Originaltitel: Cléo de 5 á 7 (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ännu en sån där fransk nya vågenrulle som jag inte kan ta till mig på det sätt som jag tror att det går att ta till sig en sådan film. Jag tror helt enkelt att jag har för lite sånt kött på benen. Underliggande den ytliga och nästan i realtid berättade historien om en kvinna som väntar på sitt cancerbesked ska det ska ju handla om existensialism och feminism och annat som intresserar mig oerhört, men jag får inte grepp om det. Snyggt med stumfilm i filmen och färg och svartvitt blandat i början. Left bank film, vs Right Bank film. Antar att det handlar om vilken sida av floden Seine?
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Den franska nouvelle vague har helt klart sina starka sidor. Det här är dock inte en av dem. Det riskerar, som ofta i den här genren, att bli lite för pretentiöst. Vi får följa sångerskan Cléo (Corinne Marchand) under ett par timmar när hon väntar på resultatet från en läkarundersökning. Hon går på gatorna kring Gare de Montparnasse, sitter på café med väninnor, träffar en soldat på permission. Social realism på ett svalt franskt sätt. Men jag lyckas aldrig känna något. Den färglagda inledningsscenen när Cléo sitter hos en spådam är snygg.
Originaltitel: Deconstructing Harry (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Författaren Harry Block (Woody Allen) ska till sitt gamla universitet från vilket han en gång blev utkastad, men som nu är i stånd att hedra honom. Hedra. "Jag ska ju bli hedrad", säger Block gång på gång. Allen är lika gnällig, hyperintrovert och självrannsakande som vanligt (eller som i de andra fall jag sett honom, exempelvis Annie Hall). På ett mycket smart och underhållande sätt får man följa Blocks relationer och uppbrott genom andra karaktärer som han skrivit om i böcker. Bland många pärlor finns Robin Williams som är out of focus och döden som hälsar på hos fel person. Kirstie Alley som jag mest känner till från kultserien Skål gör också en lysande insats som Blocks före detta - och minst sagt frustrerade - fru. En stjärnspäckad skådislista och ett grymt bra manus - det är fan roligt på riktigt flera gånger. Antingen börjar jag bli gammal, eller så var jag bara på Allenhumör. Kanske både och - förmodligen så.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Woody Allen är, i sin 27:e film, på ett riktigt bitskt humör när han på sitt sedvanliga neurotiska sätt lämnar ut sig själv genom karaktären Harry Block, en medioker författare som skapat sig ett namn genom att omgestalta sitt liv och sina relationer i sina romaner. Att vi kastas mellan filmens verklighet och romanernas fiktion gör att Harry Bit för Bit blir en slags metafilm där Allen spelar sig själv i filmen som spelar sig själv i böckerna. Komplicerat? Egentligen inte. Det är lätt att snabbt komma in i berättartekniken och sedan hänga med i svängarna. Och det är faktiskt vansinnigt roligt även om det kanske är som Harry/Woody själv uttrycker det: "Jag har överdoserat på mig själv".
Originaltitel: Sweet Smell Of Success (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: New York. Storebrorsan och tidningsmagnaten J.J Hunsecker (Burt Lancaster) vill italienskamaffianskydda sin lillasyster från en enligt Hunsecker olämplig snubbe. Någon halvviktig person nämns inte på rätt ställe vid rätt tillfälle och tidpunkt. Det uppstår irritation. Med hjälp av spalter och kontakter sprids lögner och tricksas tricks, det spelas dubbelspel och stjäls tjuvknep, erbjuds mutor och rufflas ruffel och bågas båg. Ovanpå det en dialog kpistpepprad med så snabba oneliners att one ibland hamnar långt efter liners. Men helt klart underhållande. Kanske är det inte meningen att man ska skratta åt dialogen, och kanske är det just därför man gör det.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Efter de brittiska Ealingkomedierna Massor av whisky och Ladykillers försökte sig Alexander Mackendrick på en Hollywoodkarriär med denna bittra berättelse om de smutsiga spel som pågår bakom tidningskolumnerna i 50-talets New York. Det är något helt annat än det vi tidigare sett av denna regissör. Inte nödvändigtvis bättre men något annat. Manusförfattarna har gått helt bananas där varannan replik är långsökta och obegripliga metaforer i ett rasande tempo. Det är faktiskt lite kul och gör filmen till någonting jag aldrig tidigare har sett. Kul är också att den hårdkokta polisen Kello är inspirerad av samma snut som Gene Hackman porträtterar i The French Connection. Allt hänger ihop och närmare än man tror. För övrigt så är ju den fisken fyra dagar gammal så den köper jag inte....
