Originaltitel: Force Of Evil (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Hotel Alexander på Garbarska 18 i Krakow och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Här var det inte lätt, inte lätt alls, att hänga med i svängarna. Otextat, vilket för mig nästan alltid innebär att jag känner att jag missar för mycket. Känns särskilt i den här rullen, när det rivstartar med ”numbers” eller ”numbers game” eller ”numbers racket” och hur voice overn tillhörande advokaten Joe (John Garfield) den 3 juli, dagen innan nationaldagen, blickar ut över Wall Street och berättar om planerna att lägga vantarna på en miljon dollar. Det handlar om nån form av tresiffrig lotteriverksamhet, så mycket har jag fattat. Och det handlar om att denna verksamhet verkar vara enormt vardaglig, men också illegal. Eller? Och det handlar om att Joe tillsammans med ett gäng andra skumraskare ska se till att 776 blir det nummer som presenteras på nationaldagen, eftersom de allra flesta av vidskeplighet eller liknande spelar på just det numret på just nationaldagen. Och om alla vinner, ja då brakar systemet av små och otaliga ”banker” (även kallade ”policy?”) samman, och där kan Joe med tuffklienten Tucker gå in och ta över hela karusellen. En liten sten i skon är att Joe har en bror, alltid en bror, vid namn Leo som driver just en sådan här liten spelbank, bookie, policy, what ever. Om 776 går in så går Leo ut, big time. Joe försöker få med sig Leo över på sin sida, på stormogulernas sida, men Leo vägrar. Det blir även polisrazzia och nånstans där eller om det är lite senare i nån form av Judasförräderi tycker jag mig se en blinkning till Eisensteins Odessatrappa i Pansarkryssaren Potemkin i en scen med spruckna glasögon, en förtvivlad blick mot kameran och pang du är död. Nummer 776 slår i alla fall in och saker går åt skogen. Leo blir kidnappad, och Joe springer efter honom, ner ner ner för en enorm trappa, antar att det är nåt bibliskt, och hittar honom under bron, en av alla broar i New York, hittar honom död där på en klippa och allt detta för pengar, all denna misär och brodersrivalitet på grund av siffror, sedlar och mynt. Inte direkt en reklamfilm för spel och dobbel det här. Men den var inte så lång heller, vilket hedrar den, eftersom ju längre den vore desto mindre hade jag väl förstått. Och rapp dialog, poetisk står det på nåt ställe, men det vet jag inte. Upp på rak trea eftersom det fanns en otroligt hemlig telefon, så hemlig att den var inlåst i nedersta skrivbordslådan. John Garfield verkar ha rört upp känslor på många olika sätt när det begav sig, och dog ganska ung, 49 år. Tyvärr ser det ut som att detta är den enda filmen i boken som han är med i, jag hade gärna sett mer av honom.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: En film på nedre skalan, trots att den innehåller spel och dobbel vilket brukar attrahera mig. Men här blir det för komplicerat, alldeles för komplicerat, nästan som att filmmakarna själv inte riktigt vet vad det egentligen handlar om. Men det gör de naturligtvis. Får man ändå utgå ifrån. Mitt ibland alla razzior, skumraskaffärer, allt räknande och beräknande så finns historien om brödraskap och förräderi. Om pengarnas förföriska verkan. Och så en liten parallell kärlekshistoria där stalkandet och tjatandet faktiskt ger resultat. #metoo. Slutscenen, nedstigningen mot vattnet, springandet ner för trappor och när man nästan är framme... nej, ytterligare några steg, ännu längre ner. Det tar liksom aldrig slut, känns otroligt märkligt men ändå, den scenen tilltalar mig.
Originaltitel: The Wrong Man (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Alfred Hitchcock siluettintroducerar; detta är en sann historia - och det är också allt det blir av hans medverkan i denna film. Inget trademarkat cameoframträdande.
