Nr 65: Stand By Me

Originaltitel: Stand By Me (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Varför saktar inte tåget in, eller åtminstone, varför stannar det inte efter bron? Varför berättar inte de två killarna som hittade liket detta för polisen? Hur kan en av dessa killar på slutet så oerhört snabbt klura ut att Vern satt under verandan? Vad tjänar scenen när berättarkillen säger att hans pappa hatar honom för syfte? Om de två killarna berättat för polisen hade det inte blivit någon film, så långt är jag med. Men resten hade gått att lösa. Sådana saker, som jag vid tidigare tillfällen inte reflekterat över när jag sett denna film, ligger som ett litet gruskorn i gommen, men stör inte så mycket att jag inte tycker det är en charmig, gullig, sentimentaldoftande, spännande och lite rolig film. River Phoenix gör den absolut bästa insatsen, Berättarkillen den sämsta. Brevlådebrännbollscenerna väcker goda minnen till liv; sådant sysslade vi med på den gamla unga goda tiden i Göteborg efter den här filmen (videovåldsdebatt, anyone… anyone?). Jag får tecknad filmfeeling; Vern med pistolen bakom trädet, alla fyra tar djupa steget i träsket, brospringningen, brottningsmatcherna, pajätarhistorien. Jag fnissar, gosar och tycker om den här välgjorda, välberättade historien. Jesus, doesn´t everyone?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I like. Stand By Me måste vara den ultimata frullerullen. En 89 minuter lång godbit som lägger en skön känsla för resten av dagen. Fyra pojkar ger sig ut för att bekräfta ryktet om ett lik vid sidan av järnvägen. Det är sommaren 1959 och äventyret handlar mer om viljan och rädslan att bli vuxen. Jag minns hur det var, att vara 12 år då hela livet var en lek men med vuxenheten och allvaret alltid inom räckhåll. Kampen mellan att fortsätta vara barn och samtidigt sträcka sig mot framtiden med både oro och nyfikenhet. Jag såg filmen först några år senare och var nog inte helt imponerad. På den tiden föredrog jag nog lättsamma high school-filmer framför poetiska skildringar om en tid man själv var mitt uppe i. Jag har sett den vid några fler tillfällen och den växer för varje gång. Kommer närmare och känns angelägen. Kidsen gör bra rollprestationer men River Phoenix glänser.

Nr 64: De Skoningslösa

Originaltitel: Unforgiven (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 2

Kommentar: En westernhora blir knivskuren i ansiktet. Detta är nog för att få bägaren att rinna över för Clintan, som efter tio år i nykter grisfarmarisolering lämnar sina två små barn i det lilla huset på prärien och beger sig ut på jakt efter förövarna – i sällskap med en halvblind Kid och mr Freeman. Gene Hackman snickrar på sin flodvilla och spöar skiten ur alla som bär vapen i Big Whiskey town. Det är långsamt, det är segt, det är obegripligt och tråkigt. Det är ansiktsclose ups á la Glamour och det är sentimentala naturfilmningar som skulle fått Colin Nutley att kippa efter andan, antingen av avundsjuka eller av svulstmättnad. Helt plötsligt blir Clintan sjuk, och lika plötsligt och bara för en kort stund är det vinter. Och söker man på ”patetisk” i valfri sökmotor får man förmodligen ett gäng träffar på scenen när Clintan tackar nej till ett gratisnummer med den uppskurna horan. På slutet givetvis en massa kulor i en massa olika kroppar. Clintan klarar sig. Vilken tur, vilken skoningslös tur.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Mannen med stenansiktet, Clint Eastwood, sammanfattar här en hel genre han själv höll liv i under årtioenden. Men det handlar inte längre om den romantiserade myten av den tappra västernhjälten. Eastwood porträtterar snarare en melankolisk och mörk berättelse om moral och mänsklighet. De gamla parhästarna och banditerna men numera stadgade hemmansägarna Munny (Eastwood) och Ned (Morgan Freeman) beger sig iväg och ska lägga beslag på en belöning. Filmens uppgörelse med den klassiska mytbildningen märks fantastiskt tydligt när de ligger ute under bar himmel och minns hur jobbigt det var för i tiden att just sova ute. Att rida i regn och framför allt hur fruktansvärt det faktiskt var att skjuta någon. Det finns mycket i filmen som känns både patetiskt, svulstigt och ibland lite märkligt men mina barndomsminnen, av hur vi betade av västernfilm efter västernfilm med Clintan, Bronson och andra hårda män och sedan lekte Billy The Kid och Familjen Macahan i finnmarksskogarna i norra Bergslagen, gör att jag köper den. Slutet som är en enda stor krutröksorgie av Clintans alla västernporträtt slår sista spiken i kistan.

