Nr 451: En Familj Som Andra

Originaltitel: Ordinary People (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Pachebels Kanon i D med havsutsikt inleder denna dramarulle. Panorering in till höstfärgad park med löv och stämningen är satt. Effektivt, och stiligt. Vattentätt, skulle du kunna säga. Vad är det egentligen som har hänt i familjen vi får möta? Det finns liksom en stol för många vid middagsbordet och det är inte direkt någon avslappnad familjevärme som strålar ut från det milsvida och halvpampiga huset. Snart börjar ledtrådarna bilda ett spår, en olycka, en tragedi. Skuld i olika former, saknad, locket på, tunga rörelser under ytan bubblar och vill upp, ut och få luft, andas, skrika. Simning, det är vad den kvarvarande sonen ägnar sig åt. Simtag efter simtag, längd efter längd i jakt på förståelse, självförsoning, begriplighet. Segelbåtshelvete. En mor inlåst i sig själv, ensam med sina minnen och trasiga framtidsdrömmar. En far, vidöppet vilse i sina försök att förstå, hjälpa medla, gå vidare.
Kan samtal hjälpa, och hjälpa mot vad, till vad? Den långsamma krackeleringen är ständigt pågående, förfallet och den tunga kollisionen oundviklig. Mot slutet bara svarta, tunga anklagelser men också uppriktiga frågor om vägvalet.
En Familj Som Andra är helt klart en klass över de flesta familjerelationsrullarna, men hur den kunde knipa en Oscar för bästa film före Tjuren Från Bronx är en gåta av rang.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Boken säger att det fortfarande finns folk som retar sig på att Robert Redfords regidebut kammade hem Oscar för bästa film och bästa regi framför Tjuren Från Bronx. Hur boken nu kan veta det. Jag retade mig inte på det då. När det begav sig. Däremot retar det mig nu. Men så är det. Den här boken, det här projektet bjuder på diverse överraskningar och det är bara att svälja i sig. Som familjen i En Familj Som Andra. Som får tugga i sig sorgen. Där bitterheten är som levrat blod. En sårskorpa man gärna pillar lätt på. Tills psykologen kommer och drar bort hela skiten, lyfter på den våta filten och blottlägger familjens akilleshäl. Tvingar fram minnena. Tårarna. Samtalet i en familj som inte pratar. En familj som andra. Redford ville göra en amerikanskt manlig film om känslor. Kanske lyckades han. Enligt Oscarsjuryn lyckades han definitivt. Och det retar mig en aning.

Nr 450: En Färd Till Indien

Originaltitel: A Passage To India (1984) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En lång färd, kanske inte till Indien, men väl i Indien. Miss Quested (Judy Davis) vill hitta det "äkta" Indien, men stöter på patrull i form av både cyniska britter och aggressiva apor. Hon får dock möjligheten att åka på utflykt till Marabargrottorna (som tydligen fått sitt fiktiva namn av de verkliga Barabargrottorna - oerhört fantasifullt) med änkemannen Doktor Aziz (Victor Banerjee). Väl där hamnar hon i något slags försvagat sinnestillstånd och tar sig i panik utför en kaktussluttning, med skärsår och andra diverse skador som påföljd. Doktor Aziz blir falskeligen anklagad för att ha försökt våldta Miss Quested. Här följer en väldigt lång fas i filmen, säkert över en timme, som handlar om rättegången. När Miss Quested till slut blir questioned tar hon tillbaka anklagelserna eftersom hon inte minns vad som har hänt. Tur för Aziz, som blir hyllad som en hjälte.
Jag får en känsla av att romanen från 1924 av E.M Forster som filmen bygger på innehåller en lite mer nyanserad och utförlig bild av de olika skeenden som bygger denna historia. I filmen känns det, trots de nästan tre timmarna, ganska tunt och ytligt.
Det jag kommer minnas mest från denna film är dock att både jag och Jimmy satt genom hela filmen och trodde att Alec Guiness spelade Doktor Aziz, när han i själva verket spelar den lite märklige Professor Godbole. Det känns riktigt ouppmärksamt, nästan lite förnämt. Ungefär som britterna i Indien.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: David Lean har sex filmer med i boken. Av dessa har vi endast Lawrence Av Arabien kvar. Det har varit en fin bekantskap från den smått delikata Kort Möte till den överjäste Doktor Zjivago. Även En Färd Till Indien vill göra anspråk på att vara ett storslaget äventyr, en spektakulär uppgörelse med den brittiska kolonialismen, men lyckas väl inte helt med det. Istället blir det en ganska ytlig historia om en ung brittisk kvinna som, i sin iver att få upptäcka "det riktiga" Indien, får solsting och hamnar i en våldtäktsrättegång. Klass- och kulturskillnaderna tydliggörs men problematiseras och analyseras inte så som jag hade önskat. Det känns snarare som att filmen befäster och cementerar fördomar och föreställningar om ett mystiskt och exotiskt Indien. Att låta en engelsman, Alec Guinness, spela en indier  känns både som ett rejält tramp i klaveret och ett hån mot den forna kolonin. Nja, den har sin stunder, sina vackra scener och ett klart godkänt skådespeleri men kunde vara så mycket mer.

Nr 449: Det Grymma Landet

Originaltitel: Badlands (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+


Kommentar: En bedövad road trip i samma anda som Bonnie Och Clyde och Natural Born Killers. Den meningslösa lunken i småstaden triggar igång ett lugnt raseri. Skott här och skott där. One more man gone. Kit verkar lika förbryllad som alla andra över vad hans pistoler och gevär kan orsaka för skada. Och så sladd iväg med bilen och efter följer poliser på dammiga landsvägar. Martin Sheen är riktigt bra i rollen som Kit, den som står för mördandet. Sissy Spacek är också bra i rollen som hans flickvän Holly. Särskilt Hollys naiva romantiserande av det destruktiva förhållandet med Kit påminner om Mallory i NBK.  Regissören Terrence Malick gjorde långt senare Den Tunna Röda Linjen, en av de första filmerna vi såg i detta projekt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jag blir inte klok på den här filmen. Jag vill liksom så gärna gilla den men det är något trögt och omständligt över den som gör att jag inte riktigt hittar in. Vissa filmer känns bara så självklara. Oavsett vilket betyg de får. Det Grymma Landet har inte alls den självklarhet som exempelvis Bonnie Och Clyde eller Natural Born Killers har. Jag har till och med svårt att bedöma om jag över huvudtaget tror på Martin Sheen eller Sissy Spacek som Kit och Holly för jag har inga som helst föreställningar om dessa personer i filmens sammanhang. Det är en konstig känsla och jag tror jag måste se om filmen för att försöka hitta nån slags ingång i den.

