Originaltitel: Mon Oncle (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD och Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: För lång för lång, känns som att varannan film är för lång för lång. Kanske är det mitt modern människotålamod som tryter, kanske är det ett större behov av snabbare händelseförlopp som pockar på uppmärksamhet. Även om denna verkar ha varit Tatis största kommersiella framgång tycker jag inte den kommer upp i samma liga som Playtime - men är bra mycket skarpare än Semstersabotören.
Min Onkel är i stora stycken en underhållande drift med den moderna tekniken; i sina bästa stunder i scenerna med den gapande fiskfontänen som sätts igång och stängs av beroende på vem som ringer på portklockan. Även alla dessa ringsignaler som skär genom fågelsången och som glappar och stör är fina exempel på de ständiga ljud som omger oss. Överhuvudtaget är olika ljud en genomgående ingrediens i Min Onkel, såväl som i tidigare Tatifilmer vi sett. Fotsteg, bilar, klockor - alla vardagsljud förstärks och nästan karikatyriseras (första gången jag skriver det ordet). Monsieur Hulots taffliga kroppsspråk och sprättiga gångstil är ett trademark av rang. Historien om pojken och hans relation till sin farbror och övriga familj lägger jag knappt märke till. Så fort Hulot kommer in i bilden är allt ljus på honom. En del skratt, en del fniss, en del gäsp.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Jaques Tati gör entré ännu en gång, den här gången som morbror till en pojke som växer upp i ett übermodernt sterilt teknikhem. Tati spelar som vanligt monsieur Hulot och vi vet ju att där han befinner sig blir tillvaron allt annat än tillrättalagd. Naturligtvis lockar Hulots lättsamma och naiva livsstil pojken till allehanda upptåg till föräldrarnas förtret. Jag måste beundra Tati för hans skarpsynthet och förmåga att visa på samhällets komplexitet på ett både komiskt och underfundigt sätt. Däremot blir det lite för tjatigt emellanåt. Ljudarbetet är som vanligt imponerande.
Originaltitel: Double Indemnity (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Billy Wilder igen. Manus och regi. Han växer och växer, den där Wilder. I tidigare filmer som Sunset Boulevard och I Hetaste Laget har vi fått se noir och komedi på hög nivå. Nu var det dags för noir igen, och det är skuggade hattar, cigarrer och cigaretter, pistoler och regn, hemliga möten och infiltrerande misstänksamhet som bubblar upp och kokar över. Försäkringsplanering, riggat mord och trippelspel bakom alla ryggar. Och spindeln i nätet; en underskön kvinna med vristkedja. Och 40-50-talssignumet: mannen tar ett ordentligt hårt tag kring kvinnans axlar innan de förenas i en snedhuvudkyss med ihopknupna läppar.
I början berättas slutet och i återblickar följer man historiens in -och utveckling. Det känns som en bra indikation - om man redan från början vet hur det ska gå men ändå tycker filmen är bra, då är det något som gjorts rätt. Just diktafonandet genom filmen påminner om Sean Penns film Milk. Sju Oscarsnomineringar utan vinst.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Försäkringsagenten Walter Neff (Fred MacMurray) förälskar sig i Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), en femme fatale som lyckas övertyga honom att delta i mordet på hennes make. Grundhistorien är lika enkel som delikat och vi har sett den tidigare i Het Puls. Vid sidan av, i en utmärkt biroll, står Neffs chef och vän Keyes (Edward G. Robinson) som med stort engagemang tar sig an fallet och går in för att bevisa Dietrichsons skuld. Förhållandet mellan Dietrichson och Neff blir alltmer ansträngt och ett mord blir plötsligt ett till. Och ett till. Och det är där ungefär som filmen börjar. Och slutar. Det här är en fin noir med tempo och spänning rakt igenom. Boken lyfter särskilt fram relationen mellan Neff och Keyes som något unikt i film från den här tiden. Jag håller med. Manlig vänskap i känsliga ögonblick var nog inte vardagsmat på 40-talet.