New York, 1953. Ståbasisten och familjefadern Manny (Henry Fonda) ser sig tvingad att låna pengar, 300 dollars, för att hans fru Rose (Vera Miles) lider av tandvärk som behöver åtgärdas. På försäkringsbolagets kontor tisslas och tasslas det bland personalen; är han den man som tidigare rånat verksamheten? En kafkaliknande process drar igång. Manny hämtas av polis vid hemmet, fattar ingenting. Han förhörs, skrivtestas och konfronteras. Häktad, in bakom lås och bom, inte direkt Hilton. I cellen en scen där kameran rullar eller cirklar runt ansiktet på Manny, med intensifierad musik; övergång till rättssalen där borgen sätts till 7500 dollars. Oerhörda summor, men Manny får hjälp av frugans släkt. Kunde inte de hjälpt till med tandläkarpröjs? Manny och Rose ger sig ut på alibijakt, men alla är döda. Rose tappar det, deprimeras, anklagar Manny för allt och det mesta och slår honom med en hårborste i pannan. Hon skyller på sig själv, anklagar sig själv, upplever att alla är ute efter henne, att hon är värdelös. Från att det har handlat om Mannys våndor handlar det nu mer om fruns depression, och Mannys försök att hjälpa henne. De går till doktor, han säger ”mind in eclipse”, vilket jag tycker var fint. Sinnesförmörkelse, sinneseklips. Rose hamnar på landet, hos vänliga människor i vita kläder. Det blir rättegång med utpekande av Manny och det ena detaljerade ifrågasättandet efter det andra och de flesta inblandade verkar tycka det är ofantligt tråkigt; en jurymedlem ställer sig upp och ifrågasätter hela kalaset, vilket resulterar i att allt måste tas om. I väntan på detta en scen där Manny ber till högre makter och dubbelexponeringen kryper in ett ansikte på en annan man som visar sig vara den skyldige rånaren. Fel man och rätt man i samma bild, bedårande fint gjort. Den rätte mannen blir även han utpekad utom allt rimligt tvivel och den stora kvarnen fortsätter mala. I eftertexterna berättas om fruns tillfrisknande, det tog två år.
Hittade och läste en mycket intressant analys av den här filmen skriven av Jean-Luc Godard. Han går bland annat igenom vissa scener i detalj; kameravinklar, bildkomposition, klippning och repliker. Men han går också ner på det psykologiska djupet med växelspelet i relationen mellan karaktärerna och hur scener speglar varandra. En ganska lång och ganska hyllande text skrev han, Godard. Det fanns bara en kort kommentar till den texten, och den hade ungefär innebörden: ”Varför fundera och analysera så mycket av en film? Det blir ju omöjligt att njuta av den då.” Fantastiskt att de båda vägarna i synsätt korsas där och så. Jag känner ofta, kanske egentligen alltid, att jag är i båda de förhållningssätten och i allt mittemellan. Vill kunna förstå och analysera mer än vad jag har verktyg till, och vill också bara kunna kolla en rulle utan att fundera för mycket. Svepas med, hänföras, försvinna in i bilderna. Ständig dragkamp, hittar sällan liksom en bra nivå. Avundas både dem som verkligen kan ge sig in i att konstruera ett intellektuellt och metodiskt sprängschema av en film, och dem som bara låter sig sköljas över. Tetigt.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: "This is Alfred Hitchcock speaking. This is a true story. Every word it". Det är nog det mest anmärkningsvärda i hela filmen för kort därefter står det nämligen i förtexterna "The story, all names, characters and incidents portrayed in this production are fictious." Hmm... tror Affe kanske övredrev en aning där i motljuset i början. För spänningens skull. För det är faktiskt en hyggligt bra rulle. Ja, lite mer än så faktiskt. Snygg, välspelad, spännande, Väldigt mycket Hitchcock. Rättegångsscenen ur huvudpersonen Mannys perspektiv är oerhört intressant och välskapat. Jag kan nästan förstå hur förvirrande och obegripligt allt måste ha känts. Tematiken återkommer för övrigt i I Sista Minuten men i lite högre tempo, med lite mer dramatik, lite mer action, och i lite mer färg.