Nr 448: Flugan

Originaltitel: The Fly (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det tar inte lång tid innan man är inne i laboratoriet och får veta vad som är i görningen - och det är väldigt skönt! Inga krusiduller liksom. Jeff Goldblum är den finurlige forskaren Seth Brundle som uppfunnit en teleportör med vilken han kan förflytta grejer från en plats till en annan (inte som en buss, typ). Brundle vill visa denna mojäng för journalisten Veronica Quaife (Geena Davis) och hon är inte sen att hänga på. Vi får bevittna en lyckad teleportering av en nylonstrumpa, men när en babian ska få åka går det fel, och det med besked. Efter lite justeringar vågar sig till slut Brundle på att själv åka teleportör, och allt hade varit frid och fröjd om det inte smugit sig in en liten fluga i kapseln innan avfärd. Detta medför nämligen att datorn går vilse i genuppsättningarna och sammanfogar de två varelserna till en människofluga, eller en flugmänniska, eller kanske en Homo Musca.
Till en början syns eller känns inget, men efterhand börjar insekten träda fram och ta över mer och mer av Brundles kropp och sinne. Och det är (liksom i den förra rullen vi såg, En Amerikansk Varulv I London) i förvandlingen godbitarna ligger. Grova hårstrån ur ryggen, naglar lossnar, ansiktet deformeras sakta men säkert och efter ett tag bokstavligen klättrar forskaren på väggarna (med hjälp av samma slags kameragunga som i Poltergeist?). Mot slutet har det mesta av Brundle försvunnit och kvar är en mumlande, kravlande, spyende varelse som till varje pris vill åka teleportör en gång till, med både sig själv och den numera gravida Veronica. Se filmen om du vill ha reda på hur det går! För musiken svarar ingen mindre än Howard Shore! Inte för att jag hade en aning om vem det är innan jag läste på lite, men han har gjort musiken till ett helt gäng filmer som är med i projektet, bland andra Big, När Lammen Tystnar och Säven. Dessutom har han musikat till Sagan Om Ringen-filmerna, men de har vi ju inte sett ännu.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Med Flugan sätter vi punkt på äckelmästaren David Cronenbergs framfart i det här projektet. Hans fascination för skruvade förvandlingar och teknologi återkommer i både Den Nakna Lunchen och Videodrome. Dessa filmer känns mer filosofiska och hallucinativa men i Flugan går han ett steg längre och fulländar sin fantasi om hur vetenskapen inte bara förändrar en människas beteende utan dessutom skapar nya genetiska uppsättningar. Och trots att det är både otäckt och äckligt så är det ändå en starkt känslosam film. Jeff Goldblum och Geena Davis är båda utmärkta i sina roller. Man kastas snabbt in i berättelsen men kanske är tempot lite för högt. Relationen mellan Goldblum och Davis utvecklas lite för snabbt för att det ska vara trovärdigt. Men apropå trovärdighet så pratar vi om en film där en människa förvandlas till en fluga… Den stora styrkan ligger dock i förvandlingsscenerna. Kuddvarning i den här filmen.

Nr 447: En Amerikansk Varulv I London

Originaltitel: An American Werewolf In London (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öde på engelska landsbygden och efter ett obekvämt besök på puben The Slaughtered Lamb fortsätter de två amerikanska ungmännen Jack och Daniel sin vandring. Trots upprepade varningar om att hålla sig på vägen och se upp för fullmånen, hamnar de givetvis långt utanför vägen och mitt i fullmånens sken. Och där dyker han upp, varulven, och gör sin grej minst sagt. En del köttsår, så att säga. David vaknar upp på ett sjukhus i London och besöks av den döde Jack som försöker övertyga David att begå självmord innan han blir en fullfjädrad varulv. David växer in i ulvkostymen och gör några varv i London och lemlästar en hel skock människor. Till slut skjuts han till döds och återgår till mänsklig skepnad.
Det är helt klart förvandlingsscenerna som gör denna rullen värd att ses och att få vara med i boken. Ibland är det riktigt otäckt och några gånger är jag på väg bakåt genom ryggstödet på fåtöljen. Mardrömsscener i en skräckis är ju meta. I det här sammanhanget ska väl nämnas Rick Baker, specialeffektspecialisten som vi har stiftat bekantskap med genom Videodrome.
Och nu  har vi verkligen kommit så långt i projektet att jag har börjat glömma hur jag upplevde tidigare sedda filmer. Exempelvis Varulven låter ju väldigt lik den här rullen. Och Silver Bullet nämns där ja. Ja, jag nämner den igen. Silver Bullet. Särskilt slutet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jag minns att jag alltid gick och sneglade på videofodralet när jag var barn. Märkligt nog lyckades jag aldrig se den. Det är därför med stor entusiasm jag bänkar mig i biostolen denna milda decemberdag. B-filmskänslan infinner sig omedelbart och jag drar lätt på smilbanden. B-filmer brukar ha en förmåga att underhålla mig på ett ganska töntigt sätt och jag känner att det kan bli en lättsam stund där i biomörkret. Det som överraskar mig mest är de oerhört imponerande förvandlingsscenerna och det utsökta låtvalet, Bad Moon Rising och Blue Moon. Passar som handen i handsken i en film som på ett kul sett kombinerar skräck och komedi. Jag kan inte påstå att jag ylade av förtjusning efter att ha sett denna men jag är definitivt en filmupplevelse rikare.

Nr 446: Borta Med Vinden

Originaltitel: Gone With The Wind (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tara, gården med stort G. Scarlett O´Hara, romantinnan med stort R. Rhett Butler, kvinnotjusaren med stort K. Borta Med Vinden, filmen med stort F. Bombastiska solnedgångsscener, tryckkyssar och gördlar. Uppgiven kärlek, ond bråd död, krig, återvändande hjältar, slaveri, bomullsplantager och Nord mot Syd. Jag tänker att Patrick Swayze kan komma in i vilken scen som helst med sitt enorma konjaksglas. Det är hela tiden intressant och lite spännande att följa dessa livsöden, men det är aldrig riktigt nära, aldrig under huden. Eller är det? Ibland kanske, i alla fall hudnära. Dödsfallen, kärleksförsöken. Mest intressant är nog ändå Hattie McDaniel som spelar karaktären Mammy (och fick en Oscar för det). En tydligen gigant inom film- och underhållningsvärlden med två stjärnor på Hollywood Walk Of Fame. 300 filmer. Multipla omgiften men barnlös vid sin död. Det är nog där jag ska forska vidare lite. Men inte idag, kanske imorgon. För after all, tomorrow is another day!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Producenten David O. Selznick fångade upp Margaret Mitchells epos om det amerikanske inbördeskriget, slängde in flickidolen Clark Gable som den excentriske Rhett Butler och Vivien Leigh som den bortskämda sydstatskvinnan Scarlett O'Hara, och kanske fick vi därmed ett av filmhistoriens mest kända filmpar. Selznick slet ut flera regissörer i denna mastodontproduktion men officiellt är det Victor Fleming (Trollkarlen från Oz) som får cred för regin.

De minnesvärda scenerna avlöser varandra på löpande band i denna nästan fyra timmar långa monumentala men grovt förenklade skildring av den amerikanske södern under andra hälften av 1800-talet. Den svarta befolkningen framställs som lite smått korkade och slavarna är lyckliga tjänare. Det är svårt att blunda för dessa historierevisionistiska framställningar som i mångt och mycket kan liknas med Griffiths Nationens födelse. Den första akten är den mest händelserika delen medan den andra delen är mer av en transportsträcka där Rhett och Scarlett kämpar med och mot varandra under efterkrigstidens prövningar. Jag hade sett fram att se den här filmen igen efter 20 år och det blev precis en sådan stund jag hade hoppats på. Ett storslaget nyansrikt äventyr som trots sina 222 minuter aldrig blir tråkigt. 10 Oscarsstatyetter regnade in vilket knappast är särskilt förvånande. Vivien Leigh gjorde senare Linje Lusta och Clark Gable gjorde en hel del han också… men frankly dear, I don't give a damn.

