Nr 164: Traffic

Originaltitel: Traffic (2000) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Mindes denna som bra mycket bättre än vad jag upplevde den nu. Det enda som håller hög klass är Benicio del Toro och getting highscenerna. Michael Douglas känns som en buktalardocka med tre reglage; målmedveten, vilse och så målmedveten igen. Greppet med olika färger för varje sammanhang känns ibland bra och ibland överjobbat. Till exempel kan jag känna att om man måste hjälpa till så mycket för att hjälpa tittaren genom storyn kanske man 1: underskattar tittaren eller 2: borde fundera på om storyn är så smidig som den kunde vara. Men till exempel igen kan jag känna att det är ett fiffigt sätt att få tittaren att slappna av och koncentrera sig på alla karaktärer istället för att undra var i världen man befinner sig. Det finns en ambition i Traffic att smälta samman olika grepp; dokumentärfeeling, gangsterrulle, drogrealismspegel, familjepeeper. Tyvärr tycker jag att greppet bara blir krampande och stelt. Särskilt Douglasavsnitten är fantastiskt löjliga ibland. Presidentens närmaste man i drogförebyggande frågor åker på studieresa i Mexico för att lära sig att det faktiskt smugglas en hel del knark över den gränsen. Åh fan. Och inga livvakter har han, men ett eget plan till förfogande. Sista scenen i Vita Husets talarstol är så generande dålig att det svartnar för ögonen. Men som sagt; del Toro är grym i sin sluddrande enkelhet. Längtar efter De Misstänkta.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hyfsad knarkhistoria som använder det beprövade greppet med sammanflätande historier. Här blir det extra tydligt med olika färgfilter för de olika historierna. Jag gillar det även om det känns ganska övertydligt. Filmen kretsar kring Michael Douglas som spelar Vita Husets galjonsfigur i The War Against Drugs. (Känns det igen? Det förlovade landet i väst gillar ju som bekant att föra krig mot det mesta) Hans målmedvetenhet får grus i maskineriet när han upptäcker att hans egen dotter är en junkie. Det ska visst skänka ett slags djup och personlighet till berättelsen gissar jag. Dessvärre blir det för det mesta lite väl familjesliskigt. Då gillar jag de övriga historierna bättre trots att de är mer hårdhudade och har mer av actiondramaturgi i sig. Dessa berättelser har ett driv som behövs för att snurra igång scenerna efter Douglastristessen.