Nr 850: En Historia Om Vinden

Originaltitel: Une Histoire de vent (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på rum 9 på överliggningen Lunden i Hagalund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Joris Ivens är 90 bast, astmatiker och ska efter ett helt filmliv ut och göra det bästa som finns i livet; att filma det omöjliga. I detta fallet handlar det om att filma vinden. Och då behöver han fånga den, och tämja den och ljuduppta den. Men först måste han hitta den, och det gör han tydligen bäst i Gobiöknen. Jag får följa Joris liv och sökande i lekfulla iscensättningar från liten parvel till stel stofil. Mycket kinesisk mytologi med bland annat tricksterapan Sun Wukong, en tusenhandad buddha i Datzu, en jättebuddha i Leshan, solskjutaren Hou Yi, mångudinnan Chang'e, kinesiska muren, en tillivblivande Terrakottaarmé, en hyperkommunistisk barnkör och lite övriga drakar och demoner. Ivens infogar även klipp från egna gamla filmer. Dessutom ett hastigt och kärt återseende av filmen Resan Till Månen. Hela tiden en självdistans och ögonglimt som gör att uppdraget - att filma vinden - aldrig känns pretentiöst. En poetiskt nyfiken och leende film. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Han är en gammal man med astma. Han har ett långt filmskaparliv bakom sig och för att knyta ihop filmsäcken vill han som sista film ta sig an det omöjliga att filma den osynliga vinden. Vi följer honom uppför berg, genom klassiska myter och sagor, genom kinesisk historia, kultur och tradition. Det är Gobiöknens stilla sanddyner. Det är eroderade bergsmassiv, som mönstrad choklad. Det är vindens förödande men också skapande krafter. Det är förändring, omformning. Det är att lyssna, observera, röra sig, dansa. Det är att andas. Och en hel del förhandling också, dagar av förhandling, när han vill filma de klassiska terrakottastatyerna. Istället köper han billiga kopior på marknaden och gör sin egen setting. Slutligen hittar han vinden med hjälp av en magisk mask, en hokus pokus-kvinna och ett bar bordsfläktar. Det är fritt, svepande och lekfullt. Ett friskt andetag.

Nr 848: Yukinojo Henge - En Skådespelares Hämnd

Originaltitel: Yukinojō Henge (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Hämnden, den ljuva, ska utkrävas av sonen efter 20 år av kringflackande som kvinnoimitatör i kabukisällskap. Tre män med girigheten som starkaste band hålls ansvariga för föräldrarnas väg in i galenskap och självmord. Verkar handla om ris, ytterst.

Hämnarsonen spelas av Kazuo Hasegawa, en maratonskådis som i och med den här filmen tangerar medverkan i 300 rullar. Han spelar dessutom ytterligare en roll i filmen, en slags tafrånderikagetilldefattigagestalt. De båda karaktärerna spelar mot varandra i samma bild vid ett flertal tillfällen, och det vanligaste verkar vara att det löses genom klippning och stand ins. Men vid åtminstone två tillfällen ser man båda ansiktena i samma bild, och jag utgår från att det är två olika klipp lagda över varandra, eftersom de aldrig korsar varandras väg och eftersom i alla fall jag upplever att de liksom agerar lite grann otajmat i just de scenerna, som om den andre inte riktigt är där. Fick en tanke på att det hade varit helt fantastiskt om det är så att jag har missuppfattat hela grejen, och att det inte ens är så att det är samma skådespelare i båda rollerna, och att jag bara hemskt gärna vill att det ska förhålla sig så.

Upplever att det ofta är ganska teaterfilmblandat uppbyggt med hur historien förmedlas. Typ tre olika sätt. 1. Vanliga repliker i vanlig dialog. Inte sällan berättar någon för någon annan något som denne annan redan vet, men tittaren måste ju också få reda på det. Exempelvis varför hämnden ska utkrävas, vad det var som hände i barndomen. 2. Voice over som berättar vad personen tänker, antingen när den personen är ensam, eller när personen är i en vanlig dialog med annan. 3. Ensam person berättar typ för sig själv - och därigenom för tittaren - vad den tänker eller planerar att göra. Den sista känns ju mest teaterlik. Och som ett deckargrepp, när historien då och då summeras i den trötta detektivens huvud, när denne sitter med en starkdryck vid sidan av en grammofon spelande klassisk musik med det oupphörliga regnet strilande i mörkret utanför.

Några riktigt fina scener, exempelvis svärdduellen med de gnistrande, klingande bladen i svarta tomheten.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Japansk noir i kulissmiljöer. En remake av skådespelaren Kazuo Hasegawas succéfilm Yukinojo Henge från 1935 där han återigen skulle få göra sin dubbelroll som den kvinnoklädda kabukiskådisen Yukonojo som hämnas sina döda föräldrar och som tjuven Yamitaro som hjälper honom/henne. Scenerna berättas ofta genom tjuvens sardoniska iakttagelser från hustaken eller genom Yukinojos vemodiga falsettröst. Visst är det överdramatiserat men det ger samtidigt filmens särskilda karaktär. Vissa scener har även en intressant serietidningsestetik, till exempel under de svarta fightingscenerna, de konstgjorda miljöerna eller klippningen när tjuven smidigt försvinner över staketen eller upp på taken. Det är snyggt panorerat i CinemaScope hela vägen, stilistiskt och absurt humoristiskt men samtidigt en lek med deckargenrens skugglika uttryck.

