Nr 629: Solaris

Originaltitel: Solaris (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube och Fmovies hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En film som fick mig att läsa boken den är inspirerad av. Jag kan definitivt förstå den polske författaren Stanislaw Lems missnöje med filmen; den är minst sagt en tolkning. Själv tycker jag båda är mycket bra. Filmen är drömskt långsam med en underliggande ovisshet som gnager hela tiden. Vad är det där rymdhavet för någonting? Vad är det som händer med människorna på stationen Solaris? Vilka är det som går igen hos besättningen? Varelser av minnen, sorg, samvetskval och döda drömmar. Är de där för att hjälpa de levande att komma över, ta sig vidare? ”Vi behöver inte andra världar, vi behöver en spegel”. Slutet känns märkligt; det är nog det enda jag hade velat byta ut mot bokens, om jag hade kunnat.
Tarkovskys bästa hittills tycker jag (detta skrivs efter att vi har sett Stalker).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ett meditativt rymdepos som replikerar på Kubricks År 2001. Psykologen Kris (Donatas Banironis) reser till en rymdstation som kretsar över planeten Solaris för att förstå och utvärdera mystiska händelser på stationen. Människor har dött, andra har blivit galna. Ett litet sällskap finns kvar på stationen. Under dem finns Solaris som ett pulserande hav. Omedelbart börjar saker hända runt Kris. Hans länge sedan döda hustru Hari (Natalja Bondarchuk) dyker upp och Kris börjar förstå att Solaris kan återskapa minnen, inte bara som tankebilder eller illusioner utan som fysisk materia. Långsamt skapas öar av medvetande i Solaris stormande hav. Tarkovsky utforskar spänningen mellan fantasi och verklighet med vidfilmsformat och långsamma tagningar. Med ytterst små medel, ett fåtal scenografier och utan specialeffekter lyckas han skapa en storslagen film som till skillnad från Kubricks visuella svulstighet i År 2001 lyckas beröra. 

Nr 628: Fåglarna Sjunga Klockan 1.45

Originaltitel: Sabotage (1936) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Strömavbrott i hela London, sand i maskineriet. Bion slocknar och folk vill ha pengarna tillbaka. Föga anar de att händerna bakom sabotaget är händerna som gett dem filmen; det är biografägaren himself. Han är dock inte hjärnan bakom attacken - planerna har smitts av en terrorledare av okänd härkomst. Scotland Yard involveras. En liten pojke blir ovetande sändebud för nästa överraskning; en bomb (maskerad till den fiktiva filmen "Bartholomew The Strangler”) som ska brisera vid tunnelbanestationen Piccadilly Circus. Pojken blir av flera olika anledningar fördröjd, uppehållen och försenad vilket resulterar i att han själv tillsammans med en busslast passagerare flyger i luften kl 13.45. Ytterligare minst en  explosion och ett knivmord senare är det dags att packa ihop. Inte helt enkelt att hänga med i dialogen. Inte en av Affes bästa. Tecknad film i filmen av ingen mindre än Walt Disney.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ännu en Hitchcock. En tidig sådan. Byggd på boken The Secret Agent men det kunde inte filmen heta eftersom Hitchcock redan lanserade en film med just denna titel samma år. Fåglarna Sjunga Kl 1.45 anspelar på det terrordåd som sker i filmen vid just den tidpunkten. En obehaglig scen som även mötte en del kritik och som Hitchcock själv ångrar enligt boken 1001. En terrorgrupp från ett icke namngivit europeiskt land har slagit fäste i London. Att döma av brytning och namn samt mot bakgrund av 30-talets europeiska strömningar kan man lätt dra slutsatsen att det skulle röra sig om nazister. Oavsett så får jag ändå en viss sympati för en av medlemmarna, biografägaren Karl Verloc (Oscar Homolka). Hans ovetandes hustru som bara får heta Mrs Verloc (Sylvia Sidney) och hennes lillebror, den oskyldige Steve (Desmond Tester) är viktiga och intressanta biroller. I utkanten av familjen spanar Scotland Yard som har fattat misstankar mot biografägaren. Jag utgår från att det finns mängder med nyinspelningar och ripoffs av denna film som känns både klassisk och modern på samma gång. Bristande textning och kvalitet gör det däremot inte alldeles lätt att hänga med och det sänker tyvärr totalbetyget. Av Affes alla 18 filmer i boken så hade denna med lätthet kunna plockats bort.

