Originaltitel: Spartacus (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En ung Stanley Kubrick, 30 år, fick ta över regisserandet efter att filmens på olika vis huvudperson, Kirk Douglas, gett Anthony Mann sparken efter bara en veckas filmande. Dalton Trumbo skrev manus utifrån boken av Howard Fast. Trumbo var svartlistad i Hollywood, tillhörande något som hette The Hollywood Ten - en grupp filmarbetare som vägrade samarbeta med den amerikanska regeringen kring kartläggning av samröre med kommunister. Trumbo namngavs officiellt (efter att länge ha arbetat under pseudonym) som manusförfattare till Spartacus och detta ska ha varit ett steg mot att avskaffa svartlistningen.
Fantastiska panoramabilder blandas med ibland ordentligt haltande studioscener. Fältslagen inspelade i närheten av Madrid med spanska armén som romerska krigare. Ungefär "Föredrar du ostron eller sniglar" i det romerska badet med Laurence Olivier som en tvagande Crassus - en inte helt maskerad bisexuellt erotisk replik. Och alla upprabblade namn som slutar på -us, för ju osökt tankarna till Monty Python. Kirk "Fitthakan" Douglas är manlig och muskulös, svettig och storsint och lämnas slutligen i en inte helt okänd position. Enter kristendom.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: En ung och relativt okänd Kubrick får chansen att regissera ett storslaget äventyr och kanske tar han sig vatten över huvudet. Här finns dock de tidiga tecknen på en stor regissör som för tankarna till bland annat Barry Lyndon men här finns också en rätt tafflig filmskapare som inte helt lyckas framhäva sina skådespelare på det mest mest smickrande sätt. Kärleksscenerna mellan Kirk Douglas och Jean Simmons i överkolorerad Jehovas vittnes-studio är så fåniga att det bara blir pinsamt. De homoerotiska inslagen är så tydliga att jag förvånas över att de inte censurerats bort. Vilket de i och för sig gjordes. Men återinsattes vid nysläppet 1991. Filmen börjar riktigt bra men tappar farten. Korsesplanaden på slutet är mäktig signerad Kubrick i sitt esse.
Originaltitel: Die Ehe Der Maria Braun (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Jag får lite samma känsla som när jag såg Cassavetes Faces. Den fick också ett lågt betyg, och jag upplevde att jag inte fattade någonting. När jag sen såg om den ett par år senare tyckte jag väldigt bra om den. Maria Brauns Äktenskap är förmodligen bättre nästa gång jag ser den, när det nu blir. Det hintas på olika ställen på nätet om att filmen kan ses som en metafor för landet Tysklands historia, och det kan den säkert. Den nygifta Maria blir ensam när maken drar ut i krig. Hon träffar nya män, hon jobbar, hon klättrar vidare. Maken återvänder både en och två gånger. Intrigen känns bra på pappret, men bleknar betydligt i bild, mest på grund av en stelhet i skådespeleriet som mest känns som repetitioner på en teaterscen. Den punktmarkerande och klumpiga musiken för tankarna till skräck och mystik, ett överflöd av information för att skapa en viss stämning. Nej, inte mycket som var bra i den här rullen. Slutet är ändrat från att vara uppenbart självmord till tvetydigt. Gas på, gas av. Regissören Fassbinder verkar ha varit en väldigt produktiv och krävande filmskapare. Han dog ung, men med en för åldern imponerande produktion i bagaget. Han har ytterligare tre filmer med i boken och se på fan om inte Rädsla urholkar själen, som fanns som trailer på denna DVD är en av dem. Jag kan faktiskt och på allvar inte bärga mig tills det är dags för den.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Andra världskrigets efterdyningar i Tyskland. Kriget är över och Maria Braun (Hanna Schygulla) misstänker att hennes man Herman har dött. Hon knullar amerikanen Big Bill och plötsligt står Herman i dörren. Snabbt som ögat slår hon ihjäl Bill och Herman tar på sig skulden och får flera års fängelse. Under tiden gör Maria med det självbelåtna leendet karriär hos textilfabrikören Oswald som hon också ligger med. Allt för att trygga en framtid med sin man. Eller? Det är mycket man inte fattar med Maria. Eller med filmen överhuvudtaget. Tydligen är det nån psykolog som har varit inblandad vilket inte förvånar mig ett dugg. Nej, för fan. Fassbinder fångar mig inte alls med den här filmen. Däremot ger han mig ett gott skratt med extramaterialet på DVD:n, trailern till Rädsla urholkar själen. fantastiskt.
