Nr 67: Old Boy - Hämnden

Originaltitel: Oldboy (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Banana Bungalows, Khao Lak, Thailand.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Myran ur armen – Andalusiska hunden. Slingrande bläckfisk äts levande. Vivaldis sprudlande årstid vid tandtortyr. Fight club med kniven i ryggen; slagsmålsscenen i gränden. Spegelscener, fönster, glassplitter. Inklippskryddor – webkameror, fotografier, övervakningsmonitorer. Hypnos. Ansiktssplit - en Personapassning. Klipper av tungan för att slippa berätta – Oidipus. Måste se igen för att förstå nånting överhuvudtaget.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Då ska vi se. Några veckor sedan jag såg den men jag minns ändå att jag gillade den. Det är en modern saga, en psykolgisk katt-och-råtta-lek varvat med snyggt koreograferade slagsmålsscener a´la tv-spel, incestuösa överaskningseffekter och perversa hämndbegär. Filmen bygger på japansk mangaserie och handlar om en man som berövas sin frihet men släpps lös efter 15 år med ledtrådar som ska leda honom till kidnapparen och samtidigt ge honom svaret på varför han suttit inspärrad. Den skruvar sig flera varv runt sin egen axel och jag stirrar oförstående genom hela filmen men tror till slut att jag får ihop det. Old Boy är ett mustigt hopkok av klassiska berättelser kryddad med mängder av våld. Och några bläckfiskar.

Nr 66: Gangs Of New York

Originaltitel: Gangs Of New York (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Up 2 You Guesthouse, Krabi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: New York i mitten på 1800-talet. Dead Rabbits ledare knivdödas av Natives ledare Butcher. Den dödes son, Leo Di Caprio, växer upp på nåt slags uppfostringsanstalt där han tydligen haft riktigt gott om tid att planera sin hämnd, eftersom filmen är nästan tre timmar lång. Jag vet inte hur många fönsterrutor som går sönder, hur många folkmassor som rör ihop sig, hur många halvnakna kvinnor som hänger omkring, hur många skitiga män som vrålar, hur många ompaompaorkestrar som spelar upp, hur många inredningar som rivs i slagsmål eller hur många blodiga ansikten den här filmen innehåller. The point is made, mr Scorsese, efter de första tusen stämningsskapandesökande detaljerna. Jag kan riktigt se hur Martin våndas och pinas av produktionsbolagets besked att nej, filmen kan inte vara åtta timmar lång, den måste klippas ner en aning. Bottennappet är när Di Caprio (äntligen) försöker lönnmörda Butcher genom att kasta en kniv i honom, men eftersom Butcher verkar leva i en annan tidszon hinner han – medan kniven är i luften – både släppa ett glas och ta upp en köttkniv att använda som ett nästan tennisracket och backhanda bort den angripande kniven. Men men, vissa saker är bra. En rolig scen är när Butcher säger till Rickard i Varuhuset (som ju passande nog jobbade i just charken) att gå ut och hämnas kaninen; eller det roliga är att han låtsas vara ledsen för kaninens skull. En annan rolig scen är när prästen (som på fritiden är sångare i poporkestern The Soundtrack of our lives) slår till en negerhatande före detta Dead Rabbitsanhängare. Och vad gör en elefant mitt i filmen, mitt i New York? Det är humor – till och med skådespelarna såg förvånade ut. Och om jag förstått det rätt är filmen från 2002. I sista bildrutan är twin towers med; en medveten sista översentimental hyllning till staden antar jag. Hylla på, jag dissar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En amerikansk storfilm. Och den är riktigt stor, lång och svulstig. Som en Titanic på land. Martin Scorsese tillbringade tydligen 30 år till att forska kring kring New York under den här specifika epoken vilket resulterade i en fantastiskt överdriven och effektsökande historia om gängkrig, immigrantförföljelse och en storstads födelse. Jag gillar berättelsen och den historiska fonden men gäspar och över allt våld, över DiCaprios hämndbegär som bara drar ut på tiden, över kärlekshistorien mellan honom och Cameron Diaz, över det übersentimentala slutet osv osv. Filmen hade antagligen kunnat bli så mycket mer intressant och trovärdig om Scorsese inte gottat sig i alla Hollywoods manualer och checklistor för en kommersiell storfilm. Men Daniel Day-Lewis som gängledaren och glidaren Bill Cutting är riktigt bra. Han bär filmen framåt. Så den nån gång tar slut. Tack och lov.

