Nr 854: Mannen Från Västern

Originaltitel: Man Of The West (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på iTunes/internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag har själv kommit ner från en natt i ett vindskydd på Getryggen längs Bohusleden, och Gary Cooper kommer in från väster med lite för mycket pengar och ett förflutet som gör honom misstänkt och halvt igenkänd. Cooper ska enligt egen uppgift till Fort Worth för att anlita en lärarinna till den skola han ska starta hemma i byn. Han har, visar det sig under filmens gång, en brottslig och våldsam bakgrund, men har ändrat livsinriktning och vill nu leva rättrådigt. Det sympatiserar tittaren med. Är det en så kallad antihjälte? Nja, känns inte riktigt så. Antihjälten ska väl vara, så att säga, bad guy fortfarande? Efter att ha blivit utsatta för ett misslyckat tågrån hamnar Cooper med följe (Miss Ellie och nån snubbe, skön karaktär) i hans gamla hemtrakter där de konfronteras med Coopers släkt tillika forna kumpaner. Riktiga råskinn. Det blir dragkamp om lojaliteterna. Kvinnan tvingas strippa efter påtryckningar och hot från en av busarna. Detta speglas effektfullt senare i filmen när Cooper drar kläderna av denne buse i en fistfight. Mer psykologiskt/mentalt övertag i den första scenen vs mer fysiskt och våldsamt i den andra. Miss Ellie blir kär i Cooper, men Cooper har både samvete, fru och barn där hemma. Dessvärre för Miss Ellie, och kanske även för Cooper, vem vet. Blir ingen vildavästernromans där i alla fall.

Det ska rånas en bank i en gruvhåla som, visar det sig, inte längre har nån bank. Gruvan stängd, allt öde. Fiasko. Till slut show down med onkeln som irrar omkring i bergen och tjoar, och som sen får rulla djävlar i min låda utför sluttningen. Cooper och Miss Ellie rullar bortåt med häst och vagn. Cooper hem till sitt, antar jag, och Miss Ellie hoppade väl av vid Southfork och blev oljefamiljens matriark.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den f.d. busen Link Jones (Gary Cooper) ska med tåget för att hämta en lärarinna till en nystartad skola. Det blir inte mer helylle än så. Redbart och reko helt enkelt. Tågresan tar dock en oväntad eller, i västern-sammanhang, väntad vändning när de blir utsatta för ett klassiskt tågrån. Link hamnar på efterkälken och slår följe med saloonflickan Bille Ellis (Julie London) och dandyn Sam (Arthur O´Connell). Mitt ute i friluftslivet. Just start walking. Det dröjer inte länge innan de hamnar på mammas gata så att säga, den övergivna gården är alltför bekant anar man i Links ansikte. (Okej, han säger det också.) Där huserar diverse onklar, kusiner och andra partner-in-crimes. Det blir början på ett nedtonat, intensivt och obehagligt nästan gisslandrama. Sam stammar skräckslaget, Ellis söker trygghet i Links famn medan han försöker avstyra medverkan i ett planerat rån i gruvstaden Lassoo. Link får snabbt ett ont öga till en av busarna, Coaley, då han under hot tvingar Ellis att klä av sig. På vägen till Lassoo blir det därför lite tafatt förnedrings-wrestling i spenaten mellan Link och Coaley som slutar i gunfight och plötsligt är dandyn Sam död. Lassoo blir inte riktigt som planerat. Övergiven, öde så när som på det gamla bankparet som inte längre har någon bank att driva. Allt slutar med klassisk shotdown, Busarna trillar av pinn en efter en och slutligen står Link och onkeln (Lee J. Cobb) kvar för en sista uppgörelse. Hjälten och damen rullar till slut vidare mot nya äventyr. Han på sitt håll, hon på hennes visar det sig.

Det är effektfull musik längs hela vägen, riktigt bra foto, snygga och effektfulla interiörer i det skumma huset och exteriörer i den övergivna spökstaden, lite mossiga skjutscener kan man tycka men på det hela taget väldigt fina ambitioner. En intressant iakttagelse är att i den gamla västern så verkade tågets tidtabell helt bygga på passagerarnas hjälp att lassa på ved till loket längs vägen. Tillitstabellen kallades den.

