Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.
Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.

Nr 679: Leoparden

Originaltitel: Il Gattopardo (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Burt Lancaster igen, tio år efter Härifrån Till Evigheten som vi såg alldeles härom hörnet. I den här rullen dominerar han mer eller mindre från start till mål, och han dominerar dubbat. Oerhört märkligt, och hur jag än vill och försöker så kommer jag inte förbi den barriären, att Burt helt tydligt pratar engelska, men man hör en annan mans röst som pratar italienska. Dock gör ju det att betyget för Burtans insats totalt sett höjs ett litet snäpp, eftersom blickar, gester och minspel känns oerhört stabila, särskilt i andra halvan av filmen.
Leoparden innebär att vi får tillbringa tre timmar på Sicilien på 1860-talet. Italiensk adel och palats, kandelabrar och levandeljuskronor, enorma vad jag antar är oljemålningar på väggarna, rosor, solfjädrar, jakt, handslag och lätta handryggskyssar i oändlighet.
Stora omställningar på gång, strider mellan kungen och Garibaldi. Publika gatlopp och avrättningar. I detta befinner sig den åldrade prinsen av Salina (Lancaster), och han verkar inte särskilt intresserad av att hoppa på varken den ena eller andra sidan av tåget. Hans inställning till livet kan nog ganska bra sammanfattas med en av hans repliker: "Kärlek är eld och lågor i ett år och sedan trettio år i aska”. 
Det blir lite Romeoochjuliafeeling när prinsens brorson vill gifta sig med Angelica (Claudia Cardinale) som tillhör den rivaliserande släkten. Men jag vet inte, det blir ju aldrig särskilt spännande. Väldigt fina bilder och välgjorda scener och valzmazurkadansen på slutet (aka sista 40 minuterna av filmen) är ett lågintensivt klimax, men det finns väldigt lite av exempelvis det hyperspännande maktspelet i Gudfadern.
Regissören Luchino Visconti har ytterligare tre filmer med i boken, detta är den första vi ser.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: "Något måste förändras för att allt ska bli sig likt" menar fursten Fabrizio di Salina (Burt Lancaster) när han vill gifta bort sin brorson med borgmästarens dotter Angelica (Claudia Cardinale). Aristokratin är på väg att förlora sin makt och fursten är märkbart påverkad när han vill ingå pakten med den nyrika borgerligheten. Det är en gammal, trött och närmast uppgiven man som förstår att ett nytt Italien är på väg och i den sista delen av filmen, som är den absolut bästa, så dansas en ny tid in och en annan dansar ut. Det är skickligt och snyggt men filmen är tyvärr inte särskilt spännande. Tydligen så finns det massor av ingredienser i Leoparden och dess kontext som kan vara väldigt intressant att fundera över. Men det långa kostymdramat är lite för långt och jag saknar den förkunskap jag hade behövt för att kunna förstå, analysera och bedåras av filmens storslagenhet. 

Nr 678: Himmelska Dagar

Originaltitel: Days Of Heaven (1978) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt fotograferat av som det verkar två olika fotografer; spanjoren och på den tiden Hollywoodgenombrottaren Néstor Almendros har filmat ungefär hälften och tungviktaren Haskell Wexler filmade resten, även om han bara fick cred för ”additional photography”. Wexlers arbete har vi sett förut i Vem Är Rädd För Virginia Wolf, I Nattens Hetta, Sista Natten Med Gänget och Gökboet. I Himmelska Dagar är det naturligt grynings -och skymningsljus som gäller. Och det är oerhört vackert - jag ser fram emot att se om denna film på storduk på Bio Capitol om en vecka när den visas på Cinemateket.
Framförallt är det bilderna på maskiner som jag gillar; ångtåg i olika former, miljöer och ljus, skördemaskiner i fältarbete, flygplan genom himlen. En enda scen hajar jag till vid, och det är när det hackas rotfrukter i köket. Allt annat har fotats i normalläge, men just den vinkeln är tagen helt uppifrån och ovanför. Det är ju vid upptäckten av den första gräshoppan innan invasionen, och det känns hyfsat bibliskt. Kan det vara ett gudsöga som betraktar från ovan? Annars mycket vete för pengarna i den här rullen.
Och så finns det då ett triangel/fyrkantsdrama i det tecknade serihuset på prärien. Den grejen känns väl sådär, varken särskilt drabbande eller sömnig. Richard Gere är närmast oförståeligt lättretlig, Brooke Adams är mer än lovligt lättmanipulerad, Sam Shepard lite mellanmjäkig och så har vi jokern i leken, tillika berättarrösten Linda Manz, som jag upplever ger en ordentlig försmak till hur Den Tunna Röda Linjen långt senare skulle komma att bakgrundsberättas - samma regissör (Terrence Malick) och samma lite livsfilosofiska instick. Livet kan, och kanske ska, levas enkelt. Världskrigen kommer och går.
Eftersom jag nuförtiden är i full färd med att utbilda mig till lokförare kan jag inte riktigt hålla mig från att tycka att de är lite vårdslösa med allt sitt spårbeträdande. Men, allt för konsten.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det enda som egentligen berör mig i denna film är fotot. Underbart ljus. Landskapsvyer. Symmetriska kompositioner. Andligt. Det stora huset på prärien. Skillnaden mellan stadens smutsiga ansiktslösa industrialism och lantbrukets skenbara frihet. Samma arbetarklass. Titeln Himmelska Dagar representerar mer det visuellt storslagna än något annat. Smart och fint. Handlingen är kamp, klasskamp och kärlekskamp. En tragedi mitt i allt det ljuvliga. Men den når mig inte nämnvärt. Tyvärr.

