Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.
Originaltitel: The Masque Of The Red Death (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Halloweentider. Då blir det pest, terror och satanism i medeltida Italien, där alla talar engelska. Röddöden härjar, bråkstakar fängslas, en ung kvinna från byn hamnar på prinsmaskeradbal och den småväxte arrangerar hämnd för flickvänsslag genom att klä ut förövaren Alfredo till apa och tända eld på honom. Gruvligt. Hemliga rum i vilka man dyrkar. 5-knivsleken med dödsgift. Jag tänker att de stora, ekande skratten bara kan framkallas av att man bär täta masker, som tillåter en att vara uppriktig. Vem var det som sa det, att man inte ska lita på någon som inte har en ordentlig mask, för att den tillåter sanningen att sägas? Prinsen, den förbittrade, demaskeras i alla fall på slutet, hittar sig själv när han rycker undan luvan på den mystiske gästen i rött. Fin scen. Alla utom sex personer dör. Sån var pesten, eller vad det nu var. Ett skräckäventyr baserat på olika verk av Edgar Allan Poe.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Skräckmästaren Vincent Price in action. Den fantastiska rösten som hörts i både Michael Jacksons Thriller, Alice Coopers Welcome To My Nightmare och som berättaren till Tim Burtons kortfilm Vincent. Förutom mängder av lågbudgetskräckisar är han dessutom känd som uppfinnaren i Edward Scissorhands. De Blodtörstiga följer en fin tradition av brittiska skräckfilmer. Här spelar Price den italienske satanistiske prins Prospero som håller högtidliga hov och maskerader i sitt slott dit han bjuder adel och ståndsherrar. För att hindra pesten som härjar beordrar han att byar ska brännas ned. Dock tar han bondflickan Francesca (Jane Asher) till sitt slott för att inviga henne i satanskulten. Här hamnar även Francescas trolovande Gino och hennes far Ludovico. De utsätts för Prosperos favoritlek, knivleken, en slags rysk roulette med knivar där en är förgiftad. Jag gillar detta. Det är snyggt, smart och underhållande. Inte särskilt otäckt men spännande.
Originaltitel: Mondo Cane (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Oerhört underhållande om olika kulturella skillnader och fenomen världen över. Som ett enda långt och välredigerat YouTubeklipp. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Ibland skämskuddigt torr berättarröst, som Helge Skoog i Halv åtta hos mig, ibland känns det nästan som att Kalle och hans vänner önskar smaklig måltid när det bjuds på tillredd hund, ibland tittar jag på nån "shredsvideo" när det är musik. Perfekt till förfesten, för de som sysslar med sånt. Har ingen aning om hur mycket som är - som man säger - på riktigt, men det struntar jag i. Det är bara att bejaka den ding ding dinga världen vi försöker orientera oss i. Mest minnesvärt tycker jag är det lite avbrytande och vardagsvackra avsnittet från Hamburg där folk fyllevinglar hem i vad som är kvar av morgonruset. Hög igenkänningsfaktor och riktigt märkligt, med lite helikoptervy.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Snack mot kameran som för att säga "vi ser dig, du är lika verklig som vi". Sedan följer en global mosaik av människor, situationer, händelser, ritualer tolkade av en sarkastisk och väldigt subjektiv berättarröst. Det blir en blandning mellan både förlöjligande och exotifierande när vi ser Söderhavets barbröstade kvinnor jaga en ensam man i en slags kärleks- och sexualritual eller asiaterna som serverar kor sex liter öl om dagen samtidigt som de ger djuren massage. Ett nytt begrepp introduceras för mig, mondofilm. Det är ett slags dokumentärt berättande om udda eller bisarra fenomen. Hela syftet tycks vara att provocera och uppröra och mondo har senare följts av s.k. snuffmovies eller filmer där verkliga avrättningar visas. Samtidigt är man ärlig med att säga att allt inte behöver vara verkligt eller verifierbart. Jag vet inte vad jag tycker. Lite som att sitta och youtuba en onykter fredagkväll, slösurfa på porrsajter eller klicka på dramatiska rubriker i facebookflödet. Snabba kickar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Men samtidigt framkallar det verkligen de värsta sidorna hos en. Det Grymma Livet summeras med att världen är grym och brutal och att det egentligen endast finns en lösning på allt tillkortakommande - kristendom.
