Nr 44: Patton

Originaltitel: Patton (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det går åt en hel del stridsvagnar i den här närmare tretimmarsrullen. George C Scott gör ett enormt bra jobb i rollen som general Patton och fick en Oscar för det. Inte för att jag vet vem Patton var, men det känns som att Scott har hittat varenda nyckel till sin roll, jag får ibland för mig att det faktiskt är Patton som är med i filmen. Hade det inte varit för Scott hade jag slängt den här på tippen, inte alls för att den skulle vara dåligt gjord utan bara för att den inte intresserar mig överhuvudtaget. Det är massa snicksnack om att och hur man ska slåss och överleva för sitt land och krig och strategi och en stor slev av klassiskt amerikanskt översitteri. Patton var förmodligen helt sjuk i huvudet på sitt sätt och borde fått kramas lite extra i barndomen, ungefär som Hitler kan jag tänka.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det jag omedelbart kom att tänka på när det var dags att se den här filmen var 80-talets nöjesprogram Kryzz där Arne Hegerfors och Björn Skifs genom diverse teveklipp utmanade tittarna i kryss. När Dolly Parton figurerade i ett av dessa inslag spexade de käcka programledarna till det genom att kalla henne för pansargeneralens fru, där Parton då skulle läsas Patton. Föga roligt.
Patton är en biografisk film där Geroge C. Scott gör en fantastisk rollprestation som pansargeneralen George S. Pattons öde i Nordafrika och Europa under andra världskriget. Öppningsscenen där han mot en gigantisk fond av amerikanska flaggan håller tal till soldaterna av tredje armén är en klassiker. Tyvärr lägger den inte ribban för resten av filmen. Intressant är dock att se en krigsfilm där strategier och byråkrati ges en framträdande roll istället för att endast visa masslakt på slagfältet. Pattons komplexa karaktär som såväl mordisk krigsmaskin och poet lyfts också fram på ett beundransvärt sätt.

Nr 43: År 2001 - ett rymdäventyr

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert i Göteborg och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Det går inte undan, men det är svindlande långsamt. Med ett tålamod som är just modigt och med avgrundsdjupa perspektiv rullar Stanley upp den här rymdgardinen och släpper in ljus och musik från alla håll och kanter. Själva grundstoryn, med en resa från the dawn of man till en obestämd framtid inklusive monolit, är kanske inte så spännande. Men sättet han berättar på är magnifikt. Jag älskar Stanley i vissa scener. Särskilt när han vrider och vänder sig med kameran i exempelvis motionsscenen ombord på rymdskeppet. Men bäst är utomhusscenerna. Med nästan sadistisk långsamhet färdas jag genom rymden tillsammans med tystnad eller bara andetag. Skepp går ner för landning, sol tittar fram bakom andra kroppar, förlorade astronauter flyter iväg genom det där svarta, ljudlöst enorma. Jag har egentligen ingen aning om hur det känns att vara ute i rymden, men i vissa scener befinner jag mig på plats – tyngdlös, viktlös och i det närmaste betydelselös. Det mullrar upp i mig; hela mänskligheten är bara en oändligt liten reflektion i universums pupill, det universum vi känner. Det känns oerhört befriande att slutet slungas iväg genom ataridesignade ljuskorridorer och hamnar i samma studio som rödarummetscenerna i Twin Peaks spelades in. Jag förstår det inte och jag tycker det är så skönt just därför.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag vet inte vad jag ska tycka om Stanley Kubricks pretentiösa och spekulativa rymdepos men den lämnar mig inte oberörd. Det höga betyget får filmen på grund av dess visuella svulstighet där både bild och musik sammanflätas på ett mer konstnärligt än dramaturgiskt sätt. Det kunde räcka för mig. Själva handlingen är förvirrande och många gånger helt obegriplig. Kubrick och manusförfattaren Arthur C. Clarke försöker sig på att skissa ett slags mänsklighetens historia, dess ursprung och öde, där en mystisk monolit spelar en avgörande roll. Ett annat välkänt tema är kampen mellan människa och maskin som återspeglas när datorn HAL som har ett mänskligt medvetande flippar ur och ställer till jävelskap med en rymdexpedition. Jag gillar abstraktionerna i 2001 och för mig hade den funkat som en häften så lång konstfilm, en långsam musikvideo om man så vill. Nu seglar den ut i ett kvasiintellektuellt psykadeliskt drama som jag inte begriper ett dugg av.

