Nr 820: Emile Zolas Liv

Originaltitel: The Life Of Emile Zola (1937) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skulle nog kunnat heta "Dreyfusaffären" istället. Efter inledning med fattig och Parisvindsvåningsboende Emile Zola (Paul Muni) och ett genombrott med romanen Nana med påföljande massiv naturalistisk produktion, ägnas mer än tre fjärdedelar av filmen åt Zolas arbete med att få oskyldigt fängslade officeren Alfred Dreyfus (Joseph Schildkraut) frigiven. Skickligt och väloljat i rättegångarnas olika turer, särskilt då Munis närmast monologliknande avsnitt. Trots att jag inte fattar särskilt mycket i detalj om vem som anklagar vem för vad, vem som har förfalskat vilket dokument eller vem som faktiskt ljuger, så är det en underhållande pingpongmatch att kolla på. Zola är oerhört högstämd och drivs av jakten på Sanningen, Rättvisan och Mänsklig frihet. Sen dör han sotdöden, natten innan Dreyfus återfår sina dekorationer och sin heder. Så kan det gå.
En intresseväckande film om både Zola, och om Dreyfusaffären. Jag hade ingen koll på varken den ena eller den andra. Det enda jag hade med mig i bagaget var uttrycket "J'Accuse...!" från när Ante Strängby 2019 skrev ett öppet brev i fotbollz.se där han anklagade sig själv för att inte ha varit en god medmänniska.
Dreyfus satt fängslad på Djävulsön, och där har vi varit förut och hälsat på i Papillon.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Emile Zola (Paul Muni) och kompisen Paul Cezanne (Vladimir Sokoloff) lever sitt liv i vindsateljén. Fattigt och bohemiskt som det anstår dessa konstnärssjälar. Efter ett möte med den prostituerade Nana skriver Zola boken med samma namn som säljer 36 000 ex på tre dagar. Därefter följer bok på bok på bok. Framgången är ett faktum. Cezanne blir å andra sidan en framgångsrik konstnär. Zola kan se fram emot ett bekymmerslöst liv som ekonomiskt oberoende. Då får han besök av Alfred Dreyfus hustru. Officeren Alfred Dreyfus (Josef Schildkraut) anklagas för förräderi och erbjuds, enligt nån slags militär hederskodex att ta sitt liv. Han nekar naturligtvis och placeras i mångårig fångenskap på Djävulsön. Han fortsätter hävda sin oskuld. Det visar sig så småningom att militären har haft fel men vägrar att erkänna skandalen. Zola, som aldrig räds att säga sanningen, åtminstone den sanning han själv tror på, tar denna affär och gör till sin genom att skriften "J'Accuse...!". Naturligtvis blir han hotad och förföljd. Och anklagad. Och dömd. Samtidigt som Dreyfus slutligen blir frikänd dör Zola. "He was a moment of a conscience of man" säger Cezanne om Zola. Dreyfus gjorde så småningom karriär som både överstelöjtnant och riddare av hederslegionen.

Nr 819: Mordet På En Kinesisk Bookmaker

Originaltitel: The Killing Of A Chinese Bookie (1976) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Han driver en klubb. Strippor och poetisk burlesque. Han har ambitioner, som inte uppfylls. Hur ska han betala sin pokerskuld på 23000 dollar? Han får i uppdrag att mula en kines av rang i undre världen. Tanken är inte att han själv ska överleva eldstriden, men det gör han, och går och åker sen omkring skadeskjuten genom halva filmen. Show must go on.
Sunkig klubb, skönt sunkig känsla i filmen, men jag hittar tyvärr inte riktigt in. Var mer eller mindre förberedd på det i och med att det är Cassavetes. Kommer ibland på mig själv med att känna mig som en i publiken på klubben som tappar tålamodet när det inte blir nån action. Gormar kom igen nu för fan.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Autogenererad text med allt vad det innebär. Alla repliker kan därmed översättas till i princip vad som helst. Som att det inte skulle vara svårt nog att begripa sig på John Cassavetes. Pengar, skulder, strippor, poker, drinkar, kostymer, beställningsmord, skottlossning. Samtliga ingredienser som finns i en hårdkokt thriller. Men ändå... det räcker inte hela vägen. Bästa sekvensen måste ändå vara mordkvällen; telefonsamtal i telefonkiosken, taxi downtown, hamburgare i baren, smyger på bookien i badet, skjuter, flyr, hoppar på bussen, hoppar av, hoppar in i taxin, hoppar av, in i en annan taxi, hem. Där upptäcker vi att han själv är skjuten. Och han upptäcker att han är lurad. En känsla vi alla kan känna igen oss i.

