Nr 884: Piratpatrullen 2/'A' gai waak juk jaap

Originaltitel: A計劃續集; Jackie Chan’s Project A II (1987) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play/Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Karatelördag, film numero uno. Rörigt, tycker jag i vanlig ordning. Men det verkar handla om "oegentligheter inom poliskåren" som ståndmoraliske Dragon Ma (Jackie Chan) ska städa upp. Det finns också nån revolutionsrörelse, en juvelstöld och en råttätande hämndaktion från - antar jag - filmen som föregick denna; Project A. Mycket fighting och stunts så klart. Mycket stön, stånk, pust, puh, gny, oj, ah, flämt, katjing och med jämna mellanrum instucken kolonialkritik. Sista halvtimmen växlas det upp och se där, en fallande vägg över Jackie, precis som över Buster Keaton i Hans Son På Galejan. Och så bloopers på slutet. Mycket underhållande.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Engelsk dub i oprentiös Hong Kong-underhållning. Jackie Chan far fram i scener som blandar både lekstuga och hinderbana. Välgjorda fightingscener blandas med snubbelhumor och amerikansk snutfilm. Det är korrumperade poliser, välbärgade revolutionärer och hämndlystna pirater. Det blir aldrig tråkigt men inte särskilt spännande heller. Inget oväntat, inga intressanta gråzoner mellan ont och gott, ingen vidare intrig. Allt bygger egentligen på Chans uppvisning i vighet, i koreografi och i imponerande stunts där han får allt att se så lätt ut. Vilket det så klart inte är. Tydligen har han skadat sig i praktiskt taget alla filmer han medverkat i. Allt för publikens skull.

Nr 874: Johnny Gitarr

Originaltitel: Johnny Guitar (1954) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.

Nr 870: Maskulinum - Femininum

Originaltitel: Masculin Féminin: 15 faits précis (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.

Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt. 

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Nr 853: Ond Stad

Originaltitel: The Phenix City Story (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Scandic Hotel i Karlstad.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inleds med reportern Clete Roberts som ger sig ut i verkligheten och intervjuar människor på gatan som var med om det filmen sen handlar om; det vill sägas politisk korruption och organiserad brottslighet i Phenix City, som kulminerar med mordet på politikern och advokaten Albert Patterson.

"Om man riktar ljuset på en råtta så gömmer den sig, oavsett om den är i the City dump eller i the City Hall" säger en av de intervjuade. Det uttrycks oro för riggade val, kriminalitet, hot, våld och mord. Kamp för frihet. Gå och rösta för ett Good America. Ja, det känns ju igen. Får inte riktigt grepp om den där inlednjngen. Roberts spelar typ sig själv, och han verkar intervjua människor som faktiskt var med om händelserna när det begav sig, men det är iscensatta klipp? Intressant hybrid, och skarp växling mellan "reportage" och "spelfilm/fiction", för sen följer då själva filmen. Berättarrösten är sonen John Patterson som kommer hem från vad jag fattar det som är tjänstgöring i andra världskriget. 14th Street har förvandlats till en gata full av ruffel, bluff och prostitution. Neon, fylla, slagsmål och pengar pengar pengar. "The Machine" med Rhett Tanner i spetsen kontrollerar verksamheten. Sonen John åker på däng, söker upp för att dänga tillbaka, blir less och vill förändra. Pappan inte lika motiverad, tvekar om han ska bli nån typ av statsåklagare? Det blir ändå krig mot brottsligheten. Och då börjar onda krafter smida onda planer i bastun. Krig mot kriget mot brottsligheten. Död svart flicka slängs på Pattersons gräsmatta. Liten vit pojke på cykel körs över. Budskapet är tydligt, this could happen to you. Upprörda känslor. Johns fru vill dra. John vill hjältestanna och kämpa för den goda saken. Pappa Patterson tar ett steg in i leken, som advokat. Korrupt jury resulterar i "obegripligt" domslut. Våldet eskalerar. Män, kvinnor, barn. Media tystas, kyrkan tystas. Bomber och granater. Patterson ångar på. Folket lyssnar,  less på lögner. Vilken alarmist han är, Patterson. Under tiden spelar polisen kort. Pappa Patterson skjuts utanför sitt kontor. Folket vill göra uppror, lyncha,  mörda. Sonen John hindrar dem, gjuter olja på vågorna med brandtal. Ringer upp "State Capitol"(?) och låter denne höra folkets ilska genom luren. Nu blir det åka av. In med Marshal law, nån form av beväpnad armé. Hårt mot hårt, upprensning i träsket. Verkar funka, men "hur länge ska det hålla?" Och så talet på slutet. "Med Guds hjälp ska jag inte misslyckas!"

Skönt att det var då, och så långt borta. Helt andra tider nu, här.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Fram tills jag såg filmen så utgick från att den handlade om Phoenix, huvudstaden i Arizona med drygt 1,5 miljoner invånare. Men ack så fel jag hade. Hade jag läst lite mer noggrant så hade jag ju sett att den handlar om Phenix, ett samhälle i Alabama med endast 30 000 invånare som fick epitetet The Wickedest City in the U.S. på grund av korruption, sexhandel, spel och allehanda gangsteraffärer. Ond Stad är en primitiv lågbudgetfilm som inte ber om ursäkt för sig. Den börjar med nåt slags halvdokumentära dramatiserade vittnesmål från några av stadens invånare som var med när det hände så att säga. Sen kommer berättarrösten som introducerar Phenix i nån slags reklamfilmsstil, med skillnaden att det här inte är en stad man gärna åker till. Nog för att Phenix har flest kyrkor i hela Alabama men vad gör det när den samtidigt har varit en av de mest korrumperade städerna under hundra år. "Fancy women, slot machines and booze, The Phenix city blues" sjunger Monroe-fatalen på nattklubben The Poppy Club medan hon sexigt rör sig flirtande bland männen i lokalen. Det är på På 14:e gatan det händer, där spelas det med märkta kort, där misshandlas de som protesterar, där säljs det sex i gathörnen och maffian gör upp planerna i bastun. Mitt i historien står pappa Patterson, advokaten som vägrar låta sig köpas av någon sida och hans militäre son, nyss hemkommen från sin placering i Västtyskland. De är inte överens om vad som behövs göras, pappa vill först inte blanda sig i medan sonen blir allt mer engagerad i att bekämpa brottsligheten. När allt eskalerar ger sig pappa advokaten sig in i leken vilket kommer att stå honom dyrt. Istället för en personlig vendetta så lyckas sonen ändå mobilisera de goda krafterna i staden och genom ett telefonsamtal kallar han in armén som snabbt städar upp i staden. Inte en dag för tidigt kan man tycka.

