inomhusregn, som i Stalker. Och så den fantastiska scenen med kvinnan svävande över sängen. Han är fan inte lätt att kolla på, Andrei, och man måste nog vara lite på svårmodigt humör för att hamna rätt, och idag var jag kanske på sådant humör. Idag?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Episk, personlig och drömsk. Så beskriver filmaren Brakhage (Dog Star Man) Tarkovskijs filmkonst. Jag skulle vilja lägga till sinnlig, svår och modig. Svårmodig som Robert säger. Och just där någonstans, som linjerna i en sprucken spegel, förenas dessa drag och fram träder ett alldeles eget rum. Ett rum där dröm och verklighet, dåtid och nutid, sanning och lögn både smälter samman och separeras på samma gång. Han är krävande, det måste erkännas, och han gör knappast några behagliga feel good-filmer. Men om jag släpper garden, ger upp konventioner och förväntningar så drabbar denna film mig. Och det är fint.
Originaltitel: Vidas Secas (1963) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Brasiliansk Cinema Novo. Kärnfamilj går genom torrt land, rundvandrarna, på jakt efter ett bättre liv. Jobbar för en fjärdedel av kalvfödseln, blir blåst på konfekten. Fiolspel, myggsurr, fågelkvitter, kobjällror och historiens minsta storband utgör ljudfonden - ingen pålagd musik vad jag minns. Utspädd sprit och kortspel lockar pappan över ruinens brant och i klammeri med lagens långa arm piskas han på samma vis som han själv tidigt i filmen piskade en åsna till lydnad och underkastelse. Flämtande, uttorkade djur. Fåglar i sträck som drar. Brännande solen hela tiden som ett intensivt stirrande öga: iakttar misären nere på torra jordskorpan. Hunden skadeskjuten. Korruption. Krävande boss. Bränn ner skiten, det går åt helvete med alltihop. Eller? Pappan får möjlighet att knivdöda tidigare förtryckare, men avstår. Hämnd, till vilken nytta?
”Kommer vi nånsin att leva ett bättre liv?”
”Kanske, kanske inte. Lång väg att gå, men jag har nya sandaler."
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Ärligt talat har jag glömt bort det mesta av filmen nu när det är dags att recensera den. Känns inte alldeles rättvist men vad ska man göra. När jag läser Roberts inlägg och går tillbaka till boken och läser om den så känns det ändå som att jag gillade den när jag såg den. Men jag minns inte vad jag tyckte. Otäckt. Ett minne från filmen har dock etsat sig fast och det är hundens sista tankar och iakttagelser när den lägger sig ner för att dö. Så fantastiskt fint och sorgligt skildrat. Jag kan inte komma ihåg om jag har sett ett liknande perspektiv i någon annan film. Just den scenen, eller snarare minnet av den scenen, är helt klart uppe och nosar på en femma. Men på grund av rådande omständigheter så ger jag filmen en diplomatisk trea. Rakt av. Utan vidare eftertanke.
Originaltitel: The Bitter Tea Of General Yen (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Shanghai, under Kinesiska inbördeskriget. Jag läser att det kriget pågick mellan 1927 och 1949, så filmen är således inspelad mitt i, och behandlar tidsmässigt - om jag fattat det rätt - den första uppblossande delen. Svenske Nils Asther spelar vad som måste vara en av historiens längste kines, general Yen, som förälskar sig i amerikanska missionärskan Megan (Barbara Stanwyck). Han låser in henne, som man gör med de man är förälskad i, och hon drömmer blandade drömmar med inslag av mar och erotik, som man gör om de man är förälskad i. Fantastiska dubbel/trippelexponeringar i de där drömsekvenserna, och det är definitivt det jag kommer minnas bäst av den här rullen. Hur Megan i sin dröm blir räddad från Yen av en maskerad hjälte, som vid närmare tillsyn visar sig vara ingen annan än - Yen igen! Fuffens och korruption och förbjuden kärlek, avrättningar på ljusa dagen som förflyttas en bit bort av hänsyn till Megan som uppfattar det en smula stötande. Megan hade egentligen tänkt gifta sig med den fästman hon inte sett på tre år, men räddningsarbete gällande barnhem kom emellan. Och Yen kom emellan. Och efter diverse bedrägerier och skvallrande inser Yen att hans makt är förlorad, han har fallit från sin tron, stålarna är slut, och han dricker sitt förgiftade te, som man gör när man förlorat allt. Megan åker, antar jag, hemåt på en båt med Yens före detta ekonomiske rådgivare. Var hennes fästman tog vägen står skrivet i stjärnorna. Märkligt slut. Nils Asther slutade på en kyrkogård i Hotagen, Jämtland där han verkar dela grav med polaren Iwo Wiklander.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Märklig svensk titel på detta kärleksdrama i kinesisk krigsmiljö. Nej, då föredrar jag den amerikanska originaltiteln. Den är ju en rätt utsökt sammanfattning av det hela. Det är inte alls tråkigt vilket jag skulle kunna ha föreställt mig innan jag tog mig an filmen men det är heller inte superspännande. Duktigt skådespeleri, tjusig inramning och fint foto. Särskilt drömsekvensen som både implicit och explicit uttrycker kärlekens inneboende dubbelnatur. Hollywoodproducerat med allt vad det innebär. Undrar hur den skulle ha sett ut om den hade varit helt igenom kinesisk?