Originaltitel: Marketa Lazarová (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Vad är det jag tittar på? Första vändan lämnar mig helt oförstående efter bara fem minuter. Jag kan inte hålla isär karaktärerna, jag begriper ingenting av en eventuell handling, allt blir bara ett flöde av olika arga människor, av våld, av lera, lort och smuts. Det är en färs av Ronja, Braveheart och Farmen. Några magnifika scener, fotografiskt, men hur många gånger ska man kunna hänvisa till "bra foto" under en livstid, utan att förklara varför man tycker så? Som att läsa en bok och rekommendera den med "vilket språk!". Redan under första titten lägger jag dock märke till några särskilda saker gällande fotot. Det är regelbundet återkommande en kamera som både gömmer sig och tjuvtittar. Bakom högra, grova grässtrån, bakom trädstammar, genom gluggar. Och vid åtminstone fyra tillfällen används en effekt som verkar handla om att kameran rör sig framåt samtidigt som den zoomar ut. Eller tvärtom rör sig bakåt samtidigt som den zoomar in. Resultatet blir en känsla av rörligt stillastående, en person som samtidigt avlägsnar sig och stannar kvar i bilden. Just effektfullt.
Filmen tar slut och jag känner mig tvungen att läsa om den på nätet. Den är ju trots allt framröstad till Tjeckiens bästa film genom tiderna. Hur kan det komma sig? Jag hittar lite olika texter och när jag har tagit mig igenom handlingen är jag helt förbluffad. Hur kan någon enda människa ens vara i närheten av att förstå alla dessa ingredienser, berättade på ett så experimentellt sätt? Jag ser om filmen en andra gång och vissa saker börjar falla på plats. Jag kan hålla isär de olika familjerna, klanerna, personerna. Jag kan skönja någon form av förståelse för handlingen, men fortfarande är det väldigt rörigt. Flashbacks utan förvarning, handlingar utan förklaringar, relationer vars sammanhang inte direkt skrivs på näsan, röster som känns väldigt burkiga och inte alls i samma rum som personerna de tillhör. Filmen tar slut igen och jag fortsätter söka på nätet. Jag hittar en essä av Tom Gunning, en professor i bland annat filmhistoria och jag läser och tröstas av att han skriver att han har sett filmen fyra gånger och fortfarande inte har allt klart för sig. Essän finns tydligen i DVD-nyutgåvan av filmen. Men han skriver bra och begripligt om filmen, jag tycker mig hitta och känna skelettet, trär några nycklar på knippan. Jag ser om den en tredje gång, och nu börjar det bli bra på allvar. När jag kan hänga med bättre i handlingen, när jag inte blir överraskad var femte minut. Det är fortfarande en extremt svårtillgänglig film, men den börjar bli spännande nu. Inte spännande för att jag inte vet hur det kommer gå, utan mer för att jag är nyfiken på hur den eller den scenen hänger ihop. Aha, det var så. Den rösten som hörs där tillhör en person som inte ens finns i bild. Den scenen här rör en händelse som inträffade tidigare, men som dyker upp nu för så berättas den här filmen. Som ett plockepinn. De korta textskyltarna mellan vissa scener skänker en viss hjälp istället för som tidigare förvirring. Det är en oerhört rå och brutal skildring av livet för många hundra år sedan. Definitivt ingen elektricitet eller golvvärme. Konflikter mellan familjer, religion, styren. Det känns nära och autentiskt, som att jag är där i leran, i kylan, i snön, bland vargarna, bland huggen, bland blodet. Efter tredje titten börjar jag fatta att det är mycket jag inte fattat, eller kanske missförstått. Jag påbörjar en fjärde vända, men den har jag inte slutfört. Det får räcka för nu. Men det här är definitivt en film jag aldrig kommer glömma. Eller i alla fall inte själva upplevelsen av att titta på den, och det är ju tyvärr det absolut sista jag vill göra, recensera själva upplevelsen, men jag saknar verktygen för nåt annat. Fint foto.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Tjeckoslavisk medeltid. 1200-talets Böhmen. En barbarisk tid. De hade det besvärligt på alla sätt eftersom det ständigt var vinter. Även på sommaren var det vinter på medeltiden. Männen hade tjocka pälsar medan då få kvinnorna hade mindre kläder på sig. Grannfejder var vardagsmat, även då. Men istället för arga lappar så kidnappade man och slog ihjäl varandra. Det fanns vargar också. I medeltidens Böhmen var även tidsuppfattningen annorlunda. Fram- och tillbakablickar förvirrade människorna. Det fanns ett nunnekloster högt upp på berget. Nära Gud. Dit ville Marketa Lazarová men det är ytterst oklart om hon överhuvudtaget klarade intagningsprovet. Det hela försvårades dessutom av en kidnappning och en våldtäkt. Marketa blev även oförklarligt nog kär i sin kidnappare. Nog för att han såg bra ut men ändå... På slutet gifter de sig, ögonblicket innan han dör och hon föder en son vilket innebär att klostret bara är ett minne blott. Det verkade vara en besvärlig tid helt enkelt.
Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.
Originaltitel: She´s Gotta Have It (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Spike Lee debuterar med svartvitt pentagondrama där kvinnan själv får välja, som nånstans mitt i typ förgylls i några minuter med ett färgsprakande dansnummer; ett grepp som för mig känns jaha och sådär. Lite styltigt skådespeleri och spretigt överlag, men jag börjar väl bli gammal. Annars flera intressant filmade erotiska sekvenser, och särskilt scenen där de tre männen spelar Alfapet tyckte jag var underhållande. Metamaktspel. Läser att Lee fick inspiration till den här jointen efter att ha sett Demonernas Port av Kurosawa. Där ser man.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Lågbudgeterat fyrkantsdrama i metadokumentärt format signerat Spike Lee. Nola Darling (Tracy Camilla Johns) kan inte få nog av män. Hon avverkar den ena raggningsrepliken efter den andra samtidigt som hon försöker få ihop sig själv. Genom älskare, väninnor och inte minst henne själv så tecknas hennes porträtt. Det är ett lite halvtaskigt skådespeleri och emellanåt en amatörmässig produktion. Lite som ett överambitiöst studentarbete på nån filmskola. Men ändå finns där en kvalitet och ett språk som i sina bästa stunder gränsar till exempelvis Woody Allen eller varför inte franska nya vågen. Men där Allen håller sig till Manhattan och så lämnar inte Lee Brooklyn för ett ögonblick,.
Originaltitel: Shoah (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs 7 och 8 september på SVT/TiVo hos Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: En helg i september, efter en femdagars fjällvandring. Drygt nio timmar förintelsefilm, uppdelat på två dagar. I pauserna lunch på hippa centrala hak, sedan tillbaka för fortsatt beskådande. Kontraster. Vaggas in i detaljerade beskrivningar, berättelser om evighetslånga, trånga transporter med tåg och lastbil, gaskamrar, mekaniskt avrättande, effektiviserat kremerande, systematiskt utrotande. Det blir mer begripligt. Claude Lanzmann slutar aldrig fråga, hittar ständigt en ny spricka, en ny skärva att belysa, undra över. Du svarade inte på min fråga. Frågan som aldrig kommer bli färdigställd. Koncentrationsläger, arbetsjudar, getton, Treblinka, rälsen in i Auschwitz. Inga bilder från då, bara ett utforskande hur det ser ut nu. Långa tagningar, färder genom ruiner, övergrävda, jämnade ytor. Samtidigt berättelser om hur det såg ut då, vad som skedde, hur det gick till. Jag hamnar där. Som att röra sig i en orolig sömn, en halvdröm, tillbaka på platser där det hände, men inget annat än krematoriernas skorstenar, den skeva rälsen och det mänskliga minnet vittnar om skräcken, det metodiska hatet, det massiva mördandet. Människor levde, lever bredvid det makabra. Jag hade med största sannolikhet varit en av dem, eftersom jag väl är en av dem idag?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Först tog man ifrån dem deras rättigheter. Sedan placerades dem i ghetton. Men frågan om den slutgiltiga lösningen på judefrågan förblev obesvarad. Fram till januari 1942 då femton konferensdeltagare från olika delar av nazistpartiet enades om att helt enkelt utrota judarna en gång för alla. Och så var hela apparaten i gång som resulterade i ett av historiens värsta folkmord. Shoah visar ingenting av detta. Den tar oss inte tillbaka till lägren som var de var då, till bilder och journalfilmer. Istället undersöker den hur överlevare, offer, förövare och åskådare ser på händelserna idag. Claude Lanzmann reser runt världen under tio år och träffar dessa människor, tar med dem till platserna, följer järnvägsspåren som ledde till utrotningslägren, intervjuar lokförare, tjänstepersoner och andra. Det är långa tagningar, långa scener, ett ständigt utfrågande. Många berättelser är hemska, rent av fruktansvärda, andra berättelser är kalla byråkratiska konstateranden. Tågtrafiken som fraktade judarna till dessa läger var tvungna att upphandlas och bokades av resebyråer som gruppresor. Allt betalades med konfiskerade värdesaker eftersom nazistpartiet inte hade budgeterat för detta. Den nio timmar långa dokumentären visades första gången 1985, endast 40 år efter de fruktansvärda händelserna som mörklade Europa.