Nr 846: Utu

Originaltitel: Utu (1983) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på tåget mellan Stockholm och Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Maoriern Te Wheke (Anzac Wallace) slåss av nån anledning med britterna, men när hans hemby massakreras är det tack för kaffet. Det blir lagbyte, moko, haka, gerillakrigföring och en tungspetsteknik som skulle göra Gene Simmons grön av avund. Alla vita ska dö, och det är andarna som har bestämt det. Utu till varje pris. Öga för öga. Ganska rörigt stundtals, svårt att veta vem som är på jakt efter vem, särskilt eftersom det verkar pågå nåt slags krig mellan stammarna också. Man får ju lite Israel-Palestinafeeling. Men jag underhåller mig med omväxlande kameraarbete med blandade grodor, åkningar och olika povs. Mr Williamsons vapenmodifieringar och övningskytte är också en pärla. Kaboom, sänker hönshuset utav bara helvete. Till slut tillfångatas Te Wheke. Ställs inför nån form av friluftsdomstol. Skjuts till döds av sin brorsa om jag fattar det rätt. Utu; hämnd, balans, jämvikt. Nånsin?

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ibland är det som en b-film med ultravåld, i vissa delar blandas skräckestetik med farsartad västern, rätt som det här hamnar vi i krigsfilmsdramatik, men hela tiden finns en undertryckt desperation som kommer till uttryck i ett maoriuppror mot nybyggarna på Nya Zeeland. Stundtals är det i en del scener nästan briljant men oftast är det styltigt skådespeleri och inte särskilt engagerande. Det som glädjer mig är ändå att se en film som inte är eurocentrisk. Den kretsar kring Te Wheke som i början tillhör den brittiska armén men snabbt utkräver hämnd, utu, när soldaterna mördar och bränner ner hans hemby. Men hämnden riktas inte bara till armén utan hela den brittiska kolonialmakten i form av nybyggare och markägare. Det plundras, härjas och dödas och ursinnet hos Te Wheke finner nästan inga gränser. Det finns tydligen en verklighetsbakgrund till filmen. Genom att upproret skildras genom Te Wheke, som är en historisk symbol för maorierna, så finns även en moralisk tyngd, ett grundläggande rättvisepatos, som också gör berättelsen mer angelägen. Jag önskar dock att jag hade hittat in i filmen på ett bättre sätt.

Nr 843: Huller Om Buller

Originaltitel: The Ladies Man (1961) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på First Hotel G på Nils Ericsonsplatsen 4 i Göteborg och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Riktigt bra svensk titel. Herbert (Jerry Lewis) tar collageexamen, ser sin tilltänkta hångla med en annan och upplever livet som förstört. Redan efter några inledande scener och minspel är det oundvikligt att inte tänka på både (vare sig?) Will Ferell och Jim Carrey. Herbert hamnar på nåt slags gigantisk mjukbordell i dockhustappning, med coola hyperöversiktliga scener. Tydligen en av de första gångerna det användes en "video assist" (jag tänker typ senare monitor) för att bättre kunna se bildsnittet under inspelningens gång.

Herbert får under sin vistelse bland alla dessa kvinnor hjälp med sin kvinnofobi genom att han får känna sig behövd och bli ompysslad child style. Det kommer andra gäster. En man presenterar sig som "Willard C. Gainsborough" och fortsätter: "The C is för killer". Fantastiskt roligt faktiskt. Och så lite fummel och en manlig tango? Och major dominatrix housemother kommer och berättar att hela huset är en kompensation för hennes uteblivna storfamilj, och det ska göras nån realityshow med namnet "Up your street". Och Baby - det som tidigare lite tokroligt visat sig vara en minihund med enorma röstresurser och muskler - det visar sig på slutet ändå vara ett stort lejon? Som knatar genom matsalen? Fattar fan ingenting. Hela filmen känns som en stor ballong som blåses upp och man sitter liksom och väntar på den stora smällen, men allting bara pyser ut i fucking nada. Ändå gillar jag den lite grann. Som med Jim Carrey. Fullt pådrag liksom.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jerry Lewis komik är på samma gång daterad och tidlös. Tidlös i den meningen att den har influerat sena 1900-talskomiker som till exempel Jim Carrey. (Det är helt enkelt omöjligt att inte tänka på Carrey när jag ser Lewis mimik och kroppsspråk.) Daterad då jag tror att det är svårt att få acceptans för den här typen av skådespeleri idag. Det finns liksom en omöjlig löjlighet över hela spektaklet och en överdriven snedvridenhet så typisk för Lewis. Blickar in i kameran, en farsartad gummimimik, en under-bältet-chauvinism. Men ändå finns det i filmen en stilistik och jazzigt kolorerad och koreograferad atmosfär som framför allt kommer till uttryck i början av filmen. Morgonbestyren i pensionatet för unga kvinnor är som en musikvideo i ett dockskåp. Snyggt kameraarbete som fångar en kvinnokavalkad fantastiskt integrerat i scenerierna. Det är filmens största behållning. Handling, skådespeleri och narrativ ger jag inte mycket för.

