Originaltitel: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Regissören George Roy Hill och skådespelarna Paul Newman och Robert Redford - vilken trekant! Senast såg vi dem i Blåsningen, där de var ännu bättre än i denna västernkomedi.
1890 i Wyoming. Butch Cassidy (Newman) och Sundance Kid (Redford) är dedikerade medlemmar av rånarligan Hole in the Wall Gang. De ger sig på banker och tåg med stor framgång men blir till slut alltför jagade och flyr söderut till Bolivia där de fortsätter sina rånerier - nu på knagglig spanska. Till slut har de båda kumpanerna målat in sig i ett litet dammigt hörn med ett enormt uppbåd väntande utanför med laddade bössor. De båda springer ut i en freeze frame (ett grepp som vi ju faktiskt fick se i förra filmen också - Allt Om Eva).
Manuset är roligt och fyndigt - i många avseenden en drift med själva Vilda Västern-genren. Redford och Newman har varsin intensiv blick och passar perfekt ihop med varandra. Ibland blir det dock lite utdraget, särskilt i de musikdekorerade scenerna där det ljuva rånarlivet ska gestaltas i form av middagar och nöjen. Även gammelfotopotpuriet känns lite malplacerat. Dock! Sepiafotot och tajmingen i vissa scener är väldigt imponerande. Fotografen Conrad Halls skicklighet har vi tidigare sett i Rebell I Bojor (även den med Newman i huvudrollen) och American Beauty.
I likhet med Blåsningen finns det ett stycke musik i denna film som gärna sätter sig på hjärnan. Det handlar om Burt Bacharachs uppnosiga Raindrops keep fallin´ on my head som helt missanpassat spelas när det är full sol och grönska i filmen. Låten belönades med en Oscar för bästa sång, och filmen fick ytterligare tre Oscar: bästa manus, bästa foto och bästa originalmusik.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Kul kvalitetsvästern som både driver med genren och hyllar den. Redford och Newman är matchande parhästar som de charmiga banditerna som rånar tåg och banker, alltid med ett leende. Det finns en hel del kul scener, till exempel när sheriffen ska mobilisera ortsbefolkningen i jakten på rånarna men förlorar skaran till en försäljare som presenterar den senaste flugan - cykeln. Cykeln återkommer senare i den glättiga solskensscenen när Butch eller om det är Cassidy (lärde mig aldrig vem som var vem) visar upp sina konster till toner av Bacharach. Helt malplacerad men ändå märkligt rätt. Lättsam underhållning av hög klass.
Originaltitel: All About Eve (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Börjar med utdelning av pris vid Sara Siddons Award - en vid den tiden påhittad teatergala, men som två år senare startades på riktigt i Chicago. Ironiskt nog har Bette Davis, som spelar scendivan Margo i Allt Om Eva tilldelats och mottagit en heders-Siddons Award. Vad som måste anses vara en ordentlig pik i showbiz mellangärde från manusförfattaren - prisceremonierna - hindrade inte en av filmens huvudrollsinnehavare att sova med fienden. Mycket talande för filmen och för vad den kritiserar.
Nåväl. Prisceremoni och freeze frame. Historien bakom de bistra minerna i publiken spelas upp i en drygt två timmar lång tillbakablick. Den från början så oskyldiga Eve (Anne Baxter) visar sig ha en grandios plan i bagaget, en plan hon också fullföljer till punkt och pricka. Knivar i ryggen, gå över lik, do what it takes, dubbel -och falskspel. You name it. Efter en hel del bra dialogscener - speciellt när Bette Davis är inblandad - och ett långsmat maktskifte (lite likt det i nyligen sedda Betjänten), är vi tillbaka vid freeze framen i början och då är givetvis bilden av den vackra, nätta Eve helt förändrad. Och visst får hon själv smaka på sin egen medicin i Enter The Dragon-slutet med spegelbilderna.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Nominerad till 14 Oscar, belönad med 6, så är förväntningarna höga på denna klassiker om livet i showbiz. Filmen, regisserad av Joseph L. Mankiewicz, börjar med en gala av något slag och i likhet med Citizen Kane (manus av Mankiewiczs brorsa Herman) så fortsätter filmen genom tillbakablickar för att slutligen landa i början igen. Den unga skådespelerskan Eva (Anne Baxter) charmar skjortan av den berömda aktrisen Margo (Bette Davis) och hennes vänner. Genom lögner, falskspel och en hel del drama nästlar sig Eva in i showbusiness och börjar långsamt ta över den åldrande Margos roll på skådespelarmarknaden. Kan man göra vad som helst för att bli känd är en berättigad fråga när jag ser Allt om Eva. Uppenbarligen. Showbusiness och kändisskap känns på något sätt lika korrupt och fullt av ärelystnad nu som då. Mycket av filmen kretsar kring de starka kvinnokaraktärerna och det är särskilt kul att filmen uppfyller Bechdeltestet. Spännande också att Marilyn Monroe dyker upp i en biroll.
