Nr 731: Stroszek - Balladen Om Bruno S

Originaltitel: Stroszek (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Inledande fjuttibrall i institutionscellen, och sen flyter den ena smått märkliga men helt naturliga scenen efter den andra förbi. Hallickarna i bierstugan. Dragspelandet på innergården - Bruno en berättarteknisk mästare med handsignaler och röstlägen. Interiör: sunkig lägenhet i Berlin, en liten gråspräcklig man spelar Månskenssonaten på ett ostämt piano, Bruno intill rökande en cigarett, var är Eva, hon kommer nog. Det för tidigt födda barnets gripreflexer. Bilverkstad i Railroad Flats: Clayton drar ut en tand på sig själv med hjälp av en tång. Tractor Wars - som tornerspel. Exekutiv auktion av mobila huset med snabbtungade utroparen, ortsbefolkningen på plats för att bevittna, som forna tiders avrättningar, forna tiders i denna del av världen, nutida i andra delar och framtida i nån del man kanske inte trodde var möjlig. Slutscenen helt fantastisk med sittliften, den runtkörande brinnande bilen och indianen som står på parkeringen och undrar vad som pågår. Polisen över radion: ”we can´t stop the dancing chicken”.
Balladen om Bruno S känns som ett fönster, en reva in till nåt annat, nåt verkligt. Som att befinna sig på livets bakgård, utstött bland ruttnande torrdass och trådiga tvättlinor, utan möjlighet att ens vilja ta sig därifrån. Brunos blick på samma gång oändligt långt borta och fullkomligt närvarande. 

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Ibland dyker det upp människor som liksom är omöjliga på något sätt. Original där originalitet är ett alldeles för litet ord. Personer där begreppet mänsklighet får ett helt nytt liv. Som gestaltade karikatyrer av sig själva. Bruno Schleinstein är en sådan person som jag blir alldeles bländad av. En marginaliserad gatumusikant som levde en stor del av sitt liv på institutioner. Regissören Werner Herzog upptäckte hans kvaliteter och tog hona under sina vingar. I Balladen Om Bruno S specialskrev han en roll åt just Bruno S - en kåkfarande gatumusikant, glad i alkohol och förtjust i den prostituerade Eva. Med i sällskapet är den äldre grannen Scheitz. Trötta på det brutala livet i Berlin beger de sig för att söka lyckan i USA. Eva drar med en lastbilschaffis och Scheitz blir galen. Allt slutar med att Bruno, de de små signalernas mästare, tappar greppet totalt. Det är skoningslöst och briljant, overkligt men fullkomligt verkligt. Tydligen var det den här filmen Ian Curtis från Joy Division såg just innan han tog sitt liv. 

Nr 730: Kvinnan I Sanden

Originaltitel: 砂の女 Suna no Onna (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.  

Nr 729: Fat City - Chansernas Stad

Originaltitel: Fat City (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Billy dras med the boxing postkarriär blues och drar till gymet för att återuppliva sin gamla alkoholiserade kropp. Där träffar han Ernie, en ung naturbegåvning enligt Billy. Kontakt med manager, in i ringen, boom krasch i mattan. Upp på hästen, även Billy vill börja fajtas igen. Spruckna ögonbryn och boxningsscener som spänner mellan enormt taffliga till hyggliga, det är definitivt inte Rocky eller Tjuren Från Bronx, här är det mer känslan av föreningsboxning. Alkoholiserad får man nog även kalla barhänget Oma som efter andra träffen med Billy faller igenom på en vinglig promenad från baren och tårögt utbrister: "I love you so much.”
Fetstaden, drömmen som aldrig slår in, eller illusionen att det överhuvudtaget finns en dröm att drömma. En film som håller sig på mattan och slutscenen med Billys projicerande och det stumma umgänget över en kaffe blir nästan en svart sketch. Riktigt bra.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Help Me Get Me Through The Night. Kris Kristofferson. De vemodiga countrytonerna i inledningen får plötsligt en helt ny innebörd när de bäddar in stämningen i Fat City. Fat City - en term för den amerikanska drömmens chimär, det onåbara målet, en hägring. Exboxaren Tully, en dagdrivare som längtar tillbaka till något tidigare som kanske aldrig fanns. Den unge talangen Ernie som gör sin flickvän på smällen och tvingas in i äktenskapets skugga. Den alkoholiserade och ambivalenta barflugan Oma som lämnar Tully för att gå tillbaka till sin misshandlande pojkvän. Tränaren Ruben som alltid är beredd att göra sig en hacka på uppgjorda matcher. Alla cirkulerande i det undre skiktet av samhället som i en roman av Charles Bukowski. Men det spretar ibland, det står stilla ibland, det är rätt tråkigt ibland men det kompenseras av vissa scener som är riktigt bländande. Jag gillar framför allt slutscenen där Tully och Ernie mitt i den knäpptysta manligheten sammanfattar precis allt i hela filmen. Utan ett ord. Och boxningsscenerna är så enkla och tafatta att det känns som att jag ser en match på BK Älgen en fredagkväll där ingen jävel är nykter och aldrig har boxats förut. Mycket spännande. 