Nr 820: Emile Zolas Liv

Originaltitel: The Life Of Emile Zola (1937) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skulle nog kunnat heta "Dreyfusaffären" istället. Efter inledning med fattig och Parisvindsvåningsboende Emile Zola (Paul Muni) och ett genombrott med romanen Nana med påföljande massiv naturalistisk produktion, ägnas mer än tre fjärdedelar av filmen åt Zolas arbete med att få oskyldigt fängslade officeren Alfred Dreyfus (Joseph Schildkraut) frigiven. Skickligt och väloljat i rättegångarnas olika turer, särskilt då Munis närmast monologliknande avsnitt. Trots att jag inte fattar särskilt mycket i detalj om vem som anklagar vem för vad, vem som har förfalskat vilket dokument eller vem som faktiskt ljuger, så är det en underhållande pingpongmatch att kolla på. Zola är oerhört högstämd och drivs av jakten på Sanningen, Rättvisan och Mänsklig frihet. Sen dör han sotdöden, natten innan Dreyfus återfår sina dekorationer och sin heder. Så kan det gå.
En intresseväckande film om både Zola, och om Dreyfusaffären. Jag hade ingen koll på varken den ena eller den andra. Det enda jag hade med mig i bagaget var uttrycket "J'Accuse...!" från när Ante Strängby 2019 skrev ett öppet brev i fotbollz.se där han anklagade sig själv för att inte ha varit en god medmänniska.
Dreyfus satt fängslad på Djävulsön, och där har vi varit förut och hälsat på i Papillon.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Emile Zola (Paul Muni) och kompisen Paul Cezanne (Vladimir Sokoloff) lever sitt liv i vindsateljén. Fattigt och bohemiskt som det anstår dessa konstnärssjälar. Efter ett möte med den prostituerade Nana skriver Zola boken med samma namn som säljer 36 000 ex på tre dagar. Därefter följer bok på bok på bok. Framgången är ett faktum. Cezanne blir å andra sidan en framgångsrik konstnär. Zola kan se fram emot ett bekymmerslöst liv som ekonomiskt oberoende. Då får han besök av Alfred Dreyfus hustru. Officeren Alfred Dreyfus (Josef Schildkraut) anklagas för förräderi och erbjuds, enligt nån slags militär hederskodex att ta sitt liv. Han nekar naturligtvis och placeras i mångårig fångenskap på Djävulsön. Han fortsätter hävda sin oskuld. Det visar sig så småningom att militären har haft fel men vägrar att erkänna skandalen. Zola, som aldrig räds att säga sanningen, åtminstone den sanning han själv tror på, tar denna affär och gör till sin genom att skriften "J'Accuse...!". Naturligtvis blir han hotad och förföljd. Och anklagad. Och dömd. Samtidigt som Dreyfus slutligen blir frikänd dör Zola. "He was a moment of a conscience of man" säger Cezanne om Zola. Dreyfus gjorde så småningom karriär som både överstelöjtnant och riddare av hederslegionen.

Nr 760: Endast Änglar Ha Vingar

Originaltitel: Only Angels Have Wings (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåg 20969 och 20970 mellan Göteborg och Stockholm.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: ”Calling Barranca! Calling Barranca!” 
Bonnie Lee (Jean Arthur) från Brooklyn kliver av bananbåten i sydamerikanska hittepåbyn Barranca och som flugor surrar de runt henne, piloterna på lilla bolaget där nedanför bergen. Hon fastnar för mellanchef Geoff (Cary Grant) - en lirare som lägger oerhört högt värde i att inte lova någon kvinna någonting, inte ett endaste dugg, och att inte låta sentimentala känslor ta över i händelse av tragedi. När exempelvis piloten Joe dör i en kraschlandning på fältet utanför baren/restaurangen/hotellet/flygbasen är det bissniss as usual direkt efter. En drink, en klackspark och sen är det bara att hälla kaffe i maskinerna igen och upp i luften. ”Joe vem?”
Bonnie försöker omväxlande förstå och förvandla Geoff, båda aktiviteterna förgäves. Han är som han är, bränd av tidigare relationer har han ett pansar utanpå de inre besvikelserna. Och när man talar om tidigare relationer - in i bild nedför trappan skrider den fagra Judy (Rita Hayworth - känd för oss från Gilda). Hon och Geoff har definitivt en historia, men vad i hela fridens namn gör en sån som hon på ett ställe som det här? Jo, hon har hittat sig en ny pilot att gifta sig med och denne nye pilot är nyss kommen till Barranca för att provjobba; väldigt välkommet då det råder personalbrist, särskilt för de farligare uppdragen genom dimmiga passet. Alla är dock inte lika glada att se nykomlingen. Det visar sig nämligen att nykomlingen var den som flög det plan som brorsan till en riktig veteran på basen var mekaniker på. Det blev krångel under färden och nykomlingen lämnade skutan i fallskärm, men lämnade kvar brorsan ombord. Död och förtvivlan och veteranbrorsan verkar ha ägnat enorma mängder tid åt att försöka komma över detta svek. Och så dyker själva roten till det onda upp där mitt framför hans ganska dåliga ögon, ögon som gett honom flygförbud. Dålig stämning. Men jobben ska göras, turerna ska flygas, annars blir det inget av det eftertraktade kontraktet som står på spel, kontraktet som kan innebära fortlevnad för verksamheten, för jobben, kan innebära mycket bättre villkor, kanske slippa pålivochdödflygningarna förbi Tex the lookout där uppe bland kondorerna, mycket står på spel. Nykomlingen visar sig vara ett riktigt ess. Han tar sig upp och ner till och från gruvan, han flyger post, han flyger till och med nitroglycerin (här måste jag tänka på Fruktans Lön). Han äter sig långsamt in i gemenskapen, trots sina från början ganska kassa förutsättningar. Bonnie laddas mer och mer upp inifrån av kärleksfrustration och till slut kommer lilla explosionen, hon bara måste konfrontera Geoff med all sin undertryckta attraktion. Hans svalhet gör att hon helt plötsligt drar pistol - i och för sig hans pistol, men väldigt oväntat ändå, oerhört uppfriskande - och hotar honom. Hot utan verkan, hon lägger hastigt ifrån sig vapnet, som brinner av och träffar Geoff i axeln! Drama! Geoff ber bara om en drink och plåstras om lite hastigt av tillrusande. Kulan sitter kvar, och vem ska flyga nu? Var och varannan pilot är ju skadad eller avstängd. Det blir nykomlingen och mekanikerbrorsan! Rivalernas rivaler. Kain och Abel! De försonas för den större saken, de lägger sorg och smärta åt sidan, de hamnar axel mot axel tusentals meter upp i luften i dimma utan sikt, med slangad syrgas och kör, bara kör. Ingen återvändo. Thelma & Louise. Tyvärr får de fågel, vilket i sin tur givetvis och enligt alla aerodynamiska principer innebär att ena motorn och stjärtpartiet fattar eld. Nykomlingen således på väg mot ännu en krasch, men denna gången sitter han kvar, fegar inte ur, tar det som det kommer. Mekanikerbrorsan bryter nacken vid impact och dör sedan britsdöden med Geoff som siste åhörare. Detta letar sig in genom Geoffs armering, han låter sig ses genom sprickorna, han visar sig för Bonnie, och han gör det genom att gråta. Och hon ba: ”gråt inte”. Ja, det är inte lätt. Hon frågar honom om han vill att hon ska stanna. Han svarar med ord att han inte jobbar så, men i handling ger han henne ett tvärklart besked genom en slantsingling med krona på båda sidorna. Vinst varje gång. När hon upptäcker det är lyckan total. Hon springer fram och ut i ett leende bredare än Jokerns. Geoff lyfter i ett plan på väg mot nya höjder.
Sicken rulle alltså! Som en blandning av såpan Glamour, tv-serien Vingar, ett destillat av hårdkokta thrillernoirkaraktärer och valfritt vilda westernuppdrag. Fantastiskt presenterat i en aldrig tråkig eller sinande historia, klippt och skuren av ”Hollywoods första kvinnliga filmklippare” - Viola Lawrence.  Och flygscenerna, flygscenerna. Svindlande bra, på vissa ställen lätt och luftigt som i Den Engelske Patienten, på andra håll nästan Stjärnornas Krigfeeling.
Den självständiga, rättframma och uppriktiga ”Hawksian woman”-karaktären verkar vara något att kika närmare på. I det här fallet representerad av både Bonnie och Judy, tänker jag, även om jag upplever Bonnie som mer inställsam än Judy. Här får en ju också nämna att regissören Howard Hawks framträder allt tydligare som en nästan hemlig gigant i filmhistorien, särskilt med tanke på vilken variation han bjuder på med filmer som Scarface - Chicagos Siste Gangster, Ingen Fara På Taket och Rio Bravo. Det verkar som att jag, hittills, tycker absolut bäst om den här flygrullen, Endast Änglar Ha Vingar. Hawks kommer på delad silverplats när det gäller antal filmer som är med i boken och delar pallen med Ingmar Bergman - 11 filmer vardera. Bara Alfred Hitchcock har fler, och han utklassar övriga fältet med sina 18 filmer. 
Over and out.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hårdkokt såpoperaaction. Kvinnliga kvinnor och manliga män. Dimmigt och regnigt. Att flyga eller inte flyga? Kärlek, döljd bakom cyniska ytor. Rivalitet. Imponerande flygscener. "Calling Barranca"!

