Originaltitel: Raging Bull (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts 
betyg: 5-
Kommentar: Känns som två filmer lagda på varandra, transparenta.
I den ena; De Niros återhållsamt exakta raserier. Krydda: samspelet med Joe Pesci, vardagsrumsterrorn, misstänksamheten som skimrar till från vad man tror är en förlupen skärva. De långsamma vulkanutbrotten.
I den andra; brutal boxningsklippning. Kameran i ringen. Alla sorters vätskor. Genomljus. Olika hastigheter. Så vackert.
Och de glider över, under och genom varandra, de här filmerna. Det är De Niro som gör filmen, givetvis. Tänk dig vilken annan människa som helst i den rollen - det skulle bli rotmos av alltihop.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Tjuren från Bronx är den boxningsfilm som den första Rocky-filmen borde ha varit. Samma producenter men en helt annan berättelse. De främsta likheterna är inte centrerade kring boxningen, snarare kring huvudrollsinnehavarnas oerhörda kraft som personifierar dessa filmer. Ingen annan än Robert De Niro hade kunnat göra den här filmen med samma resultat. Omöjligt. Hade blivit knock-out på första smällen. På samma sätt hade Rocky inte varit Rocky utan Stallone. Där Rocky är grabben som vinner mot alla odds så är Tjuren från Bronx en långt mer nyanserad och trovärdigare berättelse om boxaren Jake La Mottas uppgång och fall. Tjuren från Bronx är en studie i manlighet och De Niro lyckas på något oförklarligt sätt ändå uppbåda någon slags sympati för den aggressive, våldsamma La Motta. Martin Scorsese (som också gjorde Taxi Driver) och De Niro ber inte om ursäkt för La Mottas beteende utan visar istället de ständiga sprickorna i hans fasad som släpper in den värld han han så våldsamt tycks förakta. De Niro i ena ringside, Stallone i andra. Vinst på knock-out i tredje ronden. Vem vann?
Originaltitel: Amores Perros (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En oerhört stark öppning, jag ligger på en femma. En lika stark fortsättning, jag ligger kvar på en femma. Sen dalar det en aning, lite till, och på slutet landar jag på en stark fyra. För slutet - och det kan man börja med när det gäller den här filmen - är inte särskilt bra. Som jag har suttit och väntat på och längtat efter hur den här käftdreglande latinosäcken ska kunna knytas ihop på ett lika smart och genomtänkt sätt som resten av filmen är uppbyggt på. Istället blir det lite väl nödliknande, lite kryddpeppar i lasagnen.
Innan slutet har jag fått följa med på en resa genom vad som visade sig vara Mexico, där miss- och människoöden korsas, krockas och flätas samman i en makalöst vacker väv. Familjehemligheter; bröder, halvbröder, make och maka och far och dotter. Och hela tiden med människans bästa vän hunden som skyttel. Övergångarna och kopplingspunkterna historierna emellan glider perfekt som ett smort slutstycke (om sådana nu kan smörjas). Just när man anar det kommer det, och just när man inte anar det kommer det också. Jag fastnar särskilt för TV-planteringen med modellen; program visas i en kvarlämnad lägenhet, lite senare är de i fokus. Mycket bra är även hunden Richie som fastnar under golvet. Det är något som ligger och gnager under ytan, och det gör relationen väldigt spänd. Och en stund innan slutet, när Kain och Abel får chansen att slåss om livet som två bundna hundar; en parallell till slagsmålen tidigare i filmen. Detta är varken första eller sista filmen med den här korsbefruktande berättarstrukturen, men för mig är det definitivt en av de bästa.
Och så undrar jag lite över bubblorna. På två ställen lägger jag märke till att det är minst fyra folkvagnsbubblor i samma bild; första gången står de bredvid varandra på en parkeringsplats, andra gången kommer de körande i följe i motsatt riktning på motorvägen, och då är de alla gröna. Det blir nåt att kolla upp det!
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Älskade hundar är tre berättelser, skickligt sammanvävda i bästa Tarntinoberättarteknik. I alla berättelser förekommer hundar. Älskade hundar. Trots att regissören Alejandro González Iñárritu berättar de olika historierna på vitt skilda sätt så visar han ett stort förtroende för publiken. Det är som att han litar på oss. Och på sin egen övertygelse om vad han vill berätta. Berättelserna innehåller både brutal dogfight och gastkramande hundgnäll under golvplankor och sist så har vi mannen som tar om hundarna, plåstrar om dem och ger dem mat. Den berättelsen gillar jag minst. Övergångar och planteringar är delikat gjorda, filmen flyter smidigt men inte helt friktionsfritt. Det är obehagligt emellanåt och det ska det vara. Lite som att vara hundrädd och trängas in i ett hörn av skällande pitbulls.
Originaltitel: Riget (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: För mig är Riket mer en serie än en film, men eftersom den är med i boken ska den ses och det gör mig inget. Riket är en mästerlig blandning av olika grepp och historier. Jump cuts, svagt ljus och skakig kamera framkallar dokumentärkänsla medan grynig upplösning, dubbeltrippelexponeringar, dovljud, skrik och gråt bidrar till skräcken. Dialogen och handlingen på Rigshospitalet i Köpenhamn rullar igång som ett tungt ånglok, accelerar sakta, får upp bra fart och skenar på slutet in i ett klimax av hyperkomisk fars och absurd tragedi när Operation Morgonluft tas med byxorna nere. Och lokföraren på det här tåget heter Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård). Denna bistra, buttra överläkare som hatar Danmark och människorna där. Denna fega, ljugande, förfalskande gubbe. Jag älskar honom. Järegård lever ut replikerna, orden, situationerna - fyller dem så enkelt med trovärdighet, varje ord, varje rörelse. "Syster, syster, syster, syster". Utan Järegård hade Riket aldrig fungerat så bra som det gör - men så är både serien och rollen specialskriven för honom av von Trier. I mina ögon är Järegård i Riket en av världens bästa skådespelare och saknar helt motstycke i svensk film. Det känns som att han kan säga precis vad som helst och vara helt närmast kärnan i det. Underbara Järegård.
Riket växlar hela tiden mellan absurdism, humor och tragik. Klipp klipp klipp. Och emellanåt kommenteras skeendena av två diskare med Downs syndrom, som trots att de hela tiden befinner sig i diskrummet har bäst koll på vad som egentligen händer på sjukhuset. En av Rikets bästa repliker levereras av den manlige diskaren när jakten på ett dokument som visar på att Stig Helmer orsakat lilla Monas hjärnskada vid en operation intensifieras: "de har skurit i minnet och nu ska de ner i arkivet och leta".
Riket är fullspäckat av starka scener och grymma rollprestationer och känns bara i vissa småkorta partier lite överjobbat, men det är också skönt för andningen. Slutscenen när Lillebror föds är en riktig rökare. Med svaga dofter av Twin Peaks, hemlösa själar och rutten dansk byggherre bockar och bugar jag för Lasse och tackar för titten.
Av någon outgrundlig anledning är inte Riket 2 med i boken, och det är ännu märkligare än att Riket 1 är med.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Det är mitten av 1990-talet, seklets sista skälvande andetag, och vi sitter ihopträngda i min lilla lägenhet i Hallstahammar för att se något helt fantastiskt, något nytt, något skrämmande. Riket. Bara att serien utspelar sig på ett sjukhus, Rigshospitalet i Köpenhamn, är otroligt gastkramande. Långa kulvertar så långt under sjukhuset att de är närmare helvetet än dagsljuset, vita korridorer med död, smärta och lidande tatuerat i väggarna, vetenskap möter vidskeplighet, och mitt i allt detta tronar den framlidne Ernst-Hugo Järegård (må han vila frid) i rollen som överläkaren Stig-Helmer. Det var nog några av årtiondets mest intensiva tillfällen när vi bänkade oss framför de fyra avsnitten som sändes på tv. Nu har det återupprepats. Riket har återuppstått och Lars von Trier skrämmer åter igen skiten ur oss. Det här är bland det bästa jag har sett när det handlar om en vanvettig blandning av bisarr humor och verklig skräck. Men utan Ernst-Hugo, som är den nödvändiga kryddan, skulle Riket aldrig ha smakat så bra som den gör.