Originaltitel: Roman Holiday (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Finfint manus och tempo. Många spegelbilder, särskilt i scener med prinsessan Ann (Audrey Hepburn). Alla Roms sevärdheter kommer med i bild, även Fontana di Trevi som vi ju nyss såg i en annan men lite mer berömd film. Gregory Peck är stilig som en stylta - inte undra på, han är ju med i båda filmatiseringarna av klassikern Cape Fear (1962 och 1991). Fotografier blixtrar och smattrar och det åks vespa - flera år innan begreppet Paparazzi myntades - även det i den nyss sedda och lite mer berömda filmen. Prinsessa på vift är en perfekt matiné, en för publiken vilsam produkt. Feel good, feel smart, känn dig lyckligt skattad som slipper göra prinsessjobbet. Och slutet, slutet så skönt som en lättnadens suck. Men vad i all sin dar var grejen med den hypersena försovningen? Vakna klockan 12 på dagen av en ding dongklocka utanför fönstret. Mycket underligt. Och apropå klockor, hur många olika tider visade egentligen den där kyrkklockan när de kära två sitter och turturduvar sig?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det känns som att vi har haft ett litet Italientema de senaste veckorna; Det Ljuva Livet om Roms överklasslynglar, dramat Öppen Stad om Roms motståndsrörelse under andra världskriget och nu den romantiska komedin Prinsessa På Vift. Tre totalt olika filmer som var och en ger sin bild av Italiens huvudstad. Den relativt okända och strålande Audrey Hepburn fick sitt stora genombrott med den här filmen och belönades helt rätt med en Oscar. Hon spelar prinsessan som tröttnar på hovlivet och för ett dygn flyr fältet och träffar journalisten Joe (Gregory Peck). Tillsammans upptäcker de Rom och förälskar sig i varandra. Filmen har varje ingrediens som en romantisk komedi ska ha och det har gjorts mängder med filmer på liknande tema. Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts till exempel är tydligt influerad av Prinsessa På Vift. Det är faktiskt roligt ganska ofta och även om det är klassiskt överromantiserat emellanåt så gör det inget. Slutscenen förlåter allt. Blickarna, handslagen, den långa promenaden ut ur palatset och hela tiden förväntan om det lyckliga slutet. Följer hon efter?
Originaltitel: Roma, Città Aperta (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tvåaktad kurragömma i Rom. Episka scener; gravida hustrun Pina som skjuts i språnget, lojale prällen Don Pietro avrättas inför barnen. Tankarna går till Odessatrappan i Pansarkryssaren Potemkin. Även likheter med den vardagliga människans hjälp i En natt att leva. Fellini var inblandad i manusskrivandet. Öppen stad känns både gammal och ung, lite dåsig och stundtals fräsch. Absolut en film för boken, men inte en av de bättre. Intressant hur det tyska och italienska språket krullar sig runt varandra. Si, nein, kamera.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Italiensk neorealism om den antifascistiska motståndsrörelsen i Rom under andra världskriget signerad Roberto Rossellini. Berättelsen i två akter kretsar kring kommunisten Manfredi (Marcello Paglieri) som jagas av Gestapo, litografen Francesco (Francesco Grandjaquet), hans gravida blivande hustru Pina (Anna Magnani) och den sympatiske prästen Don Pietro (Aldo Fabrizi). Jag har svårt att riktigt tyda ut ramberättelsen och vad dessa människor egentligen planerar men tätheten och spänningen kompenserar och lyfter upplevelsen. Vissa scener är oerhört starka - Pina som dör i fascistiskt kulregn på öppen gata och barnens solidaritet med den fängslade och avrättade prästen får mig att minnas slutscenen i Döda Poeters Sällskap (som avn någon märklig anledning inte alls finns med i boken). O captain, my captain. Vi vet vad dom händer med Manfredi, Pina och Don Pietro men jag undrar fortfarande var Francesco tog vägen.
Originaltitel: Playtime (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Tati, Tati! Efter den något ljumma Semestersabotören var förhoppningarna relativt låga inför denna rulle. Men tji fick jag. Tatitji med stort T. Playtime liknar väldigt lite av nåt jag sett förut. Extremt välkoreograferad, så till den milda grad att jag känner ett starkt behov att se den igen, för att upptäcka nya detaljer, nya steg och rörelser. Och i all sin minimalism är Playtime en gigantisk produktion - ekonomiskt kostsam och fysiskt enorm med kulisser och byggen. Långa tagningar med ett exakt bildutsnitt och orörlig kamera för givetvis tankarna till både Roy Andersson och Ruben Östlund. Tatis rollfigur Hulot rymmer alla figurer; från Keaton och Chaplin till Robert Gustafsson. Rätlånga linjer genom flygplatsen, de närmast skyltdockeliknande demonstratörerna på utställningen, dörrvakten på restaurangen som ska öppna den obefintliga glasdörren till det bittra slutet. Väldigt mycket är väldigt roligt, även om det inte alltid handlar om gapskratt. Playtime är ett skarpsynt koncentrat av humor och satir kring den moderna världen. Bäst är mannen som helt plötsligt ramlar av barstolen. Hur kan det bli så roligt? Paris! Paris!!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jaques Tati som vi senast såg i Semestersabotören återkommer som den fumlige monsieur Hulot, en karaktär som inte helt oväntat drar tankarna till såväl kommissarie Closseau som Papphammar. Och dra mig baklänges om inte vår käre Leslie "Nakna Pistolen" Nielsen också har inspirerats av Tati. I mitt första möte med Tati var jag inte särskilt imponerad. Playtime däremot är ett under av fyndigheter. Det händer så mycket i varje 70 mm-bild att jag till slut blir trött i ögonen. I filmen utgör Paris fond som klinisk framtidsstad. Grå, rätlinjerad, steril. Men i de många glasfönstren speglas både Eiffeltornet och Triumfbågen, dessa turistiska monument som ger en hint om något annat, en annan värld, en annan tillvaro. Genom Hulot släpper staden långsamt sitt kalla grepp och övergår till ett sprakande, färgglatt tivoli. Den bästa scenen måste vara den 45 minuter långa restaurangvistelsen som är sista spiken i kistan, den avgörande färgen i paletten. Tyvärr kostade Playtime mer än den smakade då det begav sig. Scenografin får mig att minnas den tyska expressionismens storhetsvansinne i exempelvis Metropolis. Staden byggdes upp med riktiga gator, egen el och riktiga hissar. Eftersom publiken svek stod Tati med skulder i decennier efteråt och han avslutade sin karriär med att göra kortfilmer i videoformat.
