Nr 130: Trollbunden

Originaltitel: Spellbound (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Westye Egebergsgate 1C i Oslo.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det börjar så bra, så intressant. Jag inser att jag plötsligt sitter och tittar på en av grundstenarna till Mel Brooks "Det våras för galningarna". Sjukhuset, den nya läkaren, sköterskan, psykoanalysen, mystiken. Det känns bra, hoppfullt. Men det som börjar på toppen tar sig raskt ner för branten. Det blir taffligt och övertydligt. Docerande. Dalís drömsekvenser är det bästa i hela filmen. När Bergman och Peck på slutet åker utför på skidor i något som måste höra till det absolut sämsta som någonsin visats på film inser jag plötsligt att Trollbunden blivit roligare än sin karikatyr "Det våras för...", och det har jag svårt att tro var varken Brooksies eller Affes mening. Och till sist den helt obarmhärtigt usla uppenbarelsen: "Jag dödade min lillebror". Missade jag något eller var finns planteringen till den klämmen? Affe kommer ut ur hissen efter ca en kvart, bärande på sin djävla fiollåda.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Affe intresserar sig för pyskoanalytiskt och undermedvetet dravel så till den milda grad att filmens verkliga gåta, själva ploten, går helt förlorad. Gregory Peck har drabbats av minnesförlust och tror han är en läkare som visar sig vara mördad. Han möter psykoanalytikern Ingrid Bergman som blir besatt av att hjälpa honom. Det skulle kunna ha varit intressant om det hade funnits någon sans i hur man väljer att framställa psykoanalys. Affes vaknande intresse för människans undermedvetna som återkommer i andra filmer, bland annat den otroligt mycket bättre Psycho, måste ändå gratuleras. Jag applåderar även samarbetet med Salvador Dalí som gjorde de berömda drömsekvenserna i filmen. Visuellt är Trollbunden väldigt intressant, kysscenen mellan Peck och Bergman med alla dörrar som öppnas i oändlighet är kanske lite väl mycket effektsökeri men ändå ett spännande grepp, en av slutscenenerna när kameran följer revolverloppet som slutligen vänds och trycks av mot kameran är också snygg och fascinerande i all sin enkelhet. Den mest underhållande scenen måste ändå vara när Bergman får Peck att åka utförsåkning rakt mot ett stup i förhoppningen att hans minne ska återkomma. Visst är året 1945 men skulle man inte kunna ha jobbat lite mer med den scenen och framför allt blickarna och minerna när de far utför backen?