Originaltitel: Senso (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Förnäma salonger, djupa murriga färger i stearinljus och italienskt 1860-tal. Så var det även i den förra och första rullen vi såg regisserad av Luchino Visconti - Leoparden.
I den här filmen är det den italienska grevinnan Livia som blir upp över öronen förälskad i den österrikiske officeren Mahler. Eller Franz! som hon kallar honom, ropar på honom, efter honom, gång på gång. Franz! Franz! Var är du? Här Livia.
Omöjlig kärlek där i sjuveckorskriget, omöjlig och otillåten och oärlig, i alla fall från östra hållet. Franz är bara ute efter pengar, som den fege desertör han till sist bekänner sig vara. Livia, förblindad av åtrå, mjölkas ordentligt gång på gång - men till slut tar det stopp i och med att Franz hånar och förnedrar henne med ett överspelat och högljutt hästgarvande i närvaro av den av alla prostituerade han för tillfället hyrt in. Livia golar och Franz får smaka på säkert femton rundor bly när han ställs upp mot muren. Det hindrar dock inte Livia från att planlöst irra runt i gränderna och ropa Franz! Franz!
Tycker inte det blir särskilt taggripande eller spännande, egentligen någon gång även om det definitivt tar sig sista 45 minuterna med krigsscener och upplösning. Inledningen med vandrandet, efterföljandet och samtalandet bland Venedigs gränder och broar får mig att tänka på både Rösten Från Andra Sidan och Bara En Natt (även om den utspelar sig i Wien). Jaha?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Viscontis första färgfilm. Melodramatiskt kostymdrama. Överdåd och passion. Mahler och Livia. Dessertörer och aristokrater. Sex, sorg och svek. Allt slutar med en avrättning. Och Italiens enande.
Originaltitel: Koyaanisqatsi (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Medproducent Coppola verkar inleda med åtminstone sekelgammalt piktogram från Utah. Sen tar trion över; regissör Reggio, fotograf Fricke och kompositör Glass jammar igång med lugna bergsformationer, slowmoskjuten raket, vida landskap, svallande vattenfall, forsande moln och annat som får mig att tänka på saker som varit med under ganska lång tid, relativt sett (förutom raketen då). Sen kommer kraftledningarna, maskinernas intåg, gruvdrift, skövling, bomber och granater. Fantastiska biltrafiktime-lapses, storstädernas ljus, de pulserande systemen blottläggs med filmens metodiska kirurgi, vitt och rött pumpar teknologin i omloppen, i industriådrorna. Fortare, snabbare, intensivare. Tillverkning, förflyttning, individens sårbarhet, ätasovadö, det hektiska mönstret, till synes oändligt repetitivt. Till slut högtryck, kollaps, infarkt, raketen exploderar och brinner upp, faller rykande till marken. Nedstörtad värld. Bara att börja om igen. Bygg upp, rasera. Gör, förstör.
Eller som fotografen Fricke sa: ”Jag filmade bara vad som helst som jag trodde skulle se bra ut på film."
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den får mig ibland att tänka på Moderna Tider, människans ständiga jakt på effektivitet, teknologi, utveckling. Men här har vi att göra med ett avantgardistisk multikonstverk som vill visa på världens obalans, där moderniteten äter upp det uråldriga utrymme som jordens natur och kultur har präglat. Koyaanisqatsi betyder just "liv utan balans". Till underbara och minimalistiska toner av Philip Glass tas vi med på en förförande resa, med ett nyskapande och kreativt berättarspråk och en tydlig social och politisk spegling av vår samtid.
Originaltitel: Little Caesar (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Första rullen i nya lyan, och det känns tyvärr svårt att koncentrera sig på eller få grepp om vad det är jag kollar på. Tycker mest att det är massa snubbar som skäller på varandra och skjuter då och då. Hänger inte med i turerna överhuvudtaget. Lite synd kan jag tycka, eftersom detta uppenbarligen ska vara gangsterrullarnas urmoder, eller i alla fall en av dem. Kriminellt hierarkisk klättring av Rico, som till slut på toppen av stegen får smaka på patronerna och dör frågande sig själv: ”är detta slutet för Rico?”. Verkar så ja.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Smågangstern Ricos polare Joe lämnar skutan medan tid är och blir underhållare i Chicago. Rico däremot gör karriär i undre världen och lyckas liksom aldrig förlåta Joe. Den snabba karriärren stupar platt med ett skott i magen under en affisch med Joe och dansösen Olga. Livet kan sluta på många sätt. En enkel film om svåra förhållanden. Den krattade manegen för diverse andra gangsterrullar som kommit att prägla filmhistorien.
