Originaltitel: Brief Encounter (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Trevlig liten munsbit. Tågstation. Flashback. Tågstation. Slut. Och inget lyckligt slut, vad skönt. Förbjuden kärlek, millimeternoggrannt ljussatt. De hårda, tryckande kyssarna kan omöjligt vara behagliga för någon inblandad. Lauras (Celia Johnson) sorgsna ögon säger ofta mer än tusen ord. Tyvärr är dialogen ibland skruvisoffanframkallande. "Förlåt mig." "För vad?" " För allt." Varpå det räknas upp en hel del att förlåta. Sådana saker sänker betyget hos mig. Intressant med den tiltande kameran på slutet när Laura faller igenom. Och faktiskt förekommer repliken "Jag är inte arg, bara väldigt besviken". Regissören David Lean har hela sex filmer med i boken, varav vi nu har sett fyra; Lysande Utsikter, Bron Över Floden Kwai, Doktor Zjivago och så denna då. Trevligt, trevligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ett kort drama i tillbakablickar om en platonsk kärleksaffär mellan Laura och Alec, två, på varsitt håll, äkta makar. Det är en sorglig snyftare som, trots sitt ringa 80-minutersformat, ändå känns för lång. Regissören David Lean har smaskat på mycket mer än nödvändigt. Kort möte känns i den här filmen som ett rätt långt möte. Hade jag fått göra den hade jag koncentrerat den ännu mer, skalat bort utfyllnaden, gjort den max 20, kanske 25 minuter. Massor med repliker hade strukits. Bilderna talar för sig själva i tillräckligt hög grad.
Originaltitel: La Dolce Vita (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jesus återvänder med helikopter. Marcello (Marcello Mastroianni) vränger ut och in på sig själv både vad gäller bergochdalrelationen med fästmön Emma (Yvonne Furneaux), relationerna till andra kvinnor och jakten på stoff och skvaller i Roms societet. Anita Ekberg vadar ut i Fontana di Trevi - skönt att äntligen ha fått se den scenen. Rollfiguren Paparazzo är en vespaåkande nyhetsfotograf som pluraliserats och multiplicerats till eftervärlden. Drinkar, champagne, vin, mat och öl. Fester, efterfester och förfester. Efter ett tag känns de rikas försök att göra vardagen spännande lika blasé som den döda, stirrande rockan på slutet. Sterners mord på barnen och sig själv och hur frun blir uppvaktad av blodtörstiga reportrar och fotografer känns rykande dagsfärsk. Och jag tycker mig ana Paolas blick in i kameran precis innan det svartnar. På stranden, bara något år efter De 400 Slagen.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fellini slår hårt mot Roms partypeople of the late´50s men han gör det med stil. Under närmare tre timmar får vi följa reportern Marcellos (Marcello Mastroianni) eskapader och svassande bland Roms partymänniskor, de som är berömda utan att man egentligen vet för vad. De människorna tycks alltid ha funnits. De mediakåta parasiterna. Paparazziinsekternas jakt på lönsamhet. Modellerna, skådespelarna. Livet är en fest. Det ljuva livets förfall. Anita Ekberg som superstjärnan Sylvia medverkar endast en knapp tredjedel av filmen men har ändå fått pryda omslaget. Det klassiska badet i Fontana di Trevi med Marcellos trevande uppvaktning som slutar med en käftsmäll av Sylvias älskare blir en symbol för karaktärernas dekadens. Filmen radar sen upp scen efter scen på temat; filosofens dubbelmord på sina egna barn, miraklet i regnet, spökjakten på slottet där självaste Nico, ni vet hon modellen och sångerskan i Velvet Underground, är iförd medeltidshjälm och hög som ett hus, och så vidare. Jag är glad att jag äntligen har lyckats se den här filmen och jag gillar den. Kanske inte så mycket som jag hade hoppats men den är en bra illustration av kändisskapets förfall. Då som nu.
Originaltitel: This Is Spinal Tap (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Långt mellan garven i denna mockumentär, lite för långt. Klassikern med ett extra steg på förstärkaren och vilsegången backstage med vaktmästaren är pärlor. Spinal Tap har fortsatt som band och det är nice att surfa runt och kolla videor på nätet. Smell The Glove!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Spinal Tap är låtsasdokumentären om det brittiska rockbandet som gör comeback genom en USA-turne i början av 80-talet. Regissören Rob Reiner hämtar inspiration från rockvärlden och verkliga musikdokumentärer och han lyckas emellanåt men för det mesta känns det som en film för de verkligt hängivna. Det finns dock vissa scener som faktiskt är riktigt roliga; när bandet går vilse från logen till scenen till exempel eller den underdimensionerade Stonehengerekvisitan. Intrigen i filmen är den klassiska Yokohistorien.