Originaltitel: Jaws (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: På väldigt kort tid får man i början på ett väldigt snyggt sätt väldigt mycket information; försommar i amerikansk småstad vid havet som övar inför nationaldagsfirandet, ny polischef, gammal borgmästare och nakenpartajande ungdomar som nattbadar. Och en haj då ja. En enorm vithaj.
Ledmotivet är där (John Williams), undervattensbilderna är där, vattenytsbrytningsbilderna är där och plasken och skriken är där. Småstaden skräms upp ur havet, upp på stranden, men när borgmästaren vill ha in sommarskörden av dollars lockas turisterna långsamt ner i vattnet igen. Och då är han där, hajen Bruce (efter Spielbergs advokat), och han hugger och sliter och skakar och vrider. Efter att inte ens borgmästaren kan blunda längre skickas en expedition - bestående av en gammal lokal stålfiskare till sjöbjörn - Quinn, en snubbe från Havsforskningsinstitutet (som också måste vara världens i särklass skickligaste obducent) och den vattenrädda polischefen - ut till havs i jägarbåten Orca (Späckhuggare, efter vithajens enda naturliga fiende) för att hitta och döda Bruce. Med hjälp av harpuner, flyttunnor, spett och en pistol lyckas de såra men också reta upp Bruce, som till sist blir så grinig att han hoppar upp i båten och käkar upp Quinn. Medan obducenten gömmer sig på botten av havet lyckas polischefen trycka in en lufttank i munnen på Bruce och sedan skjuta sönder den så att hela skiten flyger i luften. Sen bensparkspaddlar chefen och obducenten hemåt i det numera ofarliga vattnet.
Den scen jag skrämdes mest av - när liket av en fiskare tittar fram genom ett skrovhål under vattnet - lades till i manus i efterhand när Spielberg hungrade efter en skrikscen till. Bra gjort Steve. Annars är det såklart musiken och det faktum att man inte ser hajen alls i början (men mycket mer senare än vad jag trodde) som bygger upp spänningen. En fiffig grej till är att de gula tunnorna som skjutits fast i hajen indikerar på att den simmar omkring runt båten, utan att man ser den. Hitchcockst, och det håller jag med om. Och tydligen ett resultat av att det inte gick att lita på de tre mekaniska hajar som byggts för filmen. Första vattentestet med den stora färdiga hajen slutade med att den sjönk till botten och fick bärgas av dykare. Hajen är en riktig klassiker som absolut förtjänar sin plats i boken.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Amity Island är en amerikansk kuststad som lever på sina sommargäster. Vad den lilla orten minst av allt behöver är en mördarhaj som tar en nattbaderska istället för en nattmacka. Den nytillsatte polischefen fattar vad som är på väg att hända, varnar borgmästaren som vägrar stänga stranden, får stöd av en havsforskare och en luttrad sjöbjörn som tillsammans ger sig ut på jakt efter... tam-tam, tam-tam, tam-tam... HAJEN! Den oförglömliga musiken av John Williams måste vara det mest välkomponerade soundtracket någonsin. Alla kan nynna det och i kombination med krypande undervattensbilder och nagelbitande glimtar av monstret så är det närmast perfekt. Spielberg spelar väl på vår rädsla för det okända och har gjort en historia som är tämligen tafatt men ändå har alla de rätta ingredienserna för en bra och spännande underhållningsfilm.
Originaltitel: The Usual Suspects (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Ännu en film som jag minns som oerhört mycket bättre än vad den är. Återigen dominerar Benicio Del Toro med sitt fladdrande och sitt mumlande (Show me the keys, I´ll flip you). Det som på sin tid var en kolossalt hypad story känns idag lite seg, lite trubbig, lite trött. Karaktärerna känns inte så olika som de borde vara för att skjutsa fram berättelsen. Börja med slutet och sluta med början. Instick i förhörandet av Kevin Spacey; en polisstation med ganska dåligt spelande poliser. Visst håller filmen; det är en nice rulle, men den har inget i den här boken att göra. Och ärligt talat, varför har slutet en gång i tiden känts som helt grymt?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: De Misstänkta smakar hårdkokt machodeckare med tydlig eftersmak av film noir. Det är okej. Fräscht och mustigt med ett intressant upplägg. Men ändå är det mer husman än fest, den kostar aningen mer än den faktiskt smakar. Jag kan inte låta bli att undra om jag hade tyckt bättre om den om jag hade spisat den när det begav sig, med den hype som faktiskt omslöt filmen? Det får vi aldrig veta. Vad vi däremot får veta är vem Keyser Soze faktiskt är. Men jag har inte den blekaste aning om hur de kokade ihop det.
Originaltitel: Les Quatres Cents Coups (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Eiffeltornet. Fyra spegelbilder. En oönskad son lögnmördar sin mor. Soptömning. Karusellyrsel. Nattvandring. Bläck. Smutsiga händer. De skulle inte tro mig om jag berättade sanningen. Balzac. Gisslan hemma. Skrivmaskin, jag stjäl orden du aldrig ger mig. Örfilar. Skamvrå. Svek. Bekännelse. Abort. Inkast. Flykt. Äntligen havet. Ser du, jag ser dig.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den nya franska vågen. Nouvelle Vague. Vad i helvete är det egentligen? Någonstans läser jag om "politique des auteurs" - att regissörens personliga prägel är avgörande för filmen. Vad är nytt med det? I De 400 slagen så är filmens huvudperson Antoine (Jean-Pierre Léaud) en förklädd version av "auteuren" själv och tydligen så ingick regissören Truffaut en pakt med den 15-årige skådespelaren Léaud mot de andra skådespelarna och övriga filmteamet. Intressant? Mycket. Nyskapande? Kanske. I vilket fall som helst är filmen en visuell fröjd med ett antal väldigt intressanta scener. Tveklöst bäst är karusellscenen som är fantastiskt plågsam och njutbar på samma gång. Truffaut och Léaud följde upp den här rullen med några fler om Antoine. Med tanke på slutscenen vore det oerhört intressant att se fortsättningen. Filmens stora gåta: Vad syftar de 400 slagen på? Själv räknar jag endast till två, max tre.
Originaltitel: Traffic (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Mindes denna som bra mycket bättre än vad jag upplevde den nu. Det enda som håller hög klass är Benicio del Toro och getting highscenerna. Michael Douglas känns som en buktalardocka med tre reglage; målmedveten, vilse och så målmedveten igen. Greppet med olika färger för varje sammanhang känns ibland bra och ibland överjobbat. Till exempel kan jag känna att om man måste hjälpa till så mycket för att hjälpa tittaren genom storyn kanske man 1: underskattar tittaren eller 2: borde fundera på om storyn är så smidig som den kunde vara. Men till exempel igen kan jag känna att det är ett fiffigt sätt att få tittaren att slappna av och koncentrera sig på alla karaktärer istället för att undra var i världen man befinner sig. Det finns en ambition i Traffic att smälta samman olika grepp; dokumentärfeeling, gangsterrulle, drogrealismspegel, familjepeeper. Tyvärr tycker jag att greppet bara blir krampande och stelt. Särskilt Douglasavsnitten är fantastiskt löjliga ibland. Presidentens närmaste man i drogförebyggande frågor åker på studieresa i Mexico för att lära sig att det faktiskt smugglas en hel del knark över den gränsen. Åh fan. Och inga livvakter har han, men ett eget plan till förfogande. Sista scenen i Vita Husets talarstol är så generande dålig att det svartnar för ögonen. Men som sagt; del Toro är grym i sin sluddrande enkelhet. Längtar efter De Misstänkta.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Hyfsad knarkhistoria som använder det beprövade greppet med sammanflätande historier. Här blir det extra tydligt med olika färgfilter för de olika historierna. Jag gillar det även om det känns ganska övertydligt. Filmen kretsar kring Michael Douglas som spelar Vita Husets galjonsfigur i The War Against Drugs. (Känns det igen? Det förlovade landet i väst gillar ju som bekant att föra krig mot det mesta) Hans målmedvetenhet får grus i maskineriet när han upptäcker att hans egen dotter är en junkie. Det ska visst skänka ett slags djup och personlighet till berättelsen gissar jag. Dessvärre blir det för det mesta lite väl familjesliskigt. Då gillar jag de övriga historierna bättre trots att de är mer hårdhudade och har mer av actiondramaturgi i sig. Dessa berättelser har ett driv som behövs för att snurra igång scenerna efter Douglastristessen.