Nr 741: El Topo

Originaltitel: El Topo (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Verkar vara själva urfilmen för genren ”Acid Western”. Alejandro Jodorowsky ligger bakom det mesta; manus, regi, huvudroll och musik. Jag får flashbacks från Freaks (stympade, dvärgar), från Svart Gud, Vit Djävul (sökandet i öknen), från Kvinnan I Sanden (det eviga grävandet), från Salò Eller Sodoms 120 Dagar (tortyren, sadismen)- ja, från en väldig massa filmer. Det är brutalt med alla splashiga skott i huvudet, i armar, i ben, knän, i magar, i bröst, i alla kroppsdelar som finns. Svartklädde hästridande mullvaden i sökandet efter ljuset, upplysningen, förblindad. Dueller med diverse mästare, tricks och tjuvknep för att vinna filosofiskt och kroppsligt. En omtalad våldtäktsscen som jag missade, märkligt, men jag kanske är en mullvad.
En av John Lennons favoritfilmer. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Psykedelisk västern, våldsam, obscen, symbolisk, filosofisk men främst av allt helt unik i västersammanhang. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är jag har sett egentligen. Den ensamme revolvermannen El Topo, en antihjälte som gång på gång verkar vilja bevisa sin överlägsenhet. De obegripliga scenerna avlöser varandra och ibland är det strålande men oftast inte. Den är ojämn och onåbar, kanske lite pretentiös i sina anspråk. Men att den har sin givna plats i filmhistorien, det måste jag ge den.

Nr 726: En Eftermiddag Om Hösten

Originaltitel: Sanma No Aji (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Yasujirō Ozus sista film i både sitt eget liv och vårt projekt innehåller samma grundingredienser som de två tidigare filmer vi sett, Ukigusa (Floating Weeds) och Föräldrarna. Låg och stilla kameraplacering (tatamiskott), familjeliv och varm sake. I varsamt tempo och utan krusiduller behandlas generationsskifte, änkemannaliv och den svåra frågan om när man ska gifta sig och med vem. En hel del supande på restaurang, och en hel del upprepande av frågor och svar. Makligt, lite höstpromenad längs nån strand med händerna i fickorna. En sak som verkar typisk för Ozus berättarstil är när det i filmen är giftermål på gång - då visas korta förberedelser, för att i nästa scen visa hemkomst från bröllop och allt är klart. Inga grandiosa krankameror eller utsmyckade processer. Små, men pricksäkra gester i Agfacolor. Livet flyter på med det livet har att erbjuda, och på nåt lite märkligt vis blir det ganska fängslande, om än inte lika superbt som i de två föregående filmerna jag nämner ovan. Arigato. 

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Tack Ozu för det du har gett mig och filmhistorien. Men i din sista film får du tyvärr inte till det lika bra som i de övriga vi har sett. Stilen känns igen och jag gillar den. Väldigt mycket. Låg tyngdpunkt. Stilla kamera. Färgerna. Interiörerna. Men historien, nja, den fångar mig helt enkelt inte på samma sätt som exempelvis Föräldrarna. Det är döttrar som ska gifta sig, barn som ska lämna hemmet. Å, hur ska nu männen, änklingarna, fäderna, klara sig. Jag antar att det är tankar och känslor som är fullkomligt självklara och naturliga för många människor men jag kan liksom inte riktigt relatera. Det ältas och det sups en hel del bland gubbarna. Det kan jag däremot relatera till. Och visst, det är jävligt tjusigt och melankoliskt. Detaljerna är utsökta. Skådespeleriet är fint. Äh, den får ett extra plus i kanten ändå. Det är ju ändå Ozu.