Nr 677: Härifrån Till Evigheten

Originaltitel: From Here To Eternity (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Frank Sinatra fick en Oscar för sin insats i denna stillahavsrulle. Bara en sån sak. Avskalat och nästan lite krigsnoir. Svartvitt, men man kan ändå med lätthet föreställa sig hawaiiskjortornas färggladhet. Otrohet med berömt strandhugg, fyllepermisar och en enorm motvilja till att boxas. Baracker och drillning. Väntan och drömmar om ett "proper life”. Det verkar som att det har använts arméfotograferat material från Pearl Harbor vilket smälter in väldigt bra. Inte obemärkt, men bra. Bästa scenen är nog när Prewitt (Montgomery Clift) spelar tårad trumpet på kaserngården. Filmtiteln, som jag ju har hört nämnas och sett i tryck ca en miljon gånger och som jag smilbandsnoterat att exempelvis Nick Cave har travesterat med skivan From Her To Eternity (låten med samma namn är med i filmen Himmel Över Berlin som vi inte har sett ännu - allt hänger ihop) kommer från Rudyard Kiplings dikt Gentleman-Rankers från sent 1800-tal.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det regnade Oscars över den här. Bästa film, regi, manus, biroller, foto m.fl. Det måste ha känts riktigt bra för de inblandade. Frankie Boy spottade nog inte i glaset den kvällen. Det gör han för övrigt inte i filmen heller. Härifrån Till Evigheten är en studie i maskuliniteter med principfast pragmatism, praktisk pennalism, prostituition och privat heder som fixstjärnor. Vi kan väl slänga in pretentiös i sammanhanget också. Det är männen på flygbasen Pearl Harbour som allt kretsar kring. Kvinnorna är i periferin, endast iklädda roller som ska förstärka de manliga och maskulina egenskaperna. Som vanligt i många filmer. Det blir dock lite trist och ofräscht, särskilt då filmen inte engagerar särskilt övertygande i övrigt heller. Rätt snyggt foto emellanåt. Lagom intressanta karaktärer. Några fina scenerier. Men nja.

Nr 676: Lawrence Av Arabien

Originaltitel: Lawrence Of Arabia (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Storslaget är väl förnamnet, tillsammans med Freddie. Efternamnet är Young. För det är främst fotot som stannar kvar efter den här filmen. Filmat i Jordanien, Marocko och Spanien; otaliga bilder på kameler i öknen, i sol, i skugga, i natt, på avstånd, nära, nigande, gående, travande, galopperande. Visst, det är väldigt mycket kamel för pengarna, men det fantastiska är att det ändå känns varierat. Young är således min nya fotofavorit.
Regissören David Lean har vi träffat flera gånger tidigare, men nu tror jag vi har sett alla de sex filmer som är med i boken där han är regissör.
Lawrence Av Arabien är lång som en ökenvandring, och det är i några av inomhusscenerna som jag faller in i tankar om något helt annat. Alla dessa möten, utdragna dialoger mellan militärer och andra människor med stridstypisk klädsel. Fast det hade nog inte gått att få in så mycket mer kamel i filmen. Flera gånger den senaste tiden har jag förvånats över min totala okunskap om världskrigens förlopp och inblandning. Här har vi araber, turkar, syrier, Ottomanska riket, Jordanien, Damaskus - inte direkt det jag tänker på i första hand när jag tänker första världskriget. Men T.E. Lawrence, walesaren, verkar ha vetat vad han gjorde, eller i alla fall vad han ville göra. Och han skrev om det, och han blev känd, och sen åkte han hem till de brittiska öarna och körde ihjäl sig på en motorcykel och begravdes och där börjar filmen som sedan gestaltar T.E. när han gör sin grej i öknen.
Verkligen en rulle som jag skulle velat sett på storduk.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vi slår till med ännu ett episkt drama signerat regissören David Lean (Doktor Zjivago, En Färd Till Indien, Bron över Floden Kwai m.fl.) Sju Oscars fick Lawrence Av Arabien och jag missunnar inte filmen på något sätt dessa utmärkelser, men för mig blev det dock inte den storslagna upplevelse som jag hade hoppats på. Visst, fotot är magnifikt om än lite väl utdraget över sanddynorna. Känslan för både de små detaljerna och de stora scenerierna måste jag också ge Lean. Och visst är det en intressant historia om den brittiske officeren T.E Lawrences bravader i Mellanöstern under första världskriget. Men det blir liksom lite väl långt och tradigt. Och den blåögda Peter O'Toole känns ganska malplacerad i huvudrollen. Men aldrig har jag sett så många kameler i en och samma film. Det kommer nog inte ske igen.