Nr 818: Kon

Originaltitel: و‎, Gāv (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Iranska nya vågen rullar in igen. Överhuvudtaget en hel del iransk film i boken, när jag börjar kika efter. Åtminstone drygt två handfulla hittar jag utan förstoringsglas. Kon är definitivt en av dem jag kommer komma ihåg bäst. En man, Hasan (Ezzatolah Entezami) älskar sin ko. Det är byns enda, och Hasan badar med den, tvättar den, dricker med den, mjölkar den, gullar, pratar och sover med den. När Hasan lämnar byn för ett dygn på annat håll dör kon. Byborna får nån sorts mild panik och bestämmer sig för att begrava kon - i slow motion och till sist en stillbild - och undanhålla sanningen för Hasan när han återvänder. De säger att kon bara har rymt, och att det letas efter den. Hasan begriper direkt att det ligger en ko begraven, och ramlar ner i en förtvivlan som yttrar sig i att han först tycker att kon visst står kvar i fjöset, men som sedan glider över i att han själv blir kon. Han börjar röra sig som en ko, långsamt och släpigt. Han börjar äta som en ko, hö. Han börjar titta som en ko, stora ögon, långsamt rullande huvud åt sidorna eller bakåt. Han sover där kon sov. Han blir en oerhört nedstämd ko, en deprimerad ko. Till slut griper byborna in. De berättar sanningen, en sanning som Hasan inte tror på. Då blir det tvångsomhändertagande. Hasan binds och släpas ut, som ett djur, som en ko, för att föras till sjukhus. Lera, uppförsbacke, regn och en tung Hasan gör att piskan kommer fram. Hasan skenar i en sista desperation och störtar - i slow motion - mot sin död i en stenig bäck.
Runt denna kärnhistoria ett hot utifrån i form av tre skuggestalter, Bolouris. Även flirtar i byn, kaffepauser, och byfånen som också binds och jagas, men då "på skoj", för alla utom den bundnde misstänker jag.
Samhällets, omgivningens tämjande av enskilda individer. Psykiatriska tvångströjor. Chock, förnekelse och hantering. Förhållandet mellan att skydda och skada, att den gränsen är suddig när desperata sorgen väller in. Kanske även överlag. Sånt tänker jag på.
Och så två detaljer. 3 min 27 sek in i filmen en scen där två kvinnor sitter utanför ett hus, på varsin sida om dörren. En av kvinnorna är fokuserat skarp, den andra är oskarp. De verkar sitta på samma avstånd från kameran. Även 48 min 45 sek in i filmen. Ännu tydligare. Två kvinnor bredvid varandra på en veranda. En skarp, en suddig. Vad är detta? En variant av split diopter lense? Eller tilt-shift lense?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: En mobbad, förödmjukad och slagen man, byns fåne, görs till åtlöje av barnen till de vuxnas skratt. Sedan en man, Hassan, med en ko som han tvättar kärleksfullt. Plötsligt tre mystiska gestalter på en kulle. Bouloris. Byns fiender. In i byn med kon i koppel. Kaffet serveras genom en glugg i väggen. Det är mycket gluggar, fönster, dörrar och luckor. Dags för kalvning. Hasan sover med kon av rädsla för Bolouris. Han är så stolt över sin ko. Ny dag. Hassan har ärenden på annan ort. Då dör kon. Byborna planerar att undanhålla Hassan att hans ko är död och istället säga att hon har rymt. Hon begravs på torget. Man är rädd att byfånen ska skvallra och man binder honom i en gammal kvarn. När Hassan kommer tillbaka rasar hans värld samman. Kon är hela hans identitet och han bosätter sig i ladugården och börjar äta ur krubban. Hassans sorg är avgrundsdjup. Han sjunker allt djupare i tron att han är en ko. Det spelar ingen roll vad byborna säger, att de erkänner sin lögn. Hassan är onåbar. Man bestämmer sig för att ta honom till sjukhuset i stan. I regn och rusk släpar de honom som ett djur över slätten. Han lyckas fly och löper rakt ut för en sluttning mot sitt eget öde. Kon är en känslig blandning av värme och humor, men också en stark skildring av kollektivets individuella fostran. Socialiseringen. Det yttre hotet. Den inre kontrollen. Fotot är fantastiskt och dramaturgin skarp. Filmen var till stor del finansierad av shahens regim och när de fick se bilden av ett fattigt och underutvecklat Iran så tvingade de filmmakarna att ta med en text som säger att det som inträffar i filmen hände långt innan den nuvarande regimen kom till makten.

