Originaltitel: My Fair Lady (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Ja, var börjar man? En Hollywoodproduktion baserad på en Broadwayshow baserad på en brittisk film baserad på pjäsen Pygmalion skriven av den irländske nobelpristagaren i litteratur, George Bernard Shaw. Technicolor och 70 mm film. Vi ser en hyperrestaurerad version, både bild -och ljudmässigt. Audrey Hepburn, som vi senast såg i Frukost på Tiffanys spelar Eliza Doolittle, en Londonflicka som med Cockneydialekt säljer blommor på gatan. Hon blir föremål för ett vad mellan fonetikfanatikern Professor Henry Higgins (Rex Harrison) och hans vän som går ut på att under ett halvår undervisa och förbereda Eliza i talets ädla konst, för att hon ska kunna smälta in som en dutchess på en högtidlig tillställning. Kraftiga vibbar åt filmerna Ombytta Roller och Pretty Woman.
Själv satte jag under titten en flaska whisky på att det inte var Hepburn som sjöng, och det visade sig stämma - till allra största delen. I originalversionen sjöng Hepburn tydligen bara ett litet stycke i någon av sångerna, men i den version vi såg har en upphittad inspelning av Hepurn sjungande "Wouldn´t it be loverly" i början av filmen satts in för att publiken ska få chansen att avgöra om hon skulle fått sjunga hela filmen igenom, eller om det var rätt att låta dubbningens okrönta drottning Marni Nixon sköta den biten. Hos mig råder inget tvivel. Tvärtom, eller i alla fall på nåt annat sätt var det för Harrison, som vägrade mima, och som istället fick åtminstone en av filmhistoriens första trådlösa mikrofoner installerad under kavajslaget. Han spelades alltså in direkt i scenen. "Jag sjunger aldrig en sång på samma sätt två gånger", lär han ha sagt. Och så var det bra med det. Även den i all oändlighet väntande och trånande Freddy (Jeremy Brett) blev dubbad, och han var en av de sista att få reda på det.
Vanligtvis får jag utslag av musikaler, så också i denna, i alla fall till en början. När jag ser citationstecknen dyka upp i undertexten vet jag att det är dags för nästa sångutbrott. Lite samma känsla som vattningen i munnen innan kräkning. Men det händer något i My Fair Lady, särskilt lite innan, under och efter den fantastiskt stiliserade scenen på Ascot. Vilka hattar! Vilka klänningar! Så svart och vitt som bryter mot de djupa mättade färgerna genom resten av filmen. Ja, den är ju ändå 2h 45 min lång men det blir aldrig stolskruvarvarning på allvar. Tvärtom en fin och överraskande upplevelse med denna enorma produktion som belönades med inte mindre än 8 Oscar.
"Klorna in, katta!"
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En överraskning som heter duga. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt kunde gilla musikaler. My Fair Lady, med den bländande Audrey Hepburn i bredbrittisk andedräkt och dubbad sång, fick mig på fall. Jag slås kanske inte av biostolen men jag både drar på smilbanden och nynnar med vilket i sig måste resultera i ett skapligt högt betyg. Den vresige lingvisten utsätter rännstensflickan för ett socialt experiment med professorn som medlare och chauvinismen kokar nästan över. Ja, det överdrivna mansgriseriet stör mig en del märker jag men ändå finns det något charmigt oskyldigt i historien. I färgerna. I musiken. Det finns en hel del vakuum i filmen, transportsträckor som är precis på gränsen till gäspning, men den klarar sig med nöd och näppe. En färggrann feelgoodfilm. Välbehövlig och värmande. "Den spanska räven rev en annan räv".
Originaltitel: The Untouchables (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ojojoj vad den var träligare än hur jag mindes den. Jag har pratat om den här filmen i ett par år, sagt till Jimmy att det här är en mästerlig rulle, den får vi vänta med tills det känns rätt. Igår kändes det rätt. En egen salong, finbesök av Kent Sundin och en liten insmugglad rackabajsare. Men det blev ett antiklimax fyllt av gäspningar och skruvande i stolarna.
Regissören Brian De Palma som tidigare har gjort Scarface, lyckas till och från locka fram det bästa ur De Niro, Costner och Connery, men De Niro får alldeles för lite duktid för att det ska hjälpa filmen upp ur graven, och i Costners och Connerys fall känns det ibland som att replikerna - särskilt the oneliners - rinner mellan läpparna som plattfiskar; de tvångsmatar publiken med ord utan innehåll. De många olika kameravinklarna, från nerfråntaket till extrem groda gör också att det känns mycket som ett experminet mer än en färdig produkt. Och till sist klippningen i Odessatrappan. Nån måtta på slow motionporr och orealistiska placeringar av människor i förhållande till tiden som gått får det väl ändå vara? Det är ju inte Matrix. Baseballträscenen trodde jag var från Casino, så det var ju synd att den hörde hit - den är otäck på ett pirrande sätt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Det här var ännu en film som gått mig förbi och efter allt snack om den så hade jag stora förväntningar när jag bänkade mig i biostolen. Men nej. Det här gick inte hem. Trots trion Costner, Connery och inte minst DeNiro så är det ett halvfabrikat med inte särsklit mycket smak. Jag läser att den är löst baserad på ett TV-drama och faktiskt så känns det mer som en trist amerikansk TV-film snarare än en biofilm. Vissa scener och vissa repliker sitter helt rätt men det är inte tillräckligt för att hålla intresset uppe i två timmar. Connery fick en Oscar för bästa biroll och DeNiro gick in för sin roll så mycket att han använde samma skräddare som Al Capone, det känns ändå okej.