Nr 836: Röd Hymn

Originaltitel: Még kér a nép (1972) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En hymn bestående av 26 strofer, skulle man ju überpretentiöst kunna kalla det här. 26 klipp - och med klipp menar jag inte avbrottet mellan två sekvenser där saxen förr i tiden hade talat, utan klipp i bemärkelsen sekvenser, typ. Vid flera tillfällen består samma scen i filmen av två eller flera klipp. Vilket solkar ner flödet, tycker jag. För grundstrukturen är långa svepande kameratagningar med detaljplanerade fokusskiftningar. Delikat schemalagt koreografiskt och mycket behagligt. Men så ibland trampar liksom storsaxen in och örfilar in ett jumpcut. Svårt obehagligt.
1. Folkmusikfestival. Marseljäsen igen. Den var väl med i förra rullen, Röda Och Vita? Följt av mjuka toner och en kvinna går runt och hävdar Right to the people. Upp till kamp mot kapitalet. Nytt system! Mvh Friedrich Engels.
2. Sång: We are workers, we have no freedom! Länge leve de fattiga arbetarna! Avtalsförhandlingar med stora stygga Kapitalet. Sädsäckar bränns i minirevolution. Bossen får huva, omringas. Kampringdans runt elden. Salut!
3. Armėsnack. "Finns det nån som inte servar någon?". Fråga Dylan. Svär socialisteden. Sektvarning. Fina ord, plakatretorik. "The cock of my godmother". Blåklädda soldater omringar den sjungande gruppen.
4. Dansen och sången fortsätter. Kvinnor, enormt förtryckta, går runt barbröstade. Klär av sig. Soldaterna springer skrikande förbi dem.
5. Plötsligt kväll wtf. Eld brinner. Sången fortsätter. "Röda flaggan för arbetare". "Ett bättre land". Åh fan.
6. Dag igen wtf? Bara bröst och duvor. Engelsk sång "Charlie is my darling" wtf? En av soldaterna börjar dansa med, motas bort av sina egna. Förräderi. Han kastar sitt vapen, som plockas upp av annan soldat som skjuter tre skott mot halvnaken kvinna. Hon visar upp sitt blod. Soldaten som kastade sitt vapen skjuts.
7. Kvinna och duvor. Musiken fortsätter. Istället för blod - en röd tygbit i handen. Således symbolisk film. Badtunna, sång, dans och skratt. De verkar ha det för djävligt.
8. Lorden kommer och hälsar på. Ger ekonomilektion. Järnlagen. Den järnhårda lönelagen? Klasskamp! Lorden "dör".
9. Rythm guitar. Kvinna på häst är förbannad. Präster kommer och läser böner, ringer i klockor, svänger med rökelsekar. Frukt och grönt och kött och fisk och ägg och bröd och vatten och vin. De verkar verkligen ha det för djävligt. Kyrka med levande ljus. Piskan viner. Inre konflikter i gruppen? Prästen kvävs, pressas in i kyrkan, dörren stängs och sången börjar.
10. Kyrkan bränns ner.
11. Kväll igen wtf. Kyrkan brinner på avstånd. Ringdans runt.
12. Kyrkan brinner fortfarande på avstånd. Fortsatt ringdans runt.
13. Kyrkport brinner. Panorering uppåt i tornet. Toppen brinner.
14. Dag igen wtf? Kvinna ber högt. Tända ljus. "Herre, rädda oss". Fräls oss från det ena och det andra.
15. Klockslag och vinande piskor. Bibelcitat. Musik och stavsnurrande. Paradkänsla. Man efterlyser och propagerar för en mer fredlig och eftertänksam socialism. Lugnare musik och mjukare dans. Gubbe skär sig i handleden med skäran. Ok? Typ socialismen håller på att dö? Eller socialismen begår självmord genom att bli soft? Symbolisk film.
16. Begravning av gubben (socialismen? Symbolisk film). Lie, grepar, skäror på väggen bakom vitklädd kvinna som predikar. "Socialism, ditt kungarike ska komma. Här och över hela världen!" "Sänk skatterna!" Wtf? Sossarna vill väl avskaffa monarkin och höja skatterna? "Jordens frukt tillhör alla!" Ringdans igen. Trupper marscherar in. Armėtrummor.
17. Trumvirvlar. Mycket militär. Lekande barn. Dukanintetamigmelodi. Nån typ general styr upp villkoren. Fiol och sång.
18. Skymning. De "fega" verkar lämna byn (på generalens order). Fler trupper in.
19. Bybor vid rälsen. Inträdesprov. Nån vill bli socialist. Erkänner sitt förtryckande brott. "Ångrar du dig?" "Ja". "Ok, du får vara med". Tåg tuffar förbi i bakgrunden med soldatransport. Sång: "Vi har haft otur".
20. Ett närmast gående Körslaget. "Vi är arbetare, vi har ingen frihet!" Soldater ansluter. Mobilisering? Brandtal.
21. Långdistansskott med kamera. Uppradade trupper. I mitten stor folkfest runt gigantisk liknande midsommarstång. Soldaterna blandar sig med folket och dansar. Plötsligt drar sig soldaterna ur, bildar ring runt dansarna. Och börjar skjuta. Kanske ingen jättebra idé att stå i ring om man ska skjuta mot mitten. Men, symbolisk film.
22. Armén firar segern. Skål för fan. Kyrkan kommer gående över ängen. Gemensamma intressen? Klockor och rök. Blod i floden. Soldat knäböjer i blodfloden.
23. Trubadurens sång övergår i marschmusik. Brassband. Klockor och rök, standard. Kyrkan har gjort come back. De röda vimplarna rycks av. Vita band höjs. "Jag ångrar min socialistiska ed." Nya bud från gud. Trubaduren drar kniv och sticker... Ja, vem?
24. Närbild på han som blev stucken. Blod ur mungipan.
25. Soldater backar undan, skjuter trubaduren som faller i armarna på vitklädd kvinna, vidare ner i gräset. Kors med fåglar. Symbolisk film. Rödtygade handflator. Vitklädda gruppen omringas av ryttare.
26. Vapen laddas i skymning. Vitklädda män och kvinnor verkar ta nåt slags farväl. Tystnad. Oj, vad tyst. Trasiga instrument, döda fåglar. Döda, nakna människor. Soldater skålar. Armėbandet drar igång. Rödklädd kvinna drar ner soldat från häst, tar hans vapen och skjuter flera soldater. Börjar sjunga "Vi har haft otur". Höjer vapnet.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Miklós Jancsó återkommer med ännu en röd rulle men denna gång i ett lite mer nyskapande arrangemang. Som en "sensuell, kommunistisk friluftsmusikal" för att använda bokens beskrivning. Här är det färgstark sång och dans för hela den socialistiska slanten och det hela börjar med Marseljäsen i både instrumental och vokal version. Sedan löser folk-, arbetar- och frihetssånger av varandra medan det finns nån slags schism mellan herrefolk, militärer och bönder som är högst oklar. Känslan av planlöshet från förra filmen Röda Och Vita förstärks med alla hästar som springer fram och tillbaka i bild, soldater som tycks gå lite hit och dit och ställa upp sig på måfå. Det måste naturligtvis vara helt uttänkt och koreograferat men i mitt huvud blir det rörigt. Enda tillfällena där jag kan känna mig lugn och avslappnad är i ringdanserna eller de ceremoniella händelserna. Då begriper jag ändå vad som händer. Jag räknade till 24 tagningar/klipp men tydligen är det 26. Oavsett så är det imponerande att få ihop det med alla människor, djur och så plötsligt ett tåg mitt i allt. Väl repeterat, inte minst för kameramannen. Tänker på Den Ryska Arken där hela filmen gjordes i en enda tagning. 

