Filmen sågs på Youtube och Fmovies hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: En film som fick mig att läsa boken den är inspirerad av. Jag kan definitivt förstå den polske författaren Stanislaw Lems missnöje med filmen; den är minst sagt en tolkning. Själv tycker jag båda är mycket bra. Filmen är drömskt långsam med en underliggande ovisshet som gnager hela tiden. Vad är det där rymdhavet för någonting? Vad är det som händer med människorna på stationen Solaris? Vilka är det som går igen hos besättningen? Varelser av minnen, sorg, samvetskval och döda drömmar. Är de där för att hjälpa de levande att komma över, ta sig vidare? ”Vi behöver inte andra världar, vi behöver en spegel”. Slutet känns märkligt; det är nog det enda jag hade velat byta ut mot bokens, om jag hade kunnat.
Tarkovskys bästa hittills tycker jag (detta skrivs efter att vi har sett Stalker).
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Ett meditativt rymdepos som replikerar på Kubricks År 2001. Psykologen Kris (Donatas Banironis) reser till en rymdstation som kretsar över planeten Solaris för att förstå och utvärdera mystiska händelser på stationen. Människor har dött, andra har blivit galna. Ett litet sällskap finns kvar på stationen. Under dem finns Solaris som ett pulserande hav. Omedelbart börjar saker hända runt Kris. Hans länge sedan döda hustru Hari (Natalja Bondarchuk) dyker upp och Kris börjar förstå att Solaris kan återskapa minnen, inte bara som tankebilder eller illusioner utan som fysisk materia. Långsamt skapas öar av medvetande i Solaris stormande hav. Tarkovsky utforskar spänningen mellan fantasi och verklighet med vidfilmsformat och långsamma tagningar. Med ytterst små medel, ett fåtal scenografier och utan specialeffekter lyckas han skapa en storslagen film som till skillnad från Kubricks visuella svulstighet i År 2001 lyckas beröra.
No comments:
Post a Comment