Nr 627: Marnie

Originaltitel: Marnie (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tippi Hedren är den förskingrande sekreteraren Marnie, som har enorma svårigheter med färgen röd varhelst den dyker upp; i blommor, som bläckfläck, halsduk eller i pekannötter. Marnie är dessutom livrädd för åska och för att bli berörd av män, samt har en minst sagt besvärlig relation till sin mamma. Allt detta får sin förklaring i slutet av filmen. På vägen dit får vi följa hur Sean Connery i rollen som företagaren och änkemannen Mark Rutland intresserar sig för, anställer, gifter sig med och våldtar Marnie - på smekmånadskryssingen. Rutlands agerande tidigt i filmen, när han beslutar sig för att kontraktera Marnie trots att hon inte är den bäst kvalificerade för jobbet ifrågasätts av en kollega som får svaret: ”det är inte meningen att du ska förstå”. Detta känns som en nyckelreplik i filmen, då Rutlands intresse för Marnie verkar bygga uteslutande på en slags vilja att förstå hennes tjuviga beteende och på sikt kanske ”bota” henne. Typ som att Mark är Freud och Marnie hans patient.
Genom att psykiater Rutland och patient Marnie befinner sig tillsammans i beteendet och slutligen konfronterar de bakomliggande orsakerna till hennes plågor kan hon äntligen bryta ihop och därigenom bli fri sitt lidande. Gå vidare som det heter.
Helt klart en spännande rulle med minst sagt psykologiska ingredienser. Bland det bästa är nog helbildsscenen när Marnie ska stjäla pengar ur kassaskåpet samtidigt som städerskan moppar sig närmare och närmare.
Utmärkta Tippi Hedren såg vi i Fåglarna för länge sedan, och hon och Affe verkar ha kommit på riktigt ond fot med varandra  under inspelningarna av Marnie, i alla fall delvis beroende på att Tippi nobbade ett förslag från Affe att de skulle inleda en relation. Så ond blev foten att de inte pratade med varandra på slutet, och aldrig mer jobbade ihop. Affe till och med behöll Tippi under sina ekonomiska vingar för att hindra henne att bli anlitad av någon annan. Han verkar ha varit riktigt sjuk i huvudet, Affe.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har svårt att förstå den här rullen men det är väl som Rutland (Sean Connery) säger, citerad av Singleton ovan ,”det är inte meningen att du ska förstå”. Den lätt rubbade bedragerskan och kleptomanen Marnie, skickligt och trovärdigt spelad av Hitchcocks guldfågel Tippi Hedren, är i centrum av detta psykologiska drama. Affärsmannen Rutland tar sig an henne i hopp om att hjälpa och bota från vad det nu är som plågar henne. Han tvingar till sig ett äktenskap och förutom rollen som despotisk make med sadistiska drag så iklär han sig snabbt psykologkostymen och börjar kvasianalysera Marnie. Jag har svårt att känna sympatier för någon av karaktärerna. Deras beteende förbryllar mig. Men det blir en bra historia, spännande och överraskande. Marnies flyktbeteende och rädsla för män och Rutlands maniska besatthet av henne är en intressant match. Dessvärre smyger sig en del tafatta misstag sig in i produktionen. Exempelvis kamerans hysteriska in-och-ut-zoomningar när Marnie ska stjäla ur Rutlands kassaskåp. Bättre än så kan du Affe. Allt som allt är det en film som lämnar avtryck och tankar, framför allt om det mänskliga beteendet. Varför Marnie är som hon är får vi en relativt enkel förklaring till i slutet av filmen men Rutlands tvivelaktiga beteende lämnas helt utan svar.