Originaltitel: Pat Garrett And Billy The Kid (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Regissören Sam Peckinpah ligger bakom Straw Dogs och ytterligare två filmer i boken som vi dock ännu inte sett. Det var tydligen en väldans massa rabalder kring både Peckinpah och själva produktionen och utgivningen av den här filmen. Men hur många gånger har man inte läst det vid det här laget? Jag upplever den här rullen som seg och tråkig. Countrylegenden med de genomskinliga ögonen - Kris Kristofferson - är Billy the Kid som håller sig undan sin gamle polare och numera man of the law Pat Garrett (James Coburn). Filmen börjar med slutet och slutar med början. En hel del pangpang och sexskämt, men spännande blir det verkligen aldrig. Bob Dylan - känd från TV - gör birollen Alias, och Dylan är faktiskt en ganska dålig skådespelare. Några sköna scener i början med höns som skjuts i slow motion, Kristoffersons bländande leende och ett par tre riktigt snygga naturbilder med vattenspeglingar är vad jag tar med mig. I reckon.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Min främsta barndomslek handlade, inte alldeles överraskande, om den vilda västern. Karaktärerna vi anammade var både fiktiva och verkliga. Min kusin var Luke Macahan. Jag var Billy The Kid. Vi kunde allt om how the west was won, alla skurkar, hjältar, indianer, krig. Vi såg alla filmer vi kom över men den här filmen hade helt gått mig förbi. Först i vuxen ålder fick jag veta att den fanns genom Bob Dylans soundtrack innehållande trubadurfavoriten Knocking on heavens door. Dylan gör förresten en mindre biroll men högst 10 repliker. Skådespeleri var aldrig hans grej. Däremot går en annan countrylegend, Krist Kristofferson, helt in i sin roll som Billy The Kid. Det märks att han trivs i den här miljön men det blir dessvärre aldrig riktigt trovärdigt. James Colburn gör däremot en helt okej insats som Pat Garrett, mannen som blev känd för att ha dödat The Kid. Hade jag sett den här filmen när jag var 12 hade jag antagligen älskat den.
Originaltitel: The Royal Tenenbaums (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Börjar eggande i bästa Amelie från Montmartrestil, men där Amelie behagligt broderar sig ner i lightabsurdheten med hjälp av trådar åt alla håll, stannar Tenenbaums i fåran av knäppa och Naknapistolendoftande repliker och anspelningar. Det är riktigt roligt ibland, jag tänker på när Danny Glover gör en klassiker och försvinner ner i ett grävt hål. Jag tänker på när Glover och Hackman pratar om kvinnostöld och Coltrane. Det finns några sådana moments, och de hjälper med nöd och näppe upp filmen över tresträcket. Jag förstår att jag känns tråkig, jag känner mig tråkig. Hackman är ju grym, men i Murray hittar jag ingenting av det som jag älskar hos honom - möjligtvis en blick nånstans. Filmen var en halvtimme kortare än vad som stod på fodralet, och det kändes som en liten lättnad; bara en sån sak.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Den stjärnspäckade ensemblefilmen om den excentriska och dysfunktionella familjen Tenenbaums var en total överraskning. Wes Anderson har lyckats med konststycket att skapa ytliga tvådimensionella rollfigurer som samtidigt är färgstarka nog för att jag ska behålla intresset för dem. Det jag gillar med filmen, förutom de dräpande replikerna, är det osympatiska skimmer som ligger över hela historien. The Royal Tenenbaums saknar det känslomässiga djupet men det är ändå inget ytlig film. Tvärtom. Det som möjligtvis stör totalupplevelsen är att den surrealistiska skruven kanske dras åt något extra varv än vad som känns nödvändigt.