Nr 445: En Djävulsk Fälla

Originaltitel: Touch Of Evil (1958) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En helt fantastisk öppningsscen innehållande allt från närbilder, höghöjdsvinklar, trafiktajming, promenad, dialog och kyss. Därefter kommer explosionen; en bil blir skrot och historien rullar igång på riktigt. Och jag har en smula svårt att hänga med. Men Orson Welles är en cigarrtuggande kriminalbulldog med en hel hoper skelett i garderoben som försöker föra den mexikanske spanaren Charlton Heston bakom ljuset. Men Cheston hugger in, biter ihop och hänger kvar. Efter en hel del åkande och pratande och hotande och skjutande och strypande och drogande och buggande vinner den goda sidan. Väldigt fina kameravinklar och åkningar och Welles ser alltid riktigt skabbig ut. Imponerande!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En av sex Orson Welles-filmer i boken och visst finns det något typiskt Wellesiskt även i denna film noir, något vi bekantade oss med redan i Den Tredje Mannen och Främlingen. Här spelar han den plufsige, korrupte snuten Quinlan som kommer på obestånd i en mexikansk gränsstad. Charlton Heston, som med hjälp av lite svart smink blivit den mexikanska narkotikapolisen Vargas, är med sin fru Susan (Janet Leigh som vi tidigare sett bli duschmördad i Psycho) på smekmånad när de plötsligt dras in i ett sprängattentat. Det blir upprinnelsen till en smutsig historia om kriminella uppgörelser och maktmissbruk. Den inledande treminuterstagningen med Heston och Leigh promenerandes bland syltor och strippklubbar innan allt kickar igång är strålande. (Tydligen inspirerade den Paul Thomas Anderson till öppningsscenen i Boogie Nights.) Likaså slutscenen där både Welles och hans lakej Menzies (Joseph Calleia) får glänsa är både konstnärligt intressant och dramatiskt spännande. Marlene Dietrich har en mindre bärande roll som Welles prostituerade vän Tana. Henry Mancinis latinojazzrock är ett stiligt inslag i filmen.

Nr 444: Det Spökar På Hill House

Originaltitel: The Haunting (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Det här projektet slutar aldrig överraska. Den här filmens regissör och producent är identisk med mannen som regisserade och producerade Sound Of Music. Robert Wise heter han minsann, och det enda som är gemensamt med dessa två filmer kan väl vara att det är ett stort hus med i båda.
I denna rullen heter huset Hill House, och där spökar det. Dr Markway (Richard Johnson) hyr in sig i det övergivna vinkelbygget och anlitar två kvinnor för att utföra vetenskapliga experiment i syfte att bevisa att det förekommer övernaturliga aktiviteter lite här och var i allmänhet och på Hill House i synnerhet. Efter en mycket lovande inledning med voice over, fina bildkompositioner - särskilt utmärkande är kuddåldrandet av den lilla flickan Abigail -  och spännande åkningar börjar jag efter halva resan undra lite grann vart vi är på väg. Några klassiker får vi stifta bekantskap med i form av doktorns hustru som tittar ner från vinden och handen som inte var en hand. Eller? Det blir aldrig så där otäckt som jag gärna vill att det ska bli. Och doktorns rekordsnabba svar på tal i varje dialog naggar spänningen i kanten.
På 90-talet var hör och häpna både skräckmästaren Stephen King och mogulmogulen Steven Spielberg inblandade i en tilltänkt remake av denna skräckis, men planerna rann ut i den berömda sanden efter att de had agreed to disagree. 1999 kom dock en fullgjord remake ut från annat håll, men det är faktiskt inget jag är jättesugen på att kolla in.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det spökar i huset på Hill House. Det vet alla. Och det är därför som Dr Markway (Richard Johnson) bestämmer sig för att genomföra ett parapsykologiskt experiment med den nervöse och hämmade Elanor (Julie Harris), den öppna, konstnärliga Theodora (Claire Bloom) och brorsonen till husets ägare, den skeptiske Luke (Russ Tamblyn). I filmens skickliga och skarpa prolog får vi lära känna husets historia där fyra kvinnor dött under mystiska omständigheter. Det börjar lovande och utvecklas på ett spännande men inte fullt så otäckt sätt. Lutande bilder, speglar och skuggor, bankanden och skakanden är välgjorda ingredienser men äts dessvärre upp av den snabba och sakliga dialogen. Theadoras sexuella inviter mot Elanor är inte fullt så vågade som de skulle kunna ha varit. Det spökar på Hill House är en klassisk rysare som uppenbart har inspirerat mängder av filmer i genren.

Nr 443: Utflykt I Det Röda

Originaltitel: Week-end (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: "Johnny Guitar till Gösta Berling!". Anropsrepliken i slutet av filmen är så fantastiskt konstig. Jag tittar tillbaka i bloggen på tidigare filmer av Godard som vi sett och det är genomgående bra eller väldigt bra betyg. Det är genomgående en fascination för det experimentella, det humoristiska, det skruvade. Så också i denna fantastiskt brinnande road movie, denna pikanta pikaresk. Efter lite undersökande visar det sig också att både Johnny Gitarr och Gösta Berlings Saga är två filmer - som dessutom båda är med i boken. Mycket intressant, precis som hela Utflykt I Det Röda. En tidig säkert åtta minuter lång scen med sexuella beskrivningar i dunklet följs av den tydligen trademärkta bilköscenen. Tut! Tut! Till slut får man se vad kön beror på. Det är också inledningen till fler och fler bilvrak, vissa i lågor, vissa uppochner, vissa uppklämda mot träd. Bredvid vraken blödande, döda, hängande människor. Överallt dessa bilvrak och lik. En kvinna står och avgrundsskriker efter sin handväska som blivit kvar i en brinnande bil, samtidigt som en man äts upp av lågorna i bilen bredvid. Allt blir värre och värre, konstigare och konstigare. Jag tycker mycket om det. Kannibaler. Underliga figurer. Konstiga karaktärer. Jag gillar det surrealistiska, det absurda. Men hela tiden en känsla av logik. Kanske beror det på att det - enligt det jag läser om filmen - kryllar av historiska referenser och sammanhang. Det här är en film jag gärna tar med mig till rymden. Otäckt med grisen och hönan som slaktas. Jag får vibbar av Fear And Loathing In Las Vegas, Svart Katt, Vit Katt, och Jacques Tati. En fin födelsedagsrulle!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En åtta minuter lång tagning där Mireille Darc beskriver en sexuell händelse eller dröm för sin man följs av en tio minuter lång kameraåkning av en trafikstockning där djur, båtar, picknickar och en sjuhelvetes massa blod avlöser varandra. Det är de bästa scenerna i den här surrealistiska apokalyptiska mardröm om det äkta paret som är på väg till fruns föräldrar för att säkra arvet från sin döende mor. Den pikareska resan blir mer och mer urflippad och jag förstår mindre och mindre. Det smått lustiga vänds snabbt till obehag Eet obehag som är lika frånstötande som lockande. Usch.

Nr 442: Den Röda Öknen

Originaltitel: Il Deserto Rosso (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Tinnitus. Pastell. Dimma. Förvirring. En ljugande son - han kan stå och gå. Dova mistlurar, svepande fartyg, skratt - höga och onaturliga. Skorstenar. Industrier. Intensivt rött. Blått. En barack i hamnen. Trängsel. 60-talskostymer. Och Giuliana, vilse i sig själv, i världen.
Det känns lite på samma sätt som när vi såg vår första Antonioni; Blow-Up - Förstoringen. Det känns som att jag behöver lära mig att se hans filmer. Se om dem. Få hjälp igenom dem. Ledas. Och att jag då kommer tycka väldigt mycket om dem. Ser fram emot den tidiga trilogin.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Antonionis första färgfilm och det är verkligen en färgstark film. Inte minst på det uttrycksfulla sättet han färglägger de industriella miljöerna, fabriker, rör och maskiner men även de förstärkta och ibland helt onaturliga färgerna i naturen. På detta lägger han även en expressionistisk färgpalett som följer huvudpersonens känslostämningar. Giuliana (Monica Vitti) är den neurotiska gifta mamman som dras till en resande företagsledare som både tycks fängslas och skrämmas av hennes paranoida beteende. Jag vill jämföra Den Röda Öknen med en annan 60-talsfilm, Polanskis Repulsion, som kom året efter. Även där beskrivs en kvinnas maniska beteende men på ett mycket mer nära och intensivt sätt. Den Röda Öknen når inte hela vägen in, den känns nästan för intellektuell och experimentell för sakens egen skull. Det är färgerna och miljöerna, det italienska industrilandskapet med sina monotona fabriker, stora fartyg och tjutande mistlurar, som är behållningen av denna film.