Nr 817: Red River

Originaltitel: Red River (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Mitten av 1800-talet. Södra mittstaterna. Buttre och bångstyrige Dunson (John Wayne) börjar med minsta möjliga i Texas - en ko och en tjur. 14 år senare har han en enorm hjord på uppemot 10000 djur. Good beef, men bad times dock, tydligen på grund av inbördeskriget, så alla dessa nöt måste transporteras norrut, mot Missouri, för att säljas. Ut på vida vilda prärien således. Till sin hjälp har han en stor besättning hårt arbetande män, bestående bland andra av adoptivsonen Matt (Montgomery Clift). Prövningar i form av väder och vind, svårforcerad terräng, indianöverfall och matransoneringar. Fantastiska, långa scener med vadande boskap, lunkande boskap, skenande boskap. Rogivande att se flockar, hjorder förflytta sig. Och så blir det då meningsskiljaktigheter om vilken väg som är den bästa, och vilket slutmål som ska siktas på. Är det inte bättre att röra sig mot Abilene i Kansas istället? Ryktet säger att järnvägen har kommit dit. Inte en chans tycker Dunson. Chans tycker Matt och gör litet myteri. Lämnar Dunson bakom sig, men Dunson naglar sig fast på avstånd, hack i långväga häl. My good beef, kan jag tänka att han tänker. Ute på prärien ett litet prehistoriskt mikrovegas i form av dryck, spel och dans. Omringat av stridsropande cirkulerande indianer, men ingen match för nybyggarna som har muskedunder. Här finner Matt kärleken, men måste dra vidare. Strax framme i Abilene och istället för oroväckande prärievargsylanden hörs nu ångloksvisslan. Kansas Pacific Railway. Lokföraren helt överlycklig att se så mycket djur på spåret, välkomna! Matt gör riktigt bra affärer och Dunson kommer ikapp. Det blir showdown i form av fistfight innan kvinnlig reson går emellan och kyler ner. Dunson och Matt pustar ut tillsammans och blir de nära vänner och kompanjoner de alltid velat vara.
En hel del likheter med Myteri som vi såg för inte jättelänge sedan. Seglatsen ut på prärien, kampen mot elementen, maktstriden ombord, en smått tyrannisk kapten och en mer human assistent, upproret, värdefull last, dumpningen av kaptenen ute på öppet fält som sedan tar sig iland med små medel. Kärleken som blomstrar på en liten ö. Stora skillnaden är väl vänskapliga slutet i den här filmen.
Tror det är fjärde filmen vi ser med John Wayne. Tidigare Diligensen,  Mannen Som Sköt Liberty Valance och Rio Bravo. Läser att han medverkat i över 170 filmer. Helt sjukt. Lika sjukt är ju att gamlingen vid pokerbordet satsar allt han har, och löständerna därtill, på par i ess. Indianen tar, givetvis, hem potten med tre herrar. Märkligt. Han måste ha tiltat, gamlingen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är depression och ekonomiska svårigheter efter inbördeskriget. En hel del boskapsaffärer, hjorder som ska förflyttas, relationer som ska prövas. Prologen är galet lång, sträcker sig över tio år innan det stora äventyret kan börja. Ranchägaren Tom Dunson, en långsint och tjurskallig jävel, hamnar i dispyt med adoptivsonen Matt och det slutar i skilda vägar nånstans där på prärien. Vid återseendet blir det en del pang pang och handgemäng innan de kommer till sans och återupptar vänskapen. Det är mäktiga boskapsscener, kanske de bästa jag har sett i en västernfilm.