Nr 42: Främlingen

Originaltitel: The Stranger (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert i Göteborg och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Slutet är bra, när han svärdas av den mekaniska klockfiguren. Det gillar jag. Annars minns jag den mest som lite bambaramba; vattnig och halvseg. Obegriplig ibland, men nån slags deckarvib med små stegplanteringar och skumma skogar.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Orson Welles goes film noir! Främlingen utspelar sig i en liten amerikansk småstad just efter andra världskriget där en mystisk utredare spårar upp en högt uppsatt nazist som antagit en ny identitet och är besatt av klockor. Mitt i allt detta står nazistens nya hustru som vägrar acceptera att hennes man är orsaken till förintelsen. Det blir ett delikat litet triangeldrama med både kärlek och politik som grundingredienser och hela rätten serveras med mycket skuggor, mystiska män i hattar och ett melodramatiskt slut i ett kyrktorn. Filmen Oscarsnominerades för bästa manus och är en helt okej thriller men utan det lilla extra Den lämnar egentligen ingen särskild eftersmak.

Nr 41: Little Big Man

Originaltitel: Little Big Man (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Äntligen en film där vi tycker lite olika! Det här en satirrulle helt i min smak, även om det kunde kännas en aning segt på grund av den sena timmen. Dustin Hoffman gör en helt lysande countrytrotter och slängs mellan indianer och revolvermän på ett underbart elegant sätt. Inga onödiga förklaringar eller passager - helt plötsligt är det tillbaka till Gamla tältduken eller ett nytt försök i nån ny business i nån ny håla. Även om regissören Arthur Penn ska ha jämfört slaget vid Little Big Horn med Förintelsen sänder den här filmen en vib till mig att ingen historisk händelse egentligen är viktigare än nån annan och att det i alla motstridiga uppgifter är omöjligt att sortera ut vad som verkligen hände. Det kanske handlar mer om personligt tycke och smak hur man väljer att se på hur tidigare händelser påverkat och påverkar nu- och framtid. Well, en av de stora behållningarna med filmen tycker jag är att Penn väljer att mitt i famlande komik skildra sammandrabbningarna mellan främst indianer och Den vite mannen på ett besvärande realistiskt sätt, vad nu realistiskt är. Men det är inga POW-pratbubblor á la Batman eller snubbeltrådsfäktning med Jim Carrey. Det är barnamord och blodvite. Och det fastnar ett litet skratt i halsen vid flera tillfällen. En mycket bra blandning mellan skratt och gråt. Tack för kaffet.
Jag tycker om stämningen i filmen ända från första sekund när en 121-årig Crabb (som också spelas av Hoffman) ska börja berätta historien: "Det här hände för 111 år sedan när jag var 10 år". Och genom hela filmen dryper det av små finslipade ironiska, satiriska och komiska kommentarer. En annan favorit är att Crabb först knytnävsslår en indian och sedan ber om ursäkt för det, vilket innebär att han har förolämpat den han slagit och skaffat sig en ovän. Lite senare räddar han livet på samme indian vilket bara är en än större förolämpning. Fast i hjulet liksom. Och indianfarfar som ska gå upp på berget och dö på slutet men tvingas avbryta på grund av regn. Ja, som sagt, en rulle helt i min smak och nåt jag skulle kunna se igen och igen med jämna mellanrum.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Dustin Hoffman spelar antihjälten Jack Crabb a.k.a. Little Big Man som i detta epos punkterar några av vilda västerns alla myter. Tänk er Supernollan (Steve Martin) möter Forrest Gump (Tom Hanks) så får ni en slags uppfattning om vilken karaktär Jack är och även vilken atmosfär som speglar filmen. Precis som Forrest Gump på ett osannolikt men ett fantastiskt charmigt sätt blir inblandad i några av historiens viktigaste händelser prövar Jack på westernepokens alla äventyr; han växer upp bland indianer, adopteras av en frikyrkopastor (vars syndiga fru spelad av Faye Dunaway återkommer som prostituerad senare i filmen), han blir revolverman och träffar Vilde Bill Hickock, prövar på livet som företagare och gifter sig med Olga, en svensk kvinna som bryter på tyska (!), träffar general Custer och medverkar i slaget vid Little Big Horn och en massa annat. Little Big Man är lika mycket bättre än Supernollan som den är sämre än Forrest Gump vilket resulterar i ett ganska mediokert medelbetyg. Den är dock underhållande och 147 minuter går ganska snabbt.