Nr 441: Do The Right Thing

Originaltitel: Do The Right Thing (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Sommarens hetaste dag, rödmålade väggar, is över kroppar, vattenlek med brandposten, fläktar, svett, pizzaugn och rasmotsättningar.
Mookie (Spike Lee) är ett pizzabud på Sal´s pizzeria i Brooklyn, New York och rör sig mellan gathörn och i trappuppgångar med sina försenade kartonger. I lokalradiostationens stora fönster mot gatan sitter DJ Mister Senor Love Daddy (Samuel L. Jackson) och vidarebefordrar sina intryck in i etermikrofonen. Da Mayor glider runt lite halvpackad och stöter på Mother Sister, medan Smiley försöker sälja bilder av Martin Luther King JR och Malcolm X. En stor gestalt som kallas Radio Raheem vandrar upp och ner för gatan med en enorm hiphopdånande bergsprängare på axlen. På pizzerian kämpar italienamerikanske Sal med sina två söner för att få busineesen att gå runt. I ett gathörn har ett koreanskt par öppnat en grönsaksrörelse.
Spänningen mellan de svarta, gula och vita i grannskapet är minst sagt påtaglig. Vad gör koreanerna där, och hur kunde de få igång sin ruljans så snabbt? Varför sitter det inga porträtt av svarta kändisar på pizzeriaväggen? Varför hänger de svarta ungdomarna bara på trappavsatserna utan att jobba? Polisen glider förbi i slow motion och synar de bofasta som blänger tillbaka. Det är ett ekorrhjul av fördomar, irritation, hat, missnöje, misstänksamhet, missunnsamhet och uppgivenhet. Filmen utspelar sig under denna enda dag, från morgon till kväll, och framåt skymningen briserar all denna spänning i ett gruff som blir slagsmål som blir polisinblandade kravaller med dödlig utgång som blir upplopp och totalförstörelse av pizzerian.
Dialogen är fantastiskt rapp och vältajmad. Hela filmen är inspelad på Stuyvesant Avenue i Brooklyn. Kulisser och tillfälliga byggnader monterades upp inför inspelning, och de boende i området fick stå ut med två månaders tystnad tagning hela dagarna. Det är en fin blandning av boxningsdans, slögång, gammelsnack under parasollet, ostdividerande, radiofraser, föräldraskap, rastlöshet, hetta och en vilja att göra både ingenting och i alla fall något.
En rasrulle som väcker tankar - inte levererar svar.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Do The Right Thing är en protestfilm. Radikal och med väldigt stora plakat. Men det är helt okej. Det är så den ska vara. Det är också så jag uppfattar 80-talets hiphopscen - revolutionär och arg men också samhällsmedveten, stolt, identitetsskapande. Långt innan den blev materialistisk och kommersiell, ytligt slätstruken. Spike Lee fångar hiphoprörelsen när den var som viktigast. Mest angelägen. Do The Right Thing är en rapp och humoristisk film i samma anda som Boyz N The Hood och Clerks men med ett betydligt större djup och en helt annan insikt. Det är först när de spänningar som sjuder under ytan exploderar och kokar över som jag inser detta. Jag överraskas av vändningen, när det lättsamma gatuglidandet och den coola streetattityden på ett ögonblick byts mot våld och brutalitet. Spike Lee bäddar för detta genom hela filmen på ett otroligt smart sätt. Do The Right Thing avslutas med citat från både Martin Luther  King och Malcolm X. Yo!

Nr 440: Den Första Kärleken

Originaltitel: Le souffle au cœur (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Louis Malle för tredje och sista gången! Den här rullen känns absolut mest intressant av hans alster i boken. Tidigare har vi sett Vi Ses Igen Barn och Atlantic City, U.S.A. Den Första Kärleken är något så underligt som en film som gestaltar en ung mans resa in i någon slags vuxenvärld, med ingredienser som fylla, rökning, allvarlig sjukdom, sexdebut på bordell, bortskämdhet, curlingmorsa (som han även ligger med på slutet), avståndstagande från fadern och vice versa, otrohet, snatteri, retande storebröder och en tafsande präst - men ändå (eller kanske just därför) känns det som en väldigt positiv och livsbejakande film. En varm film med humor, Charlie Parker-jazz, litteraturkritik och utmärkta porträtt av särskilt den unge mannen Laurent (Benoît Ferreux) och hans mamma Clara (Lea Massari). Dessutom utspelar sig stora delar av filmen i franska staden Dijon. Det går ju verkligen inte att tänka bort senapen.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En mycket intressant liten pärla i avdelningen borgerligt familjedrama. Filmen handlar om Laurent Chevaliers (Benoît Ferrex), en yngre tonåring som avgudar sin vackra otrogna mamma Clara (Lea Massari) och hatar sin pappa, gynekologen Charles (Daniel Gélin). De två äldre bröderna är sviniga brats som jämför sina kukar och förlustar sig med vin och kvinnor så fort de får chansen. I den starkt sexualiserade familjen pendlar Laurent mellan att vara barn och vuxen, mellan fascination och förvirring. Filmen andas ett kraftigt Oidipuskomplex och de psykologiska aspekterna av filmens svenska titel blir allt mer uppenbara ju närmare slutet vi kommer. Många filmer talar om djärvhet men Den Första Kärleken vågar nog göra anspråk på den rätta betydelsen av detta ord. Detta är en film att minnas "inte med ånger, utan med ömhet" som Clara skulle ha sagt.

Nr 439: Den Stora Illusionen

Originaltitel: La Grande Illusion (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein med draget vapen. Och Boeldieu stannar upp i flykten över bergsknallarna, tittar bakåt neråt, men fortsätter snart springa vidare. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein igen. Och Boeldieu stannar upp igen, tittar bakåt igen och springer vidare. Igen. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein. Igen. Och det är ju nu man börjar undra om DVD:n har hakat upp sig. Men så är det givetvis inte, utan det är tänkt att det ska vara så. Det är en ganska dålig och väldigt rolig scen. Det finns inte så många sådana scener i filmen; oftast är det ganska tråkiga scener och ibland är det ganska bra scener. Det är i alla fall krig och fångläger med privilegier och flyktplaner. Tunnelgrävning med jord i byxorna som töms på rastgården, var det inte så i Nyckeln Till Frihet också, eller tänker jag på någon annan film? Kanske Flykten från Alcatraz? En av huvudrollerna spelas av Jean Gabin, som vi senast såg i Dagen Gryr. Jag tycker väl varken eller men både och om den här rullen. På slutet pratar de flyende om att gränser bara är människans påhitt och att naturen inte vet något om dem. De tar sig sedan över gränsen från Tyskland till Schweiz tror jag det var, och är därigenom inte skjutbara av de efterföljande soldaterna, även om de är inom skotthåll. Så det är väl en av illusionerna, gränserna - antar jag.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Första världskriget. Franska officerare i tyskt fångläger. Heder och tradition, vett och etikett, ömsesidig respekt. Det är aristokratiska värderingar som speglas hos såväl krigsfångarna som de tyska kommendanterna. Men bakom detta sociala spel planeras en rymning, dock inte lika detaljerat och ingående som i Bressons minimalistiska, nästan meditativa En Dödsdömd har Rymt. Jean Renoir försöker istället fokusera på något sympatiskt och humanistiskt i denna dialogtäta film. Tyvärr blir det faktiskt lite tråkigt och det mångbottnade temat kring vad som är sanning, vad som är på riktigt, är inte helt övertygande.