Originaltitel: Kiss Of The Spider Woman (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på internet av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Brasilianskt fängelse. William Hurt är transpersonen Luis Molina som gör tid på grund av hanky panky med minderåriga. Raúl Juliá är vänsterrevoltören Valentin Arregui som fängslats och torteras för sina åsikters och handlingars skull. De båda delar cell och för att få tiden att gå och för att lindra Arreguis våndor berättar och beskriver Molina romantiska scener ur en verkar det som nazipropagandafilm. En film i filmen således. Men faktiskt också en film i filmen i filmen, eftersom det även i nazifilmen visas en film. Mycket film för pengarna. Och en bajstorkarscen som känns både ovanlig och rörande. Och obekväm, så den fastnar.
Efter ca halva filmen får jag reda på att Molina egentligen går fängelseledningens och typ underrättelsetjänstens ärenden i det att hon förser Arregui med i sammanhanget lyxmat och omvårdnad. Ju snabbare Arregui snackar, desto fortare kommer Molina ut utanför gallren, murarna. Här en snabb sekvens där en boss av nåt slag väser i en telefonlur angående vikten av att hitta en karta: ”Nothing else matters!” och jag kan på flera minuter inte sluta tänka på att när filmen gjordes hade nog Metallica inte ens vågat börjat fantisera om rockballader. Samtidigt blir bandet mellan de båda fångarna starkare, intimiteten intimare med bekännelser och ljusutblåsarsex och till slut går Molina med på att ta med ett meddelande ut till Arreguis aktivistpolare. Deckarfilm nu på slutet, telefonkiosk, hemliga möten, pang pang, öppna ytor, skrikande däck och folksamlingar vilket blir en ordentlig kontrast till den inneslutna cellmiljö som varit stora delar av filmen. Molina vräkt på tippen och Arregui ror sönderslagen iväg i ett hyperromantiskt morfinrus, ut med ekan och egentliga älsklingen Marta, den han alltid drömt om, aldrig kunnat glömma, ut på vattnet, bort och iväg.
Väldigt välgjort, det med de parallella filmerna som beskriver ungefär samma skeenden om förälskelse, svek och hemlighetsmakeri. Jag letar ibland efter Molinas anledning till att så att säga offra sig på slutet. Det enda jag hittar är att hon sitter vid sin sovande mamma och säger nåt i stil med: ”Det är dags för mig att ta hand om mitt eget liv. Jag tror att du förstår”.
Tur att inte jag var mamman, för jag förstår inte riktigt.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Ett intimt kammarspel i ett brasilianskt fängelse. Transpersonen Molina delar cell med den maskuline revolutionären Arregui. För att få tiden att gå men även, vilket man förstår efter ett tag, för att skapa förtroende och intimitet mellan de två så återberättar Molina i detalj en klassisk film om kärlek och svek mellan en fransk sångerska och en nazistisk officer under andra världskriget. Molina har nämligen fått fängelseledningens löfte att få strafflindring om hon kan ge dem uppgifter om Arreguis politiska företeelser och genom den allt intimare relation de får så öppnar sig Arregui mer och mer. När filmen plötsligt tar en vändning och övergår i dramatiska biljakter och hemliga samtal utanför fängelset så hänger jag inte längre med. Förråder Molina sin cellkamrat? Försöker hon rädda honom? Tack och lov är denna episod endast en liten del av filmen för den stora behållningen sker i spelet mellan de två, inuti cellen. Det är ett fantastiskt skådespeleri och ett finstämt drama som ställer frågorna - vad kommer först, kärleken eller kampen, njutning eller förändring, fantasi eller verklighet? Burt Lancaster skulle ha gjort rollen som Molina. Känns skönt så här i efterhand att det ändå blev William Hurt. Lancaster tackas dock i eftertexten. Oklart varför.