Originaltitel: Glengarry Glen Ross (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Brass balls. Hårdkokt testosteronrulle med tuppfajter kring fastighetsförsäljning, halvlögner och insiderinbrott. En replikbaserad, hypertät historia. Nästan klaustrofobisk ibland. Al Pacino och Jack Lemmon sticker ut alldeles extra, även om hela ensemblen är grym. Omarbetad från scen till film av David Memet (som även skrev pjäsen) som låg bakom manuset till De Omutbara. Glengarry Glen Ross är en rulle jag aldrig hade hört talas om tills nyligen, och i stunder som dessa känns det mer än lovligt roligt att hålla på med det här projektet.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: David Memets Pulitzerbelönade pjäs som blivit film signerad James Foley. Ett rappt och uppkäftigt kammarspel med en supersnabb dialog som andas Tarantino. Scenen är ett desperat mäklarkontor i New York-regn där uppställningen med namn som Al Pacino, Jack Lemmon och Kevin Spacey får ett näst intill omöjligt uppdrag - innan morgonen ska de ha prackat på ett antal kunder tvivelaktiga fastighetsaffärer för att inte få sparken. Den som lyckas får den åtråvärda Glengarry-listan - listan över seriösa och intresserade kunder. Naturligtvis sker ett brott där listan blir stulen och historien utvecklas till ett kriminaldrama där den skyldiga ska avslöjas. En maskulin film om manlighet och manliga tillkortakommanden i en manlig miljö skulle man kunna kalla detta. Vilket jag just gjorde.
Originaltitel: Repulsion (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Öppningsscenen: närbilden på Carols öga och förtexterna som flackar runt i samspel med pupillen. Till sist; "directed by Roman Polanski" som en rakkniv genom pupillen. Hej Bunuel och Den Andalusiska Hunden. Zoom ut och etablering av en frånvarande Carol på jobbet i den londonska manikyrsalongen. "Du måste vara kär", säger kunden apropå hennes fokusering på annat. Men det är knappast vad hon är. I alla fall inte i den uppvaktande Colin, som senare i filmen sägs vara hennes kusin. Hoppsan. Han får jobba hårt för hennes uppmärksamhet och lyckas inte särskilt bra med det. En kyssinvit i bilen resulterar i att Carol panikspringer upp i lägenheten, nr 15, och råborstar tänderna. Lägenheten delar hon med sin syster som i rummet intill gärna ligger med sin gifte pojkvän, med Carol som ofrivillig åhörare. Carol gillar inte sin egen pojkvän, hon gillar inte systerns pojkvän, hon gillar inte män överhuvudtaget. Däremot tycker hon väldigt bra om kollegan Bridget. I scenen när Bridget berättar för Carol om sitt senaste biobesök - Chaplins Guldfeber - skrattar de båda ihop, nästan kurtiserar, och Carol verkar för ett ögonblick nöjd med nånting. Så fort Bridget nämner att hennes pojkvän Roger var med och att han också skrattade försvinner Carol in i sig själv igen, mungipor upp byts mot mungipor ner.
Systern med pojkvän åker till Pisa på semester och det är i ensamheten Carol galopperar iväg på allvar. Sprickorna i väggen, de ljudlösa övergreppen, synerna, händer som spränger ut från väggarna. Allt ackompanjerat av både grannen nunneklostrets frenetiska klockringande och telefonens ilskna skrik. Och så kommer Colin och knackar på. Det skulle han inte gjort eftersom Carol dödar honom med en stor ljusstake. En fallos i huvudet, han blir dödad av det hon avskyr. Och Colin hamnar i badkaret. Och Carol snickrar igen dörren med en träplanka - är det för att hålla fler inkräktare ute, eller är det för att på något sätt försöka täta den allt större sprickan? Hyresvärden kommer också och ringer på. Efter ett oanständigt förslag får han smaka på rakkniven. Först i nacken, sen lite överallt. Carol goes bananas och cuttar för glatta livet, innan hon välter en soffa över värden.