Nr 835: Röda Och Vita

Originaltitel: Csillagosok, katonák (1967) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Eastern European Movies av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Svartvitt Cinemascope glidande över floden Volgas strandkulleområden. Hästar, ofrivilliga bad, kattochråtteavrättningar, människor som blir fösta hit och dit, beordrade det ena eller det andra. Är du ungrare? Kan du ryska? Är du bolsjevik? Kosack? Tatar? Armenier? Oavsett svar och oavsett fråga så känns det som ett lotteri vad som ska hända därefter. Det handlar tydligen om ryska inbördeskriget. Anonymiserat dödande, man (jag) vet inte vem som dödar vem, och det finns definitivt en distans där; jag förblir i princip helt oberörd. Bara förvirring, men den är jag så van vid nu. Ungefär som inför upprepade, standardiserade rapporteringar om krig i nån helt annan del av världen. Det som fastnar mest är den plötsliga skogsvalsen, med orkester. Och slutscenerna var mäktiga, som att man sitter på kullen ovanför de sista framryckningarna och tittar på. Fältslag.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Starka bilder och snygga scener men trots den tydliga avgränsningen i både tid och rum så får jag inte ihop vilka som är vilka. Sjuksyrrorna är ju de enklaste att identifiera. De väna, ljuva, livgivande och -tagande. De nakna. De röda fattar man ju är socialister, revolutionärer kanske, men de vita då? Är det militären, regeringstrogna, tsarens män? Och så har vi ju kosackerna och tartarerna, vilka är det och på vilken sida står de? Och så alla frågor om vilka som är ungrare? Det leks spring-så-skjuter-vi lite här och där, ställs upp folk på led, flyttas personer hit och dit, rids lite fram och tillbaka, lite som att man liksom vill blanda på korten för publiken. Titta här, titta där, rött kort, svart kort, nej men titta, det röda var här och inte där. Looky looky, no hands. Samtidigt blir det en kollektiv rörelse som nästan liknar dans, något som blir väldigt explicit i scenen med sjuksyrrornas björkvals till blåsorkestern och som blir ännu tydligare i Miklós Jancsós nästa film, Röd Hymn.

Nr 822: A Brighter Summer Day

Originaltitel: Gu ling jie shao nian sha ren shi jian (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: En sån där film till som jag bara sitter och inte förstår nåt av. Av handlingen alltså. Bara scener som rullar förbi. Vem är vem? Var är de nu? Varför säger den personen så till den personen, vad har de för relation till varandra? Det blir givetvis outhärdligt eftersom filmen är fyra timmar lång. Läser en del om den i efterhand och det verkar definitivt finnas en handling, och det ligger nåt slags otydligt skimmer över flera recensioner som handlar om sociopolitisk kontext. Kina och Taiwan. Taipei. Civilbarn och militärbarn. Gängbildning och identitetsskapande. Ensamhetens melankoli, den ungdomliga längtan efter tillhörighet. Amerikanisering; basket, Elvis, baseball. Ja, allt det där finns ju, men jag fattar fortfarande ingenting av själva handlingen. Jag antar att jag borde bli bättre på att läsa mellan rader. Men så tänker jag på exempelvis Mitt liv som hund. Totalt begriplig historia med ovanstående ingredienser. Ja ja. Det slutar i alla fall med ett tragiskt typ svartsjukemord. Verkliga händelser. Verkliga begripliga händelser, obegripligt berättade. Skulle förmodligen kunna ge den 5- om jag såg den igen och förstod, för den var ljummen och behaglig och hade ingen brådska.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tidigt 60-tal. Kinesisk flykt till Taiwan efter den kommunistiska revolutionen. Identitetsskapande genom gängbråk och amerikansk kulturellt inflytande. 217 gang och Little Park Boys. Som gruppnamn. Baseballträn som konfiskeras. Filmstudion bredvid skolan. Smygspanar från taket. En annan sorts flykt. Kärleken. Svartsjukan. Biljardhallen. Hämnden. Den militära närvaron, armén som attraherar och skrämmer. Alla detaljer vävs fint samman och återkommer som röda trådar - provfilmningen, klockan, radion, skivspelaren, konserten, låttexterna. Det dröjer nästan hela filmen innan vapen kommer in i bilden. Samurajsvärd, kniv och hagelgevär introduceras och vi får en föraning om någonting tragiskt och olyckligt. Den inkommande tyfonen som fond. Mer och mer ödesmättat. Det är genomgående snyggt, ljussättningen och fotot. Ofta filmat utifrån och in, lite på avstånd med händelser och dialog utanför bild. A Brighter Summer Day är en mosaik av bilder, ett fotoalbum. Den är lika mycket berättelsen om ett land och en tid som om enskilda individer och miljöer och jag gillar den. Visst är den stundtals väldigt krävande, kanske för att handlingen är så subtil och kretsar kring så många personer att det blir omöjligt att sortera; Honey, Airplane, Ming, Si'r, Cat, Threads, Shandong, Lao Er, Sly, Ma, Tiger, Jade, Horsecart, Blind Man, Crazy, Zhang Zen, Chiung. En bra påskrulle där även Jesus fick vara med på ett hörn.