Originaltitel: 8 1/2 (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En film till om att göra film. Senast var det Föraktet av Godard. Nu dags för Fellini. Och båda filmerna kom ut 1963. Och återigen stiger betyget upp till 4+ när jag ser filmen andra gången, som exempelvis med Blow-Up. Vid första anblicken är det rörigt och svårt att ta in allt. Vid andra titten ser jag detaljer, sammanhang, övergångar som är helt fantastiska.
Nå. Guido (Marcello Mastroianni) är på spa och brottas med sin nästa film. Tillvaron bland producenter, författare, skådespelare och allehanda pockande filmfolk medger inte mycket lugn och ro. Handlingen skildras genom att "vardagen" varvas med drömsekvenser, fantasier och minnen. Det blir aldrig övertydligt när berättelsen byter skepnad. Ofta får man inte reda på var man befinner sig förrän en bra bit in i scenen. Det är en inåtvänd kamp; vad är värt att berätta, om något? Alla har en åsikt om vad den store regissören bör göra, vilka som ska vara med, hur berättelsen ska berättas. I slutändan är det bara filmskaparen själv som kan fatta besluten. Ett navelskådande mästerverk.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Marcello Mastroianni är den ångestfyllde regissören Guido som måste göra en film. Vi vet inte riktigt vad det är för film men man bygger en enorm rymdraket och man pratar om månen. Man siktar högt. Man har ambitioner. Guido fantiserar om kvinnor, om makt, om berömmelse men lyckas aldrig bli riktigt närvarande i själva inspelningen. Det är en slags metafilm som vi dessutom nyligen såg i Föraktet, som även den handlade om en filminspelning. Skillnaden är att Föraktet känns mycket mer påtaglig, konkret, enkel om man så vill. 8 1/2 är en tung, mustig, italiensk gryta med massor av smaker. Den påminner mycket i stil och karaktär av Det ljuva livet. Fellini hade gjort 8 filmer innan denna vilket kan förklara titeln. Boken menar att 8 1/2 är bandet mellan dessa fulländade filmer och de nya burleska äventyr som skulle följa, exempelvis tidigare sedda Amarcord.
Originaltitel: The Servant (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Master and servant. Vem är vem och hur spelas spelet? Första halvan, som verkligen får ses som en startsträcka, känns för lång. Vi håller på i över en timme och bygger karaktärer. Men sen börjar det hända grejer i relationerna och det blir riktigt bra och spännande. Påhittiga kameravinklar, en hel massa speglingar och laborerande med långa tagningar och scenerier. Svartvitt, skarpt, svekfullt och dubbelspelande. Carlsberg kör en produktplacering och den mest vågade intima scenen innehåller ryggen på en fåtölj och ihop med benen. Får lite Hitchcock-feeling med duschen, som i Psycho och det mellanmänskliga spelet i Repet. Från höga hästen till ruinens brant, med det obligatoriska stoppet: ensamheten vid bardisken.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En alkoholiserad ungkarl, Tony (James Fox) anställer en betjänt Barrett (Dirk Bogarde) för sitt nya hem i London. Barrett sköter sig
exemplariskt och även om Tony är en ung överklasslyngel så börjar han gilla
honom. När Barretts ”syster” Vera (Sarah
Miles) dyker upp och flyttar in hos Tony och Barrett börjar maktbalansen långsamt
förskjutas och den privata revolutionen tar sin början. Det är tyvärr en ganska lång och rätt ointressant första timme men när Miles dyker upp som den naiva lolitan
börjar spänningen. Bogardes föraktfulla
leende, spegelfotot, skuggorna, förförelsen – det finns många snygga moment i
den här filmen som hjälper den upp över fyrastrecket. Makt, klass och kön är
ofta ett tacksamt tema och manusförfattaren Harold
Pinter och regissören Joseph Losey
gör en fullt godkänd analys av dessa ämnen och det var faktiskt Sarah Miles (som vi förresten senast såg
i Blow-Up) som föreslog sin pojkvän James Fox i rollen som Tony. Där ser man. Igen.