Originaltitel: Андрей Рублёв, Andrey Rublyov (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Min första Tarkovskij och som tur är inte min sista. Han har ytterligare tre filmer med i boken. Tre timmar svartvitt ryskt 1400-tal i sju kapitel; ett skelett som bär upp nedslag i ikonmålaren Andrej Rubljovs förehavanden. En varmluftsballong öppnar vyerna över det ryska landskapet. Djur i flykt, tatarer i båt -och pilbågsanfall. En hel del hästar, tydligen Tarkovskijs symbol för livet. Långa, stundtals avancerade tagningar, särskilt i sista delen om kyrkklockan - som jag tycker är den bästa delen tillsammans med Tatarattacken, där den anmärkningsvärda scenen med hästen som ramlar utför en trappa finns med. Jag läste att Tarkovskij lät skjuta hästen i nacken för att den skulle vackla, och att den efter scenen fördes bort och slaktades till medborgarmat, lite som att inget hade hänt. En anledning ska ha varit att det skulle bli för dyrt att använda sig av en stunthäst om den skulle skada sig.
Det finns ett par scener där kameran lyfter upp mot himlen, precis som i början med ballongen, och i en av scenerna flyger fåglar i slow motion liksom förbi men neråt. Mycket speciellt, mycket vackert. I filmen också dialoger och monologer om religion, konst, liv, tystnad, ärlighet, lögn. I slutet en epilog i färg innehållande ikoner målade av Rubljov - en fin matsmältare att sippa på.
Jag var nyss på Gotland under Bergmanveckan och hade då chansen att se Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in just på Gotland och har Erland Josephson och Sven Wollter i rollerna och fotograferades av Bergmans gamla vapendragare Sven Nykvist. Jag tog inte den chansen, och det grämer mig till en närmast sömnlöshetsgrad.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ett långsamt episkt drama om ikonmålaren Andrej Rubljovs liv i Ryssland under 1400-talet. Kanske lite för långsam. För att klara av detta tretimmarsepos bestämmer jag mig en bit in i filmen att jag ser varje episod, varje kapitel av filmen som ett eget verk. Det går bättre. Som helhet har jag svårt att få i ihop det. Ett par episoder är så makalöst avancerade, i både foto, kuliss och regi att jag nästan häpnar. Andra går mig nästan förbi. Jag antar att det finns mängder av symbolik och undermeningar i Den Yttersta Domen men jag ids inte göra några efterforskningar. Jag vet inte om det skulle förbättra eller försämra upplevelsen av filmen. Kanske både och. Jag är i varje fall tacksam att jag såg filmen i en skön biosalong. Det vet jag, med säkerhet, förhöjde upplevelsen.
Originaltitel: The Texas Chain Saw Massacre (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En kultfilm som för att vara en motorsågsmassaker har ganska lite av både motorsåg och massaker. Det mesta sker utanför eller skymt i bild och det är som de gamla grekerna sa: det som inte syns är det som skrämmer mest. Först efter 35 minuter sker det första mordet, helt utan musik eller andra ljudeffekter, men med släggan som planterats tidigare i Fordbussen i vilken ungdomsgänget färdas. Därefter hängs tjej upp på krok men sprattlar vidare, och får se sin vad jag antar är redan döde pojkvän bli antastad av motorsågen. Rullstolskillen och ytterligare en snubbe betas av och snart är det bara en tjej kvar, fastän det är halvtimmen kvar på filmen. Flykt genom fönster, in på mack, upp för trappor, ut genom fönster och upp på bilflak efter att ha lämnat truck driver Black Maria till sitt öde - vad det nu innebar.
Öppningsscenerna med åtkramande ljus över skelett -och likdelar, Hitchcockinstegen på insekter och de rapidklippta närbilderna på ögat är vad jag tar med mig. Och farfar så klart, som fått vänta så länge på vinden. Regissören Tobe Hooper fick senare förtroendet att regissera Poltergeist. Eller?
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Ja, vad ska man säga om den här... Bisarr och brutal men märkt av åren. Den extrema låga budgeten är påtaglig - det mesta verkar ha lagts på interiörer och rekvisita och mindre på skådespelarna. Den har ändå sin charm på det där amerikanska B-skräckfilmssättet där allt är förutsägbart. Ungdomsgäng, ensliga hus hus i öde område, halvnakna skrikande flickor, massor av övervåld. Den har ju sin kultstatus och kanske med rätta men kvaliteten är ju som den är. Intressant är att Museum of Modern Art i New York köpte en kopia av filmen direkt efter premiären och på filmfestivalen i London samma år utsågs den till bästa film. Motorsågsmassakern är liksom tidigare sedda Psycho och När Lammen Tystnar delvis baserad på seriemördaren Ed Geins historia.