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 852: Yi Yi - Ensam Tillsammans

Originaltitel: Yī Yī (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Födsel, barnets första sting av attraktion, ungdomens första dejt och förälskelse, giftermål, separation, minnet av den första förälskelsen 30 år tidigare, karriärbyggnad, familjebildande, svartsjuka, existensiella tvivel, flykt och undandragande för att "hitta sig själv" och nån slags mening, försöket att återuppleva det förflutna, hemkomst, åldrande, insjuknande, död, begravning och farväl.

Tre generationer med en mängd olika personer som lite huller om buller illustrerar och väver samman ovanstående ingredienser i livscykeln. Och så ett knivmord som krydda.

Nästan obehagligt naturliga karaktärer, särskilt pappan. Och särskilt samtalen mellan pappan och japanen. Det är nåt med hur japanen talar engelska och uttrycker sig. Aldrig hört det tidigare, har väl alltid hört nån stereotyp, nu känns det som att avlyssna ett autentiskt samtal. Så känns det överlag genom hela filmen,; som att man befinner sig bara en liten bit ifrån. Inte helt utifrån betraktande, inte helt inne i samma rum. Alltid lite distans, nånting mellan tittaren och scenen; en dörrkarm, ett balkongräcke, nån möbel, eller som oftast en glasruta av nåt slag. Långsamt berättande, tid för detaljer och för ögonen och sinnet att vila i det som ses. Måste nån gång se om Edward Yangs A Brighter Summer Day som jag tyvärr inte alls hängde med i på samma sätt som den här. 

Närsomhelst kan en fönsterruta förvandlas till en spegel. Som när man åker tåg och tittar ut på landskapet; med bara en liten fokusförflyttning ser man plötsligt sig själv i rutan. Vem är det där? Och vart är det på väg? Minns du?

Läste tydligen också essä av Kent Jones. Försök till tankar kring den: Klichén om modern life. Ingen känsla av kontinuitet. Överallt ser likadant ut överallt, (jag tänker: som den satiriska storstadskartan med flod, broar, hippa kvarter, gamla kvarter, viktig byggnad, köpcenter, marknad osv.) Vi har tappat kontakten med den naturliga rytmen etc. Men: är dessa förändringar permanenta? Eller tillfälliga? Till vilken grad måste vi anpassa oss till dem? Vad, exakt, har förändrats och vad har inte gjort det? Detta försöker karaktärerna ta reda på genom att söka sig till före detta kärlekar, astrologer, mästare osv. Men frågorna kan bara besvaras av oss själva, av den som ställer dem. "Tid att tänka". Yang ger varje karaktär - och tittaren - tid att tänka. "Opersonligheten" i urban existens är a state of mind; vilken som helst korsning, vilket som helst café eller hotellrum är personligierat (mitt ord) av mänsklig närvaro. (Här tänker jag på tågåkandet igen, som jag nämnde ovan. Minns hur jag som liten, på tåget mellan Göteborg och Kalmar eller vice versa, för första gången insåg för mig själv, eller i alla fall undrade, om det kunde vara så att alla hus som tåget passerade, som svischade förbi, hade samma grundmurade betydelse för någon annan som ett visst hus i Borgholm hade för mig? Helt galet. Att alla hus betydde något stort för någon).

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Ännu en film signerad Edward Yang, kanske lite mer lättillgänglig dock än A Brighter Summer Day. Det finns en finkänslighet, en ärlighet, en autenticitet som inte känns helt vanlig. Kanske har det att göra med att Yang använder amatörer i rollerna. Kanske inte. Hur som helst så är det fint skådespeleri rakt igenom. Jag gillar hur man använder reflektioner, detaljer och den fina väven mellan generationer. Det hela börjar med bröllop och slutar med begravning och däremellan målas ett helt liv upp med kärlek och svek, barnets nyfikenhet, den ungdomliga kärleken och svartsjukan, längtan, minnena, sveken. Här finns karriären, uppgången och fallet, mänskliga tillkortakommanden, sjukdom och död. Allt på tre timmar. Här finns också kärnan i den svenska titeln - vi föds ensamma och vi dör ensamma och däremellan lever vi våra liv ensamma men ensamma tillsammans. Det är nåt sorgligt men vackert i det.