Originaltitel: Brief Encounter (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Trevlig liten munsbit. Tågstation. Flashback. Tågstation. Slut. Och inget lyckligt slut, vad skönt. Förbjuden kärlek, millimeternoggrannt ljussatt. De hårda, tryckande kyssarna kan omöjligt vara behagliga för någon inblandad. Lauras (Celia Johnson) sorgsna ögon säger ofta mer än tusen ord. Tyvärr är dialogen ibland skruvisoffanframkallande. "Förlåt mig." "För vad?" " För allt." Varpå det räknas upp en hel del att förlåta. Sådana saker sänker betyget hos mig. Intressant med den tiltande kameran på slutet när Laura faller igenom. Och faktiskt förekommer repliken "Jag är inte arg, bara väldigt besviken". Regissören David Lean har hela sex filmer med i boken, varav vi nu har sett fyra; Lysande Utsikter, Bron Över Floden Kwai, Doktor Zjivago och så denna då. Trevligt, trevligt.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ett kort drama i tillbakablickar om en platonsk kärleksaffär mellan Laura och Alec, två, på varsitt håll, äkta makar. Det är en sorglig snyftare som, trots sitt ringa 80-minutersformat, ändå känns för lång. Regissören David Lean har smaskat på mycket mer än nödvändigt. Kort möte känns i den här filmen som ett rätt långt möte. Hade jag fått göra den hade jag koncentrerat den ännu mer, skalat bort utfyllnaden, gjort den max 20, kanske 25 minuter. Massor med repliker hade strukits. Bilderna talar för sig själva i tillräckligt hög grad.
Originaltitel: La Dolce Vita (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Jesus återvänder med helikopter. Marcello (Marcello Mastroianni) vränger ut och in på sig själv både vad gäller bergochdalrelationen med fästmön Emma (Yvonne Furneaux), relationerna till andra kvinnor och jakten på stoff och skvaller i Roms societet. Anita Ekberg vadar ut i Fontana di Trevi - skönt att äntligen ha fått se den scenen. Rollfiguren Paparazzo är en vespaåkande nyhetsfotograf som pluraliserats och multiplicerats till eftervärlden. Drinkar, champagne, vin, mat och öl. Fester, efterfester och förfester. Efter ett tag känns de rikas försök att göra vardagen spännande lika blasé som den döda, stirrande rockan på slutet. Sterners mord på barnen och sig själv och hur frun blir uppvaktad av blodtörstiga reportrar och fotografer känns rykande dagsfärsk. Och jag tycker mig ana Paolas blick in i kameran precis innan det svartnar. På stranden, bara något år efter De 400 Slagen.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fellini slår hårt mot Roms partypeople of the late´50s men han gör det med stil. Under närmare tre timmar får vi följa reportern Marcellos (Marcello Mastroianni) eskapader och svassande bland Roms partymänniskor, de som är berömda utan att man egentligen vet för vad. De människorna tycks alltid ha funnits. De mediakåta parasiterna. Paparazziinsekternas jakt på lönsamhet. Modellerna, skådespelarna. Livet är en fest. Det ljuva livets förfall. Anita Ekberg som superstjärnan Sylvia medverkar endast en knapp tredjedel av filmen men har ändå fått pryda omslaget. Det klassiska badet i Fontana di Trevi med Marcellos trevande uppvaktning som slutar med en käftsmäll av Sylvias älskare blir en symbol för karaktärernas dekadens. Filmen radar sen upp scen efter scen på temat; filosofens dubbelmord på sina egna barn, miraklet i regnet, spökjakten på slottet där självaste Nico, ni vet hon modellen och sångerskan i Velvet Underground, är iförd medeltidshjälm och hög som ett hus, och så vidare. Jag är glad att jag äntligen har lyckats se den här filmen och jag gillar den. Kanske inte så mycket som jag hade hoppats men den är en bra illustration av kändisskapets förfall. Då som nu.