Nr 680: Eldflugornas Grav

Originaltitel: 火垂るの墓 Hotaru no haka (1988) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Eldflugan, denna bioluminicerande skalbagge, som symbol för livets förgänglighet. En storebror och en lillasyster i en skyddsrumsgrotta i närheten av Kobe 1945. Jag antar att de amerikanska eldbomberna som strategiskt släpps över trä- och halmhusen är en replik på vad vi såg i Härifrån Till Evigheten? Om det sägs det inte mycket i filmen. Nån gång bara nämns ”amerikanerna”. Det är överhuvudtaget inte mycket krig i denna, som det står lite överallt, ”antikrigsfilm”, förutom flygbombssekvenserna. Regissören själv, Isao Takahata, menar att det inte finns något alls i filmen som är antikrig. Men vad vet han. Istället säger Takahata i en intervju att han är förvånad över att storebrodern Seita inte fick mer kritik av publiken med tanke på hur han väljer att hantera svårigheterna som uppstår i och med bombningarna. Han vill inte hjälpa till med arbete, inte med hushållet och när hans moster (eller faster?) uppmanar honom att skärpa till sig lämnar han tillsammans med sin lillasyster och flyttar in i en grotta. Där fortsätter de leva som om det inte var nån ko på isen, säljer döda mammans tyger för att få pengar, och när tygerna är slut börjar Seita istället stjäla mat från de lika utsatta grannbönderna. Maten före moralen. Men maten räcker inte, och till slut är lillasyster Setsuko så undernärd att hon börjar hallucinera och blir allt svagare. Hon dör i grottan och Seita kremerar hennes kropp i en fantastiskt fin scen där dag blir kväll blir natt och Seita lägger de små benresterna i en karamellburk som har hängt med genom hela filmen. Kort därefter dör även Seita på en tågstation och som jag förstår det möts de båda syskonen efter döden och allt får färg igen.
Eldflugornas Grav är oerhört vackert sorglig. Syskonens tillvaro som liksom hela tiden rör sig mot utmattning, utarmning. Storebroderns frustration hos läkaren när han inte får hjälp att hjälpa sin allt svagare lillasyster. De mjuka, nästan vattenfärgiga bilderna. Helt klart en favorit i animégenren.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: En film som gör ont. Som sätter sig som en hulkning i halsgropen redan från början. Och där blir den kvar. Animationen är ljuvligt vacker men känslomässigt påfrestande. Sentimental men uppriktig. Otäck men ärligt levande. Med döden hängande som mörka skyar. Japan 1945. Krigets tysta offer. De föräldralösa barnen. Samma som idag. Den här upplevelsen glömmer jag aldrig.

Nr 669: En Av De Många

Originaltitel: The Crowd (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: King Vidor, en ny och mycket trevlig bekantskap. Nån form av långtidsgigant som regidebuterade 1913 och verkar haft sin prajmtajm under 20-talet, men regisserade sin sista film så sent som 1980. Den rackaren får man kolla upp lite närmare.
En Av De Många känns väldigt fräsch sin ålder till trots. Bra tempo mellan bild och replikskyltar, delikata flerexponeringar i New Yorks trafikmyller med bilar, färjor, människor och tåg. Höghöjdsperspektiv bland skyskraporna, finurlig gestaltning av kontorslandskap och hur tankar roterar inuti huvudet. Även trappscenen när den unge John går upp mot sin döende pappa förtjänar ett omnämnande. I den här bloggen. Mouhahaha.
Fjärde juli och ännu en invånare föds i de förenade staterna. Ännu en som ska drömma, bryta upp och lämna i jakt på att ”bli något stort”. Ännu en som ska hamna på kontor och jobba sig uppåt, en som ska träffa en kvinna, förlova sig och gotta sig i nyförälskelsens smekmånadsskimmer, gärna vid Niagarafallen. Ännu ett par där vardagstristessen långsamt ska äta sig in i det faktum att det aldrig riktigt lyfter. Ingen bra feeling med svärsläkten. Lättretligheten övergår i irritation övergår i direkta elakheter. ”Marriage isn´t a word, it´s a sentence”. Sen blir dottern överkörd också. Men som tur är ordnar det sig någorlunda ändå. Som det oftast gör, för ännu några människor på jorden.
Genom hela filmen flyter en nästan påtagbar sarkasm, ett behagligt avståndstagande. Mycket intressant film. Tack, Kungen!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: King Vidor har två filmer med i boken och trots hans 70-åriga filmkarriär så är det endast filmer från 20-talet. Uppenbarligen hans storhetsperiod. 1979 fick han en heders-Oscar. Efter att nu har sett två filmer av honom så känns utmärkelsen välförtjänst. En Av De Många är en liten pärla, både till form och innehåll. En enkel, nästan löjeväckande banal, berättelse om några slumpartade människor i New York. Den bedrägliga kärleken, det strävsamma arbetet, den längtande drömmen om att lyckas. Det vardagligt tråkiga men berättat på ett överraskande, nästan märkvärdigt sätt. Underbar tajming, skönt tempo, ett nästan onaturligt kameraarbete, fint spel. Den ganska oprövade James Murray har rollen som John, och till rollen som hans hustru Mary valde King Vidor sin egen fru, stumfilmsstjärnan Eleanor Boadman. Även om Murray i den här filmen är strålande så lyckades han dock inte så värst bra i sin karriär. Han tog livet av sig knappt ett decennium senare. Bordman blev däremot nästan 100 år. Olika föll ödets lott på dessa två. Två av de många.

Nr 645: En Julberättelse

Originaltitel: A Christmas Story (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jamie.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Annandagsfilm på ny plats; Casa Jamie med all inclusive. Och maten och sällskapet får klart högre betyg än filmen. En klassiker från 1983 som jag aldrig hört talas om. Inte ens Technicolor, utan Metrocolor, även det ett nytt begrepp. Ett slags novellfilm, med olika berättelser som kretsar kring en av Ralphs (Peter Billingsley) barndomsjular, även om grundönskningen är att han vill ha ett luftgevär. Den är inte stereotyp som en vanlig mjukisjulefilm, men den är inte heller lika rolig som exempelvis Ett Päron Till Farsa Firar Jul. Roligast är nog lillebrorsan som kläs på så inåt helvete att han inte kommer upp om han ramlar omkull. Ja, och det är väl inte så jätteroligt. Årets sista film!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ny filmplats i en annan del av stan. Julmiddag och julklappar hos Jamie. Fantastiskt initiativ. Och filmen då... En ganska fräsch julkomedi som har lite delar Ensam hemma, lite delar Päron till farsa. Inspelad under 80-talet men utspelas under 40-talet. Peter Billingsley är charmig i rollen som nioårige Ralph. Grundberättelsen är att Ralphie mest av allt önskar sig ett Red Ryder leksaksgevär i julklapp. Och hur intressant kan då det bli? Inte jätteintressant egentligen. Däremot är det små lustiga bihistorier som ramar in livet runt grabben - hundar, prydnader och överklädda småsyskon till exempel. Barnperspektivet är genomgående och för någon som inte helt är överens med barn på film så är det ändå helt okej. Kanske för att det bisarra vinner över det mainstreama.