Nr 851: Zero Kelvin - Kärlekens Fryspunkt

Originaltitel: Kjærlighetens Kjøtere (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Unge poeten och fiolinisten Henrik Larsen har i ett grönskande Oslo precis debuterat med en samling kärleksdikter med namnet "Fåglar utan vingar". Men en poet behöver ett förflutet, så han lämnar sin nästan fästmö och drar till karga, kalla Grönland för jakt och tärande istidsliv. Hastig temperaturskillnad så att säga. Kanske följer han sin djupfrysta längtan efter att få syn på sig själv. Nåt ska han ju göra för att sätta hjälteresan i rörelse och ta sig över tröskeln. På Grönland klampar Stellan Skarsgård omkring som en sadistisk sjöbjörn med könstourettes och rapar ur sig saker som "Horan vägde 250 kg. Hälften fitta.". Här finns också Holm, nån slags vetenskapsman om jag fattar det rätt. Maktkampen kan börja. Oskyldige, valpige Larsen ska tuktas och läras upp av särskilt Stellan. Nu handlar det om överlevnad. Mat, värme och vänskap. Piska eller morot åt hundarna? Stellan planterar obehagliga, nästan förbjudna tankar i Larsens skalle. Vad gör hans fästmö? Vad njuter hon av i Larsens frånvaro? Psykologiskt ställningskrig med hårda dueller i ett fantastiskt stålblått ljus med hårda vassa iseggar som fond. Klaustrofobiskt, snuskigt och skitigt. Typ halvvägs in i filmen börjar jag fantisera om att det ska sluta med att man får reda på att Larsen egentligen har varit ensam på Grönland hela tiden, och att Stellan och Holm är olika delar av hans tankevärld. Så visar det sig inte vara, men jag kan ju givetvis fortsätta tolka det så. Holm ledsnar och drar med ett hundspann och slutar sin levnads dagar i en glaciärspricka. Äventyret kulminerar i nedbränd stationsbyggnad och gevärjakt och efter att Larsen begått fadersmord på Stellan återvänder han hem till sin käresta. Förändrad, tycker hon. Till det bättre tycker hon. Larsen själv gråter under våtvarma omslag.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den konstnärligt lagde dandyn Henrik lämnar sin käresta Gertrude och kliver på båten Regina från Oslo för Grönlandskompaniets räkning. På Grönland finns redan två hårdföre män stationerade på forsknings- och jaktstationen; den tystlåtne och vetenskaplige Holm och den primitive och rasande Randbaeck. Där börjar en tät och nästan klaustrofobisk berättelse i en kall och karg atmosfär. Ett mättat och dovt maktspel. En kamp om positioner där var och ens egen moral utmanas. Trots avsaknad av civilisation skapas ett samhälle mellan de tre där värderingar, erfarenheter och ambitioner, eller bristen på dem, stöts som isande vindar mot kojans väggar. Lössen kryper på frusna kroppar som vrider sig i svettiga drömmar. I Oslo väntar Gertrude på sin fästman. Eller gör hon det? Tvivlet gnager i kärlekens kött. Svartsjuka tankar bränner i luften. I det torra virket som snabbt fattar eld. Det majestätiska landskapet tar emot sällskapet i en katt och råtta-lek med given utgång. Hur långt är en människa beredd att gå för sina ideal? Hur förändrad är man beredd att bli? 

