Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Medproducent Coppola verkar inleda med åtminstone sekelgammalt piktogram från Utah. Sen tar trion över; regissör Reggio, fotograf Fricke och kompositör Glass jammar igång med lugna bergsformationer, slowmoskjuten raket, vida landskap, svallande vattenfall, forsande moln och annat som får mig att tänka på saker som varit med under ganska lång tid, relativt sett (förutom raketen då). Sen kommer kraftledningarna, maskinernas intåg, gruvdrift, skövling, bomber och granater. Fantastiska biltrafiktime-lapses, storstädernas ljus, de pulserande systemen blottläggs med filmens metodiska kirurgi, vitt och rött pumpar teknologin i omloppen, i industriådrorna. Fortare, snabbare, intensivare. Tillverkning, förflyttning, individens sårbarhet, ätasovadö, det hektiska mönstret, till synes oändligt repetitivt. Till slut högtryck, kollaps, infarkt, raketen exploderar och brinner upp, faller rykande till marken. Nedstörtad värld. Bara att börja om igen. Bygg upp, rasera. Gör, förstör.
Eller som fotografen Fricke sa: ”Jag filmade bara vad som helst som jag trodde skulle se bra ut på film."
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den får mig ibland att tänka på Moderna Tider, människans ständiga jakt på effektivitet, teknologi, utveckling. Men här har vi att göra med ett avantgardistisk multikonstverk som vill visa på världens obalans, där moderniteten äter upp det uråldriga utrymme som jordens natur och kultur har präglat. Koyaanisqatsi betyder just "liv utan balans". Till underbara och minimalistiska toner av Philip Glass tas vi med på en förförande resa, med ett nyskapande och kreativt berättarspråk och en tydlig social och politisk spegling av vår samtid.
No comments:
Post a Comment