Nr 63: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Originaltitel: Wo Hu Zang Long (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jaderäven. Herr Te. Li Mu Bai. Jen – denna tonårsspröda kinesiska stridsgeisha, med en röst som känns fingertoppsmålad mot trumhinnan. Hisnande välkoreograferade fäktningsscener som får buffékocken i hörnet på Eastern Palace i Östersund att se ut som om han jobbar i slow motion. Svärdscenerna är behållningen av filmen, av handlingen fattar jag ingenting. Så det blir ganska långtråkigt efter ett tag. Utdraget, särskilt eftersom filmen är nära två timmar lång. Om jag varit producent för av till den här filmen hade jag nog lobbat för att legendplanteringen skulle kommit tidigare, inte efter halva filmen. Jag jämför den med Hero, och jag tycker att Heros symmetriska bildspråk är mer tilltalande, maffigare, pampigare. Dock – i vissa scener tycker jag mig ana Ang Leeska stämningslikheter med Brokeback Mountain, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men bra är det. Måste ruva på det lite. Filmens absolut bästa replik: ”Var är Jaderäven?”.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ang Lee ville göra en så bra kampsportfilm som möjligt och det lyckades han med. Skillnaden mot andra asiatiska kampsportfilmer (jag har inte sett en enda egentligen) tror jag är det visuellt konstnärliga, där Lee bokstavligt talat lyfter sina skådespelare till oanade och närmast övernaturliga möjligheter. Jag älskar dessa ambitiösa stridscenerna. De är, i likhet med tidigare sedda Hero, den överlägset största behållningen av filmen. De kvalificerade ambitionerna att göra ett drama om ära, hämnd, familj, kärlek och legender känns lite väl pretentiöst men jag gillar den ändå. Särskilt de feministiska undertonerna som kommer mest till uttryck genom den sprödda Jens (Zhang Ziyi) mycket aktiva och starka krigarroll.

Nr 62: Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag förstår det redan i början, när Micke Thornving från Miami Vice dyker upp bakom en irriterad och nudelbeställande Harison Ford; en scen helt utan tempo i Chinatown i ett framtida Los Angeles där miljön givetvis är regnig, ångande, smutsig, kaosartad och med ett par miniexplosioner här och där. Jag förstår att detta kan vara en av de sämsta filmerna på länge, och det är det också. Ford har som vanligt två uttryck; ett utan och ett med ett snett leende. Jag förstår överhuvudtaget inte hans storhet; han är som en stenstaty som matats med repliken han ska säga just innan scenen skjuts. Han jagar Nexus-replikanter; de är tydligen jättesmarta. Snubben från Liftaren är en replikant; hans specialitet verkar vara att dra ut på scener så till den milda grad att jag undrar om regissören överhuvudtaget var i samma stad när de spelades in. Han är också en hejare på att le i mjugg och smyga ur sig konstiga metaforosande repliker, men det måste man kanske skylla på manusförfattaren. Hela filmen känns som en enda seg slutscen, som aldrig får nåt slut. Som en vinylskiva som spelas på för låg hastighet. Typ en B-sida på en singel av Trance Dance. Fast det är nice när Harison skjuter sin första replikant, hon som springfaller genom glas i slow motion och landar i splittret med ena foten kvar på tröskeln. Bra filmat. Resten är smörja, dålig smörja till och med.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att jag inte har sett den här filmen tidigare är lite av en gåta. Alien-regissören Ridley Scotts framtidsskildring betraktas ju som en kultfilm och det kan jag förstå. Blade Runner är detaljrik och konstnärlig i sin scenografi och bilden av det mörka, neonupplysta Los Angeles år 2019 där ett surt regn ständigt faller är dystert vacker. Harrison Ford är okej i rollen som Rick Deckard, en blade runner vars uppgift är att leta upp replikanter - ett slags cyborger eller androider som har återvänt till jorden efter att tidigare ha förvisats - och döda dem. Det är svårt att tänka bort honom som Han Solo i Stjärnornas Krig eller som Indiana Jones, filmer han gjorde under samma tidsperiod som Blade Runner, vilket ligger honom lite i fatet. Rutger Hauer är däremot utmärkt kylig i rollen som replikantledaren Roy Batty. Slutscenen mellan honom och Ford där han håller en poetisk monolog är fruktansvärt bra, kanske den bästa scenen i hela filmen. En tanke som följer mig genom hela filmen är huruvida Deckard själv är replikant och det är tydligen något som har debatterats mycket. Regissören har uppenbarligen själv antytt att Deckard nog skulle kunna vara en android. Det finns andra filmer i samma genre, exempelvis Terminator eller Total Recall, som trots sina särskilda kvaliteter mest tycks handla om att Arnold ska få spänna musklerna och leka skådis. Blade Runner spelar i en helt annan division och oavsett, eller kanske tack vare, de filosofiska aspekterna kring filmen där de religiösa undertonerna är ständigt närvarande, så är den en riktigt bra science fiction som är både elegantare och mer filosfisk än Terminator och vansinnigt mer intressant än Total Recall.

