Nr 710: Sista Tåget

Originaltitel: Le Dernier Métro (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Paris, Montmartre, 1942. Tysk ockupation, bränslebrist och stor efterfrågan på kulturella etablissemang av både värmeskäl och kanske för att hålla kampen vid liv. Visst är det hon? tänker jag tidigt och en bra bit in i filmen. Och visst är det hon, visst är det Catherine Denevue som vi har sett i många filmer tidigare, bland andra Paraplyerna I Cherbourg och Repulsion. Och hon är stabil i rollen som ställföreträdande teaterföreståndare, hoppat in istället för jagade judiske maken som gömmer sig i källaren och följer repetitionerna genom ventilationssystemet. Plats på scen också för euorpolitanen Gérard Depardieu - Ryssland, Belgien, Montenegro - var hör han hemma? I filmen ung, elegant och välmående; passar mycket bra ihop med Denevue. Och tydligen finns det en attraktion från hennes sida, det får jag reda på väldigt sent. Det flög mig om inte helt över huvudet så i alla fall i hjässhöjd. Det är maken i källaren som berättar det, och då tänker jag att det hade ju gärna fått vara lite tydligare, för då hade jag nog upplevt filmen som innehållande lite mer nerv än vad jag gör nu. Triangeldrama och så vidare. Det är en pjäs in the making, och det är ett letande efter källarmannen, men det är också en ganska lång film och ibland undrar jag vad som egentligen driver den framåt. Nå nå, det är franskt och det är teater och nazister och det ger mig en blandning av ’Allå, ’allå, ’ emliga armén och hyfsat nyligen sedda Att Vara Eller Icke Vara. Och så dyker den gamla kollodängan Bär ner mig till sjön upp från nästan ingenstans, som visar sig vara en oerhört välanvänd och intensivt inspelad sång med originaltiteln Bei mir bist du schön och som såg dagens ljus redan 1932. Kumbaya all over the place.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Truffaut skulle göra en trilogi om olika konstformer. Den första var Dag Som Natt från 1973 om filmen som konstform. Den är med i boken. Den andra filmen var Sista Tåget där temat är teaterkonsten. Sen tog det slut. På teatern i Montmartre under den tyska ockupationen gömmer sig den judiske teaterdirektören i källaren medan hans fru (Deneuve) styr och ställer våningen ovanför. Där finns även den frilansande manlige skådespelaren (Depardieu) som i en dåtida #metoo-kampanj aldrig hade klarat sig undan. Tydligen finns det ett ömsesidigt intresse från Deneuve vilket är så sublimt och osynligt att det är närmast omöjligt att förstå. Där finns en mängd nazister, lycksökare och annat löst folk som livar upp handlingen som till en början känns lite torftig. Filmen växer dock med handlingen och den lämnar kvar en upplyftande och rätt skön känsla till slut.

Nr 709: Den Bäste

Originaltitel: The Natural (1984) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ibland dyker de upp, en av de filmerna som jag inte riktigt förstår vad de har i boken att göra. Baseballfantasy med Robert Redford som spelar Roy Hobbs som i ung ålder snidar till ett eget slagträ av virke från ett blixtträffat träd under vilket pappan nyligen hjärtattacksdog. Wonderboy. Hobbs har talang men skjuts med en silverkula av en kvinna som har som mål i livet att döda elitidrottsmän. Hon begår sedan självmord och sånt. Vatten under broarna och Hobbs gör come back i de lägre divisionerna. Obefintlig speltid, mutor och uppgörelser i kulisserna och ett återvändande av ungdomskärleken Iris. 16-årig son på köpet. Michael Madsen hoppar genom ett träplank och dör. Hobbs får chansen och tar den, kurvan vänder uppåt. Home run och saken är biff, cirkeln sluts med kastövningar i högväxta motljusfält.
Absolut fint foto och en inte alls värdelös film, men som sagt, varför är den med i boken? Två och en halv timme med milt sagt tradig dialog. Favoriten var nåt i stil med: 
”Vad är det du döljer?”
”Jag döljer ingenting.”
”Det har jag inte påstått heller."