Nr 816: Hjärtekrossaren

Originaltitel: The Heartbreak Kid (1972) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Inleds med trångt judiskt bröllop. Mazel tov och krossat glas. Mot smekmånad i Miami Beach och redan på vägen, i motellsängen, visar sig de lite olika anknytningsmönstren. Han otrygg/undvikande och hon otrygg/ambivalent. Han distanserad och hon klängig. Sängkammarbekymmer och en påtaglig känsla av att hur fan ska det här kunna funka? Som en aperitif tillblandad av Woody Allen, med en gnutta Sällskapsresan på toppen. Mörk igenkänningshumor, i alla fall är det därför jag skrattar. Väl i Miami bränner sig bruden i solen och tvingas ligga kvar på rummet. Mannen ner på stranden och plötsligt skymmer hon solen, eller går ut och in i skenet, bländar honom, han kan bara med svårighet se henne, och jag tänker direkt på något jag ganska nyligen läste i en av Knausgårds årstidsböcker, nånting om hur det i religionen ofta har funnits ett slags påbud att inte titta på Gud, och att detta har kommit sig av att man har sett solen som det allseende ögat som strålar ner mot människan, och det gör ju väldigt ont att titta in i solen, och jag tänker på det när hon, den nya blonda leende fullkomliga kvinnan stiger in i hans värld, men sen tänker jag inte mer på det förrän jag senare läser lite om filmen och det verkar på sina ställen som att det läggs stor vikt just vid det judiska i filmen, och att det finns ett begrepp, Shiksa, typ ickejudisk kvinna, och att det är jakten på en sådan gudinneaktig varelse han ägnar sig åt, mannen. Och det blir ju hans drivkraft, han vill skilja sig direkt, varit gift i några dagar, men med den här nya känns det helt rätt, allt det som med den gamla känts helt fel. Och han får träffa hennes föräldrar, särskilt pappan då, den bastante och stabile, som direkt känner doften av bad news och vill helt enkelt inte att hans dotter ska ha något med den nye, ytlige charmören att göra. Och jag antar att det då blir hennes, dotterns, drivkraft. Att revoltera mot sin far. Och efter att ha rumlat runt i lögnlabyrinten som en blandning av John Cleese i Pang i bygget och en nedtonad Jim Carrey ska nu mannen istället berätta för sin solbrända fru att han vill skiljas. Det är en utdragen plåsterryckning där på restaurangen, och när han äntligen talar ur skägget bryter frun ihop och åker hem. Mannen efter i Greyhoundbuss, men bara för att skriva under skilsmässohandlingar och sedan iväg mot snökalla Minnesota och nya kärleken. Som tillbaka i skolan på hemmaplan visar sig vara måttligt intresserad till en början, för att inte tala om pappan som ber honom fara och flyga. Mamman hela tiden som en mild medlare i bakgrunden. Trägen vinner, och efter att skrämt iväg en pojkvän ("captain of everything") genom att utge sig för att vara knarkspanare hamnar mannen och gudinnan i stuga med eld, fäll och tillitsskapande återhållsamhet. Dags för motstridig middag hemma hos föräldrarna och det är en njutning att höra mannens galna utläggningar om ärligheten i blomkålen i dessa trakter. Patologiskt positiv och insmickrande. Farsan tar honom avsides och krossar honom. "Jag äter beslutsamhet till frukost". Erbjuder honom mer och mer pengar för att dra åt helvete, men mannen tvärvägrar, och dottern gör sitt val och det slutar som det började, med bröllop, men inte ett judiskt sådant. Och mannen fortsätter sitt innehållslösa tugg i ett innehållslöst mingel och hamnar till slut ensam i en soffa med tom blick. Ingen orkar lyssna på honom. Jakten är över men har inget slut. Och där slutar filmen. Inte ens ett antiklimax, mer en avsaknad av klimax. Tomt.
Hög och pinsam igenkänningsfaktor och suverän regi av Elaine May, och det första jag tänkte när jag efter titten såg att det var en kvinnlig regissör var: aha, är det därför?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mörk, tragisk och desperat. Precis som en komedi ska vara. Det börjar med bröllop mellan Lenny (Charles Grodin) och Lila (Jeannie Berlin) och det är fantastiskt hur man redan tidigt i filmen börjar se paniken i Lennys ansikte. Bröllopsresan till Miami Beach bir en briljant lära-känna-varandra-övning. Det dröjer inte länge förrän Lenny blir fullkomligt knockad av den ljuvliga Kelly (Cybil Shepherd) på stranden. Pinsamheterna men också grymheterna radas på varandra när han gör allt för att uppvakta Kelly och samtidigt hålla den solbrända frun på hotellrummet utanför genom desperata lögner. Det börjar mer och mer likna en fars men filmen lyckas hela tiden hålla sig precis lagom nykter med en märklig igenkänningsfaktor. Dessvärre tappar den lite mot slutet för att upplösas i ett "jaha". Samtidigt finns det så mycket intressant och skoningslös relationsdramatik i filmen som gör att den totala upplevelsen överröstar de små felstegen. Mycket intressant att det är regissören Elaine Mays dotter som spelar den godhjärtade men samtidigt rätt jobbiga Lila. Skickligt.