Nr 438: Den Förbjudna Trädgården

Originaltitel: Il giardino dei Finzi-Contini (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den andra av tre filmer i boken av italienaren Vittorio De Sica. Den första vi såg var Cykeltjuven. I Den Förbjudna Trädgården får vi stifta bekantskap med familjen Finzi-Contini och de människor i alla åldrar och med politiska uppfattningar som omger dem, och som befinner sig i deras trädgård av olika anledningar - främst för att spela tennis. Flashbacks och minnen varvas med en storstegvis förflyttning framåt i tiden, tills dess att den judiska familjen drivs iväg mot en förmodad förintelse. Lite klurigt att hänga med, men fina bilder och fin musik av vad jag förmodar är regissörens son - Manuel De Sica - och en viss Carlo Savina, som har ett finger med i en hel massa filmer i boken, exempelvis Den Röda Öknen och Amarcord. De Sica fick genom åren fyra Oscar för bästa utländska filmer, varav en för denna trädgårdsrulle, en annan för ovan nämnda Cykeltjuven. Bra jobbat Vito!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Formmässigt är det en rätt svajig historia där jag har svårt att sätta in de enskilda scenerna i både sammanhang och tidsföljd. På grund av det så är första halvan hjälplöst gäspande och tröttsamt tråkig. Vi befinner oss i Italien under andra världskrigets första år och får följa ett ekonomiskt välmående sällskap av unga män och kvinnor. Judar och judinnor. Fascismen inskränker deras frihet mer och mer och inte ens deras socioekonomiska status kan hjälpa de från det oundvikliga slutet. När detta står klart för mig så växer filmen. Lite. Hunden som symboliserar frihet och lekfullhet står på slutet fastlåst när fascisterna hämtar familjen. Snygg symbolik.

Nr 437: Jag Minns Min Gröna Dal

Originaltitel: How Green Was My Valley (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kolgruveromantik i kulissmiljö. Horribelt överskådespeleri från i stort sett alla delaktiga; otäcka fejkskratt och övertydligt poserande som vore det teater i dimma. Fackföreningsansluta sig eller ej? Strejka eller ej? Go for the lokala prästen kärleksmässigt eller ej? Åka till Amerika och jobba eller ej? Jag förstår intentionen, men jag hamnar aldrig på riktigt i lilla sotiga bymiljön, känner inte den svarta ölsmaken på puben The Three Bells.
Det som höjer betyget är det välgjorda, svartvita fotot och gruvscenerna på slutet - särskilt när lille Huw Morgan (Roddy McDowall) får hålla i spettet som helt utan skyddstänk hamras in i bergväggen. Starkt också med schakthissen som kommer upp tom efter explosionen där nere i djupet. McDowall har vi sett tidigare i Apornas Planet. Helt ofattbara fem Oscars till denna rulle, som knep flera statyetter från Citizen Kane. Och gruvarbetarnas ideliga sjungande. Kramp.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den irländsk-amerikanske västernregissören John Ford berättar en tillbakablickande historia om en gruvarbetarby i Wales under 1800-talet. Såväl interiörerna som exteriörerna likväl som de sjungande gruvarbetarna liknar dock mer Fords romantiska dröm om den lummiga Walesiska landsbygden än den socialrealistiska arbetarskildring han stod för i exempelvis Vredens Druvor. Berättelsen är ändå okej. Det finns trots allt något fint och speciellt bakom den glättiga och överdramatiserade ytan. Tyvärr bäddas det in i ett överspelat sentimentalt familjedrama som har ganska lite skit under naglarna.  Det som skulle kunna ha varit en film om kamp blev, så som Robert så utmärkt uttrycker det, mest bara kramp.

Nr 436: Den Ryska Arken

Originaltitel: Русский ковчег, Russkij Kovcheg (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trehundra års konst -och kulturhistoria på en och en halvtimme i en enda tagning. Berättaren med kameraperpektivet vandrar igenom Vinterpalatset och stöter på historiska profiler, konstnärer, turister, tsarer och den underlige Linus på linjenkavate europén som ifrågasätter både det ena och det andra. Enorma målningar, vaser och skulpturer får sig en genomlysning. Mot slutet blir det stor bal och trappnedgång innan bilden stannar vid utsikten genom ett fönster. Där ute ett stormigt hav och Vinterpalatset som en kulturhärbärgerande ark mitt i denna ocean.

Det som är imponerande är den långa tagningen, koreografin och att det verkar ha varit väldigt, för att inte säga extremt kort om tid att genomföra själva inspelningen. Själva filmen i sig känns inget vidare, men som projekt är det grymt imponerande. Bakomfilmen med detaljer om hur det gick till med logistik och förberedelser är den stora behållningen. Och att det inte blev imma på linsen efter utepromenaden är ett smärre mirakel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns så många sätt att göra film på! Alexandr Sokurov väljer att beställa en specialbyggd steadicam, skakar fram 2000 skådespelare och statister, syr upp historiska dräkter till samtliga, fixar fram tre levande orkestrar, flyttar in på världens största museum, Eremitaget i Sankt Petersburg, under ett par dagar och gör en 90-minuters odyssé över Rysslands historia i en enda tagning. Så kan man också göra. Så gjorde Sokurov. Den stressade känslan i början som en film helt utan klipp kan framkalla övergår ganska snabbt i en skön åkning genom slottet. Resultatet är ett imponerande konstverk men en rätt trist film. Tysken Tilman Büttner står för den största bedriften genom att bära den 32 kg tunga kameran genom museets 33 salar i vad som antagligen är världens längsta tagning.

Nr 435: Det Hände En Natt

Originaltitel: It Happened One Night (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstagan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Screwball. Snurrigt. Knäppt. Farsigt. Roligt. Överraskande. Tillspetsat. Flirtigt. En filt över en lina på hotellrummet blir murarna i Jeriko. Skynket där för att dölja det oundvikliga; there will be love. Retsamt och som på nålar. Flykt undan farsans överbeskyddande, flykt till blivande make. På vägen blir det villervalla och andra känslor skummar upp. Ett närmast över -och vattenfall av känslor på hotellrummet. Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig. Efter tre dagar. Vad fan hände där? Clark Gable bjuder på liftarskola. Mycket roligt, konstigt nog. Rolig film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En romantisk komedi signerad Frank Capra som vi tidigare har stiftat bekantskap med i den överraskande feelgoodfilmen Livet Är Underbart. Det här en screwballkomedi av hög klass. Det är rappt, dråpligt och romantiskt när journalisten Peter (Clark Gable) möter den bortskämda överklassflickan Ellie (Claudette Colbert) när hon är på flykt från sin far för att förenas med sin man, den strame och tråkige King Westley. Peter ser en bra story i mötet medan Ellie ser en möjlighet att ta sig till New York. Under deras resa från Miami till New York som tar fyra nätter går de från att vara varandras totala motsatser till förutsägbar kärlek. Klippningen lämnar definitivt en hel del att önska men det balanseras av överraskande skämt, underhållande karaktärer och intressanta vändningar. Filmen var den första som fick the big five på Oscarsgalan 1935. Tre filmer kvar av den gode Capra. Det kan bli spännande.