Nr 61: Henry - En Massmördare

Originaltitel: Henry: Portrait Of A Serial Killer (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mae Haad View Resort, Mae Haad, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Smygande, beräknande, spännande Henry som inte klarar att vara sexuellt intim men bryter nacken av kvinnor så fort det blir läge. En oändlig hämnd för det sexuella förtryck hans mamma utsatte honom för när han var liten? Otis, smygbögslusken som trånar efter sin syster Becky och som inspireras av Henrys enkla mördarlogik och som snart inte bara vrider nacken av offren utan också vill ligga med dem efteråt. Han är hunden som bryskt och gång på gång måste tillrättavisas av husse Henry. Scene of the movie: när de själva filmar hur de mördar en familj, och hur Otis i efterhand vill se klippet om och om igen, till slut i slow motion. Otäckt bra. En annan bra scen är när Henry på slutet dödar Otis eftersom han våldtar sin syster. Kampen dem emellan utvecklas till att likna ett knull; äntligen får Henry släppa tyglarna. Sen skär han huvudet av Otis i badkaret. Jag är lite tveksam när det gäller slutet; det skulle nog varit bättre om han bara kom ut ur huset ensam, och att man inte fick se väskan. Precis samma snygga lösning som i No country for old men. Men, en krypande, skitig, vidrigt nära film som stannar kvar i mig. Inget i den känns ofattbart eller konstigt. Det är en rå beskrivning av mord; en förklaring av det ofattbara. Henrys resa fortsätter. Nästa gång är det kanske min tur. Eller din.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Henry är en totalt osentimental rulle och är fullkomligt amoralisk i sitt porträtt av en mördare. Det känns befriande på något sätt. Här finns inte ett uns av Hollywoods kvasianalyserande poliskommisarier, kedjerökande förhörsledare, actionfyllda biljakter, eleganta Hannibal Lecter-figurer eller uppskruvade skräckfilmstekniker. Henry - En Massmördare är monoton och nedskruvad men kärvt realistisk. Vissa scener är så obehagliga att jag skruvar på mig i soffan. Bäst är de scener där kameran rör sig över och runt mördarens offer på ett berättande och nästan förbigående sätt men där ljudeffekterna är påtagligt isande. Michael Rooker gör ett trovärdigt och skickligt porträtt av Henry. Övriga skådespelare, Tom Towles som spelar Henrys roommate Otis och Tracy Arnold som spelar dennes syster Becky, gör också riktigt bra insatser. Ibland känns dialogen och scenerna nästan dokumentära. Handlingen och miljön i filmen präglas av amerikansk underklass och överraskar gång på gång i sin enkla berättarteknik med riktigt starka scener. Den svenska titelöversättningen är dock helt missvisande. Henry är ingen massmördare, han är en seriemördare.