Nr 630: En Plats I Solen

Originaltitel: A Place In The Sun (1951) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: George (Montgomery Clift) börjar liftande vid vägkanten i vit t-shirt och tar sig med hjälp av en tweedkostym in i sin farbror fabriksmagnatens lilla baddräktsimperium. Vid löpande bandet träffar han och börjar mot alla regler umgås med arbetarAlice (Shelley Winters). De blir ett förutsägbart par, där de slående gnistorna lyser med sin frånvaro. In i leken skrider istället den magnesiumbländande kändismissen Angela (Elisabeth Taylor) som det skvallras om på tidningssidorna. George och Angela omfamnar - utan att Alice vet om Angela och utan att Angela vet om Alice - en djup förälskelse och vilja att spendera resten av sina liv tillsammans. Det är närgånget och teleobjektivt intima kyssar och löften om evig kärlek. I samma veva avslöjar Alice att hon är gravid. George blir inte helt överlycklig av beskedet och börjar mer eller mindre ofrivilligt att umgås med tankar på att dränka Alice för att bli av med bekymret. Dubbelspelet och slalomåkningen når sin kulmen i en ranglig eka på en öde sjö, där både George och Alice plurrar, och exakt vad som händer sedan lämnas åt tittarens fantasi. Dock var det sista gången vi såg Alice i livet. Rättegång följer. George pressas, förnekar men döms till döden. Angela gör ett sista besök i cellen och bedyrar sin kärlek till George, som börjar sin sista vandring mot elektriciteten. Ett olyckligt slut.
En Plats I Solen är en sådan där pärla som helt plötsligt bara ligger där i det vardagliga ostronet. En fantastiskt välgjord film med Clift och Taylor som det vackraste och mest strålande par jag nånsin sett på film. Det blir liksom aldrig drypromantiskt, det känns hela tiden naturligt och lite vemodigt. Tre personer som stöts mot varandra och försöker hantera en kärlek som blir omöjlig på olika sätt. Stunderna av obekväm tystnad varvade med längtansfull åtrå, fångade på så exakt avstånd av den stilla, iakttagande kameran. Bildövergångarna som flyter in i varandra som ett slags vattenbroar. Filmen rör sig in i mörkret som ett magnetskenat nattåg och det vibrerar så där avlägset i rälsen långt efter att det passerat.
Regissören George Stevens började som fotograf och gjorde mer lättsamma rullar, men efter att ha tjänstgjort under andra världskriget med att filmdokumentera bland annat landstigningen vid Normandie och stängningar av koncentrationslägren ägnade han sig därefter åt mer djuplodande arbete. Det här är definitivt en topptiofilm av alla vi sett hittills, och den är väl värd sin plats. I boken.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En fantastisk pärla på alla sätt vilket också Oscarsregnet vittnar om. Ett melodram som blandar klass och kön på ett trovärdigt sätt utan att tappa det romantiska underhållningsdramat som naturligtvis måste finnas i en amerikansk blockbuster från 50-talet. George Eastman (Montgomery Clift) kommer från fattiga förhållanden där den djupt religiösa familjen livnär sig som musicerande gatupredikanter. Han söker lyckan i stan och finner sig snart i ett komplicerat triangeldrama. Vid sin farbror fabrikägarens löpande band inleder han ett förbjudet förhållande med arbetarflickan Alice (Shelley Winters) men det dröjer inte länge förrän han inviteras till farbrorns finare salonger där han träffar den självsäkra och vackra Angela (Elizabeth Taylor). Det blir en kärleksaffär som slutar olyckligt för alla. Samtliga karaktärer är omsorgsfullt gestaltade. George är en rörande och naiv figur som vill göra gott i livet, Alice är den desperata och svartsjuka flickan som vill ha ett gott liv medan Angela är den förföriska lycksökerskan som lever det goda livet. Regissören George Stevens kombinerar det intima och sensuella fotot med starka kontraster och med ett bra tempo, en stark dialog och en intim berättelse så är filmen är mycket fin överraskning. En amerikansk tragedi heter romanen som filmen bygger på och boktiteln i all sin enkla tydlighet fångar essensen av filmen. Det är sällan en Hollywoodfilm från den här tiden smärtar och engagerar så som En plats i solen. 

Nr 574: Ett Rum I Våra Hjärtan

Originaltitel: La Stanza Del Figlio (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En rårealistisk skildring av ett dödsfall i familjen; chocken följt av sorgen följt av ilskan, följt av de interna anklagelserna, förebråelserna, följt av avskärmningen, isoleringen, följt av apatin, följt av gnistan som tänds, isen som lossnar i kanten, det första leendet, stigen som hittas, följt av undersökandet, nyfikenheten, den nytända lågan, följt av resan, skrattet, följt av blicken ut över havet igen, horisonten långt där borta, den ljumma franskitalienska vinden med salt och försoning. Ett Rum I Våra Hjärtan är en helt ok film, till och med riktigt bra och gripande ibland, men jag förstår inte varför den är med i boken. Och så det där med Twin Peaks och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) som liksom har lagt beslag på den gråtande mamman. Det är ingen som kommer i närheten av hennes sammanbrott. Twin Peaks borde vara med i boken, trots att det inte är en film. Eller vad säger du, Riket? Danskdjävel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nanni Moretti. Italiens Woody Allen har han kallats. Oftast medverkar han själv i sina filmer. Centralt placerad. Med allas blickar på sig. Psykoterapeuten som förlorar sin son i en drunkningsolycka. Familjen som kämpar för att gå vidare. Livspusslet som ska gå ihop. Sonens brevväxlingsflickvän som plötsligt dyker upp. "Vill du ta en dusch?" Ett Rum I Våra Hjärtan är en livsbejakande betraktelse om vardagens skörhet som kommer bäst till sin rätt i pappan Giovannis samtal med sina klienter. Det är excentriskt och allvarsamt, komiskt och rörande. Jag störs lite grann av det relativt höga tempot och snabba scenbytena. När det börjar hetta till lite så klipper man av, byter scen och går vidare. Jag tänker att filmen kanske skulle ha vunnit på att dra ut på scenerna lite mer, låta karaktärerna växa in situationerna. Lite mer långsamhet i den här filmen hade jag önskat.