Nr 434: En Dödsdömd Har Rymt

Originaltitel: Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En uppvisning i minimalistisk filmkonst. Fåordigt, en smula klaustrofobiskt och en närmast repetitiv händelsekedja som till slut leder upp och över muren, ut i vad som kan tänkas vara friheten. Klassiska ingredienser; en sked att gröpa med, en penna att skriva meddelanden med, trasor att göra rep med. Det ihärdiga uthärdandet, tiden som måste gå, hela tiden fokus på rymningen, men blicken i marken, inte synas inte märkas. Rädslan för medfångarnas glappande. De knappt märkbara ljuden som kan avslöja hela flykten. Den schematiska förflyttningen från cellen till taket, från taket till muren, från muren till marken, från marken förbi fångvaktaren och ut på gatan. Får en vib i riktningen Midnight Express, slutscenen där, när han går längs gatan, längs utsidegatan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Mozarts Kyrie från Mässa nr 16 utgör soundtrack till denna fängelsefilm signerad Robert Bresson. Kyrie betyder Gud vilket är passande på något sätt, mest för att filmen på ett väldigt asketiskt sätt beskriver en ensam människas längtan efter frihet. Även undertiteln Vinden blåser vart den vill som är ett bibelcitat understryker den andliga, existentiella dimensionen av filmen. Filmen är byggd på André Devignys memoarer, en fånge som lyckades fly från nazisternas fängelse i Lyon under andra världskriget. Även Bresson själv hade erfarenheter från den franska motståndsrörelsen. I den här filmen är vår hjälte Fontaine, en fast besluten löjtnant som arresteras och döms till döden av nazisterna. Titeln avslöjar naturligtvis hur det går men det spelar mindre roll. Den strama spänningen ligger istället i det minutiösa planerandet och det utdragna genomförandet. Kameran stannar kvar extra länge, ljud beskriver saker som händer utanför bild, skådespelarna gör avdramatiserade tolkningar - allt detta förstärker det minimalistiska och oerhört strikta i Bressons berättelse.

Nr 433: Boyz N The Hood

Originaltitel: Boyz N The Hood (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören John Singleton var endast 24 år gammal när han 1992 Oscarnominerades för bästa regi. Det doftar lite Stand By Me i öppningen; fyra killar kollar in en döing och ett gäng äldre gangsters börjar jiddra. Det är först vid hoppet från 1984 till 1991 som filmen rullar igång på riktigt. Rapp dialog och gängrevirspissande. Föräldrar som på olika sätt försöker rädda sina avkommor från träsket. Vissa har gett upp, andra tröskar på i uppförsbacken. Far och son. Mor och son. Alla har sin egen lilla täppa i det lite större kvarteret i den lite större stadsdelen i den lite större staden i det lite större landet. Vägen ut i världen är via collegestipendier, men de flesta har förlikat sig med livet in the hood. Våldsspiralen snabbar på och shoot outsen är oundvikliga. Another brother dead. Jag gillar Ice Cube i den här rullen, diggar honom skarpt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "He got more comic books than a motherfucker". Bara ett exempel på en dialog som skjuter både och högt och lågt och nästan alltid träffar rätt. Det är rappt och utan pardon och ett plus till betyget. Filmen börjar 1984 då den 10-årige Tre flyttar till sin pappa i Crenshaw, South LA. Området präglas nästan uteslutande av svart befolkning med vapenaffärer och spritbutiker i varje hörn så att de kan "ta livet av varandra" enligt Tres pappa (Laurence Fishburne, Morpheus i Matrix). Regissören Singleton (ej att förväxla med en av författarna till denna blogg) bäddar bra för fortsättningen, nästan för bra, för uppenbart. Historien växlar till 90-talets början och Tre (nu spelad av Cuba Gooding Jr) är en tonåring som slits mellan pappan och mamman, flickvännen och kompisarna, kriminaliteten och skolan, och det är föga överraskande när Tres kompisar dödar och dödas. Att filmen är självbiografisk är ju inte heller särskilt överraskande. Ice Cube som Tres bästis Doughboy är övertygande. Annars känns det mesta väldigt tillrättalagt, även dialogen som man inte fattar hälften av trots textning på engelska. Trots det är dialogen filmens solklara styrka. På nåt sätt känns Boyz N The Hood som en viktig film och hade jag sett den när den kom hade jag nog älskat den. Nu tycker jag om den och det är inte alls dåligt. Den är trots allt bättre än många andra motherfuckers.

Nr 432: Good Morning, Vietnam

Originaltitel: Good Morning, Vietnam (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Irriterande tråkig film. Nästan två timmar av en enormt påfrestande Robin Williams som drar det ena oförståeligt dåliga skämtet efter det andra. I direktsändning. Inspelad i Thailand - mestadels i Bangkok och Phuket - berättar filmen om en radio-DJ -Adrian Cronauer (Williams) - under Vietnamkriget. Egentligen kan man nog säga att filmen handlar om att Robin Williams radioväcker och eftermiddagsunderhåller soldater med egenhändigt skrivna monologer och skämt. Enligt säkra nätkällor sysslade inte Cronauer med humor i sina radiosändningar (filmen ska ha någon slags koppling till denne Cronauer). Usch, jag får myror i kroppen bara jag tänker på det. Tur är att snustorre löjtnant Hauk (Bruno Kirby) finns med i filmen, annars hade jag varit nere på en stark etta. Hauk kan man i alla fall skratta åt, få känna att det finns lite finess. Och så låten What a wonderful world bildsatt med bomber, blod och granater. Det är vad som är behållningen. Ok, lite kittlande med dubbelspelet från Tuan - Cronauers vietnamesiska alibi; jag antar att det är honom det syftas på när filmen beskrivs skildrande vietnameser på ett trovärdigt sätt. Jag har aldrig varit i Vietnam eller träffat någon vietnames, så jag vet inte, men det jag minns från filmen är skolklassen (där det ska läras ut engelska så klart) där Williams kommer in och bryter isen och får eleverna i alla åldrar att säga shit och fuck och skratta åt varandra. Vidare blir Williams på oklara grunder upp över öronen förälskad i en vietnamesisk (men egentligen thailändsk) ung dam (Tuans syster) och får lov att bjuda hela hennes familj på bio för att kunna umgås med henne. Kanske går det till så i Vietnam, kanske inte. I Sverige går det i alla fall isbjörnar på gatorna - året runt! 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vissa filmer blir inte bättre med åren. En del blir faktiskt sämre. Man får acceptera det bara. Jag minns att jag såg den här som tonåring och gillade kombinationen av humor och allvar, att det var en film om Vietnamkriget som vägde upp mot andra skildringar, exempelvis Plutonen och att att jag skrattade åt Robin Williams skämt. Nu känns det mesta bara plumpt och rätt tråkigt. Det finns dock vissa höjdpunkter. Den imponerande låtlistan med mängder av bra Motownhits och 60-talspop går inte av för hackor. När Adrian Cronauer (Robin Williams) spelar What A Wonderful World med Louis Armstrong medan kameran fångar avrättningar, bomber och dödade människor så blir det på riktigt för en stund. Bruno Kirby som den strikta, formella löjtnanten Hauk på radiostationen vet precis vad humor är och är därför lite smålustig i all sin präktighet. När det gäller Williams själv så kanske det var ett smart val av regissören Barry Levinson att bara låta han köra sin stand up-show rakt upp och ner sittandes medan kameran gick. Det kanske var kul på 80-talet men känns helt off nu. Good Morning, Vietnam fick en del beröm för att man skildrade Vietnameser på ett verkligt och trovärdigt sätt och förutom en del klavertramp som exempelvis den excentriske barägaren Jimmy Wah så är jag nog benägen att hålla med. Levinson har fler filmer med i boken, bland annat den klart bättre Rain Man. 