Nr 40: Clueless

Originaltitel: Clueless (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: En totalt menings- och värdelös film. Äcklig. Till skillnad från exempelvis filmen Faces - som jag gav ett lågt betyg för att jag inte förstod den - är den här filmen så oerhört förutsägbar, lättförståelig och fri från någon som helst spänning att jag börjar gäspa både invärtes och utanpå efter tre minuter. Bara att vänta in slutsignalen. 90 minuter patetiskt standarddravel från det förlorade landet i väst. Vem har Silverstone legat med för att få med den här filmen i boken? Fy fan.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Clueless är tydligen (väldigt löst) baserad på Jane Austens roman Emma från början av 1800-talet men det gör inte filmen särskilt mycket bättre för det. Den ska tydligen vara en skarp satir över 90-talets tonårsliv men är mest ett magplask i förutsägbart Hollywoodslisk. Några scener och en del repliker kan man fnissa lätt åt men för det mesta är det oengagerande och tråkigt. Som gammalt fan av äldre amerikanska college- och highschoolfilmer så kan jag bara beklaga, den här kvalar definitivt inte in på den genrens topp-tio-lista.

Nr 39: Persona

Originaltitel: Persona (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Oj vad den växte andra gången jag såg den. Redan första gången tyckte jag om det svartvitt närgångna i bildspråket och särskilt Bibi Anderssons fantastiska förmåga att spela mot en tyst Liv Ullman. Förutom några snedtramp i nån monologpassage här och där känns Bibi oerhört naturlig och allvarligt lekfull. Bibi pratar, Liv lyssnar, tittar, ler, rynkar nästan obemärkt och lyckas med minimalistiska medel förstärka Bibis forsande bikter. Om jag har fattat det rätt så är den enda replik Liv Ullman levererar (förutom några spökrepliker där man bara hör hennes röst) ordet "ingenting". Ljuvligt.
I början av filmen sammanfattar Margareta Krook hungern efter att bli avslöjad. Textmässigt är det fantastiskt, men jag har väldigt svårt för Krooken. Hade gärna sett eller hört en spökröst (kanske Liv) berätta det där istället.
En av mina favoritscener är när Bibi återger en sanderotisk episod och när jag läste lite om filmen visar det sig att Bergman i förväg var ytterst nära att ta bort hela det partiet. Bibi ville ändå testa och det gick ju bra, även om Bergman tyckte att hon hade ett för högt röstläge och därför lät henne läsa om hela scenen i en låg ensamhet för att sedan lägga den rösten på det redan befintliga filmmaterialet. Dubbidubbidubbido.
En annan bra scen som får Hitchcockögonbrynet att höja sig är när Bibi, den lilla sadisten, glömmer en glasskärva på marken där Liv knallar omkring. Eller jag vill faktiskt påstå att hon i större grad lämnar skärvan än glömmer den. Precis innan Liv kommer ut på terassen är Bibi på väg att plocka upp skärvan, men när hon märker att Liv är på utgång låter hon den ligga. Det blir för mig lite smolk i bägaren; det bästa hade varit om hon upptäckt skärvan lite senare, men låtit bli att säga något. Nu blir det istället överlagt skärveri vilket inte tilltalar mitt sadistsinne lika mycket; det känns lite grann för planerat. En annan detalj är när Bibi efter en lunch blir bitchslapad av Liv och helt plötsligt tar en kastrull med kokande vatten från spisen och hotar med att kasta över Liv. "Diskvatten" sa Jimmy direkt när jag undrade, vilket förmodligen är helt rätt, men jag skulle vilja haft en pytteplantering lite tidigare. Det hade inte behövts särskilt mycket, bara så att man vet att nåt sjuder. Synd att Ingo är död, annars hade han ju kunnat directorscuta om den. Jag skulle bjudit på den.
Och så slutpartiet; där Bibis monolog om Livs barnafödsel dras två gånger - första gången med Liv i bild där man får följa hennes reaktioner på det som sägs, andra gången med Bibi som pratar. Till slut smälter de samman i ett ansikte.
Allt som allt en mycket intressant film. Det är ju - om man vill se det så - egentligen bara en person som pratar genom hela filmen, men det känns aldrig riktigt så. Kommunikation har helt enkelt en väldig massa olika ansikten.
Till sist undrar jag bara vems kuken är som klipps in "en åttondels sekund" i början. Den blev censurerad i de flesta länder. Är det Bergmans blygsamma stolthet som lämnats till eftervärlden?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Bergman strikes again! Han växer för varje film den där Ingmar. Han fortsätter vara hal och slingrig och svår att få grepp om, men hey, obviously that's what I like. Den omedelbara känsla som slår mig när jag ser Persona är den fantastiska precision och estetik som omsluter handlingen. Sköterskan Alma (Bibi Andersson) tar under en period hand om skådespelerskan Elisabeth (Liv Ullman) som bestämt sig för att helt sluta tala. De vistas i ett sommarhus på en ö (för övrigt Bergmans hus på Fårö där filmen spelades in) och hela handlingen präglas av ett slags kvinnligt maktspel, ett självutlämnande och ett själutplånande på samma gång, ett existensiellt identitetsdrama där kommunikationen mellan kvinnorna är fantastiskt skarp och skicklig. Det finns så många scener och passager i filmen som är helt makalösa, Robert nämner de flesta, och det känns som att det finns massor av symboliska referenser och flertydiga bottnar som man säkert upptäcker om ser om filmen. Och det vill jag göra. Igen och igen. Bergman själv ville att filmen skulle vara en visuell dikt och den specialkomponerade sekvensen som inleder filmen skulle just betona detta. Det är halt och slirigt men suger tag i mig och släpper mig inte. Inte ens när projektorn stannar och endast mörkret och tystnaden återstår.