Originaltitel: The King Of Comedy (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på tåget mellan Stockholm och Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: 11 månader efter att vi såg Dr. Jäkel Och Mr. Hyde är det dags för Jerry Lewis att dyka upp igen. Om han kändes minst sagt enerverande i den förra rullen så är han totalt motsatsen i denna. Lugn, avslappnad, trovärdig. Läste nånstans att han sagt att han ”bara spelade sig själv”. Det räckte långt tycker jag. Men dominanten är givetvis Robert De Niro som fullständigt äger den här filmen i egenskap av suveränt spelad psykopathuvudroll, och för att utan honom skulle det här förmodligen ha slutat i katastrof. Början är väldigt intressant och anmärkningsvärt välklippt i scenerna efter första mötet mellan De Niro och Lewis. Inte en kaksmula ges bort gratis, utan man får hänga med själv i svängarna i vad som är fantasi, framtid och verklighet. De Niro drömmer sig bort in i det som förhoppningsvis komma skall, men som förmodligen inte alls kommer hända; han står och övar repliker framför spegeln igen som i Taxi Driver. Han fantiserar om en grandios upprättelse med ursäkta och tack för allt du gett oss, förlåt för att vi inte såg din storhet. Och han vill hemskt gärna få lite tid av Jerry Lewis. Hemskt hemskt gärna.
Men efter nån halvtimme eller kanske halvvägs in i filmen tycker jag den tappar allt mer. Vart ska detta ta vägen? Hur kommer knorren bli? För det kan väl inte bara fortsätta så här? Jo, det kunde det tydligen, med eskalering i form av stalking, kidnappning och livesänd medioker ståupprutin och fängelse och sen var det slut. Inte ens alla felsägningar och varianter av Ruperts namn känns roliga till slut, det blir överarbetat, första och andra var roliga men vid sjunde suckar jag. Jag saknar brännhettan, men vet inte vad den skulle bestå av. Och det är verkligen en helt värdelös avslutning på ett tyckande om en film.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Det har varit födelsedagar och som traditionen bjuder så byter vi filmer med varandra, jag och Robert. Den här gången blir det under Göteborgs filmfestival på ett trångt café i Haga. Lemon pie och kaffe. Taffligt inslagna paket. 20 frågor. Ny film? Gammal? Byggd på verklig händelse? Känd skådespelare? Manlig? Har regissören med många filmer i boken? Osv. Till slut kan vi notera att det är samma film som ligger i våra respektive paket. En märklig och underhållande situation men kanske inte så otrolig med tanke på att urvalet börjar begränsas mer och mer.
Jag har liksom utgått från ett King Of Comedy är baserad på en verklig historia men ingenting tyder på det. Istället är det en svart kommentar på en cynisk och överdriven kändiskultur. Robert De Niro gör en intressant tolkning av wanna be-komikern Rupert Pupkin, ensam, missförstådd, marginaliserad och faktiskt ganska obehaglig. Däremot inte alls lika övertygande som mästarprestationerna i Taxi Driver och Tjuren Från Bronx. Hans antagonist är lustigkurren Jerry Lewis som här spelar den superkände och superarrogante programledaren Jerry Langford som får dras med den påträngande Rupert tills saker och ting verkligen går överstyr. Jag har svårt att helt få grepp och filmen och känner liksom att den skaver på ett inte helt angenämt sätt. Rollprestationerna är inte särskilt övertygande och det blir inte särskilt engagerande. Småtrevligt tidsfördriv på tåg helt enkelt.