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Ännu en baseballrulle som i sina bästa stunder för tankarna till Frank Drebin i Den Nakna Pistolen. Lite orättvist kanske då den här filmen tycks ha gigantiska ambitioner. Det siktas högt men den tycks missa slagen gång på gång. Den får liksom inte riktigt till det och jag vet inte varför. Det är inget fel på skådisarna, fotot är snyggt, berättelsen är väl okej men det är något med det episka anslaget som aldrig riktigt levererar. Och det trötta tempot övertygar knappast. Och så är jag nog ärligt trött på manliga hjältar som både är tråkiga och ointressanta. Då är den mordiska kvinnan med silverkulan klart mer spännande trots karaktärens ytterst tveksamma närvaro i filmen. Lika tveksam som filmens närvaro i boken.

Nr 708: Natten

Originaltitel: La Notte (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Champagne på dödsbädden, eggande och synnerligen akrobatisk glasupphällardans, slentrianmässigt partymingel och plötsligt är hon där, Monica Vitti, sitter där i en trappa och läser Sleepwalkers. De äkta makarna prövar sina läppar mot varsin annan. Avståndet växer. Gryningsbekännelser. Allt är över, slut. Den avväpnande uppriktigheten som omvandlas till missförstånd i relationens instängdhet. I försöken att kommunicera förtvinar kärleken. För att verkligen illustrera vecklar hon upp ett tidigt kärleksbrev, glödande dåtid med varningar om framtidens tristess. Han minns inte ens att han har skrivit det. Nu är de där. Natten är här. I en golfbanebunker tafflar de vidare - hon allt igenom motvillig, han både döv och blind.
Nummer två i en trilogi som jag hittills tycker mycket bra om. Kan den tredje toppa? 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Antonionis uppföljare till Äventyret som vi nyligen såg har lite samma aura över sig; det är melankolisk rikemansblassé och sublim frustration. Allt utspelar sig under ett dygn där vi får följa hur den framgångsrike men intetsägande författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni) och hans uttråkade fru Lidia (Jeanne Moreau) har uppenbara relationsproblem och kommunikationssvårigheter. Det är svårt att förstå vad de vill med varandra och det vet de nog inte själva heller. Pontano dras ofrånkomligen till andra kvinnor, ett tillfälligt hångel med en patient på sjukhuset och ett mer långvarigt känslospel med dottern till en förmögen företagsledare på en fest. Slutet är lika öppet som deras förhållande tycks vara. Det känns lite märkligt men det är väl så den är, kärleken. Den böljar hit och dit, stanna eller gå, tystnad eller gliringar och så slutar det med att man ligger och hånglar i en sandgrop utan att man fattar nånting.

Nr 707: Jorden Skälver

Originaltitel: Terra em Transe (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man göra? Jag får sortera in den här rullen under svårtillgängligt. Visserligen var ju inte Glauber Rochas förra film vi såg nyss, Svart Gud, Vit Djävul, särskilt mycket mer lättbegriplig, men i den sögs jag av nån anledning med i strömmen. Jorden Skälver blir ganska snabbt bara ett flöde av bilder och häftiga yttringar, och jag hänger inte med överhuvudtaget. Då blir det närmast outhärdligt att kolla på film, särskilt när den är två timmar. Det verkar i alla fall vara Eldorado och 60-tal. Aktiv politik, uppgång och fall. Orättvisor och den till synes oändliga och konsumlogoliknande strävan efter ok vardag. Märkligt, men jag ser framför mig en blend av Rage Against The Machine och Subcomandante Marcos. Ilska, frenesi, vilja, övertygelse, ylande gitarrer och en hel massa crashcymbaler.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Efter förra Rocha-filmen så gjorde den brasilianska militären en statskupp. Den politiskt intresserade regissören kommenterade naturligtvis detta i Jorden Skälver. I det fiktiva landet Eldorado får vi följa poeten Martins väg från politisk marionett till att gå sin egen väg. På det sättet lite likt Svart Gud, Vit Djävul men här blir det väldigt rörigt. Berättartekniskt så hoppar filmen i tid vilket gör det helt obegripligt att fatta var, när och till vilken politiker Martin är allierad med. Det görs motstånd mot både det ena och det andra, det snackas en massa, det jagas och skjuts och mitt i allting så festas det till rejält. Det är kaotisk handkamera, musikalisk frenesi och ivrigt skådespeleri men jag tänker att det är Rochas sätt att kommentera och symbolisera situationen i Brasilien vid den här tiden. Först kände jag att den hade något speciellt och intressant men efter några dagar har jag glömt vad det var. Därför åker den ner på 2+.

