Nr 160: Doktor Caligari

Originaltitel: Das Cabinet Des Dr. Caligari (1919) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Tysk expressionism jawohl! Dr Caligari och somnambulisten (nytt ord för mig) Cesare, vars första ögonöppnare är bland det bästa i filmen. Detta är säkert en av de första filmerna med det obetalbara greppet med att allt är sett genom en galnings fantasiperspektiv och på slutet twistas det till och "sanningen" ramlar på plats. Dessutom är hela den här filmen en flashback, vilket gör twisten på slutet ännu mer effektiv. Äntligen replikskyltar som faktiskt rent visuellt bidrar till att skapa en viss temperatur i filmen. Och den spetsiga dekoren, snurrande karuseller, och samma skuggor som i Nosferatu. Mycket experimenterande med en punktmarkerande iris och faktiskt första gången jag ser en diamantskuren bild på "riktig" film. Videorna till Rob Zombies "Living Dead girl" och Rainbows "Can´t let you go" är mighty influerade av Dr Caligari - titt rekommenderas. Och så var det den där sepian också. Ja, jössses.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Samma år som Griffith gjorde den ganska släta och ointressanta Broken Blossoms i USA experimenterade man för fullt i Europa. Det teatrala greppet i Doktor Caligari är tydligt från början; både vad gäller sminkningarna, scenografin och mimiken men också rent filmiskt med kameran ständigt centrerad mitt i scenbilden. Alla höga stolar, målade skuggor, skruvade kulisser och stiliserat agerande känns i början både befriande och nyskapande men jag ledsnar ganska fort på det expressionistiska och får efter hand gäspande Nosferatuvibbar. Det finns dock flera intressanta grepp och twistar som håller filmen på en relativt intressant nivå och den la utan tvivel ribban för flertalet psykologiska berättelser i den framväxande skräckgenren.