Regn - och systern med pojkvän kommer hem från Pisa. Hittar en uppochnervänd lägenhet med två lik och en apatisk Carol, gömd under sängen på vilken det ligger gosedjur. Grannarna flockas som hyenor, vill se vill titta, vill veta. Systerns pojkvän lyfter riddarlikt upp Carol i famnen och bär iväg henne, allt medan hennes blick är stum. Sista scenen zoomar in på ett gammalt familjefoto där Carol står i bakgrunden och tittar åt ett annat håll än kameran - samma tomma, smågalna blick.
Repulsion är ett litet mästerverk. Den klaustrofobi och sinnesförvrängning som skapas med olika medel är genial. Pojkvännen som i början befinner sig inomhus och knackar på en ruta för att få kontakt Carol som går förbi utanför. Lite senare är han utomhus och knackar på en ruta, mimar och kroppsspråkar för att kommunicera med Carol som sitter inne på en restaurang med en orörd fish and chips. Alla frågor hon får, som hon inte kan eller vill svara på. Sprickorna i väggen och på gatan, finns de eller är de Carols syner? Maten som ruttnar i lägenheten. Kaninen som fluginvaderas. Knackningarna på dörren och Carol som tittar genom kikhålet. En konvex bild av vad som finns utanför. Colin som hamnar i badkaret, under vattnet. Värden hamnar under soffan, Carol under sängen. Telefonlinan skärs av med hjälp av rakkniven som planterats redan i inledningen - samma rakkniv som används för att döda värden. De ljudlösa övergreppen med män som Carol gått förbi på gatan - fantasier, men försöker hon desperat foga in tanken på män i sitt liv? Carol går förbi en trafikolycka utan att ens lägga märke till att den har inträffat. På slutet står hon och stryker, lite nynnande och hemtrevligt. Kameran tiltar neråt och tittaren får se att sladden till strykjärnet inte är i.
Svartvitt och rakbladsvasst. Som Psycho, fast inifrån.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Catherine Deneuve, den sjungande skönheten från Paraplyerna i Cherbourg och Flickorna i Rochefort, goes freakin' maniac i detta psykologiska skräckdrama signerad Roman Polanski. Hon spelar Carole Ledoux, en lågmäld och blygsam kvinna med rädsla för sex och män, som delar lägenhet med sin syster i London. På dagarna jobbar hon i en skönhetssalong och på nätterna plågas hon av systerns och dennes pojkväns högljudda älskog från rummet intill. Större delen av filmen utspelas i lägenheten när systern och pojkvännen har åkt på en semesterresa till Italien. Sättet filmen skildrar Ledouxs allt mer tilldragande ångest och galenskap på är väldigt skickligt. Den flådda kaninen. Rakkniven. De sjungande nunnorna på gården utanför. Med hjälp av spännande ljudeffekter och intressanta visuella kameralösningar ökar känslan av instängdhet och mardröm. Till slut vet inte ens publiken vad som är dröm och verklighet. Att se Deneuve i den här rollen, manisk och plågad, är både obehagligt och skönt. Slutscenen med det inzoomade familjefotografiet och den unga flickans galna blick är ett klassiskt men alltid lika effektivt grepp.
Originaltitel: Muriel's Wedding (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: ABBA och fnitterifnitt. Scenen med lädersitsen och dragkedjan är ju rolig, när det väller ut stoppningskulor. Minns inget mer. Men jag tror vi pratade om att denna skulle klara Bechdeltestet. Dock hittar jag den inte där. En trea för att jag inte vet varken eller.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Muriel (Toni Collette) är den australiska hackkycklingen som lever i ABBA-låtar och drömmer om att gifta sig. Vilket hon också gör. Med en sydafrikansk proffssimmare för att han ska kunna tävla för Australien. Det är en romantisk komedi men styrkan i den är det bittra elände som omsluter nästan varje scen. Det är varken särskilt sött eller sliskigt. Och det är bra. Men inte mycket mer än så.