Nr 562: Evil Dead

Originaltitel: Evil Dead (1982) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fem ungdomar i bil på väg till ödslig stuga. Över rangliga bron. Trähammocken som slår mot väggen, stannar plötsligt. I källaren både en gammal rullbandspelare, Panasonic, och en bit av en filmplansch - The Hills Have Eyes. Dessutom en bok av hud med blodskrift; The book of the dead. Nu börjar det. Klockan stannar på åtta minuter i sex. Det första offret blir våldtagen av skogen, av träden. Hamnar sedan i källarhållan, under den där kedjade träluckan som hon konstant rasseldunkar resten av filmen. "One by one we will take you". Och så tas de, en efter en. Blir demoniserade, monstruösa, spottande, blodtörstiga, galet skrattande. Sista halvtimmen - efter att boken bränts upp - blir en orgie i splatter och stop motion. För mycket är bara förnamnet. Men det är snygga kameravinklar och bra klippning och bra musik/ljud rakt igenom. Känns väldigt välgjort trots B-filmsauran. Annars hade det nog slutat på en minustvåa det här. Särskilt sista halvtimmen är bra, är bäst, despite the splatter som jag inte alls är nåt fan av. Blickarna mellan Ash och Linda som planterats så snyggt i början av filmen. Nu leker de ögonleken igen. Klockpendeln som börjar svinga, tiden går. Och slutscenen med den fasansfullt hastigt närmande demonen. Rätt igenom huset, ut på verandan, upp i ansiktet på Ash och - antar jag - vidare in i uppföljaren. Den kanske man ser nån gång.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Kanske är det ett för högt betyg. Eller för lågt. Jag kan fan inte bestämma mig. Här finns alla klassiska skräckteman; de naiva ungdomarna, den öde stugan, den farliga skogen, demoner, besatthet, förvandlingar, skakiga kamerabilder med låga vinklar, dånande ljud, massor av rök, splatter och blod. Det är helt uppenbart att Sam Raimi hämtar inspiration från mängder av filmer i genren, Flykten Från Helvetet, Exorcisten och Carrie. Här finns också blinkningar till The Hills Have Eyes och Night Of The Living Dead. Blanda element från alla dessa, skaka om och servera. Resultatet blir en och en halv timmes överdriven men underhållande skräck. Och den första halvan av filmen är verkligen otäck. Sen blir det lite för mycket av demonmasker, låtsasblod och animerat äckel. Klart är i alla fall att Evil Dead definitivt är en film som ska vara med i boken, inte minst med tanke på den inverkan filmen har haft inom film- och populärkultur.

Nr 558: En Skön Historia

Originaltitel: The Philadelphia Story (1940) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/Tivo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Ja, herregud. Minns knappt något av den första versionen vi såg, som är en senare produktion. Men spännande blir det ju aldrig, och föga intressant är det mest hela tiden. Mer intressant är det att läsa att den amerikanske filosofen Stanley Cavell i boken Pursuits of happiness djupanalyserar sju Hollywoodfilmer från 30 -och 40-talet, där bland annat denna versionen av En Skön Historia finns med. Cavell myntar begreppet Comedy of remarriage, en subgenre till dåtidens komedier som för att undkomma Produktionskoden (eller Hays-koden) lät de inblandade gifta sig, skilja sig, interagera med andra, för att sen gifta om sig. Ingen otrohet alltså. Finurligt. Men Cavell har givetvis blivit ifrågasatt. Sånt där är kul att läsa om. Mycket roligare än att kolla på själva filmen. 

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Det finns ett oändligt antal remakes genom filmhistorien. Oftast är det nyinspelningar av gamla klassiska historier. I boken finns det några stycken där både originalet och nyinspelningen är med. George Cukors En skön historia från 1940, som egentligen är en filmatisering av Philip Barrys fars High Society, är alltså originalet till Charles Walters musikaliska uppdatering En skön historia, från 1956. Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om den för detta är snudd på identiskt bortsett från sångnumren. Den största skillnaden är väl att 1940-versionen är sämre. Den kaxiga societetstjejen Tracy Lord spelas i denna film av Katherine Hepburn som faktiskt hade gjort samma roll på Broadway och till och med ägde rättigheterna. Hon sålde dessa till MGM med kravet att hon än en gång skulle få spela huvudrollen. Och det märks att det är Hepburn som är den stora stjärnan. Även om jag tycker att det för det mesta både är larvigt och tråkigt så är det Hepburn som fyller ut varje scen. Vän av ordning noterar säkert karaktärsnamnet Tracy Lord. Det ska naturligtvis inte förväxlas med en annan karaktär vid namn Traci Lords, även om hon också var rödhårig. Denne Lords har så vitt jag vet inte någon film med i boken.

Nr 531: En Man Steg Av Tåget

Originaltitel: Bad Day At Black Rock (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Enarmade McCreedy (Spencer Tracy) kliver av Southern Pacific i minst sagt hålan Black Rock. Det är första gången på fyra år som tåget stannar där, och den lilla skara människor som lever där häpnar i stum slow motion över besöket. McCreedy försöker ta in på hotell, försöker få vägbeskrivning till Adobe Flats, försöker hitta japanen Komoko för att ge honom den medalj som hans son förvärvade under andra världskriget. McCreedy försöker ringa, försöker telegrafera, försöker försöker försöker. Hela tiden motarbetad av särskilt Smith. Det ligger en hund begraven. Hunden är en djup skam över att ortsborna dödade Kokomo för flera år sedan, utan att det blev något efterspel. De brände ner hans hus, rökte ut honom och Smith sköt honom på gården. Det bara blev så, det var inte meningen från början, och sheriffen vågade inte stå upp mot Smith. Sedan dess har det legat och pyrt i Black Rock och McCreedy sveper in som ett dåligt samvete, injicerar sig själv i de flestas övertygelse att de gjorde något hemskt och fel. Han väcker rättsskipandet till liv, får efter hand med sig majoriteten, och tvingas till slut stå öga mot öga med den hårdnackat avtryckarglade Smith. En molotovcocktail senare ligger Smith och brinner på marken och McCreedy osäkrar sitt gevär. Cirkeln sluts, på 24 timmar är saken biff. McCreedy lämnar Black Rock med nästa dags tåg efter att ha överlämnat medaljen till sheriffen. McCreedy gled in från det förflutna, gjorde ett kort nutida uppehåll och försvinner in i framtiden via den oändliga prärierälsen.
Tankarna går titt som tätt till Mannen Med Oxpiskan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den före detta militären McCreedy (Spencer Tracy) kommer till Black Rock som en mystisk man och en film noir i västernmiljö tar sin början. Under ett dygn i den lilla hålan lyckas han gräva fram ortens mörka hemlighet, syna den motvilliga ortsbefolkningens förnekelse och skipa rättvisa genom några välriktade karateslag. En Man Steg Av Tåget är en stram och återhållsam thriller med ett enkelt men övertygande budskap om rastolerans. Perfekt i längd och ett snyggt färgfoto i bländande och svettig sol. 

