Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg:4-Kommentar: Där ser man - Keve Hjelm gör entré som Anders (Thommy (född Tommy) Berggren) alkoholiserade fader. Och han gör det riktigt bra, trovärdigt med små medel. Berggren däremot har jag svårt för - och i och med den här filmen känns han som Johan Widerbergs största förebild med sitt enorma skådespel. Tyvärr får man väl säga, i alla fall säger jag det. Och ta mig tusan om inte Johans syster Nina Widerberg spelar den lilla glasögonflickan på gården. Emil i Lönnebergas mamma (Emy Storm) gör en tidig roll som Anders mamma och även hon känns väldigt trovärdig i sitt lugna skjortstrykande, bärande på den ena hemligheten efter den andra. Och visst är det Beckgrannen Ingvar Hirdwall som dyker upp och gör Sixten, fotbollsproffset to be. Hugo "Tunnbindare" gör filmens absolut bästa roll som den gamle med trädet - förmodligen för att han förmodligen inte spelar.
Det klassiska Jerringcitatet på radion om japanerna får mig att undra om vi snart ska ta itu med mastodontfilmen Den stora olympiaden, som handlar om just OS i Berlin 1936.
Kvareteret Korpen är med sin enkla och igenkännande handling (rösttvekan, demonstrationsskepsis, fattigdom, familjehemligheter och den unge mannens flykt ur boet) och vältajmade klippning absolut en av de svenska elefanterna. Men bland dinosaurierna har den inget att göra.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Bo Widerberg ville göra verkliga filmer, filmer "som ställer frågor om människans värdighet och ansvar som diskuteras i hennes egen miljö". Med Kvarteret Korpen gör han en socialrealistisk skildring, antagligen långt innan genren var definierad. Den utspelar sig i de fattiga arbetarkvarteren i Malmö 1936, året då spanska inbördeskriget började och nazisterna stärkte sin position genom den olympiska propagandaapparaten i Berlin. I Sverige regerade socialdemokraterna sedan några år. Anders (Thommy Berggren) är en 18-åring med författardrömmar som lever med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm) och sin heroiska mamma (Emy Storm). Det är i denna yttre och inre kontext som Widerberg skapar ett insiktsfullt drama som känns på riktigt. Han använder till och med statister från det rivningshotade området där filmen spelades in vilket stärker autenciteten. Bland annat återkommer Den Gamla och Trädet som jag inte förstår ett dugg av vad han säger. Men de scenerna lättar upp samtidigt som de även förstärker den sociala status som personerna lever i. På sportradion snackas det om "japaner, japaner, japaner" vilket återigen blir ett fönster mot världen, den verkliga världen. Filmen är en stark berättelse som tyvärr ibland blir lite för intellektuell. Men det är väl det som kallas konst och kanske därför den har blivit kallad den bästa svenska filmen någonsin. Jag vet inte.
No comments:
Post a Comment