Nr 681: Hämnarna

Originaltitel: The Killers (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Burt Lancaster igen, men denna gång i hans första film, och jag tycker nog han blir bättre och bättre med sjunkande ålder (dock är han 33 år här i sin första film!). Alldeles nyss i Leoparden och lite innan dess i Härifrån Till Evigheten. I Hämnarna är han The Swede, vars förflutna hinner upp honom i en liten småstad, ett av alla ställen där han försökt hålla sig undan. Två granithårdkokta gangsters kommer in på en diner och ställer frågor, förväntar sig svar. The Swede blir varnad att han är eftersökt, men ligger nofucksgivenlugnt kvar i sängen och inväntar döden. Ungefär där inser jag att jag har läst novellen av Ernest Hemingway som filmen bygger på, läst den för länge sen, kanske i Italien, kanske i nån fjällstuga. Och ungefär där slutar väl likheterna med novellen, eftersom novellen slutar ungefär där. Men i filmen fortsätter upprullningen, nystandet i vad som har hänt, i form av utsökta flashbacks som inte alls kommer i kronologisk ordning och som därför påminner mig om Pulp Fiction som kom ca 50 år senare.
Ava Gardner som Kitty, en kattspindel i nätet som dricker mjölk och tassar från än den ena, än den andra, stryker medhårs och reser rygg. Edmond O´Brien som den milde men oh så intresserade försäkringsutredaren Jim Reardon, som är den som driver nystandet med händerna fulla av trådar och harpsjalen i innerfickan.
Hämnarna är svart och vit som en noirlykta i natten - ett rån i dagsljus i en enda fantastisk tagning från gata, upp till kontor och ner till gata igen, skott, flykt och försök till blåsningar i flera olika riktningar kumpanerna emellan. Ett finurligt pussel som kanske ibland är lite svårt att överblicka men när det är färdiglagt visar sig vara en av de bättre gangsterrullarna jag sett på väldigt länge.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Inledningsscenen känns omedelbart som en klassiker. De två gangstrarna som kommer in på dinern och letar efter The Swede. Intresset på helspänn. I tio minuter. Sen kastas vi runt bland diverse tillbakablickar som var och en är helt okej men vid en överblick är ganska röriga. Vems tillbakablickar är det vi följer? När i tid kommer dem? Hur hänger de ihop? Även i Citizen Kane var det flera personers tillbakablickar som bidrog till att lösa pusslet och gåtan men jag vill minnas att de kom i en någorlunda kronologisk ordning. I Pulp Fiction drog man dramaturgin ännu längre genom att kasta runt tillbakablickarna i en smart oordning och den är därför mer lik Hämnarna. Dock klarar Pulp Fiction sig genom ett fantastiskt manus och ett delikat bildspråk medan Hämnarna bara blir ett komplicerat pussel som får svårt att förklara sig. Men ändå. Det är stundtals väldigt spännande och för det mesta väldigt välspelat.

Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.
Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.

Nr 679: Leoparden

Originaltitel: Il Gattopardo (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”. 
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Något måste förändras för att allt ska bli sig likt" menar fursten Fabrizio di Salina (Burt Lancaster) när han vill gifta bort sin brorson med borgmästarens dotter Angelica (Claudia Cardinale). Aristokratin är på väg att förlora sin makt och fursten är märkbart påverkad när han vill ingå pakten med den nyrika borgerligheten. Det är en gammal, trött och närmast uppgiven man som förstår att ett nytt Italien är på väg och i den sista delen av filmen, som är den absolut bästa, så dansas en ny tid in och en annan dansar ut. Det är skickligt och snyggt men filmen är tyvärr inte särskilt spännande. Tydligen så finns det massor av ingredienser i Leoparden och dess kontext som kan vara väldigt intressant att fundera över. Men det långa kostymdramat är lite för långt och jag saknar den förkunskap jag hade behövt för att kunna förstå, analysera och bedåras av filmens storslagenhet. 

Nr 678: Himmelska Dagar

Originaltitel: Days Of Heaven (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt fotograferat av som det verkar två olika fotografer; spanjoren och på den tiden Hollywoodgenombrottaren Néstor Almendros har filmat ungefär hälften och tungviktaren Haskell Wexler filmade resten, även om han bara fick cred för ”additional photography”. Wexlers arbete har vi sett förut i Vem Är Rädd För Virginia Wolf, I Nattens Hetta, Sista Natten Med Gänget och Gökboet. I Himmelska Dagar är det naturligt grynings -och skymningsljus som gäller. Och det är oerhört vackert - jag ser fram emot att se om denna film på storduk på Bio Capitol om en vecka när den visas på Cinemateket.
Framförallt är det bilderna på maskiner som jag gillar; ångtåg i olika former, miljöer och ljus, skördemaskiner i fältarbete, flygplan genom himlen. En enda scen hajar jag till vid, och det är när det hackas rotfrukter i köket. Allt annat har fotats i normalläge, men just den vinkeln är tagen helt uppifrån och ovanför. Det är ju vid upptäckten av den första gräshoppan innan invasionen, och det känns hyfsat bibliskt. Kan det vara ett gudsöga som betraktar från ovan? Annars mycket vete för pengarna i den här rullen.
Och så finns det då ett triangel/fyrkantsdrama i det tecknade serihuset på prärien. Den grejen känns väl sådär, varken särskilt drabbande eller sömnig. Richard Gere är närmast oförståeligt lättretlig, Brooke Adams är mer än lovligt lättmanipulerad, Sam Shepard lite mellanmjäkig och så har vi jokern i leken, tillika berättarrösten Linda Manz, som jag upplever ger en ordentlig försmak till hur Den Tunna Röda Linjen långt senare skulle komma att bakgrundsberättas - samma regissör (Terrence Malick) och samma lite livsfilosofiska instick. Livet kan, och kanske ska, levas enkelt. Världskrigen kommer och går.
Eftersom jag nuförtiden är i full färd med att utbilda mig till lokförare kan jag inte riktigt hålla mig från att tycka att de är lite vårdslösa med allt sitt spårbeträdande. Men, allt för konsten.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det enda som egentligen berör mig i denna film är fotot. Underbart ljus. Landskapsvyer. Symmetriska kompositioner. Andligt. Det stora huset på prärien. Skillnaden mellan stadens smutsiga ansiktslösa industrialism och lantbrukets skenbara frihet. Samma arbetarklass. Titeln Himmelska Dagar representerar mer det visuellt storslagna än något annat. Smart och fint. Handlingen är kamp, klasskamp och kärlekskamp. En tragedi mitt i allt det ljuvliga. Men den når mig inte nämnvärt. Tyvärr.