Nr 489: En Skön Historia

Originaltitel: High Society (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Grace Kelly är societetsdamen Tracy Lord som kvällen innan sitt bröllop med George (John Lund) uppvaktas av både en och två andra män, varav den ena - Dexter (Bing Crosby) är hennes före detta man. Den andre mannen spelas av ingen annan än Frank Sinatra. Tracy blir rätt packad och hamnar i omgångar i armarna på alla tre, för att till sist hamna i poolen. Minnesluckorna fylls i dagen efter och exmaken kammar hem jackpot och är till slut den som får stå vid altaret. En ganska oskön historia, som givetvis brister ut i sång både här och där, men som tur är lyser dans- och steppnumren med sin frånvaro. Louis Armstrong spelar sig själv och med sitt band. Jazz. Cole Porter sjungs inte mindre än nio gånger. Jag vill ha den där flickan i en film med Cole Portersånger. Men fursten av Monaco fick henne först, och sen dog hon.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Detta är Charles Walters musikaliska uppdatering av George Cukors filmatisering av Philip Barrys fars High Society. George Cukors film från 1940 finns också med i boken upptäckte vi. I den här versionen från 1956 ser vi en stjärnspäckad uppställning i form av Grace Kelly, Frank Sinatra, Bing Crosby, John Lund och Louis Armstrong som spelar sig själv. Armstrong inleder hela spektaklet med att sjunga ramhistorien för biopubliken. Han har varit på turné i Sverige och lärt sig skåla vilket är en kul parentes i detta luftiga triangeldrama. Som egentligen är en fyrkantsdrama. Eller vad det nu heter. Kelly ska nämligen gifta sig med Lund, hennes exmake Crosby dyker upp dagen innan bröllopet med Armstrongs orkester i släptåg och journalisten Sinatra ska bevaka hela evenemanget. Alla vill ha Kelly. Kelly blir packad och hamnar i säng med Sinatra. Lund blir förtvivlad och Kelly gifter sig till slut med sin exmake Crosby. Oj, vad jag älskar att namedroppa. Nåväl, jag är i alla fall tacksam över att vi slipper dansnumren i denna stundtals ganska trevliga musikal.

Nr 478: En Kvinnas Martyrium

Originaltitel: La Passion de Jeanne d'Arc (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Renée Falconetti jobbar stenhårt med sin intensivt förskräckta blick. Närbilder på hennes tårar i kombination med domarnas grovhuggna ansikten. Anklagelserna och bespottningarna haglar under inkvisitionen på 1400-talet, men vad är det egentligen hon är anklagad för? Vad är det hon döms för? Vad är det de vill att hon ska erkänna? Till slut hamnar hon på det brinnande bålet och det för tankarna både till munken som satte eld på sig själv och till Backabranden. Det finns nåt riktigt sjukt i att bränna levande människor på bål. Detta var Falconettis sista filmroll; hon drog till Brasilien och mådde ner sig innan hon begick självmord 1946. Inte lika fräckt som martyrdöden.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Carl Dreyers närbildande och intima porträtt av Jeanne d'Arcs sista timmar bygger på de officiella protokollen från hennes rättegång. Filmen tillkom åtta år efter att Jeanne d'Arc helgonförklarades, förstördes i en lagerbrand men en kopia hittades på ett norskt mentalsjukhus på 80-talet. Helt otroligt vad man får veta i det här projektet. Renée Falconetti gör en fantastisk insats i rollen som den dödsdömde martyren. De nära bilderna på den rakade kvinnan med tårar rinnande nerför kinden drar genast tankarna till Sinéad O´Connors berömda musikvideo. Jag är övertygad om att det finns ett samband. De rörliga kamerabilderna känns moderna i sammanhanget och slutscenen när Jeanne d'Arc kramar Kristi kors på bålet är överraskande stark. Falconetti gjorde aldrig någon mer film efter denna.

Nr 473: En Stjärna Föds

Originaltitel: A Star Is Born (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Onödigt långt, och sövande i ordets rätta bemärkelse. En musikal med sång, dans och inblickar i den krävande och lömska filmfabriken. Judy "Trollkarlen från Oz" Garland och James "Ivanhoe" Mason är ett showbisnisspar. Mason är alkoholiserad och Garland står på tröskeln till det stora genombrottet. Tydligen var det omvända roller i verkligheten. Filminspelningen kantades av oroligheter och problem, både vad gällde produktion och i synnerhet vad gällde Garlands arbetsförmåga. Filmen har i efterhand klippts ner och gjorts om ett antal gånger, och den version vi såg är ett resultat av att museichefen Ronald Haver tillbringade en hel massa tid i Warner Brothers filmarkiv och lyckades lokalisera bortklippt material - både film och ljud. Därför är det vid olika tillfällen inflikade stillbilder medan ljudet fortsätter rulla. Ganska störigt tycker jag. Kändes inte direkt som att det var nåt väsentligt som tillfördes i och med den manövern. Men bra jobbat Haver!

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Det har gjorts många filmer om filmbranschen. En del väldigt bra, Sunset Boulevard till exempel. En del ganska dåliga. En stjärna föds hade kanske varit bättre om den hade hamnat under saxen ännu en gång. Historien är det inget fel på. Men längden. Oj oj. Och Judy Garland som jag förstår klassas som en av Hollywoods största sångbegåvningar under den här perioden, men det är något som stör mig med henne i den här rollen. James Mason har vi sett tidigare, bland annat i Lolita. Han är bra som den alkoholiserade före dettingen. Särskilt i scenen på Oscarsgalan där filmen faktiskt får en alldeles särskild nerv som jag sällan ser i Hollywoodproduktioner från den här tiden. Filmen är ett bra försök som siktar mot stjärnorna men dessvärre knappt når trädtopparna.