Originaltitel: French Connection (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Gene Hackman igen, som vi såg nyss i Avlyssningen. Även
i denna rulle spelar han en smått besatt person - polisen Jimmy
"Popeye" Doyle - och nu handlar det om drogpolisarbete på New Yorks
bakgator. En marseillefransk storleverans av heroin smugglas in till The
Big Apple, och Doyle är på det som en fluga på socker. Riktigt bra jaktscen där Doyle jagar ett tåg. Enligt regissören William Friedkin på kommentatorspåret är det Hackman själv som kör bilen, det är riktig trafik och stuntbilarna som smäller in i Hackman gör det inte med mening. Hur mycket sanning det ligger i allt det vet man ju inte, men skit samma, det är en bastuhistoria, en grej man drar på uteserveringen, nåt att berätta för barnbarnen. Historien byggs skickligt upp med lite skuggning och småbeslag i början, för att eskalera till hyperavancerad fotförföljning av den franska knarkbossen - med klimax i tunnelbanan där Doyle blir grundlurad av den snabbsteppande "Frog 1". Slutet med det dolda skottet känns långsökt. Antingen skulle man skippat skottet och haft med de förklarande eftertexterna, eller så skulle man haft med skottet men struntat i eftertexterna. Nu känns det där skottet som en helt annan film med andra överenskommelser med publiken. Alla andra skott i filmen har varit synliga och träffande/missande sina mål. Men rakt igenom bra tempo och trovärdig acceleration både i handling och hos skådisar, särskilt Hackman. Hela fem Oscar och ytterligare tre nomineringar. Både regissören Friedkin och fotografen Owen Roizman var med på Exorcisten. En helt annan film.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Lagens Våldsamma Män är en klassisk amerikansk snutfilm med hårdkokta snutar och hisnande biljakter. Den alkoholiserade polisen Jimmy "Popeye" Doyle (Gene Hackman) försöker stoppa en knarksmuggling organiserad av den franske företagaren Charnier (Fernando Rey). Konflikten och kontrasterna i filmen illustreras dels genom kampen mellan snuten på gatunivå och överklasspampen samt mellan New York, en stad i förfall och det behagliga Marseille. Filmen håller genomgående ett högt tempo som ständigt tycks accelerera. En av de bästa scenerna är den katt och råtta-lek som Charnier utsätter "Popeye" för när han helt lurar bort honom på tunnelbaneperrongen. En både smart, rolig och överraskande episod. Kuriosa: Filmen är baserad på en verklig händelser där New York-polisen Eddie Egan, vars smeknamn var just Popeye, lyckades lösa upp en knarkhärva 1961. Egan har förresten en liten roll i filmen, som Doyles handledare Simonson och är även inspiration till filmen Segerns Sötma.
Originaltitel: Ghostbusters (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Tre parapsykologer vid Columbia University i New York får sparken och startar eget - en spökjägarbisniss som till en början går vidunderligt trögt, men får bra skjuts efter en lyckad spökfångst på ett hotell. Efter det anlitas de av en kvinna som har spöken i kylen. Det hela växer till en fråga om New Yorks vara eller inte vara, i jakten på the Gatekeeper och the Keymaster och fan och hans moster. Det sparas inte på krutet när det gäller specialeffekter i den här filmen. Och det är det som höjer den. Från de försiktigt svävande böckerna i början till marshmallowkaskaderna i slutet, där de numera fyra spökjägarna står med sina fallosslangar och kissar laser i kors.
Bill Murray spelar som vanligt i en helt egen division och Ray Parker Jr levererar den odödliga frasen "Who you gonna call? Ghostbusters!".
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Ni kan historien... Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis spelar tre suspekta parapsykologer som av universitetet har låtit sig hållas, marginaliserade och kanske lite förlöjligade (vilket de i och för sig lyckas ganska bra med själva), men som slutligen får sparken, startar egen spökfirma, får förstärkning av Ernie Hudson, räddar New York från undergång och hyllas som hjältar. I bakgrunden finns också en liten kärlekshistoria mellan Murray och Sigourney Weaver som aldrig riktigt hinner utvecklas innan hon blir besatt av någon förhistorisk ande som bosatt sig i hennes kylskåp. Det kryllar av minnesvärda scener och trots sina snart 30 år på spöknacken, trots den ibland låga humornivån, trots den emellanåt taffliga tekniken så är det en klassiker med stort K. I kölvattnet kom sedan ett par mindre intressanta uppföljare och några animerade TV-serier.