Originaltitel: Viridiana (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på fmovies av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Sista filmen på Styrsö, flytten går in till centrala Göteborg. Vad passar då bättre än en Buñuel, den sista av totalt nio som är med i boken?
Viridiana (Silvia Pinal) avbryter kortvarigt, tror hon, nunnestudierna för att åka och hälsa på sin uncle uppe i ensliga bergen. Där finns även en tjänarinna och hennes dotter som inledningsvis hoppar planterat rep under trädet. Med sig har Viridiana det lilla katolska resekittet bestående av kors i olika storlekar, en törnekrona och tre grova spikar i händelse av fästelse. På gården får hon snart lära sig att handmjölka, en motvillig spendragsdebut. Hon går i sömnen, bränner garn och lämnar askan efter detta på unclens säng. Askan som en symbol för ånger och död. ”Ångern är din, för att du ska bli nunna. Döden är min, gammal man.” tolkar unclen. Sen vill han gifta sig med henne, efter att han kvällen före hennes avresa bett henne klä sig i den brudklänning hans fru dog i på bröllopsnatten, i hans armar, av en hjärtattack. Lite creepy. Jag antar att han vill ha tillbaka det förflutna. Viridiana är inte helt med på dessa noter, utan vill åka tillbaka till klostret. Unclen ber sin tjänarinna spetsa Viridianas kaffe med nån form av sömnmedel, vilket hon gör av lojalitetsskäl. Unclen påbörjar utforskning av den törnrosasovande Viridiana; händer och läppar över hennes vita varelse, men hejdar sig och lämnar. Dagen efter ljuger han för henne och påstår att han ”gjort henne till sin medan hon sov”, och att hon därför inte kan återvända till klostret. Viridiana knäckt, såklart. Sedan berättar unclen att han ljugit. Se där, ett återtagande i all hast. Detta virrvarr av lögner, ånger och härskande. Viridiana gör som de flesta skulle gjort - hon sticker, svartklädd i en svart droska dragen av en svart häst. Kommer dock inte så långt, på väg ombord på bussen hinner beskedet ikapp henne; hon måste tillbaka till bergen, hennes uncle har hopprephängt sig i ett träd.
Här går filmen in i en lite ny riktning. Viridiana stannar på gården och öppnar vandrarhem slash stödboende för diverse utstötta. En vad jag förmodar utomäktenskaplig son till unclen dyker upp och flyttar in med sin fästmö. Det uppstår oundvikliga under -och överliggande spänningar mellan de olika intressen som finns på gården. Fest eller kolera? Unclens sons fästmö sjappar, sonen dras till tjänarinnan. Föräldrafritt på gården, då anordnas party med Sistamåltidentema, ackompanjerat av delar av Händels verk Messias. Viridiana med halvbror återvänder hem och hamnar i en ordentlig rävsax; brodern bakbunden och Viridiana på väg att bli våldtagen. Halvbrodern lyckas dock muta till sig en kumpan som slår ihjäl förgriparen. Lugnet sänker sig över gården, törnekronan bränns och popmusiken skvalar. Håret släpps ur sin knut och i sista scenen anas en kortspelstrekant mellan Viridiana, halvbrodern och tjänarinnan. Inga konstigheter.
Lite vemodigt att säga hej då till Buñuel, det är faktiskt mer än tio år sedan vi i detta projekt såg hans första film, och vår första film av honom, Den Andalusiska Hunden. Han är definitivt en av de filmskapare som jag tycker tar ut svängarna ordentligt och ibland kedjefångar mitt intresse, men oftast också gör att jag undrar vad fan det är jag tittar på. En kanske skulle se om Hunden så här tio år senare för att undersöka vad jag ser i den idag? Tror jag gör det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Viridiana är Buñuels återkomst till Spanien som tackar honom genom att förbjuda den här filmen. Så kan det gå. Det är #metoo-varning (som i alla andra filmer) men också mustigt och ironiskt. Religionkritiskt, samhällskritiskt och kritiskt i största allmänhet. Viridiana är samtidigt surrealistisk och realistisk i sin dramaturgi. När Viridiana samvetsgrant öppnar upp det nyärvda godset för samhällets bottenskikt så brakar helvetet lös rent ut sagt. Det blir å vilket party för hela slanten och Viridiana överger sin gudsfruktighet och ägnar sig åt kortspel resten av livet. Amen.