Nr 813: Sweet Sweetback's Baadasssss Song

Originaltitel: Sweet Sweetback's Baadasssss Song (1971) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En av de första blaxploitationfilmerna, enligt många. Melvin Van Peebles ligger bakom i princip allt utom foto - manus, regi, redigering, musik - och dessutom spelar han huvudrollen. Jag anar en handling i filmen; en svart man flyr - oftast joggande - från den vita orättvisan/rättvisan, gestaltad av korrupta poliser. Enormt krävande bildspråk. Ett febrigt kalejdoskop. Känns som att jag i stora delar är helt chanslös i att kunna vila i vad nuvarande scen har för relation till föregående och nästkommande. Till detta den dunkande funken, tjutljuden och den gåtfulla dialogen. Flippat, trippat och ganska flummigt. En hel del bilåkande, som sig bör, och lite stillbildsmedleyn. Dessutom en misstänker jag föregångare till förbokade misshandelsscenen i Superfly. I denna rullen är det en polischef som framhärdar över telefon till bilpatrullens komradio (hur det nu går till) att vittnet fått stryk, innan han fått det.
Denna filmen känns klart råare och mer svårtillgänglig än både Superfly och Mitt Namn Är Shaft, men vissa ingredienser delar de. Funken, slangen, uppkäftigheten. En "överdos av svart lidande".
"That's not him." (Efter att polisen slagit sig in och misshandlat en man. Lyfter upp hans ansikte och inser att det är fel snubbe).
"So what?" (Kollegans svar).

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: "This film is dedicated to all the brothers and sisters who had enough of the man". van Peebles lånade ihop lite pengar från Bill Cosby och, under förevändning att han spelade in en porrfilm, lyckades hålla nere kostnaderna till denna rulle genom att anlita "svart" arbetskraft. Den gjorde dock succé i alternativa filmkretsar, drog in hela 15 miljoner dollar och blev startskottet för den så kallade blaxploitationrörelsen. Det börjar med att Sweetback (spelad av van Peebles själv) växer upp fort. Från ung tonåring på bordell till vuxen man bara under förtexterna. Han är grymt fåordig. Frågan är om han överhuvudtaget säger något annat än "fuck" i hela filmen. Å andra sidan är det en kille i badmössa i början av filmen som under en scen på, låt oss ett par minuter, max fem, säger mer än resten av filmens snack sammantaget. Sweetback är en ousider som blir förbannad och ger igen när två vita poliser misshandlar en svart man. Därefter följer en flykt undan lagen och han joggar sig genom stan, öknen och hela jävla filmen innan han hamnar på andra sidan mexikanska gränsen. Filmen är en yrslig mix av olika genrer, tekniker, exponeringar och ljud som gör att det inte går att vila ett ögonblick. Här är det bara att åka med. Svårtillgänglig som fan men mycket intressant. Dessvärre är det rätt låg kvalitet på ljudspåret och den är utan undertext så det gäller att vara uppmärksam.

Nr 793: Min Fru Har En Fästman

Originaltitel: The Awful Truth (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tydligen hyperimproviserat skilsmässodrama. Frun får vårdnaden om hunden Mr Smith, som spelas av legenden Skippy - den sinnessjukt väldresserade rackaren har vi sett förut i både Den Gäckande Skuggan och Ingen Fara På Taket. De båda makarna träffar andra, men vill de kanske ändå tillbaka till varandra? Efter 90 dagar, när skilsmässan ska gå igenom juridiskt ses de båda för att skåla. De hamnar i en gammal stuga där gökuret öppnar sig med riktiga människor och till slut finns bara en dåligt stängd dörr mellan de båda.
Jag upplever skådespeleriet som styltigt, kanske beroende på improvisationerna? Istället för att replikerna sömlöst glider över i varandra, som de borde göra i rapp skilsmässodialog (jag såg nyss The Marriage Story från 2019 och där trodde jag på allt), så är de i detta fall liksom tydligt avgränsade, befinner sig i separata rutor och aktiverar varandra, som med en liten mikropaus emellan. Slask, kanske?
I ett shownummer åker kjolen upp av ett vinddrag. Då tänker man givetvis direkt på Marilyn Monroe och den mytologiska bilden från Flickan Ovanpå som jag aldrig sett. Men en helt liknande scen finns även med i, om jag inte missminner mig, Det Går Som En Dans. Och själva urscenen verkar född redan 1901 i en kortfilm, snarare klipp, vid namn What Happened On Twenty-third Street, New York City. 

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Romantisk 30-talskomedi som jag ärligt talat inte minns så mycket av alls. Försöker läsa mig till vad den egentligen handlar om men det hjälper inte riktigt. En skilsmässa, så långt är jag med men i övrigt minns jag nästan inga detaljer alls. Det är straffet med att vänta tre månader innan man bloggar. Måste skärpa mig. (Hur många gånger har jag sagt det under det här projektet?) Det enda jag minns klart och tydligt är slutscenen i stugan i skogen och dörren mellan de båda makarna som inte riktigt vill stängas. Symboliskt naturligtvis. 