Nr 815: The Butcher Boy

Originaltitel: The Butcher Boy (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Francie (Eamonn Owens) har en överdjävlig barndom. Pappan super, spelar trumpet och drar fram livbältet när det ska uppfostras. Mamman går in i psykbryt och maniskt bakande innan hon begår självmord. Francie rymmer hit och dit, pratar med sig själv, med sin bästa kompis Joe, med jungfru Maria och utsätts för prästeliga övergrepp på anstalt. Det börjar koka över för Francie och han blir mer och mer utåtagerande. Svordomar, våld, vandalisering, mobbning och trakasserier. Pappan dör soffdöden och Francie får smaka på elchocker för att lugna sig. Istället slaktar han en kompis mamma som varit på honom hela filmen. Och han på henne. Till sist bränner han ner sitt hus och hamnar, om jag fattar det rätt, bakom lås och bom tills han är vuxen och ska slussas ut via halvvägshem. Då spelas han av Stephen Rea, som i filmen spelar försupne trumpetpappan. Skillnaden är att han nu har färgat håret orangeaktigt. Vad är grejen med det? Inte hårfärgningen alltså, utan att Rea spelar sonen som vuxen? Är det att han har blivit/kommer bli som sin far? Fattar inte.
Själva historien känns väldigt intressant, men jag skulle hellre velat se en mer lågmäld approach. Francie är så intensiv och Tommyochannikatommyig att jag knappt kan bärga mig. Det står i vägen för mig, och jag inser att det är min förlust, men jag har nån issue med barnskådisar som tömmer hela magasinet.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Comicvinjett till Mack The Knife. Passande. Fin a-haövergång till verkligt foto. Vad finns mer att säga? Det är Irland, 60-tal och Kalla kriget. Filmen tar socialbänksrealismen till en helt ny nivå. Vad menar jag med det? Socialbänksrealism? Francie är en störig och skrikig värstingunge med en deprimerad och labil mor och en alkoholiserad pappa. Francie flyr till en fantasivärld där han kan spela ut hela registret och det blir allt annat än trevligt. Jag fick bra känsla från början med den skruvade handlingen och så, men sen blir jag mest irriterad. Jag gillar det oväntade och osentimentala, det mörka och våldsamma men det är något med intensiteten som gör att jag ledsnar. Sinéad O'Connor dyker upp i en märklig roll som jungfru Maria. Ingen Oscar för den prestationen i alla fall.