Nr 675: West Side Story

Originaltitel: West Side Story (1961) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En slags urhistorisk tragiromantisk plot, där Shakespeares Romeo och Julia är ett välkänt exemplar på vägen. Slutet på 50-talet i New York, Manhattan, stängsel och gängrivalitet mellan polskättade Jets och puertoricanska Sharks. Gliringar och provokationer mellan gängen och polisen; det är social missanpassning som ligger till grund för problematiken. Danslokal verkar dock ha ingått. Oerhört mycket armar uppåt sträck, det kan ha varit koreografen Jerome Robbins favoritmove. Den första nästan timmen känns lite halvdan, men sen ångar det på bättre när det har hettat till mellan Maria och Tony. Balkongscenen är med, likaså missförstånden om vem som egentligen är död på slutet. Kan inte påstå att jag tappar hakan av varken musiken, sången eller dansen, men Somewhere är en fin bit och America får en att trumma takten lite försiktigt, en takt som å andra sidan är lätt att tappa bort i allt artsbytande. Tankarna går förstås till Grease, men också till en av mina favoriter: Paraplyerna I Cherbourgh, som jag tycker lyckas mycket bättre i de intima kärleksförklaringarna. West Side Story kammade hem inte mindre än 10 Oscars, och regissören Robert Wise har vi träffat på tidigare i så skilda filmer som Mannen Från Mars och Sound Of Music. Easy, Action!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: West Side Story är en så väldigt närvarande musikal i mitt medvetande att det känns som att jag har sett den. Flera gånger. Vilket jag inte har. Inte en enda gång. Det är klassisk förbjuden kärlek mellan de lite tafatta Tony (Richard Beymer) och Maria (Natalie Wood) i en Manhattankuliss där rivalitet och rasism präglar gatorna. Det är sång och dans med hits som America och Somewhere (som för övrigt är föremål för en fantastisk tolkning av Tom Waits från 1978). Det är ganska snyggt ibland, lite fånigt ibland men oftast infinner sig en feel good-känsla trots den sorgliga historien. Kuriosa: Elvis Presley var påtänkt i rollen som Tony. Det hade varit kul att se. 

Nr 674: Mupparna

Originaltitel: The Muppet Movie (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Kermit, Miss Piggy, Animal och Svenske Kocken. Plus alla andra karaktärer som bara finns som ett svagt barndomsminne längst bak i förrådet. Här är de i en roadmovie som förklarar hur hela muppgänget samlades ihop från början. Något ögonblick i taget är det lite intressant (som när Kermit cyklar i helfigur) eller roligt (som när Animal äter upp delar av sin biostol), men i stort är det en ganska tunn rulle där den stora grejen är att det är dockor som har huvudrollerna. Och det räcker ju långt i max en kvart. Massor av cameos från exempelvis Steve Martin, Richard Pryor, Orson Welles och Mel Brooks gör tyvärr inte att filmen lyfter nämnvärt. Det roligaste, och det som gör att filmen går från 2- till en rak tvåa, är det gamla häcklande radarparet Waldorf och Statler som på metaslutet lämnar sitt omdöme till filmen genom att sova på stället. Ja, eftersom det är det roligaste så blir det ju svårt att höja den här rullen högre än knäskålarna. Men den snittar definitivt upp minnet och blottlägger det faktum att jag bara har en svag aning om vad Mupparna egentligen handlade om, och jag skulle inte bli förvånad om jag ganska snart finner mig själv i ett maratontittande av gamla avsnitt. Heja internet.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Oj oj. Det stora frågetecknet måste vara hur en hyfsat stor och rätt berömd skådespelare som Orson Welles valde att ställa upp i denna fullständiga kalkonrulle. Jag förväntade mig en kul stund längs minnenas allé men fick ett par timmars plåga. Ack vad minnet kan bedra. Nu sitter jag här med hela jävla boxen och det gör liksom ont när jag tänker att jag ändå borde se de andra filmerna. Kanske är de bättre. Kanske måste minnet mjukas upp lite. För visst gillade jag dessa fåniga dockor som barn? Och visst gillade jag Kakmonstret och Ernie och Bert i Sesame Street? Och visst gillade jag Fragglarna? Ett par små fniss och att Jim Henson ändå lyckades skapa kult av något så här dåligt gör att filmen får 1+. Och det är generöst.