Nr 790: Den Sista Striden

Originaltitel: Le Dernier Combat (1983) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Fan, här sitter man. Ensam, ute i öknen, stum som en staty och med en punkterad knulldocka på madrassen. Behöver bara ett ynka batteri till så är flygplanet klart. Då är jag historia, i alla fall här. Fattar inte varför jag inte kan snacka. Vaknade upp så för länge sen. Kanske ska kika vad lodislägret sysslar med, de sitter väl och hänger som vanligt. Aha, de håller på att skicka in vattenslaven. Jag drar dit och norpar några volt. Hugger en snubbe när jag ändå är igång, verkar ha varit ledaren. Tillbaks till rummet. Nu ska det monteras djävlar i min låda. Ok, de är på ingång genom dörren med bräcka. Dags att lägga på en rem och veva igång den här vingmackapären. So long suckers. Riktigt nice det här ju. Högt över dynerna. Motorn hackar lite misstänkt bara. Gah, det blir nödlandning, får ta mig vidare till fots. Övergiven bar minsann, där ska jag rulla hatt. Länge sen jag var packad. Snurrar på ordentligt här. Slocknar. Vaknar. Hur hamnade jag här? Just ja, får ta mig vidare, nånstans ska man ju vara på väg. Wtf, regnar det fisk? Ok, läge att hamstra. Och vem är den här liraren som ska slåss? Här ska du ha, och här ska du ha, och här får jag. Han cuttade mig. Dags att sjappa. Här verkar det bo en doktor, det måste funka. Såren omlagda, lite käk, oftast fisk. Vedeldad fisk, gaslågestekt fisk, rå fisk, överallt fisk. Jag får ögonbindel och så går vi och matar en donna. Fina händer har hon, det är allt jag får se. Vem är snubben som prompt ska in? Det är ju snubben från förr. Glöm det, du är för taggad, gå ett varv. Vi släcker den djäveln med skumsprutaren. Får lite partygas av doktorn. "God dag". Haha! "God dag". Lite heliumballongfeeling. Ja, det var den festen det. Jaha, vi ska mata donnan igen. Jag kammar mig och tar med en present. Man vet ju aldrig. Får en glimt av henne, ser ju riktigt fin ut. Vi ler mot varandra. Kanske kan bli nåt. Ok, tillbaka till basen. Börjar regna typ stenhagel. Hey, doktorn, kom hit, du måste in i skydd. Fan, han klarade sig inte. Och där är snubben från förr igen, hur kom han in? Ok, vi gör upp en gång för alla. Där fick du minsann. Hur ska jag hitta donnan nu då? Jag får blindbocka mig själv. Här måste det vara. Shit, för sent, hon är riktigt död, inget tvivel. Jag får dra tillbaka till öknen, till lodisgänget. Raket i magen på nye ledaren, gott nytt år mothafucka. Vattenslaven visar mig var nya donnan finns. Gött, hon lever och ler. Då ler jag också. Kanske kan bli nåt.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luc Bessons debut gjord i princip med nollbudget. Surrealistisk postapokalyps i ökenlandskap. Ruinerade stadsmiljöer och stumma överlevare. Kvinnor är sällsynta så de hålls fängslade. Intressant och oväntat men tyvärr inte bättre för det. Roberts kommentar får i alla fall 4+. 

Nr 788: Häftigt Drag I Plugget

Originaltitel: Fast Times At Ridgemont High (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ett skolår på high school. Sexuella debuter, extrajobb, poolbad, dejter, musik, dans, bilar, surf, lektioner och raster. Cameron Crowe ska enligt uppgift ha "gått under cover" (hur det nu går till) på Clairemont High School för att sedan använda sig av gjorda erfarenheter för att skriva en bok som ligger till grund för denna film, i regi av Amy Heckerling. Ett antal karaktärer för att måla bild. Den hårdjobbande och relationstvekande burgarvändaren Brad (Judge Reinhold) som på slutet avväpnar en rånare och lite förvånat finner sig själv vara något av en hårding med vapen i hand - hände inte ungefär samma sak två år senare i slutet av Snuten I Hollywood? Brad är äldre bror till oskyldiga Stacy (Jennifer Jason Leigh) som av väninna och med morot får lära sig avsugningarnas ädla konst. Hon hamnar i poolhus med supercoole konsertbiljettmagnaten och dejtingexperten Mike (Robert Romanus) som kommer snabbare än Magnus Uggla, vilket resulterar i ensambesök på abortkliniken för Stacy som mallenligt övergivits av betäckaren. Istället tar hon sitt förnuft till fånga och börjar en andra gång kila stadigt med Mark (Brian Backer), helyllekillen som lyssnar på alla goda råd, aldrig skulle låta en dam betala på restaurang och sätter på fel Led Zeppelinskiva i bilen (antingen på grund av rättighetsfrågor, eller som en medveten manusdetalj - meningarna verkar gå isär). Och så slackersurfaren och Beavis eller Buttheadpåminnande Spicoli (Sean Penn) som alohar handfaste magistern Mr Hand och beställer in pizza under pågående föreläsning. Deltar i en av de bästa scenerna i filmen, även om han inte direkt bidrar; den där han drömmer om framgångar på vågorna, och blir intervjuad av Stu Nahan som sig själv, och denne Stu är ju så fenomenalt skicklig i replikskiftet med den tydligen improviserande Penn. "That´s fantastic, let me ask you a question".
Ja, och så massa musik så klart. Tidsmarkörer. Säkert fantastiskt underhållande och igenkännande särskilt för de som var samtida när filmen utspelar sig, men för min del är det lite för avlägset. Tycker även att tajmingen i vissa scener är lite märklig och forcerad. Konstigt nog i highschoolfilmsammanhanget tycker jag mycket bättre om Grease, och i det hittar jag ingen direkt logik, ingen substans. Men nästan allt jag kan få ur mig är bättre än "analysen" av en annan film som Amy Heckerling regisserade, nämligen Clueless, som vi såg för elva och ett halvt år sedan. Min kommentar till den filmen är så oerhört fattig och fylld av kompenserande för okunnighet att jag var tvungen att se om filmen. Den var inte alls så dålig nu som jag gav uttryck för när det begav sig. Tycker definitivt att den är bättre än Häftigt Drag I Plugget. Men det var då och nu är nu och eftersom det är valfritt och utan vinstintresse att skriva och läsa de här texterna är det trots allt lite roligt att kunna gå tillbaka till sådana bottenprestationer och försöka undvika att hamna i den dyn igen. Ungefär som att titta på gamla bilder från skoltiden.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: 80-talets high school-filmer präglades till stor del av Brat Back filmer, och en del andra klassiker som åtminstone till formatet skulle kvala in bland dessa men som saknar den nödvändiga ingrediensen - någon av de åtta unga skådespelarna som på den tiden utgjorde originalmedlemmarna i Brat Pack. Häftigt Drag I Plugget är inte en av dessa även om den innehåller många unga talanger som senare fick sina stora genombrott, Sean Penn, Jennifer Jason Leigh och Judge Reinhold till exempel. Mitt tonårsjag älskade den här filmen och märkligt nog minns jag allt när jag ser om den. Amerikanska förortsungdomar på väg att bli vuxna med allt vad det innebär. En fot i skolan, en annan på extrajobbet. Revolt mot lärarna. Tankarna hela tiden kretsande kring tjejer, helger, fester. Kaféhäng. Filmen lyckas dessutom att kombinera detta med ett stråk av melankoli (som jag inte alls reagerade på när jag var femton eller vad jag var när jag såg den). Den bärande historien är nämligen en oplanerad graviditet som i sig inte känns så dramatisk men i sammanhanget blir rätt känslosam. Tyvärr slarvas den bort något. Dessutom är det en karaktärsfilm med separata historier vilket inte känns så vanligt i den här typen av filmer. Och så bra musik så klart. Jodå, det kändes bra att se den igen.