Nr 626: Winchester ´73

Originaltitel: Winchester ´73 (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag funderar på om geväret Winchester ´73 i denna filmen är en så kallad ”MacGuffin”, det vill säga ett mål eller objekt kring vilken historien kretsar, men som inte har någon egentlig eller djupare betydelse. Hitchcock brukade tydligen prata om och använda sig en del av en MacGuffin, exempelvis mikrofilmen i I Sista Minuten. Andra exempel är statyetten i Riddarfalken Från Malta och ordet ”Rosebud” i Citizen Kane. Vad finns det fler för exempel?
Det är riktigt roligt att gevärduellen på slutet innehåller bommar i halvmetersklassen med tanke på att kombattanterna i början av filmen tvingas skyttetävlingsskiljas åt genom att James Stewart lirkar en kula genom en i luften uppkastad metallring i frimärksstorlek.
Dessutom en - som jag tolkar det - homage till Wild Bill Hickock och ”död mans hand”; tvåpar i svarta ess och åttor. I pokerpartiet nånstans mitt i filmen får ena parten kåk med ess och åttor och säger något om att det var nära död mans hand, men blir brutalt överkörd av fyrtal i treor. Filmen Winchester ´73 utspelar sig dock runt nationaldagen 4 juli 1876, och Wild Bill blev skjuten till döds på grund av sin pokerhand först den 2 augusti 1876, det vill säga en knapp månad senare. Jag har svårt att tro att det är ett misstag från filmskaparna, hellre lägger jag pengarna på att det är en liten blinkning.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Första filmen i nya lyan. Det är stort. I dubbel bemärkelse. Filmen däremot är kanske inte lika stor som lägenheten och situationen som sådan. Men en helt okej invigningsrulle. Huvudrollen är ett gevär, ett Winchester repeter årsmodell 1873. Alla revolvermäns, kofösares och indiankrigares våta dröm. Tillsammans med cowboyen Lin McAdam (James Stewart) och antagonisten Dutch Henry Brown (Stephen McNally) så blir geväret ofrivilligt inblandat i ett triangeldrama som drar in en rad färgstarka karaktärer i handlingen. Det är vilda västern så det visslar om det och både frontstage och backstage finns legender som Wyatt Earp, General Custer, Buffalo Bill, Crazy Horse och Young Bull (kan det måhända vara Sitting Bull som åsyftas?). Tempot är högt och historien spännande. Dessvärre så är dialogen stolpig och lite krystad och slutscenen lämnar tyvärr en del att önska. Ändå, en välsmakad västern till söndagskaffet.

Nr 625: Skuggan Av Ett Tvivel

Originaltitel: Shadow Of A Doubt (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Missade Affes cameo, men det var tydligen han som satt med hela spadersviten på hand en kvart in i filmen. Enligt obekräftade uppgifter ska detta vara Hitchcocks favoritfilm bland sina egna alster, själv tycker jag att den tillhör de svagare korten. Joseph Cotten är bra som den mordiske farbror Charlie, han känns minst sagt oberäknelig. Men riktigt spännande tycker jag aldrig det blir, alltså otäckt spännande som i exempelvis Psycho, när man helst vill dra upp fötterna i soffan. Några listiga ingredienser, men hela kakan vill inte riktigt resa sig i ugnen och bli så där fluffig och gyllenbrun.
Undrar hur de gjorde det där med kamerafilmen, att den byttes ut innan  farbror Charlie tvingade till sig den. Det förstod jag aldrig. En helt okej rulle, men jag har svårt att se att den ska vara med i boken. Affe har totalt 18 filmer med. Det är inte illa.
Till sist: detta var med största sannolikhet sista gången vi kollade på film på Regementsgatan 36A, den plats där vi sett i särklass flest filmer hittills. Mot nya tider, mot nya hem.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Glada Änkan-mördaren morbror Charlie (Joseph Cotton) tar sin tillflykt till sin systers familj i Santa Rosa i Kalifornien. Den lyckligt ovetandes dottern (Teresa Wright) med samma namn som onkeln blir överförtjust men börjar snart ana oråd. Fram växer ett karaktärsdrama där den stillsamma förortsmiljön och familjelivets trygga fasad krackelerar. Det kunde ha varit riktigt smart och spännande men tyvärr spelar filmen inte ut det psykologiska register som vi vet att Hitchcock har. Manuset är bra. Helt klart värt en oscarsnominering. Cotton gör det bra. Wright gör det lite bättre. Men var är nerven, Affe?