Originaltitel: Secrets & Lies (1996) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Regissören Mike Leigh uppges arbeta relativt manuslöst och plöjer väg medelst improvisationer med skådespelarna. Det låter sannolikt med tanke på särskilt två scener i Hemligheter och lögner. Den första är scenen när den bortadopterade Hortense (Marianne Jean-Baptiste) träffar sin biologiska mamma Cynthia (Brenda Blethyn) på ett café. De båda sitter och pratar och känslorna är all over the place i en sex minuter (om jag minns rätt) lång tagning. Oerhört imponerande, både dialog- och skådespelarmässigt. Den andra scenen är när hela familjen är samlad kring ett garden grill party. Från ett i princip tomt bord till att alla sitter och äter nygrillat och dricker öl och vin i en åttaminuterstagning. Strålande!
I övrigt skön frånvaro av rasdiskussion, annat än höjda ögonbryn från både mamma och familjemedlemmar innan poletten trillar ner. Det är ändå engelsk förort. Fin upplösning med hopp om fortsatt liv i barnlöshet. Blethyn äger med sitt "Tadaa".
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Engelsk socialrealism signerad Mike Leigh med den fantastiska Brenda Blethyn som den nervige mamman som får kontakt med sin bortadopterade dotter. Hemligheter och lögner avslöjas och ger bra smörjmedel till de knakande fogarna i den bittra förortsfamiljen. Det är lättillgängligt och optimistiskt, allvarligt och gripande.
Originaltitel: The Third Man (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Orson Welles, känd från Citizen Kane och Främlingen. Film Noir. Sneda kameravinklar som nästan framkallar åksjuka. Väldigt svart och blankt foto. Wien. Regnvåta kullerstensgator. Utblandat penicilin på svarta marknaden i efterkrigstider. En hel sal full med hjärnhinneinflammerade barn utan att man får se ett enda. En morddeckare utan överspel. Jagande skuggor längs
husväggarna. Ska vännen gola, agera lockbete? Ska flickvännen glömma,
förlåta? Några riktigt mästerliga utsnitt - pariserhjulet, kloakerna, sista bilden i allén på kyrkogården med de avhuggna träden och kärran (som kopplar ihop början). Hon går bara förbi, han tänder en cigarett, the end.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Orson Welles ser man inte mycket av i den här filmen. Ändå är det han som frontar filmaffischerna och rollistan och får all uppmärksamhet. Den lilla stund han är med presterar han däremot utomordentligt som den charmfulle skojaren Harry Lime som iscensätter sin egen död för att undkomma polisen. De lätt skruvade kameravinklarna är läckra till en början men under filmens gång tycks de luta mer och mer och blir nästan besvärande. Det är noirskuggor och plågade ansikten, nattkatter och kloakjakter. Och genom hela filmen hörs Anton Karas cittra spelandes det klassiska ledmotivet The Harry Lime Theme som mest låter som musik ur en grekisk romantisk båtluffarkomedi.
Originaltitel: The Sixth Sense (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV3 hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En film som är lika bra, kanske bättre, när jag vet twisten. Planteringar och förklaringar genom hela filmen som kittlar i närheten av de Mementoerogena zonerna. Bruce Willis klockren som återhållsam barnpsykolog. Haley Joel Osment (som vi senast såg som sonen i Forrest Gump) är klassiskt viskande och ögonbesvärad, levererande den odödliga, härmade och parodierade repliken "I see dead people". Vad finns det mer för sådana repliker? "Play it again, Sam", från Casablanca (som visserligen aldrig sägs, men förknippas med filmen). "ET phone home" från E.T. Och så vidare. Kom gärna med fler förslag, alla ni som inte läser det här. Pulsen skuttar ibland när det glider förbi, skuggor, antydningar, ljud. Men hur kan den gömda kameran i flickans sovrum plötsligt börja zooma? Och så blir jag lite, men bara lite besvärad på slutet när det ska lämnas så vackert. Visst, det är urtypen för gengångarhistorier, att de odöda äntligen ska få ro. Helt ok. Har inga förslag på ett annat slut. Känner mig bara lite besvärad. Än mer besvärad blir jag när jag ser att Donnie Wahlberg spelar den inbrytande före detta patienten Vincent Grey i början av filmen. Såg inte det. Alls.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: "I see dead people". Pojken Coles (Haley Joel Osment) framviskande replik som sammanfattar hela filmen på det kusliga, läskiga, spännande sättet. Men filmen är så mycket mer än bara en spökhistoria. Fokus ligger snarare på det känslomässiga dramat, relationerna mellan pojken och hans mamma, pojken och psykologen samt psykologen och hans fru. Och så slutet. Det oväntade, oförutsägbara slutet. Man kunde tro att en sån här film med ett sånt här slut endast kunde ses en gång. Tvärtom. Bruce Willis är psykologen Malcolm Crowe som i början skjuts av en före detta patient och vars äktenskap därefter blir tyst och kallt. Han plågas av sitt misslyckande men tar sig an pojken Cole som, som sagt, ser döda människor. Willis gör en av sina bästa roller som den dämpade Crowe och pojkens mamma, Toni Collette, är oerhört trovärdig i sin karaktär när hon bemöter sin ovanlige son med ilska, förvirring och kärlek. Det här är M. Night Shyamalans bästa film. Vad jag vet.