Nr 38: Rosemary's baby

Originaltitel: Rosemary's baby (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag vet inte jag... Mia Farrow gör en bra insats, liksom John Cassavettes. De är ett par som flyttar in i en våning i New York där det har hänt hiskeliga saker tidigare. Knepiga grannar, förgiftningar och mardrömmar baddar den här filmen på pannan. Några anagram senare är Rosemary med barn, child of the Devil, ett barn man väl aldrig får se? Och det är ju lite intressant. Mia Farrow gör sig bra både som naiv liten läckerbit och utmärglad satansbehållare. Men jag tycker inte den biter tag riktigt nån enda gång. Det är Polanski och då får jag känslan av dis och dystra färgskalor, men det blir aldrig creepy och det blir aldrig crawly. Tydligen har det gjorts en uppföljare där man får följa djävulsbarnets uppväxt och väg mot att bli härskare; inte mottagen med öppna armar direkt av filmpubliken. Nej, men den här första var inte helt i min smak och av nån anledning tror jag att jag skulle uppskatta tvåan mer. Av helt andra anledningar än att det skulle vara en välgjord film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Robert har rätt, Rosemary's baby blir aldrig varken creepy eller crawly men det är just det som gör filmen spännande och otäck. Filmen handlar inte bara om en kvinna som används av några satanister för att föda satans barn, det är lika mycket en film om existensiella rädslor och vad som händer med en människa när de man litar mest på överger en. Mia Farrow är kanske inte helt övertygande alla gånger i rollen som Rose men hon är helt klart godkänd. Det naiva, lite barnsliga och förväntansfulla uttryck hon bär på i början av filmen förändras långsamt när hon upptäcker att hela hennes omgivning sviker henne, eller blir sjuka och dör, när hon inser att hennes make (John Cassavetes) har sålt sin själ för att nå skådespelarframgångar. Det är där Roman Polanski lyckas. Ingenstans är vi trygga, ingen finns att lita på, inte ens oss själva. Rosemary är slutligen helt ensam omsluten av ondskan i form av falsk trygghet, inställsamhet men också regelrätta övergrepp. Rosemary's baby är en fantastiskt välgjord och stram film som aldrig går över gränsen. Den är långsam och detaljrik vilket endast förstärker den insiktsfulla skräck som växer i Rose.