Nr 850: En Historia Om Vinden

Originaltitel: Une Histoire de vent (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 9 på överliggningen Lunden i Hagalund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Joris Ivens är 90 bast, astmatiker och ska efter ett helt filmliv ut och göra det bästa som finns i livet; att filma det omöjliga. I detta fallet handlar det om att filma vinden. Och då behöver han fånga den, och tämja den och ljuduppta den. Men först måste han hitta den, och det gör han tydligen bäst i Gobiöknen. Jag får följa Joris liv och sökande i lekfulla iscensättningar från liten parvel till stel stofil. Mycket kinesisk mytologi med bland annat tricksterapan Sun Wukong, en tusenhandad buddha i Datzu, en jättebuddha i Leshan, solskjutaren Hou Yi, mångudinnan Chang'e, kinesiska muren, en tillivblivande Terrakottaarmé, en hyperkommunistisk barnkör och lite övriga drakar och demoner. Ivens infogar även klipp från egna gamla filmer. Dessutom ett hastigt och kärt återseende av filmen Resan Till Månen. Hela tiden en självdistans och ögonglimt som gör att uppdraget - att filma vinden - aldrig känns pretentiöst. En poetiskt nyfiken och leende film. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Han är en gammal man med astma. Han har ett långt filmskaparliv bakom sig och för att knyta ihop filmsäcken vill han som sista film ta sig an det omöjliga att filma den osynliga vinden. Vi följer honom uppför berg, genom klassiska myter och sagor, genom kinesisk historia, kultur och tradition. Det är Gobiöknens stilla sanddyner. Det är eroderade bergsmassiv, som mönstrad choklad. Det är vindens förödande men också skapande krafter. Det är förändring, omformning. Det är att lyssna, observera, röra sig, dansa. Det är att andas. Och en hel del förhandling också, dagar av förhandling, när han vill filma de klassiska terrakottastatyerna. Istället köper han billiga kopior på marknaden och gör sin egen setting. Slutligen hittar han vinden med hjälp av en magisk mask, en hokus pokus-kvinna och ett bar bordsfläktar. Det är fritt, svepande och lekfullt. Ett friskt andetag.

Nr 849: Höjd 24 Svarar Inte

Originaltitel: Giv'a 24 Eina Ona (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Israel-Palestina. Detta virrvarr av förlovat och utlovat land, banker, remsor, murar och höjder. Gud och FN och resten av världen. Inte blir jag klokare i sakfrågan - vad den nu är - av denna film, men den är intressant gjord med fyra olika personers perspektiv och anledningar till att ge sig av mot en av alla höjder och hålla den innan nån form av vapenvila kickar in. Alla kommer dö, det får man reda på från start. Sedan då återblickar. 

1. Irländske britten James som är förälskad i judinnan Miriam ("israelisk judinna född i Palestina").

"Var är Irland? I England?"

"Hell no!"

"Var är Israel? I Egypten?"

2. Newyorkamerikanen Allan, turisten som joinade kampen. "Kampen mellan ont och gott är oändlig", som Allan får förklarat för sig i sjukhussängen, av en rabbin. "Om du verkligen tror på Gud, så har du valt att kämpa för det goda." Mhmm.

3. Sjuksyrran Esther som "föddes här i närheten". Ja, det var väl typ allt om henne.

4. Multispråkaren David (polska, ryska, hebreiska, ryska, jiddisch, engelska), född i Israel. Handgranatsbrottning och en grottscen med egyptisk nazist?

Nåt lite berömt citat också mitt i filmen? Om att antingen driva in i öknen eller knuffas ut i havet?

På slutet vajar i alla fall israeliska flaggan på höjd 24.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Provocerande pro-israelisk skildring av fyra stupade soldater under det så kallade Frihetskriget 1948-1949, eller arabisk-israelska kriget. Redan inledningsvis får vi veta att huvudpersonerna kommer att dö vilket är ett intressant grepp för att sätta stämningen och skapa engagemang för berättelsen. Genom tillbakablickar får vi veta deras bevekelsegrunder för att ta sig an det militära uppdraget att försvara en strategisk plats i konflikten. Det är intressant att se hur konflikten mellan Palestina och Israel började även om det naturligtvis är en väldigt ensidig och partisk bild. Det känns väldigt mycket som att titta på en israelisk propagandafilm förklädd till krigsdrama. Effektivt. Särskilt i scenen när judarna drivs ut ur Jerusalem av anonyma araber till dramatisk musik som ska påminna om historiens avskyvärda pogromer. Och så slutet... inte The End utan snarare The Beginning när flygfoton vittnar om den israeliska statens framväxt och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark. 

Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.

Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.

Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.

Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.