Originaltitel: O Θίασος (O Thiasos) (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Ja jösses. Tre och en halv timme grekiskolympiskt mästerskap i långsamhetsbrottning. Regisserad av den grekiske filmguden Angelopoulos. Det får man se till att nejmdroppa på nån fest framöver. Ett turnerande sällskap. Förmodligen någon form av historiebeskrivning, men jag är helt ute på åkern och snurrar. Jag vill vill vill så gärna kunna och orka hänga med, men koncentrationen sliter sig och drar iväg på kollo. Ibland är det det årtalet och den platsen och vips är det ett annat ställe i en annan tid. Frihetsvindar, frihetsfanor, frihetsröster, frihetsmarscher (abrupt avbrutna). Långa scener, långsamma kameraförflyttningar och faktiskt båtflyktingar i Medelhavet 1922. En hel del dragspel också.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Fyra timmar gör den här filmen till en av de längsta vi har sett i projektet. Turnéskådespelarna är en politisk historisk resa i tid rum under och strax efter andra världskriget. Det är långt, långsamt, långa tagningar, tydligen endast 80 stycken enligt boken (jag räknade aldrig), och en dramaturgi som minst sagt utmanar. Filmen rör sig fritt mellan olika tider och platser och det gör att jag är helt vilse i berättelsen. Istället försöker jag fokusera på enskilda scener och det estetiska tilltalet. Det matta ljuset i utomhusscenerna gör att de ser ut som målningar. Vackert och vemodigt men det är knappast en reklamfilm för solresor till Grekland. Några scener stannar kvar som bisarra historiska kommentarer. Exempelvis när teatersällskapet möter de brittiska soldaterna på stranden och sätter upp sitt skådespel till soldaternas förtjusning eller nyårsbattlet mellan nationalister och oppositionella. Det är nog höjdpunkten. Vid åtminstone tre tillfällen får vi historien berättad till oss direkt genom kameran. Det är alltid ett vågat grepp att bryta den fjärde väggen men här funkar det faktiskt riktigt bra. Kanske för att filmen är tillräckligt vågad och flippad som den är.
Originaltitel: L’Albero Degli Zoccoli (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Ermanno Olmi är i sina verkar det som hemtrakter i Lombardiet, Bergamotrakten, och berättar en behagligt långsam historia som han filmar, klipper och regisserar själv. Sent artonhundratal och årstidernas växlingar följs av fyra jordbruksfamiljer på en liten gård; höhantering, gås -och grisslakt, bäcktvätt, spinneri, mjölkning, badbaljebad, polentadiet, smygodling av hönsgödslade tomater, fältarbete, flirtning, marknadsbesök, flodbåt, barnhemskloster, sängvätning, tillökning och spökhistorier vid kvällsfikat. Det är en knaper och utsatt tillvaro, men tron på guds plan och avsikt gör det uthärdligt. En pojke, Minec, har av gud försetts med intelligens och ska därför gå i skolan, och även gå till skolan, vilket gör att han sliter ut åtminstone en av sina skor. Pappan ser ingen annan utväg än att fulhugga ner ett träd och snida till en trädoja. Detta upptäcker till sist motsvarande patronen eller liknande och Minecs familj får packa flyttkärran och lämna gården. Övriga familjer tittar på genom fönstren och ber en stilla bön för att allt ska ordna sig, förmodligen både för den flyttande familjen och för dem själva. Slut.