Nr 728: I Fjol I Marienbad

Originaltitel:L'Année Dernière à Marienbad (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Repetitivt och asymmetriskt återvändande till minnesfragment i en önskedröm, mardröm, dagdröm? Upprepningar som för att tydliggöra och fylla i, pussla ihop hågkomsten. Detaljer som små skär i oceanen. Barockt hotell med ödsliga korridorer, dämpande heltäckningsmattor, marmor, speglar, kristallkronor, alkover, bilder, fotografier, målningar, massiva trädörrar, statyer, pelare och titt som tätt människor, gäster. En dåtidslabyrint vars gränser utgörs av suddiga flashbacks, eventuella löften, oändliga spel, olösliga gåtor. Frusna ögonblick utan skuggor, utdragna och långsamt igångsatta i trög slow motion. Vända och vrida på minnesbilder; ett Memory med ständigt skiftande brickor, opålitliga kort.
Som att stå i ett minnets mörkrum och tvångsmässigt framkalla samma bilder om och om igen med olika exponering, olika stopptid, olika fixering. Stå där i det röda mörkret med sin lilla tång, försiktigt skvalpande i vätskebaden. Ta upp ett ark, låta droppa av, hastigt syna och hänga upp. Foga samman en begriplighet, en tillräckligt hållfast kedja som kan bära minnet.
Obegriplig film, och ibland är obegripligheten en källa till lågt betyg. Inte idag, av någon obegriplig anledning. Vissa märkliga filmer har en attraherande effekt, andra märkliga filmer en repellerande. Lika mystiskt som magnetism. Poporkestern Blur gjorde en musikvideo till sin låt To The End som inspirerats oerhört av den här rullen.
En film att återvända till, om och om igen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Samma regissör som Hiroshima - Min älskade. Helt oförstående att jag endast gav den en trea. Minns den som mycket bättre, till och med bättre än denna, men jag hade väl en dålig dag eller nåt. "En stilla film om minnen" skrev jag om den filmen och jag skulle kunna skriva samma sak om denna. Det är märkligt och märkvärdigt och tydligen i likhet med den förra så fattar jag inte ett smack. Jag flyter ändå med i det meditativa tempot och det vackra vidfilmsfotot. Alain Resnais verkar utforska minnet, tolkningar av händelser, om vad som hände och inte, berättad genom ett slags triangeldrama mellan A, X och M. Men styrkan ligger hellre i det konstnärliga, det poetiska och det filosofiska snarare än i det dramaturgiska. Tydligen ligger kurorten Marienbad i Tjeckien. Det hade jag aldrig gissat.

Nr 727: Dr. Jäkel Och Mr. Hyde

Originaltitel: The Nutty Professor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Vem av alla sina jag vill man vara? Den mest populäre? Nördige Julius (Jerry Lewis) kokar ihop ett slags kosttillskott som får honom att förvandlas till självsäkre Buddy Love, så länge giftet verkar. Tankarna går både till Bamses dunderhonung och Fight Club, via alla superhjältar med dubbla identiteter. Tidsbegränsad charm och karaktär - nån gång måste bubblan spricka, och när den gör det på slutet tycker jag klippningen är riktigt bra i förvandlingen på scen från Buddy till Julius. Nästan tecknad film stundtals med armar som förlängs vid tyngdlyftning och dörr som slås in över Julius som bildar grop i golvet. Bra scen i laboratoriet också vid första förvandlingen. Halvkul ibland, men Julius röst tar mig konstant tillbaka till karaktären Steve Urkel i TV-serien Räkna med bråk. Skräckblandad förtjusning, med betoning på skräck.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga om det här? Vad gör den i boken för det första. Och för det andra, borde jag ha känt till Jerry Lewis? En amerikansk underhållare som tydligt hade grejer på gång med självaste Dean Martin. Lewis hade tydligen gjort en hel del snälla, glättiga och barnsliga komikerroller och i Dr Jäkel Och Mr Hyde ville han kunna spela ut helt andra sidor. Det gör han med råge som den förvirrade professor Julius Kelps som genom att dricka ett elixir lyckas förvandla sig själv till den osympatiske showmannen Buddy Love. Tydligen uppfattades filmen som en bisarr sammanfattning av Lewis samarbete med just Dean Martin där festprissen Buddy Love tolkades som en karikatyr av Martin. Något Lewis naturligtvis själv har förnekat. Nåväl, filmen då. Den utspelar sig på ett college där professor Kelps är mobbad och utstött av både kollegor och elever förutom den blonda studenten Stella, längst fram i lektionssalen. Hennes medkänsla för Kelps leder honom att vilja förvandlas till någon hon faktiskt kan tycka om på riktigt. Och så går det som det går. Tydligen ska det vara både roligt och obehagligt. För mig är det mest enerverande.