Nr 784: The Crying Game

Originaltitel: The Crying Game (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Öppnar med lågtempoklassikern When a man loves a woman och en flirt på ett nöjesfält, för att liksom direkt vagga in tittaren i tron att nu blir det heterolove för hela slanten. IRA tillfångatar brittisk soldat och skogsgömslar. Nedräkning: 3 dygn, sen skjuter vi. Fången och fångvaktaren bondar, och i det ingår att fången berättar för fångvaktaren om kärleken där hemma. Fotografi visas. Tjänst efterfrågas. Löfte avges. När det till slut blir dags för avrättning kommer första överraskningen; rule brittania anländer med fullt understöd, fången flyr - tillåts fly - men springer huvudstupa in i lastbil och dör. Där var jag nog beredd på ett annat scenario (det var jag inte, eftersom jag har sett filmen tidigare, men man får ju låtsas). Till exempel att fången flyr och sedan ska bli jagad resten av filmen för att han har sett ansiktet på IRA. Istället får fångvaktaren gå under jorden, efter att han tagit sig över vattnet, till Londontrakten, och börjar byggknega. Han söker som avtalat upp fångens kärlek för att berätta vad som hänt, men blir ganska omgående själv lite uppeldad och betuttad, och därmed kan han inte riktigt få ur sig det han kom för att leverera. Här känns det lite som en andra film har dragit igång. Inte alls dumt. Nu har det liksom glidit över till att handla om deras relation. Dags för en av de mer berömda twistscenerna som i alla fall jag vet om. Full frontal penis. Detta var vad det snackades om när filmen kom. Avslöjandet mottas inte helt utan konvulsioner; fångvaktaren spyr vasken full och får höra: "jag trodde du visste". Ilska och höjda ögonbryn. Men vänskapen överlever, blir starkare. Var ska filmen ta vägen nu? Jo, här dyker IRA upp igen. Överlevare från skogen i början av filmen har sniffat upp fångvaktaren och kräver att han ska utföra terror, mord. Annars ryker kärleken. Utpressning, förföljelse, tvång. Fångvaktaren får helt enkelt ta och berätta för kärleken om varför han kom dit i första taget. Nu är det de två mot världen. Det blir riktigt hårda handskar på slutet med automateld på öppen gata och lägenhetsskytte. Fångvaktaren tar på sig hela baletten, gör tid för kärlekens skull. De håller ut tillsammans där i besökssalen på fängelset till avslutningslåten Stand by your man.
Känns lite som tre filmer i en som mer eller mindre sömlöst glider över i varandra. Överraskande, utmanande, spännande. Eller som bartendern Cole säger, handduksputsande ett glas: "Vem känner till hjärtats alla hemligheter?".

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Har helt och hållet missat att se den här. Men nu i efterhand gör det inte så väldigt mycket. Den är dock ganska intressant, inte minst ur ett queerperspektiv. Och då menar jag inte bara Jaye Davidsons karaktär Dil utan ännu hellre Forest Whitakers rollfigur, den brittiske militären Jody som kidnappas som gisslan av IRA och sedan omkommer i ett flyktförsök. Det hela utvecklas till ett slags film noir i independentformat när Jodys kidnappare (Stephen Rea) söker upp "änkan" i London och inleder en relation med "henne". Men historien kommer ikapp. Visst är det fräckt och vågat men det lyfter aldrig riktigt. Det är åtrå, mystik och erotik blandat med den reella konflikten mellan Storbritannien och IRA. Känns kanske lite som effektsökeri även om jag inser att filmen definitivt har en målgrupp. Jag hör nog dessvärre inte till den tyvärr.

Nr 783: She´s Gotta Have It

Originaltitel: She´s Gotta Have It (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Netflix av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Spike Lee debuterar med svartvitt pentagondrama där kvinnan själv får välja, som nånstans mitt i typ förgylls i några minuter med ett färgsprakande dansnummer; ett grepp som för mig känns jaha och sådär. Lite styltigt skådespeleri och spretigt överlag, men jag börjar väl bli gammal. Annars flera intressant filmade erotiska sekvenser, och särskilt scenen där de tre männen spelar Alfapet tyckte jag var underhållande. Metamaktspel. Läser att Lee fick inspiration till den här jointen efter att ha sett Demonernas Port av Kurosawa. Där ser man.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Lågbudgeterat fyrkantsdrama i metadokumentärt format signerat Spike Lee. Nola Darling (Tracy Camilla Johns) kan inte få nog av män. Hon avverkar den ena raggningsrepliken efter den andra samtidigt som hon försöker få ihop sig själv. Genom älskare, väninnor och inte minst henne själv så tecknas hennes porträtt. Det är ett lite halvtaskigt skådespeleri och emellanåt en amatörmässig produktion. Lite som ett överambitiöst studentarbete på nån filmskola. Men ändå finns där en kvalitet och ett språk som i sina bästa stunder gränsar till exempelvis Woody Allen eller varför inte franska nya vågen. Men där Allen håller sig till Manhattan och så lämnar inte Lee Brooklyn för ett ögonblick,.