Originaltitel: بادکنک سفيد (Badkonake sefid) (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Aida Mohammadkhani som spelar sjuåriga Razieh är nog den första barnskådisen jag verkligen gillar. Jag läser att hon numera utbildar sig i klinisk psykologi. Där ser man. Regissören Jafar Panahis långfilmsdebut. Tidigare hade han arbetat mycket som regiassistent åt den tydligen tungt legendariske filmmakaren Abbas Kiarostami, som i den runda cirkelns anda givetvis skrivit manus till denna rullen. Iranska nya vågen minsann, inte lika känd som den franska, men likväl en våg. Ska bli ett stort nöje att fördjupa mig i båda dessa herrars arbete, kanske främst Kiarostamis. Rimligen borde han ju ha en film med i boken. Det kommer visa sig. Den vita ballongen tilldelades även Caméra d'Or (Guldkameran) vid filmfestivalen i Cannes 1995 - ett pris som delats ut sedan 1978. En annan film i boken finns med på den listan, ingen mindre än Stranger Than Paradise, som belönades 1984.
Den vita ballongen känns enkelt komplex med en början som innehåller en marknadsscen där alla karaktärer i filmen skymtar förbi på ett eller annat sätt, förutom den arge, skrikande och missnöjde pappan i källarduschen som aldrig syns, men som eventuellt har gett sonen stryk halvvägs in i filmen? Mamman som till slut ger med sig. Den snälle soldaten, den hjälpsamme ballongförsäljaren. Och alla vuxna som inte lyssnar, inte på riktigt. Bara ger råd. Skjuter upp insatserna som vore de kommunalanställda hela högen. Nåväl, slutet gott allting gott och vips var det nytt år i Persien.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Iranska nyårsafton. Den 7-åriga Razieh (Aida Mohammadkhani) får pengar av sin mor för att kunna köpa en ny guldfisk till nyårsfirandet. I realtid får vi sedan följa hennes äventyr på Teherans gator när ormtjusarna gator lurar av henne pengarna, när hon förhandlar med butiksägaren om guldfisken, när hon tappar pengarna i en gatubrunn och hur hon och hennes bror försöker få upp sedeln. Det är en ganska banal intrig men en rätt charmig historia, inte minst på grund Mohamakhanis strålande insats.
Originaltitel: Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Tre storbröstade kvinnor som fajtas i Mojavoöknen. Spinnande bilhjul, rundsparkar och knivar (som jag minns det). Mångsysslaren Russ Meyers mest kända verk. Tura Satana - exotic dancer - blev tillfrågad om giftermål av Elvis Presley, men tackade nej. Sen blev hon skjuten och sen skadad i en bilolycka. Haji - exotic dancer - var med i flera av Meyers efterkommande filmer. Lori Williams - ska tydligen också ha haft ihop det med Elvis. Var efter Faster, Pussycat! Kill! Kill! med i strandrullen It´s a Bikini World. I en biroll i Faster... hittar vi även Susan Bernard - Playmate of the month i december 1966. Vill gärna se dokumentären Go, Pussycat, Go! från 2005.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Jag minns den här filmen som mycket bättre. Den är inte dålig men jag blir inte lika hänförd som första gången. Det är uppenbart att Tarantino har inspirerats av Russ Meyer, inte bara när det gäller det oprovocerade turbovåldet utan även vad gäller själva fotot, klippningen och inte minst användningen av musik. Faster, Pussycat! Kill! Kill! är egentligen en rätt meningslös B-film som handlar om tre kurviga racerförare som mördar en kille, kidnappar hans flickvän och planerar att råna en rullstolsburen ranchägare. Det finns inte ett uns av sympati i den här filmen vilket faktiskt är ganska befriande. Det är bara 80 minuter sexanspelningar, våld och dåligt skådespeleri.
Roberts betyg: 3+
