Nr 881: Falstaff (Chimes At Midnight)

Originaltitel: Campanadas a medianoche (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.

Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.

Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.

Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.

Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.

Nr 879: Vildast Av Dem Alla

Originaltitel: Hud (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på Google Play av Robert på rum 142 på Scandic Frimurarehotellet i Linköping.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Typ antiwestern i regi av Martin Ritt, med Paul Newman i huvudrollen och med fantastiskt foto av James Wong Howe. De ingredienserna känns igen från Hombre, men denna gången är fotot svartvitt. Otroliga ljusmörka kontraster nästan oavsett tid på dygnet, men särskilt kvällarna nätterna är fenomenala. Skänker svärta och ljus åt historien. Stort hus på prärien. Tre män och en hushållerska. Farsgubben fokuserar på boskapet och avskyr sin son Hud (Newman) som ägnar sig åt boozin' and a cruizin' och raggar upp gifta donnor. Fruktansvärt omoraliskt. Dessutom en olöst konflikt dem emellan gällande (tror Hud) en ihjälkörd bror. Visar sig senare handla mer om att pappan tycker Hud är en egoistisk, självupptagen helt igenom dålig människa, omöjlig att leva med. Lillkusinen Lonnie hamnar i lojalitetskläm mellan de båda hingstarna. Kockerskan glider runt och semiflirtar mellan grytkoken. Då smäller den till, mul- och klövsjukan. Alla djur måste avlivas. Interna familjespänningar, konflikter, what about the arv? Till slut blir det gropgrävning medelst bulldozer, vilket får mig att fundera över etymologi, och sen mer avrättas djuren i en helt fruktansvärd och remarkabel scen. Aldrig sett nåt liknande, inte gällande djur i alla fall. Tankarna går ju till krigsförbrytelser och förintelseläger. Oerhört skickligt klippt med kamera nere bland de panikslagna klövarna, benen, kropparna, mularna, ögonen. Och så en fantastiskt smutsig, tät scen när Hud tränger in hos kokerskan utan lov. Inte ett ord sägs. Bara forcering och flåsanden. Inte förrän lillgrabben kommit in och avbrutit och skickat iväg Hud kommer talet tillbaka. Och senare vid hejdået vid bussen säger kokerskan till Hud att han inte skulle varit så övergripande, tids nog hade det kunnat dansas, intresse, attraktion fanns. Inte så svartvitt alltså, lite mörkt i det ljusa och mycket ljus i det mörka. Som de två långhornen, en svart en vit, som återvänder och står och stampar i hagen bredvid varandra som yin och yang. De fick också resa vidare, men ändå. Visade upp sig liksom. Pappan måste ju dö fadersdöden på slutet och gör det, i diket. Lonnie måste ju lämna fadersgestalten Hud ensam på gården, och gör det. No happy ending what so ever. Gött.

Just ja, känns som att Ang Lee snott början av filmen rakt av till introt i Broke Back Mountain. Inte mig emot.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Suck. Hur många liknande filmer har vi sett i det här projektet? Olika men ändå samma sidor av patriarkatet. Sådan är den väl, filmhistorien. Åtminstone i den här boken. Olika nyanser av manlighet. Kvinnliga bifigurer vars uppgift är att teckna porträtten av de manliga huvudkaraktärerna. I de flesta fall. Men ändå. Filmerna ska ses och hur det än förhåller sig med den patriarkala saken så gillar jag filmerna eller inte men oftast någonstans mittemellan har det visat sig. Den här gillar jag. Mycket för att den är snyggt fotad, intressant berättad, svartvit men inte så svartvit, men också för att den så tydligt plågar mig. Den unge Lonnie, som slits mellan den godhjärtade farfarn ranchpatriarken som "läser bibeln som att han skrivit den själv" och den otrevlige, cyniske och självgode farbrodern Hud som han ser upp till. Jag speglar mig i båda. Och till och med lite i farsgubben. Sen har vi hushållerskan Alma, en frånskild medelålders kvinna, som får alldeles för lite plats enligt mig. Hennes självständighet straffas tyst av Hud i natten. Det är lager på lager av infekterade familjerelationer, generationsskiften, manlighet och modernisering. Konfliktytorna är många. Massavrättningen i kogropen som påminner om något annat. Alla lämnar. Alma tar Greyhoundbussen till någon annan lycka/olycka. Farfarn förlorar livsgnistan och dör i dikeskanten. Lonnie bryter med farbrodern och gården. Alla lämnar. Utom Hud som flinar åt ödet och öppnar en öl till.

Nr 878: Real Life

Originaltitel: Real Life (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Metameta i realitytappning. Eller som Al Brooks själv beskriver det i filmen: "en film i en film i en film i en film...". En typical american familj väljs ut och ska följas i ett år. Och följandet ska filmas. Är tanken. Blir inte så, blir kanske ett par tre månader? Man tänker ju på Wahlgrens och Parneviks och Slow tv och Truman Show och Idol-kön, den ringlande. Uttagningarna, testerna som ska frambringa familjen är lite roliga stundtals. Min favorit är när en man misslyckas grovt med att backa in bilen i ett simulated garage. Konerna som ska utgöra garagets gränser flyger all världens väg. När mannen blir upplyst om att hans uppgift var att backa in i the simulated garage ställer han den fantastiska motfrågan: "what simulated garage?". Han gick inte vidare. En annan fin replik är när jag tror det är mamman har fått nog och vill fly fältet. Hon uttrycker sig tydligt: "I wanna be alone!". Brooks svarar förstående: "Ok,can we come with you?". Annars är misslyckade hästoperationen absolut bäst. Helt magiskt märklig i sin detaljrikedom och utbredning. Sitter och stör mig lite på blandandet av att man ibland får se headcam-snubbarna i bakgrunden, och ibland inte, trots att de helt uppenbart är i exempelvis rummet. Sånt lägger man nog mest märke till om filmen i övrigt inte riktigt fångar en. På slutet har alla fått nog och huset brinner ner. Det var det. Det.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: 1973 sändes An American Life i amerikansk TV. Den brukar räknas som den första dokusåpan och skulle följa en medelklassfamiljs vardag men resulterade i en dokumentär av en familjs uppbrott och skilsmässa. Komikern Al Brooks, känd från Saturday Night Live, gör i Real Life en slags satir på detta när han placerar sig själv i rollen som producenten som med kamerornas hjälp vill följa en typisk amerikansk familj varje dag under ett år. Detta är tänks som ett experiment tillsammans med National Institute Of Human Behaviour vars forskare ska följa arbetet. Familjen Yeager väljs efter ett antal tester ut och bjuder in filmteamet till sitt hem i Arizona. Brooks flyttar in i ett hus rakt över gatan och styr processen som nån slags femte medlem i familjen. Det blir meta-meta-meta där Brooks narcissism är centrum för hela filmen. Naturligtvis är familjen dessutom dysfunktionell och de hjälmprydda kameramännen som cirkulerar som anonyma astronauter spär ju såklart på familjekrisen. "Be your selves" är mantrat och lite roligt är det ändå när pappan med snabba och nervösa blickar mot kameran försöker släta över familjens konflikter. Jag gillar konceptet men tycker inte att filmen lyckas fullt ut. Den ska ju ge en känsla av dokusåpa i realtid, att allt filmas live, därför blir det inte riktigt trovärdigt när vissa scener har statisk kamera. Däremot misstänker jag att jag troligtvis aldrig kommer att få se en hästoperation i någon annan film. Brooks uppgivna tal till kameran i slutet sammanfattar det hela väl - "Why did I pick reality? I don't know anything about it. Reality sucks." 

Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.

Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.