Nr 65: Stand By Me

Originaltitel: Stand By Me (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Varför saktar inte tåget in, eller åtminstone, varför stannar det inte efter bron? Varför berättar inte de två killarna som hittade liket detta för polisen? Hur kan en av dessa killar på slutet så oerhört snabbt klura ut att Vern satt under verandan? Vad tjänar scenen när berättarkillen säger att hans pappa hatar honom för syfte? Om de två killarna berättat för polisen hade det inte blivit någon film, så långt är jag med. Men resten hade gått att lösa. Sådana saker, som jag vid tidigare tillfällen inte reflekterat över när jag sett denna film, ligger som ett litet gruskorn i gommen, men stör inte så mycket att jag inte tycker det är en charmig, gullig, sentimentaldoftande, spännande och lite rolig film. River Phoenix gör den absolut bästa insatsen, Berättarkillen den sämsta. Brevlådebrännbollscenerna väcker goda minnen till liv; sådant sysslade vi med på den gamla unga goda tiden i Göteborg efter den här filmen (videovåldsdebatt, anyone… anyone?). Jag får tecknad filmfeeling; Vern med pistolen bakom trädet, alla fyra tar djupa steget i träsket, brospringningen, brottningsmatcherna, pajätarhistorien. Jag fnissar, gosar och tycker om den här välgjorda, välberättade historien. Jesus, doesn´t everyone?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I like. Stand By Me måste vara den ultimata frullerullen. En 89 minuter lång godbit som lägger en skön känsla för resten av dagen. Fyra pojkar ger sig ut för att bekräfta ryktet om ett lik vid sidan av järnvägen. Det är sommaren 1959 och äventyret handlar mer om viljan och rädslan att bli vuxen. Jag minns hur det var, att vara 12 år då hela livet var en lek men med vuxenheten och allvaret alltid inom räckhåll. Kampen mellan att fortsätta vara barn och samtidigt sträcka sig mot framtiden med både oro och nyfikenhet. Jag såg filmen först några år senare och var nog inte helt imponerad. På den tiden föredrog jag nog lättsamma high school-filmer framför poetiska skildringar om en tid man själv var mitt uppe i. Jag har sett den vid några fler tillfällen och den växer för varje gång. Kommer närmare och känns angelägen. Kidsen gör bra rollprestationer men River Phoenix glänser.

Nr 64: De Skoningslösa

Originaltitel: Unforgiven (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En westernhora blir knivskuren i ansiktet. Detta är nog för att få bägaren att rinna över för Clintan, som efter tio år i nykter grisfarmarisolering lämnar sina två små barn i det lilla huset på prärien och beger sig ut på jakt efter förövarna – i sällskap med en halvblind Kid och mr Freeman. Gene Hackman snickrar på sin flodvilla och spöar skiten ur alla som bär vapen i Big Whiskey town. Det är långsamt, det är segt, det är obegripligt och tråkigt. Det är ansiktsclose ups á la Glamour och det är sentimentala naturfilmningar som skulle fått Colin Nutley att kippa efter andan, antingen av avundsjuka eller av svulstmättnad. Helt plötsligt blir Clintan sjuk, och lika plötsligt och bara för en kort stund är det vinter. Och söker man på ”patetisk” i valfri sökmotor får man förmodligen ett gäng träffar på scenen när Clintan tackar nej till ett gratisnummer med den uppskurna horan. På slutet givetvis en massa kulor i en massa olika kroppar. Clintan klarar sig. Vilken tur, vilken skoningslös tur.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mannen med stenansiktet, Clint Eastwood, sammanfattar här en hel genre han själv höll liv i under årtioenden. Men det handlar inte längre om den romantiserade myten av den tappra västernhjälten. Eastwood porträtterar snarare en melankolisk och mörk berättelse om moral och mänsklighet. De gamla parhästarna och banditerna men numera stadgade hemmansägarna Munny (Eastwood) och Ned (Morgan Freeman) beger sig iväg och ska lägga beslag på en belöning. Filmens uppgörelse med den klassiska mytbildningen märks fantastiskt tydligt när de ligger ute under bar himmel och minns hur jobbigt det var för i tiden att just sova ute. Att rida i regn och framför allt hur fruktansvärt det faktiskt var att skjuta någon. Det finns mycket i filmen som känns både patetiskt, svulstigt och ibland lite märkligt men mina barndomsminnen, av hur vi betade av västernfilm efter västernfilm med Clintan, Bronson och andra hårda män och sedan lekte Billy The Kid och Familjen Macahan i finnmarksskogarna i norra Bergslagen, gör att jag köper den. Slutet som är en enda stor krutröksorgie av Clintans alla västernporträtt slår sista spiken i kistan.