Originaltitel: Freaks (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Ja, jösses. En av de märkligaste filmerna jag sett. Återigen ett flashbackgrepp - och den här gången är återkomsten på slutet en riktig pärla. Men förutom det underhållande och fascinerande i att helt hämningslöst få titta på olika varelser med fysiska defekter är det bara två partier jag tycker är något att ha. Det första är middagen med initieringsramsan och dans på bordet. En underbar vrängare i att acceptera den normala som nu blivit onormal. Det andra är slutet när vagnen vält och freaksen i regnig lervälling attackerar Cleopatra och Hercules med olika vapen. Ett kravlande, sörjigt fältslag på normalitetens bakgård. Till sist hade jag gärna sett orginalslutet som bland annat ska innehålla en kastrerad Hercules som sjunger falsett. Oh lala.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Freaks är en av de mest originella filmer jag fått äran att se. Det hela utspelar sig på en circus sideshow med ett brett klientel, med allt från de "onormala" dvärgarna Hans och Frieda, den skäggiga damen, den mänskliga torson, de siamesiska tvillingarna till de "normala" Hercules, starke mannen, och trapetsdansösen Cleopatra. Filmen kretsar kring ett iscensatt äktenskap mellan dvärgen Hans och Cleopatra för att hon och hennes älskare Hercules ska kunna lägga vantarna på dvärgens arv. Den ständiga konflikten mellan det normala och det onormala är det genomgående temat i filmen. Fascinationen över det udda, det bisarra och det onormala har upptagit människor i alla tider och regissören Tod Browning har gjort ett avantgardistiskt drama kring detta med verkligt missbildade skådespelare i huvudrollerna. Sättet att visa upp dessa freaks på film är också ett intressant grepp för att visa på hur samhällets udda människor har hängts ut som både underhållningsobjekt såväl som skräckexempel. En av de mest fantastiska scener i filmen är den kombinerade bröllopsmiddagen och initieringsriten som återkommer i Ramones låt Pinhead 1977 - Gabba Gabba, we accept you, we accept you, one of us.
Originaltitel: Way Down East (1920) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Kanske har jag överdoserat stumfilm i allmänhet och Griffith i synnerhet den senaste tiden, men det här var stundtals olidligt trist. Den gamle räven ger sig på urnormen heterosexuell polygami och tar vidunderligt lång tid på sig. Efter Broken Blossoms som ändå kändes tightare i tempo sölar Genom stormen på genom träsk av mimande och alldeles för långa scenerier. Till det serveras ett aldrig sinande kräkanfall av musik; allt från basstråkar till oändliga variationer av julsånger. Lillian Gish är givetvis med, och hon är ju bra, men det hjälper inte när det verkar som att Griffith vägrar slänga något material över huvud taget. Allt ska med. Det enda som håller är den nervdallrande sista halvtimmen, och den håller fantastiskt bra. Utan den hade filmen nog fått ett riktigt lågt betyg. Stormen och framförallt isflaksthrillern är fantastiskt bra gjorda. Jag noterar att filmen till skillnad från Griffiths tidigare alster innehåller vissa ljudpålägg; knackning, brus från vattenfall, vindtjut, örfilsklatsch, bjällror, tallrikskross, islossning och kyrkklockor. Jag noterar också att det är från Genom stormen som skaparna av Terror i Rock ´n´roll Önsjön tagit knepet med de handskakade grenarna. Allt hänger ihop.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: D.W. Griffith fortsätter skriva filmhistoria. Den fjärde av hans filmer i boken, med den svenska tafatta översättningen Genom stormen, hämtar sig något från den förra men har långt kvar till de första mästerverken Nationens födelse och Intolerance. Det som gör att den här filmen överhuvudtaget slipper undan soptunnan är den sista halvtimmen, och den överträffar de flesta scener jag har sett i filmer från den här perioden. Klippningen, tekniken, tempot, spänningen - Griffith fokuserar på det enda väsentliga för publiken i dessa avslutningsscener. Fram till dess tar han med allt vilket gör filmen väldigt ointressant och nästan olidligt utdragen.
Originaltitel: Nuit Et Brouillard (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattsonsliden 10 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: En visuell våldtäkt. En poetisk resa i gaskammarland. Överlevande Jean Cayrols texter i kombination med dels svartvitt arkivmaterial, dels färgade tioårsenarebilder. Berättelsen om vilket enormt företag det var att uppföra koncentrationslägren; hur det till sist bara fattades människor för att fullföra projektet. En berättelse om hur döden gjorde sina första val redan på tåget dit, och sitt andra val i utsorteringen vid framkomst. Kroppar utan huvuden staplade på varandra. Gigantiska bål marmorerade med nästintill skelett. Döda, uppspärrade stirrande blickar. Grävskopor som plöjer ner berg av lik i massgravar. Och ingen är skyldig, ingen bär ansvar. Utan den tillhörande poesin hade det bara varit förfärande bilder. De lugna, mjuka formuleringarna, analyserna, gör det outhärdligt uthärdligt att titta, känna in, vilja tänka tanken att jag är Hitler, jag är lägervakten, jag är krematoriet. Förintelsen var ingen engångsföreteelse. Liknande projekt har pågått och pågår just nu, när denna blogg skrivs. En utrotningsindustri, inte bara i natt och dimma, utan även i fullt dagsljus. Och den är mänsklig.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Alain Resnais, som senare gjorde den tidigare sedda Hiroshima - min älskade var den första som behandlade andra världskriget förintelseindustri, tio år efter krigets slut då det ännu fanns påtagliga efterverkningar i Europa. Han gör det poetiskt och visuellt, blandar svartvitt arkivmaterial med egen färgfilm, hela tiden ackompanjerat av överlevaren Jean Cayrols texter och Hanns Eislers musik. Natt och dimma är en obehaglig påminnelse, ett minne man inte längre minns, en berättelse om det systematiska lidandet, den industriella döden, lugnt och metodiskt, försiktigt analyserande. Som ett uppvaknande. Ett uppvaknande från en dröm man snabbt inser inte är en dröm utan den pågående verkligheten.
Originaltitel: Das Cabinet Des Dr. Caligari (1919) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Tysk expressionism jawohl! Dr Caligari och somnambulisten (nytt ord för mig) Cesare, vars första ögonöppnare är bland det bästa i filmen. Detta är säkert en av de första filmerna med det obetalbara greppet med att allt är sett genom en galnings fantasiperspektiv och på slutet twistas det till och "sanningen" ramlar på plats. Dessutom är hela den här filmen en flashback, vilket gör twisten på slutet ännu mer effektiv. Äntligen replikskyltar som faktiskt rent visuellt bidrar till att skapa en viss temperatur i filmen. Och den spetsiga dekoren, snurrande karuseller, och samma skuggor som i Nosferatu. Mycket experimenterande med en punktmarkerande iris och faktiskt första gången jag ser en diamantskuren bild på "riktig" film. Videorna till Rob Zombies "Living Dead girl" och Rainbows "Can´t let you go" är mighty influerade av Dr Caligari - titt rekommenderas. Och så var det den där sepian också. Ja, jössses.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Samma år som Griffith gjorde den ganska släta och ointressanta Broken Blossoms i USA experimenterade man för fullt i Europa. Det teatrala greppet i Doktor Caligari är tydligt från början; både vad gäller sminkningarna, scenografin och mimiken men också rent filmiskt med kameran ständigt centrerad mitt i scenbilden. Alla höga stolar, målade skuggor, skruvade kulisser och stiliserat agerande känns i början både befriande och nyskapande men jag ledsnar ganska fort på det expressionistiska och får efter hand gäspande Nosferatuvibbar. Det finns dock flera intressanta grepp och twistar som håller filmen på en relativt intressant nivå och den la utan tvivel ribban för flertalet psykologiska berättelser i den framväxande skräckgenren.