Nr 706: Svart Gud, Vit Djävul

Originaltitel: Deus e o Diabo na Terra do Sol (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Vet inte riktigt vad det är, men jag supergillar den här filmen och tycker den är smått fängslande. Kombinationen av lite darrigt ökenfoto, tung symbolik och hjälpsamt narrativ ekvatorialblues gör det hela till en spännande resa. Dessutom dyker helgonet Sebastian upp igen, och det är tredje gången på kort tid. Tidigare har han visat sig i Svart Mystik och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel.
Brasiliansk Cinema Novo. Tvivelwestern med dueller, korniga närbilder och långdistansskott. Tillvaron känns som en ständig mirakelväntan och ett livslångt sökande efter ön som inte finns. Koherden Manuel avancerar till Satan. Land ska bli hav och hav ska bli land. Törsten efter ett annat, bättre liv. Finns det något som beskriver uppgiven torka bättre än en svartvit kaktus? Bortom bergen finns ett förlovat land med mjölk i bäckarna och blommor åt korna. Allt ska omvälvas, bli helt annorlunda, förvandlas. Ska bara besegra det här berget först, ska bara döda den här fienden först, ska bara tillbe den här guden först, ska bara övertyga den här motståndaren först. Passning till Eisensteins Odessatrappa med gevärmassaker. Några ganska obehagliga scener, exempelvis barnaoffret. Slutet tyckte jag också om, Manuel som bara fortsätter springa och springa. Lämnar sin Rosa, tydligen helt utanför överenskommen regi, men ändå. Tänkte på De 400 Slagen. 

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Jag tänker på Eisenstein, på Bergman, på Morricone. Lite gott och blandat i den här brasilianska påsen. Svårt att välja vad man ska ta, vad man tycker om. Ungefär som Manuel och Rosa som efter att ha gjort sig fri sin grymme arbetsgivare flyr från de ena dogmerna till de andra. Är det inte religion eller mysticism så är det kultur eller ideologi. Men allt är lika självupptaget och narcissistiskt. Det är märkligt intressant och dynamiskt även om jag inte fångas helhjärtat. Fotot är glödande svartvitt, nästan explosivt. Det är handkamera och stundtals ytterst märkliga klipp. Regissören Rocha är intresserad av det land och den tid han lever i och kopplingen mellan politik, historia och våld. Hur det kommer till uttryck i den här filmen är inte alldeles uppenbart men strax efter att filmen blev klar men innan premiären genomfördes en statskupp i Brasilien som ledde till en 20-årig diktatur. Jag är övertygad om att detta inspirerade honom till nästa film på agendan, Jorden Skälver.