Nr 431: Beau Travail

Originaltitel: Beau Travail (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert på Residensgränd 19 i Östersund och av Jimmy på Västgården i Gåxsjö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ett förband i Franska Främlingslegionen, posterat i Djibouti. Sergeant Galoup (Denis Lavant) leder och övervakar den fysiska träningen för elitsoldaterna. In kommer Gilles Sentain (Grégoire Colin). Maktspel och avundsjuka leder Galoup till ett rejält övertramp, och han får lämna legionen. Tillbaka i civilsamhället tittar han tillbaka på sin tillvaro i öknen och de beslut han tog där. Han är inte helt nöjd med sig själv.
En kvinnlig regissör (Claire Denise) och en kvinnlig fotograf (Agnès Godard) presenterar stolt en studie i manlig homoerotisk militärkoreografi, en flashbackhistoria om en liten sergeant som avundades både sina under -och överordnade. Med fantastiskt fina, rena  bilder och vinklar pusslas historien ihop. Avsaknaden av musik eller stämningsljud i de combatscener där det vanligtvis pumpas på med pulsbeats och flås är oerhört befriande. Neil Young gör ett litet gästspel med låten Safeway Cart från skivan Sleeps with angels. Mycket överraskande. Och lika överraskande hade nog slutet varit - där Galoup bjuder upp till dans på ett rent himmelskt vis - om det inte varit för att man innan filmen fick lite historik i programserien The Story of Film. Oavsett; ett mycket märkligt men helt fantastiskt slut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått Franska Främlingslegionen och jag är inte helt säker på att jag förstår mer av vad det är, vad de gör och varför efter att ha sett Beau Travail. Filmen är ett 90 minuters vykort från ett afrikanskt land. Långsamma tagningar över klarblått vatten, koreograferade exercisövningar, begränsad dialog, bad, tvätt, strykning, måltid. Varje övning, varje vardaglig syssla, speglar det meningslösa i ett krig som inte riktigt finns. Det skrivs en del om de homoerotiska inslagen och det är intressant hur dessa machomän framställs med sina kroppar, sina hushållssysslor, sina vapen. Men särskilt spännande blir det aldrig. Mer avkopplande. Nästan lite rusigt. Slutscenen, när den sparkade sergeanten Galoup, goes bananas på discogolvet, är obehagligt befriande. Beau travail! Bra jobbat, Claire Denis!

Nr 430: Apus Värld

Originaltitel: Apur Sansar অপুর সংসার (1959) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tågintro igen, som jag har för mig att det var även i den andra filmen. Apu är ensam, utan familj - dags att skaffa egen. En väns kusin, Aparna, ska gifta sig och Apu får hänga med på bröllopet, men det visar sig att brudgummen inte har alla kryddor i curryn, så Apu hoppar in och gifter sig med Aparna, mest för att "göra något nobelt". Det funkar dock bra brudparet emellan, trots tom peng pung, men monsunen kommer igen - denna gång i form av att Aparna dör i barnsäng. Apu drar, han drar land och rike runt medan sonen får växa upp på hemmaplan utan sin far. De återförenas på slutet när sonen är i ungefär samma ålder som Apu var när vi först lärde känna honom. Cirkeln sluten, en generations öde och utmaningar berättade genom en pojke, kille, man.
Även i denna film är bilderna behagliga, ett lugnt och sparsamt tempo. Men det biter inte riktigt tag på samma sätt som särskilt den första filmen i trilogin. Och när Apu spelar flöjt, vilket han gör vid åtminstone två tillfällen, är det så illa synkat och så in i Bengalen otrovärdigt så jag nästan pinas ihjäl. Fantastisk underhållning!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Satyajit Ray avslutar sitt epos om den bengaliske pojken Apu på ett inte lika storartat sätt som han inleder trilogin. Den autentiska känslan som präglade första filmen är här helt borta tyvärr. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Verkligen inte. Apu, som i den här filmen spelas av Soumitra Chatterjee, är nu en ung man med författardrömmar som lever fattigt i utkanten av Calcutta. Hans vän förläggaren Pulu tar med honom på sin kusins bröllop där det slutar med att Apu och kusinen gifter sig. Den blott fjortonåriga Sharmila Tagore som spelar Apus hustru Aparna står för filmens absolut bästa rollprestation och hen blev sedemera en stor indisk skådespelerska. Nåväl, äktenskapet blir lyckligt men ingen Apu-film utan dödsfall och när Aparna dör i barnsäng så är det ganska väntat. Barnet överlever och växer upp hos svärföräldrarna medan Apu ger sig av, förkrossad och död i själen. Och där har vi då filmens andra dödsfall. Som aldrig riktigt kommer utan slumpen räddar Apu från att begå självmord genom att ställa sig framför tåget. Och så tåget ja, den sammanhängande länken i hela trilogin, den centrala symboliken som får representera separation och frihet men även förändring och förlust. Naturligtvis slutar hela historien lyckligt, något annat torde väl vara otänkbart. Det blir trots allt en genomsnittlig svag fyra för hela trilogin som gav helt nya filmupplevelser. Apus tvärflöjtspelande saknar till exempel motstycke i någon annan film jag har sett. Tack för den, Ray!

Nr 429: Den Obesegrade

Originaltitel: Ôporajito অপরাজিত (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Apu Apu. Först - i den första filmen - dog gammelfaster, eller vad hon var. Sedan dog systern Durga. Apu, pappa och mamma drog till stan med oxvagn. I andra filmen - denna - är vi i civilisationen. Tåg och gränder. Samma förlitande på grannsämjan som på landet. Pappan dör, feber, som hans dotter, Apus syster. Apu är snart en halvuxen ung man, börjar studera. Next stop Calcutta. Mamman kvar i sin ensamhet, bor på landet igen. Skriver brev, väntar på brev. Blir sämre, dör. Apu kommer hem, åker iväg igen. Next stop del tre.
Samma finfina svartvita bildpoesi. Känns lite underligt med skådespelarbytet - pojken växer upp. Inte underligt som att det inte går att förstå, mer... obekvämt. Två universum i ett och samma. Film från en för mig ny del av jordklotet, en tid för en tid sedan. Ser mycket fram emot sista filmen i denna trilogin om Apu. Det är sådana här upptäckter som sätter extra krydda på projektet. Grädde på moset. Pricken över i:et. Vattnet i pipan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Del två i Apu-trilogin som började med Pather Panchali, Sången om vägen, som också gick under ett annat namn i Sverige, Stigens sång. (Tänk vad man lär sig i det här projektet.) Den här filmen, Aparajito, fick den svenska TV-titeln Den obesegrade. Apu och hans familj har alltså flyttat till staden där pappan försörjer dem genom att vara präst vid Ganges. När han dör flyttar pojken och hans mor tillbaka till landet. Apu visar sig vara en riktig pluggis och får ett stipendium som innebär flera års studier i Calcutta. Detta gör hans mor förkrossad. Apu slits mellan sin mor och livet i stan. När hon dör, i en riktigt stark scen med endast eldflugor dansandes framför hennes ögon, bestämmer han sig slutligen för att staden är där han ska vara. Eller? Svaret kommer i nästa film, den sista. Den obesegrade har inte riktigt samma nerv som Sången om vägen. Vändpunkten kommer egentligen i det ögonblicket Apu går från att vara en liten pojke till en ung student, då börjar filmen leva. Att två närstående har dött i varje film gör att jag självklart måste undra vilka som går bort i sista filmen. Det och mycket annat får jag snart veta.