Originaltitel: Broken Blossoms (1919) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Buddhamedling med skralt resultat. Boxningsmatch på film redan 1919! Jag såg fram emot Griffiths tredje film - såg fram emot att den skulle vara utmejslad och tät, hälften så lång som den är. Men jag tycker den är bisarrt tunn. En historia som behandlas med bomullsvantar och urvattnad posei som girlanger längs vägen. Men det finns särskilt en scen som höjer betyget; den så kallade "closet scene". Lillian Gish roterar runt i en skrubb, livrädd för sin hysteriskt vansinnige pappa som hittar en yxa i köket och levererar urscenen till Kubricks variant i The Shining. Även vissa close ups är anmärkningsvärda. I övrigt väldigt lik Körkarlen med ölhall, bruna, blå, gula färger. Sepia? Vad är det egentligen? Regissörens namn på skyltarna är kvar. Tryggt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Buddhistisk kines åker till London, blir opiumberoende och kärar ner sig i ung skönhet med rasistisk farsa. Där har ni upplägget. Kunde blivit något men tyvärr, Griffiths tredje film var en besvikelse. Berättarmässigt understimulerande och inte särskilt originell. Det skrivs på olika ställen om "den häpnadsväckande skönheten" i detta "mästerverk". Jag är beredd att sträcka mig till "skönheten" för jag ser varken något "häpnadsväckande" eller något "mästerverk" i Broken Blossoms. Snygg är den dock. Ljus- och färglekandet mellan utomhus och inomhusexteriörerna måste ha inspirerat Sjöströms Körkarlen för att inte tala om vad yxscenen har inspirerat till... Där har ni pluset efter tvåan.
Originaltitel: Seven (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Andra filmen i rad och åtminstone fjärde filmen totalt med talet sju i titeln. Redan i öppningsscenen läggs ribban; schackspelet i förgrunden vittnar om att nu djävlar blir det psykologisk krigföring på masternivå. Minst sagt eftertänksamme och knivkastande Morgan Freeman har sju dagar kvar till pension. Tillsammans med den mer impulsive Brad Pitt ställs han inför en sista prövning - en seriemördare som utgår från de sju dödssynderna när han väljer offer.
Frosseri - Enorm man blir matad till döds.
Girighet - Advokat som tjänar pengar på att försvara brottslingar
Lättja - Knarklangare spänns fast i sängen i ett år
Lust - En man tvingas använda en strap on med stor kniv på en prostituerad
Högmod - Fotomodell får ansiktet vanställt och ges chansen att ringa efter hjälp men avstår.
Så långt allt väl och spänningen stiger. Substories fine blended. Graviditet, abort. Genom hela filmen ett dovt, regnigt foto med finemangspel av främst Freeman (jag har faktiskt börjat undra om jag tycker att Pitt är nån särskilt bra skådis - snygg som fan, men sen då?). Till sist twisten som jag tycker är fantastisk. Kevin Spacey så perfekt som den samlat galne mördaren som stiger in på stationen och överlämnar sig själv. Hur superb han är i baksätet på bilen ut till sista syndanästet. Den ihopbakade, detaljplanerade fullbordningen. Avund och vrede. Ögonen som sluts just efter nappet och just innan sprinten dras. Come wrath. Schack matt.
Bästa replik: något slags helikopterbefäl efter att lådan levererats "We´ve got a box, call the bomb squad." Eftertexterna gör mig mer illamående än någon scen i filmen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Uppstickaren Brad Pitt och den snart pensionerade Morgan Freeman är poliserna som tillsammans ska lösa en serie rituella mord i en namnlös stad. Temat känns igen. Det intressanta med Seven är att det är den första film jag såg som har en nästan konstnärlig hållning i sin beskrivning av oerhört brutala och vidriga mord. Den psykologiska aspekten som även finns i filmer som exempelvis När lammen tystnar är långt mer förfinad i Seven och utforskar hela den mänskliga naturen, inte minst genom brottens karaktär som utgår från de sju så kallade dödssynderna. Kevin Spacey dyker upp som gubben i lådan mot slutet och twistar till hela historien på ett fantastiskt fint och överraskande sätt. Det var på något sätt skönt att frullefrossa i amerikanskt underhållningsvåld så här på förmiddagen.
Originaltitel: 七人の侍 Shichinin No Samurai (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Jag trodde De sju samurajerna skulle vara en enda lång perfektionskoreograferad svärdstridsskildring. Så är ju verkligen inte fallet. Med tanke på filmens längd är det förhållandevis ganska få kampscener överhuvudtaget (undantaget slutet). Och de som finns känns mer som markörer; ingen större möda har lagts på att få svärd- och spjutattacker att se träffande ut (dock sätter sig pilarna från bågarna bra i ryggar och bröst). Jag upplever det mer som nästan symbolik - grejen är inte att själva huggen ska vara autentiska. Desto bättre fungerar de scener där man inte får se själva impact, utan klippen går från båge som skjuter direkt till man som faller ner i gyttja bland kaosade hästhovar. Wonderful. Fantastiska är också slow motionsekvenserna på fallande kroppar som används sparsamt och i helt rätt lägen. Kurosawa använder sig inte helt sällan av klippövergångar som numera är Movie Makerklassiker - på den tiden var det säkert fräckt, men nu fnissar jag. Så kan det vara. Själva detaljstoryn hade jag i vanlig ordning svårt att hänga med i, men efter att ha sett filmen flera gånger börjar bitar falla på plats, medan frågetecken resas. Vad är till exempel grejen med den innebrinnande frun? Varför får man inte veta mer om det spåret? De sju samurajerna är förlaga till westernklassikern 7 vågade livet, som i stora delar följer orginalet, men på väsentliga punkter även skiljer sig. Även om den på inga sätt kommer upp i samma klass som samurajerna är den en av de bättre westernfilmerna jag sett. Personligen tycker jag en av de bästa sekvenserna i filmen är när samurajerna springer ihopklippta en efter en. Riktigt skön timing. Scenen i början av filmen med förhandlaren (hjässtrykaren) som klär ut sig till präst och lurar skjortan av boven känns som ett ursprung till så oerhört många filminledningar. Och sedan ihopsamlandet av hjältarna. Med det svartvita, regniga, leriga, blommande och grymt tajmade fotot tillsammans med sju sköna japanska dvärgar blir det här en rulle som jag aldrig kommer glömma. Sake!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: 155 minuter japanskt samurajepos som lämnar lite grann att önska. Möjligen är jag ouppmärksam men jag vill ha mer på fötterna när det gäller hela samurajbiten. Så mycket förstår jag att de sju samurajerna som hjälper den lilla byn mot de årligen återkommande banditerna gör det genom något slags kall men jag önskar mer beskrivning av filosofin hos dessa krigare. Mycket i filmen är också lite hattefnattigt, lite flängigt och hoppigt, det stör mig en aning och tar ifrån mig känslan av allvar. Annars är det en fantastiskt fin film med mängder av schyssta scener och intressanta bildspråk. Jag förstår fullständigt att Akira Kurosawa har influerat hela den så kallade spaghettiwesterngenren men också moderna regissörer som exempelvis Quentin Tarantino. Slutscenen där de tre överlevande samurajerna står framför sina kamraters gravar medan de sjungande byborna återgår till sina vanliga liv är filmens absolut starkaste scen. Filmen fick en Hollywoodkopia några år efter i filmen 7 vågade livet. Typiskt.