Nr 705: Hanyeo

Originaltitel: Hanyeo (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: The Housemaid, är det väl lika bra att lägga till här. Och hon dyker upp och in, hemhjälpen. Tassar in med sitt offensiva rökande och portionerar ut råttgift till höger och vänster. Blir gravid med herren i huset, men övertalas till självfall nedför trappen, denna trapp som är så central i hela filmen, som ett hinder för dottern, som en dödsfälla för sonen, som en symbolisk karriär -och statusstege för familjen. Vad som än händer får det inte komma ut, allmänheten får inte veta, då raseras allt. Och därför fortgår den allt mer intensifierade hemterrorn. Bit för bit tar hon, hemhjälpen, över hemmet, herren, barnen. Från piga till älskarinna till ställföreträdande hustru till knivdominant de hex. Till slut finns bara siamesiska självmordet kvar som utväg, och då blir det sån där fintknorr - allt var bara på låtsas, eller i alla fall stod det bara i tidningen! Men vi får en ordentlig moralkaka to go innan draperierna dras igen; det här kan hända vem som helst, särskilt äldre män.
Svartvitt, sydkoreanskt och klaustrofobiskt. Over the top och helt osannolikt, särskilt pianospelandet - jösses vad dåligt synkat det är. Oerhört märkliga distorsionsdykningar med kameran vid ganska många tillfällen. Är det avsiktligt så är det väldigt enerverande. Det gäller förresten om det är oavsiktligt också. Regissören Kim Ki-young har bara denna enda film med i boken, och det känns lite tråkigt. Eftersom Haneyo är en av hans tidiga filmer hade det varit intressant att se hur hans senare verk utvecklade sig. Men det får bli på sidan av då ja.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Alla män vill ha en hemhjälp, en husa. Det konstateras redan i början. Även pianoläraren och två-snart-trebarnsfarsan Dong-sik Kim. Men aldrig trodde han väl att han skulle bli föremål för en sexuell intrig som slutar med att den unga husan Myung-sook blir på smällen, nästlar sig in i hushållet på ett hotfullt och otäckt sätt och slutligen tar över hustruns plats i den äkta sängen. Den darrande skevheten i bilden spänner nerverna, dock oklart om det är medvetet eller om vi bara har fått tag på en taskigt rekonstruerad kopia. Det skapar i varje fall en känsla av att allt kan rubbas. Historien om en femme fatale som förstör äktenskapet har berättats massor av gånger på film men det här känns liksom annorlunda på något sätt. Hela historien är både lustfylld och oroande vilket gör den bara bättre. Giftigt oförutsägbar och intensiv. På slutet konstateras det med ett belåtet flin rakt in i kameran att män inte bara är djur utan odjur till och med. Hårda ord.

Nr 704: Svart Mystik

Originaltitel: I Walked With A Zombie (1943) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tredje och sista filmen i boken som är regisserad av Jacques Tourneur. Vi såg dem alla tre i följd; startade med Skuggor Ur Det Förflutna, sedan Rovdjurskvinnan och slutligen denna. I likhet med Rovdjurskvinnan är Svart Mystik kort och koncis och klockar in på dryga timmen. Oerhört skönt faktiskt. Inga direkta transportsträckor att tala om, men det hinns med en hel del ändå. Ung sköterska får jobb i Karibien och ska ta hand om apatisk hustru. Väl på plats visar det sig finnas ett och annat under ytan. Det blir insulinchock och broderrivalitet. Det blir rusdrycker och kärlekstrassel. Det blir moderliga förbannelser och voodooritualer som får mig att tänka på Jurtjyrkogården. Det blir släpande, riktigt otäcka steg när den där långe ”eerie Carre-Four” med uppspärrade ögon kommer in i bilden. I Rovdjurskvinnan var det högklackat och vasst som var grejen, i Svart Mystik är det släpande och långsamma steg som skräms. Snyggt slut med liksom fjärrstyrda genomborrningen  av Jessica och nedstigningen i havet. "Everything good here dies, even the stars.”
En liten parentes är galjonsfiguren föreställande helgonet Sebastian, som genomborrad av pilar hänger i trädgården. Den där rackaren figurerade hyfsat nyligen i Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vi väcker liv i ännu en 40-talsskräckis samma kväll som Rovdjurskvinnan. Det är samme regissör och samma längd. Det bådar gott. I Svart Mystik står kampen mellan västerländsk läkekonst och västindisk voodoo. Den unga sköterskan Betsy (Frances Dee) kommer till ön St Sebastian i Karibien för att sköta om plantageägarens hustru Jessica (Christine Gordon) som tycks insjuknat i ett katatoniskt tillstånd. Vi förstår snabbt att det finns något dramatiskt i familjen (shame and sorrow in the family som Sir Lancelot calypsosjunger på serveringen). Plantageägarens brorsa är nämligen dödsförälskad i Jessica och för att förhindra deras relation så har en förbannelse lagts över henne som gjort henne levande död. Liksom i Rovdjuskvinnan så är det inte de omedelbara överraskningseffekterna som skrämmer utan det är det subtila, det mystiska och psykologiska som kryper, tassar och släpar sig runt under huden. Det är bra. Vad väljer jag att lyssna på efter den här, I Walked With A Zombie som Roky Erickson sjöng 1980 eller Hoodoo Wanna Voodoo som Trance Dance kontrade med tio år senare? Äh, det får bli båda.