Nr 463: En Kärlekshistoria

Originaltitel: En Kärlekshistoria (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Hennes första replik kommer 40 minuter in i filmen, minns jag rätt då? Innan dess blickar, sökande, flackande, mötande, borrande. Fantastiskt fint komponerat, ögonspelet dem emellan. Taffligt, orört, öppet, ömt och urstarkt. De vill vara med varandra, omgivna av de vuxna, de som någon gång för länge sen var som dem. Inte längre, nu bittra, gråtande, skrikande, smygsupande, hårda, kalla, arga, instängda, hopplösa, tillknäppta, anklagande, fulla av allt det de ångrar. Pär och Annikas yra - spegeln mot de äldres förlamning. Mopeder, cigaretter, slagsmål på grusplan, tårar, sommar, tandborstning i höggräset. Nästan naturromantiska bilder, fast utan det lite patetiska stänk som ligger i begreppet naturromantik, i alla fall för mig. Lite Barry Lyndon? Som Colin Nutleys Änglagård, men det går aldrig så långt så att det lyfter fåglar över fälten, aldrig så klichéartat. Och så kommer kräftskivan. Slaget över bordet känns oerhört obehagligt. Fyllan som dränker de redan drunknade. Är det ditåt de är på väg, Pär och Annika? In i dimman, dimman av allt. Sotet i livsrören, våldet på sig själv. Roy Andersson balanserar mästerligt, redan då, och visst finns det spår av det som komma skall, i alla fall i Sånger Från Andra Våningen. Det lite gråblå, folkmassan i dimman, mannen på sjukhuset. En väldigt fin film, på många sätt. Och Kalle Boman, ständigt denne Kalle Boman. Tack så mycket som möjligt.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: En ungdomlig kärlek. Bitterljuv och trevande. En vuxenvärld allt annat än harmonisk. Roy Andersson pendlar skickligt och med en stark medkänsla mellan dessa båda plan. Inramad av svensk vardag, tidigt 70-tal. Ett dokument över en tid, lika försvunnen som alltid närvarande. Mänskliga relationer, beteenden, lika allmängiltiga då som nu. Kärlek på film kan beskrivas på så många sätt. En kärlekshistoria är autentisk och speglande, stillsamt närvarande och passionerad. Att jag inte har sett denna film tidigare framstår mer och mer som en gåta. Att jag ska se den igen är lika självklart som att den är med i boken över vilka 1001 filmer man måste se.

Nr 457: En Kvinna Under Påverkan

Originaltitel: A Woman Under The Influence (1974) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Peter "Columbo" Falk är grovjobbaren Nick som skickar sin minst sagt darriga fru Mable (Gena Rowlands) till sjukhuset för de nervsvaga. Och Rowlands är riktigt bra och förvirrande med sina ryckningar och oförutsedda repliker, och Falk är väl ok men lite rumphuggen och det är en del långa scener vid exempelvis det frukosttidiga pastabordet som jag förstår ska sippra in lite ovisshet under de höjda ögonbrynen hos tittaren, men jag tycker det blir för tradigt, lite för berättande kanske, alltså lite för mycket bilder och repliker och mat som tas och skickas. Och pappan ska ta hand om barnen, de där barnen. Och ja, jag vet inte. Jag minns mest att Mable var intressant och lite oförståelig, som de ju är, de där människorna.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag tänker på den nyligen sedda, En familj som andra. Inte för att de är lika utan för att det i varje familj finns något dysfunktionellt mitt i allt det funktionsdugliga. Sprickor i fasaden, förvissningen att allt när som helst kan rämna. David Cassavetes och hans fru Gena Rowlands samarbete resulterade bland annat i den här filmen om en nervös hemmafru Mable Longhetti (Rowlands) som faller allt längre ner i frustration och galenskap medan hennes stabile man Nick (Peter Falk) står vid hennes sida och verkar pendla mellan både förnekelse och acceptans. Runt benen på de båda springer deras tre barn, uppenbart medvetna om vad som håller på att hända. Frågan är bara vad som egentligen händer. Det oberäkneliga i  Mables beteende är kanske mer beräknande än vad man kan tro. När Mable kommer hem efter sex månader på sjukhus så stryks det medhårs och tassas på tå men obehaget och det svårhanterliga i hur man ska behandla henne ställs snabbt på ända. När makarna i slutscenen, efter våldsamma blodiga sammandrabbningar, rutinmässigt förbereder sig för att gå till sängs är man inte alls säker på vad som egentligen har hänt. Ett intressant slut på en intressant film.

Nr 451: En Familj Som Andra

Originaltitel: Ordinary People (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Pachebels Kanon i D med havsutsikt inleder denna dramarulle. Panorering in till höstfärgad park med löv och stämningen är satt. Effektivt, och stiligt. Vattentätt, skulle du kunna säga. Vad är det egentligen som har hänt i familjen vi får möta? Det finns liksom en stol för många vid middagsbordet och det är inte direkt någon avslappnad familjevärme som strålar ut från det milsvida och halvpampiga huset. Snart börjar ledtrådarna bilda ett spår, en olycka, en tragedi. Skuld i olika former, saknad, locket på, tunga rörelser under ytan bubblar och vill upp, ut och få luft, andas, skrika. Simning, det är vad den kvarvarande sonen ägnar sig åt. Simtag efter simtag, längd efter längd i jakt på förståelse, självförsoning, begriplighet. Segelbåtshelvete. En mor inlåst i sig själv, ensam med sina minnen och trasiga framtidsdrömmar. En far, vidöppet vilse i sina försök att förstå, hjälpa medla, gå vidare.
Kan samtal hjälpa, och hjälpa mot vad, till vad? Den långsamma krackeleringen är ständigt pågående, förfallet och den tunga kollisionen oundviklig. Mot slutet bara svarta, tunga anklagelser men också uppriktiga frågor om vägvalet.
En Familj Som Andra är helt klart en klass över de flesta familjerelationsrullarna, men hur den kunde knipa en Oscar för bästa film före Tjuren Från Bronx är en gåta av rang.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Boken säger att det fortfarande finns folk som retar sig på att Robert Redfords regidebut kammade hem Oscar för bästa film och bästa regi framför Tjuren Från Bronx. Hur boken nu kan veta det. Jag retade mig inte på det då. När det begav sig. Däremot retar det mig nu. Men så är det. Den här boken, det här projektet bjuder på diverse överraskningar och det är bara att svälja i sig. Som familjen i En Familj Som Andra. Som får tugga i sig sorgen. Där bitterheten är som levrat blod. En sårskorpa man gärna pillar lätt på. Tills psykologen kommer och drar bort hela skiten, lyfter på den våta filten och blottlägger familjens akilleshäl. Tvingar fram minnena. Tårarna. Samtalet i en familj som inte pratar. En familj som andra. Redford ville göra en amerikanskt manlig film om känslor. Kanske lyckades han. Enligt Oscarsjuryn lyckades han definitivt. Och det retar mig en aning.