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det regnade Oscars över den här. Bästa film, regi, manus, biroller, foto m.fl. Det måste ha känts riktigt bra för de inblandade. Frankie Boy spottade nog inte i glaset den kvällen. Det gör han för övrigt inte i filmen heller. Härifrån Till Evigheten är en studie i maskuliniteter med principfast pragmatism, praktisk pennalism, prostituition och privat heder som fixstjärnor. Vi kan väl slänga in pretentiös i sammanhanget också. Det är männen på flygbasen Pearl Harbour som allt kretsar kring. Kvinnorna är i periferin, endast iklädda roller som ska förstärka de manliga och maskulina egenskaperna. Som vanligt i många filmer. Det blir dock lite trist och ofräscht, särskilt då filmen inte engagerar särskilt övertygande i övrigt heller. Rätt snyggt foto emellanåt. Lagom intressanta karaktärer. Några fina scenerier. Men nja.

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Storslaget är väl förnamnet, tillsammans med Freddie. Efternamnet är Young. För det är främst fotot som stannar kvar efter den här filmen. Filmat i Jordanien, Marocko och Spanien; otaliga bilder på kameler i öknen, i sol, i skugga, i natt, på avstånd, nära, nigande, gående, travande, galopperande. Visst, det är väldigt mycket kamel för pengarna, men det fantastiska är att det ändå känns varierat. Young är således min nya fotofavorit.
Regissören David Lean har vi träffat flera gånger tidigare, men nu tror jag vi har sett alla de sex filmer som är med i boken där han är regissör.
Lawrence Av Arabien är lång som en ökenvandring, och det är i några av inomhusscenerna som jag faller in i tankar om något helt annat. Alla dessa möten, utdragna dialoger mellan militärer och andra människor med stridstypisk klädsel. Fast det hade nog inte gått att få in så mycket mer kamel i filmen. Flera gånger den senaste tiden har jag förvånats över min totala okunskap om världskrigens förlopp och inblandning. Här har vi araber, turkar, syrier, Ottomanska riket, Jordanien, Damaskus - inte direkt det jag tänker på i första hand när jag tänker första världskriget. Men T.E. Lawrence, walesaren, verkar ha vetat vad han gjorde, eller i alla fall vad han ville göra. Och han skrev om det, och han blev känd, och sen åkte han hem till de brittiska öarna och körde ihjäl sig på en motorcykel och begravdes och där börjar filmen som sedan gestaltar T.E. när han gör sin grej i öknen.
Verkligen en rulle som jag skulle velat sett på storduk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi slår till med ännu ett episkt drama signerat regissören David Lean (Doktor Zjivago, En Färd Till Indien, Bron över Floden Kwai m.fl.) Sju Oscars fick Lawrence Av Arabien och jag missunnar inte filmen på något sätt dessa utmärkelser, men för mig blev det dock inte den storslagna upplevelse som jag hade hoppats på. Visst, fotot är magnifikt om än lite väl utdraget över sanddynorna. Känslan för både de små detaljerna och de stora scenerierna måste jag också ge Lean. Och visst är det en intressant historia om den brittiske officeren T.E Lawrences bravader i Mellanöstern under första världskriget. Men det blir liksom lite väl långt och tradigt. Och den blåögda Peter O'Toole känns ganska malplacerad i huvudrollen. Men aldrig har jag sett så många kameler i en och samma film. Det kommer nog inte ske igen.

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: West Side Story är en så väldigt närvarande musikal i mitt medvetande att det känns som att jag har sett den. Flera gånger. Vilket jag inte har. Inte en enda gång. Det är klassisk förbjuden kärlek mellan de lite tafatta Tony (Richard Beymer) och Maria (Natalie Wood) i en Manhattankuliss där rivalitet och rasism präglar gatorna. Det är sång och dans med hits som America och Somewhere (som för övrigt är föremål för en fantastisk tolkning av Tom Waits från 1978). Det är ganska snyggt ibland, lite fånigt ibland men oftast infinner sig en feel good-känsla trots den sorgliga historien. Kuriosa: Elvis Presley var påtänkt i rollen som Tony. Det hade varit kul att se.