Originaltitel: Le Trou (1960) IMDb WikipediaFilmen sågs på SVT1 av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Intimt, klaustrofobiskt, minimalistiskt, och alla andra klyschor jag kan tänka mig. Men jag misstänker att det faktiskt spenderas mer tid utanför cellen än vad det först känns som; ut och in på kontor, ner och upp ur underjorden. Men cellen är navet, varifrån trådarna utgår. Hög MacGyver-faktor på fingerstympade Roland (Jean Keraudy - som också var med in real life när det begav sig), som förvandlar än det ena än det andra till användbara verktyg i arbetet med att gräva sig genom cellgolvet, säkra luckor i underjordiska gångarna och hacka sig ut genom sista tunnelväggen. Dessutom konstruerar han ju "periskopet" av en spegelskärva, en tandborste och lite tråd, med vilket de kan hålla utkik genom tittgluggen i celldörren. Oerhört effektivt uppbyggt med den sista vändningen av spegeln på slutet där det helt plötsligt står en enorm vaktstyrka och väntar i den lilla bilden. Tycker det känns som Hitchcock. Spännande mest hela tiden, och helt utan musik! Påminner ju om nervdallrandet i Fruktans Lön. Och tankarna går såklart även till En Dödsdömd Har Rymt, Nyckeln Till Frihet och Flykten Från Alcatraz. Den ende man egentligen får veta något om är (stackars) Gaspard (Marc Michel), som blir femte hjulet i utbrytarbandet. Genom att de andra fångarna ställer nästan förhörsfrågor till honom filmen igenom distanserar de samtidigt sig själva, håller misstänksamt avstånd. Och Gaspard verkar bli lurad att förråda sina kamrater på upploppet. Av förväntade friheten blir bara cellbyte.
Tänker på åtminstone tre saker som jag... ja, tänker på.
Först, i inledningen. Filmen presenteras utanför murarna av numera verkar det som bilmekanikern Jean Keraudy (som alltså även är med i filmen), och han talar in i kameran när han berättar att historien vi ska få se är hans. Varför görs detta undrar jag? Alltså, vad ska det tillföra? Är det konstnärligt? Meta? Han är bevisligen inte i fängelse längre, så han fick ingen dödsdom i alla fall. Ja, det är som sagt bara något jag konstaterar att jag reagerar på, men inte förstår.
Den andra grejen är fyraminutersscenen när de påbörjar krackelerandet av golvet i cellen. Den scenen är lite känd verkar det som. För att den visar, under lång tid och utan klipp, arbetet med att ta sig igenom golvet. Jag tror att jag fattar grejen där, att det ska skapas en känsla av autenticitet, att man ska bli en i rummet i och med den utdragna beskrivningen. Men det är lite samma där, jag noterar att jag reagerar. I resten av filmen används mycket mer följsam och effektiv klippning för att beskriva grävande, sågande, förflyttande. Så varför just den enda scenen i början? Trademark? Konstnärligt? Meta? Jag ser framför mig en barnbok, bara exempelvis, där det står: och bonden plöjde och plöjde och plöjde. Och där brukar det stanna. Men i detta fallet hade det stått: och bonden plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och till slut somnar ju barnet. Men, trots allt lite intressant scen att titta på.
Tredje grejen är timglaset. Det konstateras att det inte finns någon klocka och att de som gräver i tunneln måste ha koll på tiden. Det konstrueras ett timglas. Det tar 30 min för sanden att rinna igenom. Hur vet man det, om det inte finns nån klocka?
Bara småtjafs detta, för jag tycker mycket om filmen och har inget emot att tugga i mig ovanstående.
Särskilt scenerna nere i tunnlarna är snyggt filmade, med oljelampsförflyttandet där kameran verkar, i alla fall vid några tillfällen, göra en sån där bakåtzoom samtidigt som personerna rör sig bortåt. Kan inte heller riktigt sluta tänka på att de liksom skulpterar sig in i friheten. Och scenen med upplyfta brunnslocket och den potentiella taxin är skön. Läser Det av Stephen King samtidigt som jag ser denna. Mycket underjordiska tunnlar och spindlar.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: 1947. Santéfängelset i Paris genomgår en renovering och internerna får trängas ihop i cellerna. Rymningsplaner gror. Gaspard är nykomlingen i de sammansvurna fyras gäng och involveras i planerna. Men aldrig helt och hållet och det skildras snyggt genom frågor, blickar och också det faktum att det är endast Gaspard som vi får veta något om egentligen. Efter lite MacGyver-innovationer så påbörjas grävningen i kanske filmens mest kända scen, den nästan realtidsskildrade och oklippta scenen när de hugger, gräver och slår sig genom cellgolvet till vad-som-nu-finns-där-under. Lugnt, metodiskt och tillitsfullt arbetar de sig genom fängelsets kloaker samtidigt som de hela tiden behöver parera och leda bort vakternas uppmärksamhet. Filmen är detaljerad och intim, isolerad och spännande. Efter premiären klipptes tydligen 24 minuter bort av ursprungsversionen och detta material har aldrig återfunnits.