Nr 428: Sången Om Vägen

Originaltitel: Pôther Pãchali পথের পাঁচালী (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Bengaliska landsbygden minsann. Svartvitt och djupmörka ögon, i de fall där ögon finns. Raspiga bilder och ljud; som att titta på en vinylskiva. Fattigt och stundtals desperat där på landet. Apu föds och växer. Det äts en hel del ris. Det busas med äldre systern Durga. De springer över fälten för att få vara nära det förbirusande tåget; det kommer någonstans ifrån och ska någon annanstans, ska vidare - hälsar bara på i fattigdomen. Pappan åker iväg till annan ort för att dra in stålars. Det bråkas med grannarna, men hela tiden en värme alla emellan. Och gammeldamen som går krökt och blind. Och så kommer då monsunen. Durgas underbara dans i regnet, som leder till hennes död. Pappans återkomst och familjens beslut att bryta upp från byn och ge sig av mot nytt liv. I en oxvagn. Lilla huset på prärien. Och nu väntar två filmer till om Apu och hans äventyr i livet. Ska faktiskt bli riktigt spännande att följa.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Satyajit Rays första film i den så kallade Apu-trilogin. Också den första internationellt erkända filmen från det självständiga Indien. Ray började filmprojektet redan 1952. Det tog honom sedan tre år att färdigställa filmen. Skådespelarna var amatörer och en av filmens styrkor är svårigheten att avgöra om agerandet är autentiskt eller amatörmässigt. Jag får ofta känslan av att skådespelarna spelar sig själva och bara det är ju en bedrift i så fall. Det är intressant mest hela tiden men särskilt spännande från monsunregnet och framåt. Musiken är gjord av Norah Jones pappa, sitarexperten Ravi Shankar. Naturligtvis.

Nr 427: Dagen Gryr

Originaltitel: Le Jour Se Lève (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En flashbackrulle, och en väldigt behagligt utformad sådan. Ett relationsdrama, kan du säga. Ansikten som dröjer sig kvar länge i övergången till då -eller nutid. Den stora garderoben; att hänga kläder i, att använda för barrikadering, att ha som ankare i tidsförflyttningarna. En kedjerökande Jean Gabin som efter mycket vånda och grubbel till slut själv tar steget till den stora sömnen, kompad av rökgranat och väckarklocka. Slutet är poesivackert, men halvt obegripligt. Det börjar med två poliser. Det slutar med ett kavalleri. Scenen när det skjuts hejdundrande genom dörren och väggen fylls av kulhål har en kusin i Pulp Fiction, men den har vi inte sett ännu.

 Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vad får en människa att begå ett mord? Den frågan ställer sig Marcel Carné i den fint berättande Dagen Gryr, en framträdande film inom den franska så kallade poetiska realismen. Industriarbetaren François (Jean Gabin) har låst in sig i sin lägenhet på översta våningen efter att ha skjutit en man. Frustrerad och trött blickar han tillbaka på de händelser som ledde fram till situationen. François förälskar sig i den unga naiva floristen Françoise (Jaqueline Laurent) som ligger med den äldre manipulativa hundshowaren Valentin (Jules Berry) som har ihop det med den livserfarne assistenten Clara (Arletty) som i sin tur blir kär och får ihop det med François. Det låter som en fars men istället är det ett elegant erotiskt fyrkantsdrama. Filmens fatalistiska ton gör den ödesmättad men aldrig tung. När dagen gryr och väckarklockan ringer i rummet på den översta våningen, efter återblickar av lögner, svartsjuka och kärleksförklaringar är jag dock inte helt övertygad om François’ handlande.

Nr 426: Cyclo

Originaltitel: Xích Lô (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vatten i olika sammanhang - i ena stunden oerhört värdefullt och aktsamt behandlat, i nästa stund slösas det hej vilt. Fiskens naturliga element tvingas i kroppar; det ska rinna rakt igenom och pissas ut och tillfredsställa iakttagaren. Blod ur näsan, blod ur djuren - grisens år är i stundande; blod ur magen, blod ur ryggen. Kniv in i och ut ur kroppen. Cykeltaxin som en snirklande handsöm genom Saigons misär. De Niro satt i en av plåt. Och hela tiden filmens öppning i förgrunden; faderns råd nästan bön till sonen: lev ett annat liv, gör något bättre. Myrgestalterna spiralerar in och ner sig i hörn, ingen återvändo, ingen utväg, ingen väg. Pengar ska byta ägare, kroppar ska lemlästas, djur ska slaktas och användas som smuggelutrymmen för droger som ska säljas för pengar som ska byta ägare.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vietnamesiskt 90-tal, fjärran från de amerikanska krigsskildringarna. En ung cykeltaxiförare får sin cykel stulen och dras in i kriminalitet för att betala av skulden till kvinnan han har hyrt den av. Den kedjerökande hallicken Poet tvingar pojken till diverse brott samtidigt som han övertalar pojkens syster till prostitution. Regissören Tran Anh Hung skapar en intim, smygande och närmast poetisk berättelse i ett tempo som balanserar på gränsen till alltför långsamt, nästan nervöst och oroligt. Det är vatten och färger, blod och avgaser, tårar och svett. Det är Hô Chi Minh-stadens korrumperade baksida och det är ingen behaglig historia vi får vara med om. Bäst gillar jag när berättelsen plötsligt stannar upp och vi ser sjungande krymplingar på gatan, klappande barn i klassrummet, en bogserande militärhelikopter som välter. Och så Radioheads Creep på nattklubben. Det är de ögonblicken som ger filmen dess luft. Dess andetag. Utan dessa tillfällen hade de två timmarna nästan blivit outhärdliga.

Nr 425: Demonernas Port

Originaltitel: Rashōmon 羅生門 (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på  Bio Regina i Östersund.


Roberts betyg: 3+

Kommentar: En pusseldeckare från mitten av förra seklet. Vem har mördat? Vem har våldtagit? Om det överhuvudtaget har hänt? Kamera -och redigeringsarbetet är den stora behållningen i den här filmen. Ibland lyfter det oerhört och känns viktlöst i berättandet; vinklarna berättar så mycket, klippen skyndar obemärkt förbi. Men så ibland landar det tungt - särskilt när det ska fajtas och fajtas riktigt mycket. Och riktigt tråkigt. Det fajtas tråkigt och gäspigt och löjligt. Av vilken anledning? Om det nu ska fajtas är det väl bättre att det fajtas snyggt? Välkoreograferat och smidigt? Eller är det själva poängen? Att det ska fajtas klumpigt, så in i östasien klumpigt? Ska det kanske till och med vara roligt? En parodi? En fajtparodi. I så fall är det ännu tråkigare. Då börjar vi närma oss Fyra Fula Fiskar.
2007 sattes en pjäs upp på Malmö Dramatiska Teater. Handlingen förlagd till en bilverkstad i Sverige 1972. Regina Lund i en av rollerna. Tänker att detta förmodligen är enda gången hon kommer nämnas i den här bloggen. Av mig i alla fall.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Vid Rashōmon, en övergiven slottsportsruin till Kyoto, sitter tre män, en skogshuggare, en präst och en ofrälst, i skydd av regnet. De diskuterar ett brott som har begåtts, en våldtäkt och ett mord, och i tillbakablickar får vi följa fyra olika vittnesmål kring vad som egentligen har hänt. Den tillfångatagna banditens berättelse (spelad av Akira Kurosawas favorit, den gapige Toshiro Mifune), kvinnans historia, till med och den dödade mannen vittnar genom ett medium och slutligen förklarar skogshuggaren, som har bevittnat allt, hur det gick egentligen till. Eller? Kurosawa gör genom detta grepp en film som väldigt mycket liknar en klassisk kriminalgåta men på ett djupare plan handlar om mänsklig själviskhet, hur vi ljuger och hittar på för att framställa oss själva i bättre dager. Tyvärr blir det för mycket koreograferad gapighet och spelade poser men jag tänker att det tillhör Kurosawas berättartradition och har överseende med det. Snyggt kameraarbete och effektiv klippning.