Nr 63: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Originaltitel: Wo Hu Zang Long (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jaderäven. Herr Te. Li Mu Bai. Jen – denna tonårsspröda kinesiska stridsgeisha, med en röst som känns fingertoppsmålad mot trumhinnan. Hisnande välkoreograferade fäktningsscener som får buffékocken i hörnet på Eastern Palace i Östersund att se ut som om han jobbar i slow motion. Svärdscenerna är behållningen av filmen, av handlingen fattar jag ingenting. Så det blir ganska långtråkigt efter ett tag. Utdraget, särskilt eftersom filmen är nära två timmar lång. Om jag varit producent för av till den här filmen hade jag nog lobbat för att legendplanteringen skulle kommit tidigare, inte efter halva filmen. Jag jämför den med Hero, och jag tycker att Heros symmetriska bildspråk är mer tilltalande, maffigare, pampigare. Dock – i vissa scener tycker jag mig ana Ang Leeska stämningslikheter med Brokeback Mountain, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men bra är det. Måste ruva på det lite. Filmens absolut bästa replik: ”Var är Jaderäven?”.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ang Lee ville göra en så bra kampsportfilm som möjligt och det lyckades han med. Skillnaden mot andra asiatiska kampsportfilmer (jag har inte sett en enda egentligen) tror jag är det visuellt konstnärliga, där Lee bokstavligt talat lyfter sina skådespelare till oanade och närmast övernaturliga möjligheter. Jag älskar dessa ambitiösa stridscenerna. De är, i likhet med tidigare sedda Hero, den överlägset största behållningen av filmen. De kvalificerade ambitionerna att göra ett drama om ära, hämnd, familj, kärlek och legender känns lite väl pretentiöst men jag gillar den ändå. Särskilt de feministiska undertonerna som kommer mest till uttryck genom den sprödda Jens (Zhang Ziyi) mycket aktiva och starka krigarroll.

Nr 62: Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag förstår det redan i början, när Micke Thornving från Miami Vice dyker upp bakom en irriterad och nudelbeställande Harison Ford; en scen helt utan tempo i Chinatown i ett framtida Los Angeles där miljön givetvis är regnig, ångande, smutsig, kaosartad och med ett par miniexplosioner här och där. Jag förstår att detta kan vara en av de sämsta filmerna på länge, och det är det också. Ford har som vanligt två uttryck; ett utan och ett med ett snett leende. Jag förstår överhuvudtaget inte hans storhet; han är som en stenstaty som matats med repliken han ska säga just innan scenen skjuts. Han jagar Nexus-replikanter; de är tydligen jättesmarta. Snubben från Liftaren är en replikant; hans specialitet verkar vara att dra ut på scener så till den milda grad att jag undrar om regissören överhuvudtaget var i samma stad när de spelades in. Han är också en hejare på att le i mjugg och smyga ur sig konstiga metaforosande repliker, men det måste man kanske skylla på manusförfattaren. Hela filmen känns som en enda seg slutscen, som aldrig får nåt slut. Som en vinylskiva som spelas på för låg hastighet. Typ en B-sida på en singel av Trance Dance. Fast det är nice när Harison skjuter sin första replikant, hon som springfaller genom glas i slow motion och landar i splittret med ena foten kvar på tröskeln. Bra filmat. Resten är smörja, dålig smörja till och med.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att jag inte har sett den här filmen tidigare är lite av en gåta. Alien-regissören Ridley Scotts framtidsskildring betraktas ju som en kultfilm och det kan jag förstå. Blade Runner är detaljrik och konstnärlig i sin scenografi och bilden av det mörka, neonupplysta Los Angeles år 2019 där ett surt regn ständigt faller är dystert vacker. Harrison Ford är okej i rollen som Rick Deckard, en blade runner vars uppgift är att leta upp replikanter - ett slags cyborger eller androider som har återvänt till jorden efter att tidigare ha förvisats - och döda dem. Det är svårt att tänka bort honom som Han Solo i Stjärnornas Krig eller som Indiana Jones, filmer han gjorde under samma tidsperiod som Blade Runner, vilket ligger honom lite i fatet. Rutger Hauer är däremot utmärkt kylig i rollen som replikantledaren Roy Batty. Slutscenen mellan honom och Ford där han håller en poetisk monolog är fruktansvärt bra, kanske den bästa scenen i hela filmen. En tanke som följer mig genom hela filmen är huruvida Deckard själv är replikant och det är tydligen något som har debatterats mycket. Regissören har uppenbarligen själv antytt att Deckard nog skulle kunna vara en android. Det finns andra filmer i samma genre, exempelvis Terminator eller Total Recall, som trots sina särskilda kvaliteter mest tycks handla om att Arnold ska få spänna musklerna och leka skådis. Blade Runner spelar i en helt annan division och oavsett, eller kanske tack vare, de filosofiska aspekterna kring filmen där de religiösa undertonerna är ständigt närvarande, så är den en riktigt bra science fiction som är både elegantare och mer filosfisk än Terminator och vansinnigt mer intressant än Total Recall.

Nr 61: Henry - En Massmördare

Originaltitel: Henry: Portrait Of A Serial Killer (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.