Nr 149: Körkarlen

Originaltitel: Körkarlen (1921) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och av Robert i Hagakyrkan i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Filmatisering av Selma Lagerlöfs bok från 1912, skriven tre år efter nobelpriset i litteratur. Jag såg denna film under Kulturnatta i Göteborg - i Hagakyrkan med levande soundtrack bestående av två kyrkorglar, en flygel och ett elpiano som bland annat slog tolv underbara slag på nyårsafton.
David Holm (Victor Sjöström) får inför körkarlsbytet på nyårsafton åka med på en resa genom sitt skitiga förflutna. Han får återuppleva det ljusa familjelivet som byttes mot alkoholism, frun som rymde med barnen och sin egen fuckitmentalitet som växte sig starkare i takt med tuberkulosgaloppen.
Filmens dubbel- och trippelexponeringar är fantastiskt vackra och med tanke på att man använde handvevade kameror och att filmhastigheten måste vara exakt lika varje gång är det häpnadsväckande bra gjort. Kärran över fältet, på gatorna, genom havet, vågorna. Magnifico.
Flashback i flashbacken, men jag minns inte hur den var.
Interiörfotot papperssträvt och vildavästerntorrt med fotogenlampor, levande ljus, ölstugor. Utomhus blå rännstenar, kyrktorn och gravstenar. Filmen ska föga förvånande ha varit en av Bergmans favoriter och Victor Sjöström fick långt senare babbla bubblor som professorn i Smultronstället.
På slutet The Shining, yxan genom dörren. Kubric. Eller? Finns den scenen med redan i Kings bok? Det ryktas även om en ännu tidigare influens, i filmen Broken Blossoms (1917) av stumfilmskungen D.W Griffith. Lyckligtvis finns också den filmen med i 1001-boken, så det gäller bara att hålla ögonen öppna.
I jämförelse med samtida Nosferatu känns agerandet i Körkarlen tusen gånger skarpare; bara ibland känns det obekvämt långt mellan mim och replikskylt. Att jag inte ger Körkarlen ännu högre betyg beror på att jag i vanlig stumfilsmordning ibland har svårt att hänga med i detaljhandlingen. Detta behöver givetvis inte vara filmens fel, men oavsett är det jobbigt att inte helt förstå vad jag tittar på - som att väckas ur en god sömn några gånger för många under samma natt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Victor Sjöströms filmatisering av Selmas Körkarlen är ett mästerverk. Det råder inga som helst tvivel kring den här filmens storhet. I jämförelse med den samtida och tidigare sedda Nosferatu så spelar Körkarlen i en helt annan division. Den gemensamma nämnaren är att de bägge är stumfilmer men under den här tiden var stumfilm inte så ovanligt. Sjöströms exponeringslekar känns överraskande befriande och är både skarpa och enormt vackra. Skådespeleriet känns inte alls lika styltigt som i Nosferatu och berättelsen är skickligt och poetiskt berättad, möjligen med en religiös naivitet, men ändå intressant och spännande. I likhet med Robert haltar jag en aning när det gäller detaljhandlingen men vad fan... Körkarlen är ett visuellt och berättartekniskt mästerverk och Matti Byes pålagda musik 60 år senare lyfter filmen ytterligare.