Originaltitel: Popiół i diament (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: En polsk James Deanrulle signerad regissören Andrzej Wajda som vi träffar för första gången. Svartvitt, rörigt och obegripligt. Det är slutet av andra världskriget i alla fall, så mycket förstod jag. Jag får lite samma känsla som när jag såg Blow-Up för inte så länge sedan. Då förstod jag ingenting, men efter att ha fått guidning av kommentatorspåret vid en andra titt öppnades ögonen. Tyvärr tror jag inte på samma uppenbarelse med Aska Och Diamanter. Den får helt enkelt förpassas till arkivet med en lättnadens suck. Två scener håller sig kvar:
1. Den enorma matsalsduken som ganska långsamt dras undan och tar med sig porslin, glas, mat och ljus i djupet.
2. Den tydligen berömda och hyllade slutscenen när huvudkaraktären Maciek (Zbigniew Cybulski) skottskadad och på gränsen till galen tar sig över ett fält är ett skrattbränsle och en studie i överspeleri.
Hoppas att de andra två Wajda-filmerna i boken håller högre klass.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Andra världskrigets sista dagar. Polen är befriat. Men från vad egentligen? Maciek är medlem av motståndsrörelsen som får i uppdrag att mörda någon. Oklart varför. Ja, det mesta i den här filmen är ganska oklart. Svartvitt polskt sömnpiller som klarar sig tack vare fotot, framför allt mot slutet. Jag vill minnas att det var en scen som jag gillade men jag minns inte vilken. Eller vad den handlade. Eller varför jag gillade den. Nja, det är mer aska än diamant över den här rullen men tydligen var den polska filmen något att räkna med under den här perioden. Nåja, vi får väl se när vi ser Wajdas andra filmer som är med i boken.
Originaltitel: El espíritu de la colmena (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Färgstark spansk karamell att suga långsamt på. En stor harpa med strängar i alla toner; lilla barnets fascination, rädsla, nyfikenhet, brevskrivande kvinnans längtan efter det förflutna, pappans bikupehobby, inbördeskriget, syskonkärlekslekar. Monstret från Frankenstein gör fin come back både på duken och i skogsdungen - passas fint ihop med klassrummets biologilektion där eleverna får pussla ihop människans organ och kroppsdelar.
Jimmy får ta viskningarna i sängarna.
Vackert tempo och carambafint foto av Luis Cuadrado, som blev blind under inspelningen. Ja, jösses.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En familj i en spansk småstad under inbördeskriget. Pappan pysslar om sina bin, mamman skriver brev till sitt förflutna, flickorna går på bio. Kommunikationen i familjen är närmast obefintlig. Förutom mellan syskonen Isabel och Ana som spelas av Isabel Tellería och Ana Torrent. Regissören Victor Erice skildrar skickligt deras relation som det enda verkligt verkliga, en fantasi som splittrar och förenar. Bikupans ande är för mig en beskrivning av en frånvarande vuxenvärld som präglas av ensamhet och en barndom där allt är både möjligt och omöjligt. Viskningarna mellan syskonen i sängarna är fantastiska. Stora ögon, nyfikenhet, total närvaro. En skarp spansk saga utan början, utan slut.
Originaltitel: Le Mépris (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Jean-Luc Godard igen! Andra filmen i rad och detta var en film i min smak. Redan inledningsscenen, där det bjuds på metafilm och talande förtexter, får igång fnittret. Den amerikanske Hollywoodproducentens extremt korta stubin och förkärlek för naken- och enkelhet får mig att dra på smilbanden. Det ska göras film av Odyssén och Fritz Lang gör sig själv i rollen som den excentriske konstfilmsregissören, komplett med monokel. Brigitte Bardot är Camille, vars vackra rumpa syns med jämna mellanrum. Hennes man Paul (Michel Piccoli) åtar sig uppdraget att styra upp manuset. Det delas ut kängor åt höger och vänster till ytliga Hollywoodproduktioner och formatet Cinemascope, som bara duger till ormar och begravningar (likkistor står det i boken tror jag, men i filmen översattes det med begravningar).
Varefter filmen fortlöper växer Camilles förakt för Paul - oklart varför. Är det för att han åtar sig en Hollywooddelfinansierad film? Har han svikit sina värderingar, och därmed henne? Odysseus och Penelope. Och det tragiska slutet är ett faktum. En mycket rolig och solig rulle.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Föraktet handlar dels om en filminspelning och dels om ett
äktenskap som krackelerar. Filmen flirtar friskt med filmhistorien vilket
naturligtvis välkomnas i ett sådant här projekt där allt tycks hänga ihop.
Brigitte Bardot visar rumpan, Michel Piccoli är hennes manusförfattande man, Jack
Palance den galne Hollywoodproducenten och Fritz Lang spelar sig själv. Det är
friskt, vågat och mer än hälften vunnet.