Originaltitel: Cool Hand Luke (1967) IMDb Wikipedfia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Paul Newmans blå falkögon svetsar sig genom rutan in i mina lite bakispupiller. Varmt och svettigt där på landsbygden i Florida, där fångarna får rensa diken och tjära vägar. Newman spelar Luke Jackson som sätter sig upp emot allt som kommer i hans väg. Han är ingen grov brottsling - har åkt dit för att sabotera parkeringsautomater - men han är en seg rackare. Stryk får han så det stänker om det av Oscarvinsten Dragline (George Kennedy) och får spendera ett otal nätter "in the box". Äggätartävling, 50 stycken på en timme - får mig att må illa på riktigt. Rebell i bojor känns inte helt olik Gökboet, både Nicholson och Newman bryts ner totalt av den auktoritärfascistiska ledningen för respektive tvångsinrättning. Å andra sidan finns det ju likheter med en hel del fängelsefilmer i fråga om att hitta vänner och skaffa sig respekt hos medfångar och väktare. Ibland upplever jag Rebell i bojor en aning segdragen, men för att vända helt på den steken så hoppar jag en meter upp i luften när jag plötsligt hör den knaggliga rösten i introt till Guns n´ Roses förstaspår på Use Your Illusion 2; låten Civil War. Fängelsechefen uppenbarar sig och det är på gränsen till obehagligt att slungas tillbaka så många år, så många medlyssningar och upprepningar och plötsligt bländas av ursprunget, själva urscenen blottlagd med nyslipad och blänkande skalpell. Mycket, väldigt överraskande och överväldigande. Nå, en splended söndagsrulle, tillika kebab.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Rebell I Bojor är vid första anblicken en machohistoria om en ensam man som gjort till sin livsuppgift att trotsa systemet, var som helst, till vilket pris som helst. Systemet slår dock tillbaka, hårt och brutalt. Paul Newman är den obstinate och antiauoktoritäre småbrottslingen Luke som i fängelset möter på motstånd, både från de övriga internerna och från fängelseledningen, men som själv blir en auktoritet, en ikon för frihet och möjligheter, en kristusgestalt om man så vill. Fotot fångar den svettiga södern på ett snyggt sätt och även om filmen emellanåt känns lite väl lång så finns det en hel del minnesvärda scener som håller intresset uppe.
Originaltitel: Sex, Lies And Videotape (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 Film hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En tidig independentfilm - som i det här fallet innebär att den hade en jämförelsevis låg budget och distribuerades av Miramax Films, som ett knippe år senare köptes upp av megajätten Disney och tryckte ur sig den superpopulära Pulp Fiction. Även en tidig Steven Soderbergh som senare regisserade Traffic.
Ett par har det torftigt på alla plan. Hon låser sig, avskärmar, äcklas. Han knullar hennes syster. In kommer kilen, hans gamle skolpolare, numera impotent. Han filmar gärna kvinnor som berättar om sina sexuella erfarenheter och fantasier. Hon luckras upp och börjar känna efter, han finner sig längre och längre in i lögnens återvändsgränd. Kilen myser i sin spartanska lya. Till slut briserar bomben med bekännelser, jobbspark och byte av tjej.
Mycket avskalad och skön dialog som är det största bidraget till den nerv som kryper genom filmen. Men det som är en film som handlar om det som finns under ytan, skär sig aldrig ner under huden, ner till artärerna och skelettet. Den stryker liksom omkring uppe på skinnet och pekar och säger: så här kan det gå. Och det är bra, men det blir aldrig grymt - lite tvsoffemys över det hela..
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Steven Soderberghs debutfilm skrevs på åtta dagar, filmades på fem veckor och hade en budget på 1,2 miljoner dollar. Boken säger att detta var filmen som fick den breda publiken att lockas av små independentfilmer. Amy MacDowell gör sin första huvudroll som den svala, perfekta men sexfrånvända hustrun och hon gör det bra. Laura San Giacom spelar den framfusige systern som knullar hennes egoistiske advokatmake, Peter Gallagher. In i dessa minst sagt spända relationer dyker plötsligt advokatens mystiske barndomskompis upp, spelad av James Spader. Skynket faller, lögner luckras upp, sanningar manifesteras. Det är en förhållandevis enkel och modern historia som framför allt bärs upp av den spänstiga dialogen och skådespelarinsatserna men den rör sig för det mesta bara på den polerade 80-talsytan för att det ska bli riktigt spännande.
