Filmen sågs på DVD av Jimmy hos Therese på Genvägen 56 C i Östersund och på internet av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 4-Kommentar: 16 mm, Hi8 video, DAT. Vilse i skogen, finns det något mer använt tema? En till synes enkel film som känns väldigt komplicerad att få ihop och verka så snuttig som den stundtals är. Dock, vid flera tillfällen minst sagt undrar jag hur ljud och ljus har kunnat hänga ihop. Men visst, det är film. Den låga budgeten verkar inte ha varit riktigt så låg som den är känd för. Minst 20 gånger så stor, men det är ändå lågt i sammanhanget. Klassikern med kameran upp i näsborren samlar ihop hela greppet med iskalla naglar, och den scenen är ju den mest parodierade. Att Mike visar sig ha sparkat ner kartan i floden känns två smulor ansträngt. Visst behövs det just där i historien en förlösande tändsticka som får trion att brinna, men logiken i den handlingen simmar motströms. Trots dessa stavfel i marginalen kokar Häxan ner till en närgången, jordig nattfasa med en bottenlös sista skamvrå. Jag har aldrig sett något liknande. Och så heter ett av produktionsbolagen Haxan. Bara det är ju värt en fyra.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Någon har sagt att antingen gillar man den här filmen eller så gillar man den inte. Antingen eller alltså. Inget lagom eller lite eller sådär här inte. Min egen lätt empiriska undersökning visar också att så är fallet. Alla tycker någonting om Blair Witch Project och oftast är det antingen bra eller dåligt. Jag älskar den här filmen. När den hade premiär i USA för 10 år sedan hade den föregåtts av en briljant marknadsföringskampanj där man spred ryktet om att man hade hittat en film som misstänktes vara gjord av tre ungdomar som försvunnit under mystiska omständigheter fem år tidigare. Det gjordes dokumentärer, debattprogram, artiklar och nyhetsinslag som fokuserade på detta fynd. När filmen sedan offentliggjordes i en hopklippt version visste man fortfarande inte om det var sanning eller inte. Och det är där Blair Witch Project har sin absoluta styrka. Skådespelarna själva har filmat, dialogen är improviserad och de har blivit tilldelade individuella instruktioner och små ledtrådar varje dag för att föra berättelsen vidare. Det otäcka med Blair Witch Project är just den dokumentära känslan, det man själv får fantisera ihop, det man aldrig får se, den stegrande irritationen som växer till obehag, till osämja... till skräck. Det visas aldrig något oförklarligt i filmen, däremot kommer man så nära denna skräck, karaktärernas egen rädsla av att vara vilse, deras rädsla för mörkret, för de nattliga ljuden och för upplevelsen att de inte är ensamma, att det nästan blir obehagligt. Det finns ingen liknande film och jag har svårt att se hur det skulle kunna göras något liknande igen.
No comments:
Post a Comment