Originaltitel: Good Bye Lenin! (2003) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT 1 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 3
Kommentar: En ostalgisk resa i DDR-land med Håkan Hellström i huvudrollen! Berlinmuren vacklar och Alex östtrogna och ensamstående mamma (pappan hoppade av för många år sedan) faller ihop vid en demonstration. Under de åtta månader hon ligger i koma missar hon murfallet, och när hon vaknar bestämmer sig Alex för att inte låta mamman få reda på något av rädsla för att hon ska klappa ihop helt och hållet. Med hjälp av gamla möbler, kreativ sopsortering, en lättövertalad familj och ett besök i en lägenhet som stått orörd sedan innan die Wende lyckas han hålla sin sängbundna mamma ovetande om omgivningens begynnande västutforskande. Till sin hjälp har han också en kamrat med vem han spelar in och redigerar DDR-doftande nyhetsinslag som får det att se ut som om västberlinarna kommer över muren till öst. Gulligt. Coca-colabanderoller rullas ut, grannen flyttar in en rosa lampa och till slut kommer Lenin flygande (bästa scenen, en sån där juvel som gömmer sig kvar i filmhjärtat). Pappan återfinns och Alex blir körd till honom i taxi av sin barndoms manliga förebild för att få pappan att träffa mamman innan hon kolar. Det lyckas ta mig tusan. Mamman får till slut reda på sanningen genom den sköterska som Alex förälskat sig i och vice versa (den rackaren såg vi senast i Nationens Födelse). Storsint som hon är greppar mamman hela ruljansen och låter aldrig Alex få veta att hon vet. Twist the twist. Sen dör hon.
Good bye, Lenin! är en bra idé men en sämre film. Särskilt anledningen till att Alex inte berättar något för mamman känns väldigt tunn. Men annars hade det aldrig blivit en film. Man får köpa det för influensad valuta. Den varma humorn som filmen sägs innehålla tycker jag för det mesta håller sig runt nollstrecket. Jag får Pang i bygget i huvudet, men utan skärpa och framförallt utan en trovärdig anledning. Som tittare vill jag ju känna att om morsan får reda på hur det egentligen ligger till så rasar hela bygget. Nu känns det lite tvärtom, även om jag förstår att just det är själva knorren. Vi ses, Vladde!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: I likhet med många och till skillnad från kamrat Robert anser jag att Wolfgang Becker har gjort en varm humoristisk film som inte förhäver sig på något sätt. Flera gånger i filmen får jag väldigt starka Amelie-vibbar, både vad gäller teknik och musik men också i det komiska allvaret. Men där Amelie är fartfylld, innovativ och uppskruvad så är tempot i Good Bye Lenin lugnt och behagligt. Den humoristiska tonen vilar på en djupt allvarlig och rörande bädd som Berlinmurens fall med dess förändring innebar för det Östtyska samhället. Becker fångar detta genom ett rikt sinne för detaljer och utan att hylla den Östtyska kommunismen ändå ge en nyanserad bild av förändringen. Good Bye Lenin har glimten i ögat och det gillar jag.
Originaltitel: Intolerance (1916) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar:
-->
I Griffiths andra film i boken har användandet av åkningar och panoreringar ökat betydligt. Kvar är irisgreppet och den griffithska dubbelexponeringen för att fylla ett rum. Kvar är skyltarna med repliker och information i vilka han tonat ned sitt eget namn till bara initialerna. Kvar är de enorma fältslagen, röken och landskapsfotot.
Intolerance består av fyra parallellhistorier från Babyloniska riket (539 f.Kr.), Judeen (Jesu korsfästelse), Frankrike (Bartolomeinatten 1572) och USA (1914) som klipps samman i högre och högre tempo ju längre filmen fortlöper. Som ett kitt mellan historierna finns en vaggande urmoder. Särskilt i de tidigare historierna har det gått åt enorma mängder av statister och dekoren har inte sparats på heller. Till de riktigt maffiga ingredienserna hör en gigantisk eldsprutare som dyker upp lika överraskande som imponerande.
Intolerance är tekniskt och tempomässigt sett klart bättre än Nationens Födelse – det är inte lika mycket slask i början och slutet av scenerna och klippningen är snäppet tightare, men samtidigt har jag svårare att hänga med eftersom jag är för dåligt insatt i de historiska berättelserna. Jag kopplar inte jämförelserna, även om det är tydligt att det Griffith vill skildra är hur intolerans och kärlek färdats genom och påverkat historien. Det är också en smula påfrestande att se en tretimmars stumfilm utan ljud, men som jag förstått det finns det soundtrackade utgåvor också. Slutet är som hämtat ur en Jehovas vittnen-broschyr med blommande murar och kelande kanoner. Alla älskar alla. Och ovan allt svävar återigen Jesus. Intolerance känns verkligen som en av de första både mastodont- och parallellfilmerna och jag ser mycket fram emot nästa Griffithrulle – Broken Blossoms - som är ungefär hälften så lång och ska innehålla yxan genom dörren som tog vägen via Körkarlen till The Shining.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Griffith gör det igen. Men bättre den här gången. Flera av teknikerna som användes i Nationens födelse återkommer i Intolerance men aningen mer förfinat. Det är en imponerande film som Griffith fått till där han använder ett senare både beprövat och flitigt grepp med att väva ihop och korsklippa ett antal berättelser på samma tema. Dessvärre är den ambitionen bättre än resultatet. Det blir lite svårt att hänga med i svängarna. En del scener är dock så makalösa att jag sitter helt stum. Bland annat slaget om Babylon som kan jämföras med vilken modern storfilm som helst i fråga om scenografi, teknik men framför allt våld. Det jag saknar i filmen är musiken, tre timmars stumfilm i total tystnad tär på koncentrationen. Bortsett från det så är Intolerance, i likhet med Nationens födelse, väldigt lättillgänglig men med ett större driv och tempo.
Originaltitel: A Room With A View (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV8 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 1+
Kommentar: Nej, den här går fetbort. Så oerhört seg och utan något som helst driv. En kärlekshistoria med munnen full av mjöl. Kyskhetsdräkten och hämningarna är på plats. Livslustande riddare på springare planterar frö av hetta. Jag fattar inte hur en film kan pågå så länge utan att det liksom inte händer ett skvatt. Som Glamour. Hem till byn är rena rama thrillern jämförelsevis. Tunnan.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Tillgjort och smörigt. Långtråkig och ointressant. Förväntningarna på denna trefaldiga oscarsvinnare var kanske omotiverat höga men jag förberedde mig ändå på en ganska trivsam underhållning på kvällskvisten. Icke sa nicke. Det är inte mycket i den här filmen som stannar kvar i mig. Några scener utmärker sig ändå men i relation till den låga och barnsliga nivån som filmen generellt befinner sig på så säger det inte särskilt mycket. Filmen fick som sagt tre oscars och tack och lov var det ingen av dessa som gick till regi eller skådespelarinsatser. Istället prisades scenografi och kostym och det kan jag köpa. I övrigt, rullgardin ner.
Originaltitel: The Birth Of A Nation (1915) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Jag tänker inte uppehålla mig något särskilt vid rasismen i den här filmen mer än att jag inte riktigt förstår varför det står överallt att filmen har rasistiska undertoner. Om en film börjar med en skylt som förklarar att hämtandet av den första afrikanen till Amerika var början på oenigheten, och sen kör hela biblioteket av nidbilder, fördomar och stereotyper i tre timmar, då tycker jag att det handlar om mer än undertoner. För mig är rasismen liksom själva ledmotivet i Nationens Födelse.
Jag blev nyfiken på varför KKK bränner kors. Enligt klanens hemsida är det en aktivitet som härstammar från Skottland (som också nämns i filmen) för att varna närliggande byar för fara, men det är också en symbolisk handling för att rena och lysa upp den kristna symbolen. KKK började dock inte med korsbränning förrän runt 1915, kanske efter den här filmens utgivning? Jag noterar också det vita fladdrande skynket i början av filmen samt de två hundvalparna, en svart och en vit - varav husse kelar med den vita och katten skrämmer iväg den svarta.