Nr 726: En Eftermiddag Om Hösten

Originaltitel: Sanma No Aji (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Yasujirō Ozus sista film i både sitt eget liv och vårt projekt innehåller samma grundingredienser som de två tidigare filmer vi sett, Ukigusa (Floating Weeds) och Föräldrarna. Låg och stilla kameraplacering (tatamiskott), familjeliv och varm sake. I varsamt tempo och utan krusiduller behandlas generationsskifte, änkemannaliv och den svåra frågan om när man ska gifta sig och med vem. En hel del supande på restaurang, och en hel del upprepande av frågor och svar. Makligt, lite höstpromenad längs nån strand med händerna i fickorna. En sak som verkar typisk för Ozus berättarstil är när det i filmen är giftermål på gång - då visas korta förberedelser, för att i nästa scen visa hemkomst från bröllop och allt är klart. Inga grandiosa krankameror eller utsmyckade processer. Små, men pricksäkra gester i Agfacolor. Livet flyter på med det livet har att erbjuda, och på nåt lite märkligt vis blir det ganska fängslande, om än inte lika superbt som i de två föregående filmerna jag nämner ovan. Arigato. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tack Ozu för det du har gett mig och filmhistorien. Men i din sista film får du tyvärr inte till det lika bra som i de övriga vi har sett. Stilen känns igen och jag gillar den. Väldigt mycket. Låg tyngdpunkt. Stilla kamera. Färgerna. Interiörerna. Men historien, nja, den fångar mig helt enkelt inte på samma sätt som exempelvis Föräldrarna. Det är döttrar som ska gifta sig, barn som ska lämna hemmet. Å, hur ska nu männen, änklingarna, fäderna, klara sig. Jag antar att det är tankar och känslor som är fullkomligt självklara och naturliga för många människor men jag kan liksom inte riktigt relatera. Det ältas och det sups en hel del bland gubbarna. Det kan jag däremot relatera till. Och visst, det är jävligt tjusigt och melankoliskt. Detaljerna är utsökta. Skådespeleriet är fint. Äh, den får ett extra plus i kanten ändå. Det är ju ändå Ozu.

Nr 725: Frihetens Nävrätt

Originaltitel: Faustrecht der Freiheit (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den sista av fyra filmer i boken signerade Rainer Werner Fassbinder, och den enda där han själv medverkar som skådespelare. I Frihetens Nävrätt gör han huvudrollen Fox, en lågavlönad tivoliarbetare som vinner femhundratusen Mark på lotto. Vinsten gör honom attraktiv i de mer välbärgade lägren, och han blir involverad med Eugen som sakta och säkert dränerar Fox på både pengar och värdighet. Några fula familjeföretagsavtal, svindlande affärer och en lyxfällelivsstil senare ligger Fox i slutscenen åtminstone medvetslös, förmodligen död via piller, i en tunnelbanenedgång. Han muddras av några ynglingar och lämnas åt sitt öde där på stengolvet; utfattig, övergiven och oälskad. Can´t buy me love.
Nya tyska filmen minsann, det finns lite nya vågor lite överallt, och med jämna mellanrum. Med jämna mellanrum även ganska ojämnt skådespeleri av särskilt Fassbinder i den här rullen upplever jag, och det är nog därför jag inte hamnar högre i betyget. Ibland extremt stelt, och då menar jag inte att det kanske är en stel situation som eftersträvas, för den kommer liksom på köpet varannan gång. En av höjdpunkterna är definitivt när vår vän ”Mr Schwanz Kaputt” (El Hedi ben Salem) från Rädsla Urholkar Själen gör come back i Marrakech.
Dock säreget på Fassbindervis, man kan liksom känna att det är hans film. Människan, trasig i sin längtan och strävan efter bekräftelse, all bissniss att hålla reda på, egenbedrägeriet och så de som inte drar sig för att lura skjortan av varandra. Vardag här på planeten, går i gamla och nya vågor.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi stannar kvar i samma år, 1975, och fortsätter de homoerotiska inslagen från förra filmen. Nu handlar det om klass, om kön och om Franz "Fox" (Rainer Werner Fassbinder själv) som efter en lottovinst tar klivet från gatan in i de finare salongerna. Det passar honom inte alls blir han till slut varse men innan dess hinner han bli både förälskad och grundlurad. Föremålet för hans förälskelse är den snobbige Eugen (Peter Chatel) som först tycks lite underlägsen och imponerad av den streetsmarta Fox' hårda attityd. Relationen dem emellan växlar snabbt och Eugen visar sig snart vara ett riktigt litet arsel och slutligen ligger Fox, heartbroken, pank och livlös, i tunnelbanan. Jag gillar den sköna atmosfären i filmen, den skickliga beskrivningen av klasskonflikt, den individuella kampen i ett kapitalistiskt samhälle. Jag gillar Fox' protester, ibland tysta och sublima, ibland extremt utåtriktade. Jag gillar scenen i Marrakech när Hedi ben Salem (Fassbinders riktige älskare) plötsligt gör entré igen - lika oväntat som fullständigt självklart. Trots detta så är det något som skaver genom filmen, kanske är det tempot, kanske är det ett haltande skådespeleri. Sammantaget så är det trots allt en schysst frullerulle som definitivt har sin plats i boken.