Nr 814: Klute - En Smart Snut

Originaltitel: Klute (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Märklig särskilt svensk titel. Varför bindestreck följt av två om inte lögner så tveksamheter. Han är ingen snut, väl? Han är privatdetektiv. Snut för mig är polis, rätt av. Smart får mina tankar att vindla antingen åt att hans enormt skarpa analysförmåga kommer vara i centrum, alternativt att det är ett lite ironiskt doftande epitet och att det skulle hamna mer åt Den galopperande detektiven-hållet. Inget av dessa två inträffar.
Istället tycker jag att den kunde - om det bara ska vara ett namn - hetat Bree. Det är hon, Bree (Jane Fonda) som transporterar den här filmen framåt. Det är hon som prostituerar sig, får obscena samtal, går i terapi, får ihop det med Klute (Donald Sutherland), nästan blir mördad och till slut väljer att försöka starta nytt slags liv, ett där hon är älskad trots fel och brister, sedd och accepterad av Klute. Det är kring henne historien kretsar, och Klute finns med lite i kulissen och drar slutsatser.
Det letas efter en mördare, och det är faktiskt chefen. Det får man reda på ganska tidigt, väl? Han sitter på sitt kontor och lyssnar på smyginspelade hämningssläppande samtal med tidigare anlitade prostituerade. Och sen kommer Klute, den smarte snuten, också fram till det via tryckfelsnisse. I alla fall uppfattar jag det så, och därför uteblir lite av ahamomentet på slutet, eftersom... ja, det är ju mycket riktigt han chefen som kommer instövlande där och sen självhoppar genom rutan. Nedstörtad ängel.
Punktbelyst spänning och ett slags mörkt, småglansigt foto. Lite som Gudfadern tänkte jag, och se på tusan om fotografen inte är den tydligen enormt legendariske Gordon Willis. Pinsamt att inte ha vetat vem han är. Hela Gudfaderntrilogin, en handfullWoody Allen, och Alla Presidentens Män (samma regissör som denna rullen - Alan J. Pakula).
Jane Fonda naturligt briljant, särskilt tycker jag i terapirumsscenerna som liksom bryter av thrillerhistorien och fogar samman hennes karaktär.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Stor middag och sedan tillbakablick som det verkar till förhöret med kvinnan om hennes försvunne make. Därefter vinjetten som ackompanjeras av en avlyssnad sexlinje. Det här bådar gott tänker jag. Nåväl, det är Klute (Donald Sutherland) som ska försöka ta reda på vad som har hänt maken som tydligen har levt ett dubbelliv. Det mysteriet vilket är ett mord löses ganska tidigt i filmen, åtminstone för tittaren. Utredningen för dock Klute till callgirlen Bree (en briljant Jane Fonda) som verkar ha något med den döde maken att göra. Bree vill bli skådis. Går på auditions och intervjuer förgäves. Samtalar med terapeuten om vilken bra skådis hon egentligen är. Hon är ju prostituerad. Bree är karaktären som för filmen framåt. Hon är så mycket mer än bara den godtrogna lycksökerskan med ett hjärta av guld eller bitchen som använder Klute för sin egen njutning. "Don't be upset, I never come with a John" säger hon till honom efter att förfört honom. Det är den motstridiga Bree som den här filmen handlar om, inte den ganska ensidige Klute. På så vis är det mycket mer en karaktärsdriven film än en hårdkokt thriller. Det är snyggt filmat och komponerat och det är en fin dynamik mellan Sutherland och Fonda. Dock står den lite och trampar vatten efter ett tag upplever jag.