Nationens Födelse innehåller de flesta ingredienser som hittas i efterkommande särskilt krigsfilmer; tidig presentation av lyckliga familjer vars söner tvingas dra ut i krig, sista dansen innan utryckningen, soldaten i fält med fotografiet av sin älskade, de två bästa vännerna som möts på slagfältet som fiender men dör ihop, familjen hemma som får ta emot dödsbeskeden, de stora slagen, kanonerna, röken, striderna, hästarna som faller, skyttegravsscener, dagen efter när röken skingrats på fältet och den tappre soldatens hemkomst. Här återfinns även imponerande välregisserade barslagsmål, hästar som rider genom vattendrag och tjära och fjädrar.
Sekvenserna med mordet på Lincoln är fantastiska. Så kanske det såg ut, vad vet jag. Och att mördaren Booth var en känd skådis som uppträtt massor på Ford´s Theatre och hade tillträde överallt hade jag ingen aning om. Även att han enligt vissa härmade Brutus när han hoppat ner på scenen från balkongen med "Sic semper tyrannis" (Så må det alltid gå tyrannerna) var en liten överraskning. Folkbildande film det här.
När det gäller kamera och bilder räknar jag till två panoreringar - en åt höger efter 45 minuter och en tillbaka åt vänster en minut senare. I danshallsscenen rör sig kameran sakta bakåt medan dansande par svänger förbi (är inte det en klassiker?). Dubbelexponeringen i stadshuset när en tom sal fylls av människor är en fin liten bit. Små läckerbitar hittas även efter ca tre fjärdedelar när KKK-ryttare filmas framifrån i fyra korta sekvenser med en kamera som färdas lika fort som hästarna. Förutom dessa exempel är filmen helt och hållet gjord med en orörlig kamera. I slutscenerna, när det spårar ur fullständigt, kommer effekterna tillbaka och en bild av en man i bar överkropp sittande på en hästrygg åmande sig med ett svärd projiceras på en vägg. Strax efter leviterar Jesus in över den jublande folkmassan och det sista som händer är en dubbel smekmånadsscen med hav och stad(?).
Bara en väldigt sjuk hjärna kan leverera sådana scener och bara en väldigt sjuk hjärna kan dekorera alla replik- och informationsskyltar i filmen med sitt eget namn.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Nationens födelse är en av de första filmerna som presenteras i boken och därmed också en av de äldsta. Det finns något störande över gamla spelfilmer, riktigt gamla filmer alltså. Stumfilmer framför allt. Framför allt känslan av att hur långa scenerna än är kombinerat med den lilla, lilla snabbspolningseffekten så för det sällan filmen framåt i något särskilt publikfriande tempo. Man är liksom kvar och stampar på samma ställe alldeles för länge för att intresset ska hållas uppe. Kanske är det därför som Nationens födelse också är tre timmar lång... de lyckas liksom aldrig föra den till slutet. Ändå är den här filmen relativt lättillgänglig och hur långsamt minuterna än går så finns det ändå oerhört mycket som jag lyckas hänga upp koncentrationen på. Framför allt försöker jag se de långa scenerna, främst inomhusscenerna men även en hel del av utomhusexteriörerna, som porträtt, tidiga fotografier eller kanske tavlor. Sättet karaktärerna står på, rör sig och är placerade i bilden, kompositionen är så enkel men ändå skarp och berättande. Man slösar inte heller på citattavlorna vilket är ganska skönt, det lämnar mycket åt fantasin och förstärker intrycket av berättande bilder snarare än en spelfilm. Nationens födelse betraktas som den första stora långfilmsproduktionen och la ribban för kommande decenniers filmexplosion. Om handlingen och undermeningen med filmen finns massor att säga. Den historierevisionism och rasistiska ton som präglar filmen är nog det som berör mest. Betänkas bör kanske att filmen är producerad endast 50 år efter det amerikanska inbördeskriget, slaveriet var knappt avskaffat och den svarta befolkningen betraktades fortfarande i mångt och mycket som en underutvecklad ras. Det skaver en hel del när jag ser Nationens födelse och jag kan inte låta bli att undra hur stor samhällelig betydelse filmen hade när det gäller det rasistiska USA. Ändå känner jag en viss nöjdhet över att jag har fått tagit del av detta stycke av klassisk filmhistoria.
Originaltitel: Fight Club (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Regissören av Fight Club, David Finch, verkar vara minst sagt intresserad av lite kluriga rullar med filmer som Seven, Panic Room och Benjamin Buttons otroliga liv på sitt samvete. I Fight Club - som för övrigt är vår tredje film i rad med ett tydligt sömnlöst tema - bekantar sig IKEAomanen Edward Norton med sitt aggressivare och vildare jag, spelad av Brad Pitt (som klipps in åtminstone tre snabba gånger innan han presenteras på riktigt på planet). Redan från första rutan är tempot högt, manuset klipskt och informationen vällande. Som en reklamfilm. Meat Loaf bär på en 40-kilos extradräkt för att fylla ut bysten, Edward Norton svälter sig samtidigt som Brad Pitt lyfter vikter och solar solarium.
Nere i barkällaren får alla känslostumma män möjlighet att känna i alla fall och äntligen smärta. Våldsscenerna är blodsbrutala, men bara en gång går en person över gränsen för det tillåtna. Fettstöld och tvålkokeri. Han är allt jag både vill och inte vill vara. Fight Club går över till Project Mayhem. Allt ska börja om från noll. Ingen kredit.
Fight Club är en oerhört smart och välgjord film - regissören har tänkt på allt verkar det som. Konsekvent olika kameravinklar beroende på vem som visas i bild och hur långt historien har kommit. Vilka ses i bild samtidigt och hur? Allt för twisten på slutet. Många fina finter innan den raka högern, vad nu den raka högern är. Inte när twisten kommer i alla fall, för det känns lite lamt. Men det beror säkert på att jag inte ska ha sett den förut om jag vill bli överraskad. En speedrulle med blodsmak, men både Pitt och Norton har gjort mycket bättre prestationer än så här.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Ett knytnävslag i magen och ett över käften. Och just när man tänker att man har fått så mycket stryk man förtjänar så kommer den igen - en stenhård vänstersving med uppåtskruv. Att se Fight Club är som att gå en rejäl fajt med sig själv. Och den liknelsen är inte alls så tokig. Filmens namnlöse berättare plågas av sina sömnproblem, sitt IKEA-hem och sitt skittråkiga kontorsliv. Han går på stödgrupper för både det ena och det andra. Han möter Marla. Han möter Tyler. Och det hela är igång. Filmen berättas i ett våldsamt tempo och ärligt talat är det inte helt lätt att förstå varken filmens uppbyggnad eller sensmoral. Inte första gången i varje fall. Men det gör inget. Fight Club är en explosion av befrielse och inspiration som med sitt fyndiga manus och aggressiva bildspråk känns som ett moraliskt väckelsemöte. Brad Pitt gör en av sina bästa rollprestationer, Edward Norton också. Och Meat Loaf med jättepattar som lider av testikelcancer är i sammanhanget helt normalt.