Nr 624: De Djävulska

Originaltitel: Les Diaboliques (1955) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Regissören Henri-Georges Clouzot har två filmer med i boken. Fruktans Lön är den ena, De Djävulska är den andra. Båda dessa filmer är vad jag förstår helt befriade från stämningsskapande musik eller ljudeffekter. Det blir ju spännande i sig. De Djävulska utspelar sig till stor del på en internatskola där den pennalistiske rektorn mördas av dennes fru som hör och häpna får hjälp av rektorns älskarinna. Sömnmedel och poolsänkning och saken är biff. Trodde de, men tji fick de för rätt var det är så har rektorns kropp försvunnit och dyker  bland annat upp i ett bakgrundsfönster på ett skolfotografi. In i handlingen stiger en Columboliknande detektiv med en urvattnad cigarill i mungipan och spänningen tätnar när efterforskningarna inte bidrar till att rektorn hittas. Var är han egentligen? Kontaktlinserna på slutet är innovativa, men det är så långt jag vill sträcka mig när det gäller att avslöja hur det går. Tittaren blir nämligen under sista sekunderna i filmen uppmanad att inte berätta för någon som inte har sett filmen. Det skulle liksom förta hela upplevelsen. Det får mig att tänka på Flicka Och Hyacinter och Sjätte Sinnet. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Stram thriller i internatmiljö. Rektorns fru och älskarinna smider vattentäta planer. Tror de. Den tomma poolen vittnar om annat. Stressen ökar och slår kilar mellan väninnorna. Deckaren som dyker upp från ingenstans. Vad händer? De Djävulska är både överraskande och snyggt gjord men hittar inte hela vägen upp till thrillertoppen. Hitchcock skulle ha regisserat men Clouzout som både skrivit manus och dessutom producerat filmen gjorde det själv. En sur Affe svarade med att göra Psycho. Skönt så här i efterhand. Många gånger önskar jag att jag var samtida med de filmer vi ser. Att få sitta där i salongen på premiären och bli så där överraskad, häpnad, förskräckt och drabbad som många blir när de ser något de tidigare aldrig sett. Jag hade velat vara där när De Djävulska visades för första gången. Då hade den nog fått ett högre betyg.

Nr 623: Walkabout - Mannaprovet

Originaltitel: Walkabout (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på tåget mellan Stockholm och Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Nicolas Roeg gör det igen; krossklippning, intensiva outbackbilder och oförklarliga händelser skapar en mystik och känsla av extrem utsatthet som går helt i hand med hans tidigare filmer Performance, Mannen Utan Ansikte och Rösten Från Andra Sidan. Hela tiden känslan att han skjuter från höften, att det inte behöver finnas en förnuftig anledning eller ett tydligt syfte med varenda scen eller bild, annat än att skapa en stämning. Kontrasterna mellan stad och vildmark är både tydliga och flytande. Riterna finns överallt. Kommunikation - det viktigaste är att hitta vatten, sen att hitta tillbaka till dit vi kom ifrån, även om det visar sig att vi inte vill dit. Slutscenen med dottern i en framtid i en tråkig tillvaro med kontorsman och civiliserat hem; hennes tankar går tillbaka till det enkla, leken i vattnet med lillebrodern och aboriginern.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Kanske var det av viss risk för förväxling med klassikern Mandomsprovet som den svenska distributören inte bara körde den svenska titeln Mannaprovet rakt av utan valde att behålla den engelska titeln innan. Jag vet inte. Spekulationer. Mannaprovet är i alla fall en helt annan film i både innehåll och form. Till skillnad från Nicholas Roeg tidigare film Performance så är Mannaprovet en mycket mer avskalad och återhållsam historia. De två barnen blir lämnade i den australiska öknen när deras far sätter eld på bilen och skjuter sig själv. Lämnade åt sitt öde påbörjar de sin vandring tillbaka till civilisationen. Hjälp tänker jag då. Child alert! Men min oro för för överdrivet och jobbigt barnskådespeleri kommer snabbt på skam. Det här funkar och det funkar riktigt bra. Sonen spelas förresten av regissörens egen son Luc. Naturligtvis springer de på en ung aborigin som är ute på sin Walkabout och relationen dem emellan skildras på ett fint sätt. Det hade varit lätt att falla i konventionens fälla och göra en spännande vildmarkshistoria med faror, äventyr och kanske lite romantik. Istället får vi ett till synes gåtfullt drama där barnens vistelse i vildmarken kryddas med ett antal scener helt frånkopplade från historien som endast finns till för att kontrastera vildmarken med civilisationen. Det är snygga och intressanta scener även om de först tycks lösryckta och svävande. Mannaprovet var en riktigt fin överraskning och en skön filmupplevelse på tåg. Dock hade den kanske krävt lite större skärm för att komma helt till sin rätt.