Tre timmar genom regn och solsken, nöd och lust, dag och natt, bröllop och slagsmål. Men faktiskt ingen död, i alla fall om jag minns det rätt. Förutom gåsen och grisen då. Ingen begravning, det satt jag nog lite halvt undermedvetet och väntade på. Inte direkt några stora gester, mer av ett betraktande. Ibland känns det nästan som ett smygfilmande. Små korta instick av politiskt brandtal på marknaden och hästrusande soldater i Milano, annars spenderas mestadels av filmen på gården. Fantastiskt naturlig känsla rakt igenom, både i agerande, repliker, ljus och följsamhet i scenerna. Även i denna rulle får en häst oförtjänt mycket skit, precis som i Public Enemy - Samhällets Fiende Nr 1. Denna gång handlar det om att ett mynt göms i själva hästskon, på en ibland omkringvandrande häst. Täcks över lite slabbigt med blöt jord, kanske lera. Och så blir gömmaren förbannad när han efter ett tag upptäcker att myntet inte finns kvar. Börjar kalla hästen både det ena och det andra, enorma svador och fäktande med armarna. Gömmaren framstår till slut som nästan galen av de övriga. Han bäddas ner, och sen verkar det gå över. Tror det är där han får excorsismpeston innehållande bland annat mask, blad och vitlök. Buon appetito.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jajamen, klappret av träskor mot kyrkgolvet redan i inledningsscenen. Då slapp jag vänta på det och kan försöka koncentrera mig på handlingen istället för träskorna. Även om träskor faktiskt är en slags huvudkonflikt i filmen. Annars är Träskoträdet mest en studie i Lombardiskt bondeliv i slutet av 1800-talet. Det tycks inte finns några huvudkaraktärer utan berättelsen vill istället framhäva den kollektiva känslan kring de fattiga bondefamiljerna på gården. Däremot är det barn. Massor av barn. Barn till förbannelse. Det är strävsamt och gudfruktigt och osentimentala djurslakter. Men när marknaden kommer till byn blir det liv i luckan. Myntet i hästens hov är mycket krwativt måste jag säga även om det inte var det smartaste draget visar det sig. Och så träskoträdet då som ska bli nya dojor till grabben men leder till utvisning från kollektivet. Ackompanjerad av Bachs musik så är det ett fint tempo, skiftande scener och och detaljerade historier som växer fram, som små tavlor.
Originaltitel: The Thin Man (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Efter en roman av Dashiell Hammett som även skrev Riddarfalken Från Malta. Med skådisar som William Powell från Godfrey Ordnar Allt, Myrna Loy från De Bästa Åren och hunden Skippy från Ingen Fara På Taket. Idel kändisar således. För att inte nämna fotografen och tydligen multipionjären James Wong Howe som även fotade Yankee Doodle Dandy.
Pappa uppfinnaren försvinner och är borta längre än förväntat. Ugglor anas. Eftersök och utredning påbörjas, fruktsamma resultat uteblir. Blir dock mer av sprit, flirt och rapprapp dialog där det kastas sexuella anspelningar, antydningar och förslag i en aldrig sinande ström när Nick och Nora Charles ger sig in i leken och börjar spana. Julen dricks under bordet, telefonen ringer oavbrutet, dörrklockan ringer ideligen, samtal hit, introduktioner dit, misstänksamhet än här och oskyldighetsförklaringar än där. Jag har enorma svårigheter att hänga med i den här känns det som flipperspelslabyrinten. Men kanske har jag inte gränslat och åkt ur eftersom jag på slutet verkligen ser fram emot upplösningen när gåtlösningsmiddagen serveras. Det känns Cluedo, det känns Mördarleken. Det känns Columbo, det känns Mord och inga visor, det känns till och med lite Ace Ventura och Ford Fairlane. Och visst avslöjas den skyldige, och som alltid är det advokaten!
Några ljusmässigt väldigt snygga scener med skuggor och mörker, och han verkar ha varit en mästare på det, fotografen Wong Howe.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Den gäckande skuggan spelades in på endast två veckor och det tempot har smittat av sig i filmen. Det är snabbt och rörigt och massor av karaktärer som dyker upp hela tiden. Vem är vem? Jag blandar ständigt ihop alla - exmakar, poliser, gangsters. De enda som är stabila nog att bära upp filmen och berättelsen är paradoxalt nog det alkoholiserade detektivparet, Nick och Nora Charles. De är ganska roliga i sitt charmerande munhuggeri och ständigt supande. Filmen är som cluedo på speed och när mördaren väl avslöjats så fattar jag fortfarande inte vem det är eller varför mordet begåtts överhuvudtaget.