Originaltitel: Taxi Driver (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Taxi nattetid genom New Yorks överallt till lunkande blåjazz. De Niros klåda, äckel, suveränt. Hans blickar, miner, gångstilen en blandning av Christer Petterson och han i Röd Drake. Dagbokstexterna, falska breven hem. Scorsese gör - efter De Niro - bästa insatsen i baksätet. Väldigt unga Jodie Foster fick genomgå psykologsamtal för att få grönt ljus för rollen. Du blir ditt jobb. Travis första möte med Secret Serviceagenten; där finns De Niros storhet - leendet, att spela att han spelar. Största oron vid snabbköpsmordet - ingen licens för vapnet. Ägaren fortsätter slå slå för femte rånet i år. Sista partiet färgändrad för att slippa igenom censuren, men förmodligen blev det bättre så. Väldig kontrast, Travis ser verkligen ut som Burt i fragglarna när han blir skjuten i halsen. Här kommer alla vapenplanteringar på en och samma gång. Pekfingersjälvmordet strålande. Koma, recovery, hero. Är sista biten en drömscen? Sista blicken i backspegeln en defibrillator - stanken når näsborrarna igen. Ett varv till.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Travis Bickle (Robert De Niro) behandlar sin sömnlöshet med att köra taxi "vart som helst, när som helst" och betrakta New Yorks moraliska och sociala förfall. Han drömmer om att något eller någon ska rensa upp "alla dessa äckel från gatorna". Vi får följa Bickles frustration, hans uppgivenhet och alienation, men också hur han som en enmansarmé bestämmer sig för att inte längre bara se på utan ta itu med staden och människorna. De Niro är utmärkt som den plågade taxichauffören som på olika sätt försöker hantera storstadens armod. Han försöker att återinträda i samhället genom att uppvakta den vackra Betsy (Cybil Shepherd), när det misslyckas vill han krossa det genom att försöka mörda en presidentkandidat. Även det misslyckas och återstår gör bara hämnden. Eller är det gottgörandet? Bickle bestämmer sig i varje fall för att rädda en 12-årig prostituerad flicka (helt fantastiskt spelad av en 13-årig Jodie Foster vars karriär redan var utstakad vid det här laget) genom att med berått mod mörda hennes hallick. Dessa tre händelser skildras med sådan intensitet och ett allvar som blir djupt påträngande. Och vad finns kvar efteråt? Ingenting. Bara en tragisk konsekvens av en persons alienation och vanmakt. Martin Scorsese har med Taxi Driver gjort en moralisk kompass som slagits ur spel och blivit omöjlig att navigera efter. Vi åker "vart som helst, när som helst" och vad som helst kan hända.
Originaltitel: The Blair Witch Project (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 C i Östersund och på internet av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: 16 mm, Hi8 video, DAT. Vilse i skogen, finns det något mer använt tema? En till synes enkel film som känns väldigt komplicerad att få ihop och verka så snuttig som den stundtals är. Dock, vid flera tillfällen minst sagt undrar jag hur ljud och ljus har kunnat hänga ihop. Men visst, det är film. Den låga budgeten verkar inte ha varit riktigt så låg som den är känd för. Minst 20 gånger så stor, men det är ändå lågt i sammanhanget. Klassikern med kameran upp i näsborren samlar ihop hela greppet med iskalla naglar, och den scenen är ju den mest parodierade. Att Mike visar sig ha sparkat ner kartan i floden känns två smulor ansträngt. Visst behövs det just där i historien en förlösande tändsticka som får trion att brinna, men logiken i den handlingen simmar motströms. Trots dessa stavfel i marginalen kokar Häxan ner till en närgången, jordig nattfasa med en bottenlös sista skamvrå. Jag har aldrig sett något liknande. Och så heter ett av produktionsbolagen Haxan. Bara det är ju värt en fyra.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Någon har sagt att antingen gillar man den här filmen eller så gillar man den inte. Antingen eller alltså. Inget lagom eller lite eller sådär här inte. Min egen lätt empiriska undersökning visar också att så är fallet. Alla tycker någonting om Blair Witch Project och oftast är det antingen bra eller dåligt. Jag älskar den här filmen. När den hade premiär i USA för 10 år sedan hade den föregåtts av en briljant marknadsföringskampanj där man spred ryktet om att man hade hittat en film som misstänktes vara gjord av tre ungdomar som försvunnit under mystiska omständigheter fem år tidigare. Det gjordes dokumentärer, debattprogram, artiklar och nyhetsinslag som fokuserade på detta fynd. När filmen sedan offentliggjordes i en hopklippt version visste man fortfarande inte om det var sanning eller inte. Och det är där Blair Witch Project har sin absoluta styrka. Skådespelarna själva har filmat, dialogen är improviserad och de har blivit tilldelade individuella instruktioner och små ledtrådar varje dag för att föra berättelsen vidare. Det otäcka med Blair Witch Project är just den dokumentära känslan, det man själv får fantisera ihop, det man aldrig får se, den stegrande irritationen som växer till obehag, till osämja... till skräck. Det visas aldrig något oförklarligt i filmen, däremot kommer man så nära denna skräck, karaktärernas egen rädsla av att vara vilse, deras rädsla för mörkret, för de nattliga ljuden och för upplevelsen att de inte är ensamma, att det nästan blir obehagligt. Det finns ingen liknande film och jag har svårt att se hur det skulle kunna göras något liknande igen.
Originaltitel: Körkarlen (1921) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert i Hagakyrkan i Göteborg.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Filmatisering av Selma Lagerlöfs bok från 1912, skriven tre år efter nobelpriset i litteratur. Jag såg denna film under Kulturnatta i Göteborg - i Hagakyrkan med levande soundtrack bestående av två kyrkorglar, en flygel och ett elpiano som bland annat slog tolv underbara slag på nyårsafton.
David Holm (Victor Sjöström) får inför körkarlsbytet på nyårsafton åka med på en resa genom sitt skitiga förflutna. Han får återuppleva det ljusa familjelivet som byttes mot alkoholism, frun som rymde med barnen och sin egen fuckitmentalitet som växte sig starkare i takt med tuberkulosgaloppen.
Filmens dubbel- och trippelexponeringar är fantastiskt vackra och med tanke på att man använde handvevade kameror och att filmhastigheten måste vara exakt lika varje gång är det häpnadsväckande bra gjort. Kärran över fältet, på gatorna, genom havet, vågorna. Magnifico.
Flashback i flashbacken, men jag minns inte hur den var.
Interiörfotot papperssträvt och vildavästerntorrt med fotogenlampor, levande ljus, ölstugor. Utomhus blå rännstenar, kyrktorn och gravstenar. Filmen ska föga förvånande ha varit en av Bergmans favoriter och Victor Sjöström fick långt senare babbla bubblor som professorn i Smultronstället.
På slutet The Shining, yxan genom dörren. Kubric. Eller? Finns den scenen med redan i Kings bok? Det ryktas även om en ännu tidigare influens, i filmen Broken Blossoms (1917) av stumfilmskungen D.W Griffith. Lyckligtvis finns också den filmen med i 1001-boken, så det gäller bara att hålla ögonen öppna.
I jämförelse med samtida Nosferatu känns agerandet i Körkarlen tusen gånger skarpare; bara ibland känns det obekvämt långt mellan mim och replikskylt. Att jag inte ger Körkarlen ännu högre betyg beror på att jag i vanlig stumfilsmordning ibland har svårt att hänga med i detaljhandlingen. Detta behöver givetvis inte vara filmens fel, men oavsett är det jobbigt att inte helt förstå vad jag tittar på - som att väckas ur en god sömn några gånger för många under samma natt.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Victor Sjöströms filmatisering av Selmas Körkarlen är ett mästerverk. Det råder inga som helst tvivel kring den här filmens storhet. I jämförelse med den samtida och tidigare sedda Nosferatu så spelar Körkarlen i en helt annan division. Den gemensamma nämnaren är att de bägge är stumfilmer men under den här tiden var stumfilm inte så ovanligt. Sjöströms exponeringslekar känns överraskande befriande och är både skarpa och enormt vackra. Skådespeleriet känns inte alls lika styltigt som i Nosferatu och berättelsen är skickligt och poetiskt berättad, möjligen med en religiös naivitet, men ändå intressant och spännande. I likhet med Robert haltar jag en aning när det gäller detaljhandlingen men vad fan... Körkarlen är ett visuellt och berättartekniskt mästerverk och Matti Byes pålagda musik 60 år senare lyfter filmen ytterligare.