Nr 60: Jakten På Den Försvunna Skatten

Originaltitel: Raiders Of The Lost Ark (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på PK House, Bo Phut beach, Ko Samui, Thailand.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jag är trött när jag ser filmen första gången. Jag är trött när jag ser filmen andra gången. Tredje gången jag ska se den har jag tröttnat. Anledningen till att jag vill se den igen är att jag inte fattar handlingen. De klassiska scenerna; Indy byter ut staty mot påse med sand och blir jagad av stort klot, sabelsvingaren, tjejen gömmer sig i korg, Indy firas ner i ormgrop – allt det där är roligt att se. Men jag fattar inte helheten, förutom att han är på jakt efter något. Kors och tvärs; Sydamerika, Nepal, Afrika. En nazist i hasorna. Filmen känns oerhört lång, den kunde tagit slut efter högst standard – en och en halv. Eller komprimerats rättare sagt. Så jag ger upp. För mig får Indiana Jones förbli en pisksnärt – that´s it.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Exakt ett år och två dagar sedan vi påbörjade detta projekt ser vi film nr 60. Den film som fått äran att celebrera denna högtid är den första filmen i Indiana Jones-sviten. Det är en okej film men så här snart 30 år sedan den gjordes har man hunnit se konceptet alltför många gånger för att lyckas bli riktigt hänförd. Harrison Ford är professorn som på sin lediga tid reser jorden runt för att damma av historiska skatter. I den här filmen är han på jakt efter den bibliska förbundsarken, den gyllene kista där Moses, enligt legenden, sägs ha förvarat originaltavlorna av de tio budorden. Något som även nazisterna är på jakt efter. Med piska och sliten filthatt lyckas han med diverse bedrifter som man aldrig någonsin skulle kunna förvänta sig av en universitetsprofessor. Men vem vet egentligen vad människor sysslar med på sin fritid? Indiana Jones är hjälte av klassiskt snitt, men ändå en hjälte med fel och brister som är långt ifrån endimensionell. Likaså är hans motspelerska Karen Allen som spelar den alkoholiserade Marion inte den hjälplösa jungfrun utan van att klara sig själv. Men hur fan lyckas hon bli nykter så fort? Jakten På Den Försvunna Skatten är en äventyrsfilm som är underhållande med både spänning, våld, kärlek och lite ockulta inslag, men den är alltför tillrättalagd för att lyfta ordentligt.

Nr 59: Psycho

Originaltitel: Psycho (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Scenen som filmas uppifrån utanför morsans rum är klart bäst och otäckast. Timingen mellan ljud och bild är fantastisk; rörelse från två håll mot trapphuvudet - det känns som ett tv-spel där man har missat att stänga in monstret och nu har man gått rakt i fällan. Kniv på bild och kniv på ljud. Precis som duschscenen, men den är för känd för att bli riktigt scary. Norman Bates är suggestivt knäpp redan från början och bidrar med sina miner och vänliga men nervösa stamningsgester i väldigt hög grad till att bygga rysningar. Öppningen känns lång; efter 26 minuter rullar bilen in på motellet, men det är väl för att man vet vad som ska hända - hade det varit första gången hade man ju inte anat att filmen skulle ta en sådan vändning. Från början är det ju en pengastölds -och romansintrig. Slutet med psykiaterns docerande förklaringar till Bates beteende känns också onödig. Allt han säger har man ju redan sett - som en aning bakom gardinen.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Psycho brukar kallas för en av världens mest inflytelserika skräckfilm. Med all rätt möjligen. Men egentligen är det mer en psykologisk thriller där handlingen, åtminstone på ytan, kretsar kring att lösa ett mord. Eller snarare ett försvinnande. Den berömda duschscenen där den vackra Marion (Janet Leigh) knivmördas fick biopubliken att skrika. Kanske är den för känd eller för uttjatad, för scenen i trappan är otroligt mycket otäckare. Anthony Perkins gör en grym rollprestation som den maniske, men från början ödmjuke, lite nervöse och kanske till och med även attraktive, unge mannen Norman Bates. Hans stora intresse för uppstoppade fåglar, en hobby som för övrigt får en helt annan innebörd när morsan kommer in i bilden, är en riktigt delikat plantering av regissören Alfred Hitchcocks. Tre år senare hade nämligen filmen Fåglarna premiär och dra mig baklänges i en liten fågelholk om det skulle vara en slump. Jag vägrar att tro det.