Originaltitel: High Noon (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Gary fucking Cooper och Grace damn Kelly i samma film! Vilket får mig att inse att jag inte vet i princip nånting om nån av dem, trots att jag hört deras namn hela livet. Cooper känns så hård och stilig som jag föreställt mig, och Kelly är just så bildskön som jag misstänkt. Cooper är sheriffen Kane som på sin sista tjänstgöringsdag gifter sig med Amy (Kelly), och de båda planerar att lämna staden för ett lugnt detaljaffärsliv. Då kommer beskedet: den morddömde Frank Miller som Kane satte bakom lås och bom för länge sedan är på återväg mot staden och beräknas vara framme om en dryg timme. Och Miller vill hämnas, han vill hämnas hårt. Kane tänker först sticka ändå, men inser att han måste stanna och ta itu med sitt förflutna - annars kommer det jaga honom livet ut, bokstavligt och bildligt. Försöken att få ihop medhjälpare går inget vidare alltmedan Millers medhjälpare väntar vid tågstationen som tre hungriga gamar. Amy hotar att lämna Kane, men Kane står emot även detta ultimatum och till slut är det show down. Filmen utges utspelas i realtid, och det stämmer med modifikation. Men om man bortser från små egentligen obetydliga tidsluckor så funkar det greppet bra mycket bättre än i 24, där det ju ofta känns som att det kan hända en hel djävla del på ett par minuter. Den stekheta väntan på lunchtid bärs upp bra med tempot i klippningen, men jag saknar ändå det där lilla extra av desperation eller rädsla eller hintar. Ett enda skott, vad jag minns, avlossas innan slutduellen, och det funkade inte för mig som uppskjuten (poäng) behovstillfredsställelse.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Den nygifte sheriffen Kane (Gary Cooper) är på väg att lämna Hadleyville med sin fru Amy (Grace Kelly) när han får veta att ärkefienden Frank Miller just släppts från fängelset och är på väg till staden med 12-tåget. Det är uppenbart att det finns en hund begraven någonstans eftersom Kane trots alla goda råd och sin frus vädjanden håller fast vid att stanna kvar och försvara Hadleyville. Hela staden vänder sig emot honom och vägra sätta sina liv på spel när Kane ber om hjälp. Det är mycket i detta som inte är helt klart för mig; Varför måste han till varje pris stanna? En personlig vendetta? Varför hjälper ingen honom? Vem är egentligen den mystiska mexikanska kvinna på hotellet? Anar vi ett triangeldrama? Och den sköna Grace Kelly - vad gör hon annat än att vara snygg? Sheriffen är ändå en klassisk western full av misstänksamhet, stenansikten, dammiga gator och salooner. Hela historien utspelar sig under en dryg timme och klippningen är förvånansvärt moderna. Allt avslutas naturligtvis med en revolverduell.
Originaltitel: Hearts Of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Coppola skriver om manuset på nätterna, Sheen får en hjärtinfarkt, Hopper är höghushög och Brando ska ha en miljon dollar per vecka - i förskott. Finansieringen är minst sagt ranglig, Coppola går in med miljontals dollar själv och pantsätter sitt 22-rumshus. Den fillipinska militärens helikoptrar kallas mitt under tagningar ut i strid. Crewet knarkar och skyfallen dundrar in. Det är galet, precis som Coppola ville.
En mycket underhållande skildring av inspelningen av Apocalypse Now. Bakommaterial från inspelningen varvas med nyinspelade intervjuer med regissör, skådespelare och crew. Klassiskt grepp, men väldigt osminkat i positiv bemärkelse. Jag skulle gärna sett mer av hur fotografen Storaro jobbade under dessa förutsättningar. Han glimtar bara till ibland, men med tanke på de fantastiska bilder han åstadkom vore det intressant att se samspelet mellan honom och Coppola - något som måste varit minst lika påfrestande som det mellan Coppola och skådespelarna.
Lätt en film att återvända till, precis som Apocalypse now.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Dokumentären om filmen vars inspelning blev en mardröm för såväl regissören, hans familj och hans team. Inspelningen av Apocalypse Now som var planerad att ta någon månad slutade i en 238 dagars lång prövotid där Francis Ford Coppola riskerade allt för produktionen. Hans fru Eleanor Coppola dokumenterade hela spektaklet i skrift, på film och genom smygbandade samtal med sin man. Resultatet, regisserat av Fax Bahr och George Hickenlooper har blivit kanske den bästa "filmen om filmen", en oerhört intressant dokumentär, med aspekter och innehåll som ibland är mer spännande än filmen själv. Det som var extrema riskfaktorer för inspelningsteamet är i den här filmen höjdpunkter som både återskapar och bibehåller den mytbildning som omsluter hela projektet, hur sanna händelserna än är; inhyrda helikoptrar som under tagningar kallas ut i strid, Martin Sheens hjärtattack, Dennis Hoopers ständiga haschrus, den nonchalante Marlon Brando som inte kunde memorera sina repliker trots en lön på 1 miljon dollar i veckan, oväder, tyfoner och Coppolas dåliga självförtroende kombinerat med hans personliga ekonomiska kris. Det kan inte bli annat än spännande.
