Nr 155: Intolerance

Originaltitel: Intolerance (1916) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar:
-->I Griffiths andra film i boken har användandet av åkningar och panoreringar ökat betydligt. Kvar är irisgreppet och den griffithska dubbelexponeringen för att fylla ett rum. Kvar är skyltarna med repliker och information i vilka han tonat ned sitt eget namn till bara initialerna. Kvar är de enorma fältslagen, röken och landskapsfotot.
Intolerance består av fyra parallellhistorier från Babyloniska riket (539 f.Kr.), Judeen (Jesu korsfästelse), Frankrike (Bartolomeinatten 1572) och USA (1914) som klipps samman i högre och högre tempo ju längre filmen fortlöper. Som ett kitt mellan historierna finns en vaggande urmoder. Särskilt i de tidigare historierna har det gått åt enorma mängder av statister och dekoren har inte sparats på heller. Till de riktigt maffiga ingredienserna hör en gigantisk eldsprutare som dyker upp lika överraskande som imponerande.
Intolerance är tekniskt och tempomässigt sett klart bättre än Nationens Födelse – det är inte lika mycket slask i början och slutet av scenerna och klippningen är snäppet tightare, men samtidigt har jag svårare att hänga med eftersom jag är för dåligt insatt i de historiska berättelserna. Jag kopplar inte jämförelserna, även om det är tydligt att det Griffith vill skildra är hur intolerans och kärlek färdats genom och påverkat historien. Det är också en smula påfrestande att se en tretimmars stumfilm utan ljud, men som jag förstått det finns det soundtrackade utgåvor också. Slutet är som hämtat ur en Jehovas vittnen-broschyr med blommande murar och kelande kanoner. Alla älskar alla. Och ovan allt svävar återigen Jesus. Intolerance känns verkligen som en av de första både mastodont- och parallellfilmerna och jag ser mycket fram emot nästa Griffithrulle – Broken Blossoms - som är ungefär hälften så lång och ska innehålla yxan genom dörren som tog vägen via Körkarlen till The Shining.
Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Griffith gör det igen. Men bättre den här gången. Flera av teknikerna som användes i Nationens födelse återkommer i Intolerance men aningen mer förfinat. Det är en imponerande film som Griffith fått till där han använder ett senare både beprövat och flitigt grepp med att väva ihop och korsklippa ett antal berättelser på samma tema. Dessvärre är den ambitionen bättre än resultatet. Det blir lite svårt att hänga med i svängarna. En del scener är dock så makalösa att jag sitter helt stum. Bland annat slaget om Babylon som kan jämföras med vilken modern storfilm som helst i fråga om scenografi, teknik men framför allt våld. Det jag saknar i filmen är musiken, tre timmars stumfilm i total tystnad tär på koncentrationen. Bortsett från det så är Intolerance, i likhet med Nationens födelse, väldigt lättillgänglig men med ett större driv och tempo.