Originaltitel: Scorpio Rising (1964) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Mr Anger undergroundar fram en halvtimmeslång musikvideo med 50 och 60-talslåtar. En tidig, extended och minst sagt subtilare version av mtvkonceptet. Den här filmen får inte klorna i mig, jag känner mig ganska likgiltig inför den. Det är mycket nattgatubilder, läder och inklippta gamla filmpartier, som har tolkats och omtolkats på olika sajter, men jag blir inte nyfiken. Inte som när det gäller Mulholland Drive, eller Meshes of the afternoon. Dock blir jag intresserad av av Anger till en senare film - Lucifer rising - anlitade Led Zeppelingitarristen Jimmy Page att göra soundtracket. Efter tre års väntan kom det 25 minuter långa resultatet som Anger slängde i tunnan. En tidig Sverker, Anger.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jag fattar ingenting av filmen men jag älskar musiken, bara -50 och -60-talshits ("Blue Velvet", Devil In Disguise", "He's A Rebel", "Party Lights" osv osv) rakt igenom denna halvtimme som är ett visuellt collage över raggarkultur, motorolja, läder, framväxande ungdomskultur, och medial populärkultur spetsat med inte så lite S/M- och homoerotiska inslag. Det är något fräscht och punchigt över Kenneth Angers undergroundresa i ett MTV-landskap långt innan begreppet ens var uppfunnet. Bild- och ljudkvaliteten i den webstreamade versionen var tyvärr inte den bästa vilket drog ner totalupplevelsen men samtidgt gav mersmak... både att se den här filmen igen men också till Angers övriga verk.
Originaltitel: Hoří, má panenko (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Ro
berts betyg: 3+
Kommentar: Formans första färgrulle. Skönt brun; ölsejdlar, cigaretter och inrökta brandkårskostymer. Yxskaftregler och paragrafer som inte följs. En torrlagd skönhetstävling, men inte är väl deltagarna fula som stryk som det står på baksidan? Det måste väl finnas värre kvinnor än så även i den delen av världen? Blåsorkestern spelar Beatles-låt. Sista maten på prisbordet stjäls när ljuset släcks för att den som stulit maten tidigare ska kunna lägga tillbaka den. De enda utomhusscenerna är när det börjar brinna i ett närliggande hus, de osläckbara flammorna i den svarta öststatsnatten, till slut bara ruiner kvar, men sängen räddas ut. En regimkritik hävdar alla utom Forman som säger att det inte finns några dolda budskap överhuvudtaget i filmen. Han har aldrig kunnat ljuga, gamle Mille.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Året är 1967. Platsen är en liten by i det statskommunistiska Tjeckoslovakien. Byns brandmän ställer till med kalas och på programmet står ett lotteri med eftertraktade matvaror på prisbordet, ceremonin för en pensionerad brandchef samt en skönhetstävling. Hela kalaset urartar naturligtvis och toppas med en brand som de berusade brandmännen så klart misslyckas med att släcka. Milos Formans succéfilm, som av de flesta förståsigpåare är en allegori över hur den kommunistiska regimen underminerar både moral och ett civiliserat beteende, blev regissörens one-way-ticket to the west. Forman själv förnekar att han gjort en regimkritisk film och jag vet inte hur intressant det egentligen är. För mig doftar hela spektaklet en sömngångaraktig och lite småfull öststatsbuskis. Det är smålustigt ibland och emellanåt lysande men för det mesta inte särskilt mycket att sätta på prisbordet.
Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Vad du än gör, älska det. Så säger biografmaskinisten (drängen) Alfredo till den dåmera halvvuxne buspojken och lärlingen Totó (Emil) när denne tar det skarvdunkande tåget bort från sin italienska hemby för att bli hörd talas om. Dessförinnan har de båda vänskapat i maskinrummet på biografen Cinema Paradiso, som efter en brand som kräver Alfredos syn byggs upp igen och får förnamnet Nuovo. Totó får ta över kameran och förälskar sig i en blåögd kastanjehårsdonna och väntar 100 och 100 nätter under hennes fönster. På nyårsafton fyrverkerislängs allt gammalt ut och Totó och donnan förenas äntligen i en filmremsekyss. En militärtjänstgöring och en donnaflytt senare är det alltså dags för Totó att lämna uppväxten och leta liv på annat håll. Efter 30 år - och som betydande filmskapare - återvänder han för att närvara vid Alfredos begravning. Totó tas i en bedårande scen emot av sin stickande mamma; uppnystandet stannar när Totó återvänder till sitt förflutna. Då har Cinema Paradiso varit nerlagd i sex år och spindelväven klättrar uppför träpelarna. Alfredo har lämnat efter sig en ihopklippt filmrulle med alla censurerade kyssar som skurits bort genom åren. Sen spränger de biografen åt helvete.
Cinema Paradiso är en oerhört behaglig blandning av fotogenljusdunkla medelhavsrum, solvarma torg, svettiga salonger och få men välkammade människoporträtt. De två timmarna är rikligt marmorerade med klipp ur filmhistorien och det känns så fantastiskt skönt att Totós enda riktiga förälskelse inte återvänder på slutet.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Från en italiensk oscarsvinnare till en annan. Cinema Paradiso är regissörens Giuseppe Tornatores nostalgiska uppgörelse med sin egen barndom i en tid då folk gick på bio, inte bara för att se film utan för att umgås, inte bara för att uppleva utan för att leva. I centrum står biografen Cinema Paradiso där den lilla pojken Totó blir kompis med maskinisten Alfredo. Tornatore illustrerar denna relation på ett väldigt hjärtligt och charmigt sätt, en relation som blir språngbräda för den lille Totós framtida äventyr. En fantastiskt behaglig film som man nästan vill flytta in i för ett ögonblick. Fina scener och en riklig flora av den tidiga filmhistorien på Paradisos vita duk. En optimistisk film som lämnar en varm känsla i maggropen.
Originaltitel: Ladri di biciclette (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En av världens bästa filmer står det på omslaget. Det håller jag inte med om. Jag förstår inte storheten, även om jag tycker bra om filmen. Lite Chaplin i neorealspeed. En man i Rom, Antonio, blir med jobb som affischuppklistrare (Rita Hayworth gör come back efter Mulholland Drive) efter två års väntan, men blir av med cykeln redan första dagen. Antonio och hans son Bruno tar upp jakten på tjuven och besöker en mängd olika samhällsplatser; polisstation, marknad, kyrka, restaurang, spågumma, fotbollsstadion, cykeltävling och säkert några fler miljöer. Hela tiden omringade av ett storstadsmyller av människor, bilar, spårvagnar, broar och vatten. Efter att förgäves ha försökt få tag på tjuv och cykel ser Antonio ingen annan utväg än att själv stjäla en cykel. Cirkeln är sluten.
Lille Bruno är charmig rakt igenom (uppfiskad ur slummen och gjorde sen filmkarriär), Antonios brännande ansikte passar utmärkt i svartvitt, särskilt i de lite hunddystra ögonblicken. Pantsättningen av lakanen i början doftar gullig desperation och jag funderar på vad de tyska unga männen i regnet betyder? Är det Nazi som trampar in över den italienska ungdomen? De Sica ska bli ett sant nöje att utforska vidare.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En liten italiensk godbit. Ett neorealistiskt drama som emellanåt nästan doftar lite stumfilmskomik. Utomordentliga skådespelare, hämtade direkt från gatan. Scener så så realistiskt skildrade att man kunde tro att de nästan gjordes på plats, skarpt dokumentära i sin komposition. Efterforskningar visar att så även var fallet. Lille Bruno blir exempelvis nästan överkörd av en bil i en scen, helt oplanerade situationer som ger filmen den nerv som håller intresset uppe. Jag gillar också att den är så koncentrerad i sin handling. Cykeltjuven utspelar sig i princip under en dag där far och son söker genom Roms alla tänkbara miljöer efter den person som stulit den, för brödfödan, så viktiga cykeln. Möjligen är en del scener lite väl utdragna, jag tror att filmen hade vunnit på att koncentreras ytterligare, låt oss säga en nedbantning till en knapp timme. Om man får lämna en rekommendation så här 60 år senare. Filmen fick dock en Oscar för bästa utländska film. Säkert helt rätt beslut.
betyg: 5-