Nr 781: Svart Narcissus

Originaltitel: Black Narcissus (1947) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Målade höghöjdskulisser, närbildsnunnor och en nästan Robin Hood-lirare i för små shorts ridande omkring på en alldeles för liten ponny. Erotiskt så det förslår. Kolonialmakten flyttar in ett gäng systrar i stenruckel på en vindpinad topp i Himalaya och ska både lära och läka lokalbefolkningen, men istället låter de attraktionskänslor och gamla minnen ta överhand och felbehandlar barn till döds. Oops. Dags att schappa.
Men visst, flera fint filmade scener, där tydligen ca 3 mil från London.
Första gången i livet, som jag minns det, som jag förstår att Christmas är ”Kristusmässa”. Det bara dök ner i mig i och med ett julkort i filmen. Genant.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Technicolorexplosion i målad Himalayamiljö. Ett sällskap unga nunnor sänds dit av det brittiska imperiet för att starta en skola och ett sjukhus i ett gammalt harem, högt upp bland de blåsiga bergen. Kulturkrocken är absolut och stället framkallar en slumrad sexualitet bland kvinnorna. Det är en vågad film som kittlar mitt intresse men tyvärr blir den alltför överdramatiserad för att överhuvudtaget kännas spännande. Ändå, ett trevligt karaktärsbibliotek; den mediterande gubben under trädet, den lilla generalen, den dansande flickan, de svartsjuka nunnorna och den ridande brittiske agenten eller som en recension på Filmtipset.se säger: "Snusmumriken på gotlandsrusset som skulle vara filmens hunk var den största behållningen". Så mitt i prick.

Nr 777: Den Sista Vågen

Originaltitel: The Last Wave (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En dream noir down under. Fader Ralph från Törnfåglarna är advokaten som hör och häpna aldrig har sett en gul paprika. Skickligt. Han hamnar i ett snårigt fall med aboriginer anklagade för ett mystiskt mord. Sakta men säkert börjar han ana oråd och misstänker att jorden och kanske universum vad vet jag är på väg mot systemkollaps, samtidigt som de mer rutinerade säger read my lips: det pågår ingen organiserad stamverksamhet i stadsmiljö. Det känns nästan lite twinpeakskt emellanåt med drömmar, ugglor och strecksymboler. Drömtid, vintertid, normaltid - alla lika kluriga att hålla reda på. Ner i underjorden, i kloakerna, i de undermedvetna kulvertarna, gör upp med motståndet, renas och spolas ut på stranden. Skåda vågen, den enorma. Är den verklig, är den på väg? Ännu en gång? Apokalypsen sker alltid inombords.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar:  Märkvärdig thriller mellan dröm och verklighet. Ett mystiskt dödsfall bland aboriginerna som ingen vill prata om. En advokat med mardrömmar. Märkliga väderfenomen. Syner om den förestående apokalypsen. Och så Mulkurul. “Who are you? Are you a Fish? Are you a Snake? Are you a Man? Who are you? Are you Mulkurul?” “Yes.”. En obehaglig dialog mellan aborigin Charlie och advokaten David. Och så ner i underjorden, in i det innersta, i uppgörelsen med sig själv. På slutet. Tsunami. The end. Det är inte varje dag man får höra didgeridoosoundtrack.
-->

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 766: Det Började I Berlin

Originaltitel: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Lång film, 2.45 typ, som börjar med slutet på ett turkiskt bad, där huvudpersonen och engelske hemvärnsmannen Clive (Roger Livesey) hamnar i brottningsbassängen. Bakåt i tiden till Andra Boerkriget, Första Världskriget och Andra Världskriget. Clive stiger i militärgraderna för varje krig och träffar mellan varven sin tyske vän Theo (Anton Walbrook). Deborah Kerr spelar inte mindre än tre olika roller i den här filmen, vilket för mig inte direkt bidrar till att varken öka förståelsen eller minska förvirringen. Jag har ganska enorma svårigheter att hänga med i handlingen, och att hålla isär vem som är vem. Det har ju dock blivit något av en normalitet för min del i det här projektet. Känns som att jag är smått chanslös i var och varannan film.
Jakttroféerna med årtal som ”skjuts” upp på väggarna som en slags kalender är bra. Duellscenen läser jag nånstans ska vara ett litet mästerverk, men jag tycker tvärtom att det är en seg och utdragen historia med en 10 minuters uppbyggnad som avslutas med några sekunders värjklingande. Förstår väl att det är helt och hållet meningen att det ska vara så, men fångas helt enkelt inte alls av det, tycker det är tempolöst och långdraget. En fin scen med Theo där han beskriver hur hans fru dött och barnen blivit nazister. Inte helt nöjd med det, verkar han.
Och så knyts det ihop på slutet då i turkiska badet igen och det är ju bra berättartekniskt, men jag hänger som sagt inte riktigt med, och då är det ju minst sagt svårt att helt uppskatta berättandet, hur smart det än är.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vad var det egentligen som började i Berlin kan man fråga sig? Så som jag ser det så började med ett bråk över ett musikstycke som orkestern spelade. Clive Candy förolämpade hela den tyska armén genom detta vilket leder till att han utmanas på en duell, helt enligt tysk hederskodex. Duellen blir dock början på en lång vänskap mellan de båda duellanterna. Candy är krigsveteranen som vi får följa från Boerkriget till Andra Världskriget i en slags tillbakablick. Krigsheder, problematisk romantik och gammaldags brittiska uppföranderegler sammanfattar Candys liv. Den engelska titeln syftar på den satiriske tecknade figuren Colonel Blimp som i sin tur är en kritik mot det bakåtsträvande och konservativa som präglade brittisk politik under 30- och 40-talet, ja, kanske till och med idag egentligen. En slags dumhet som präglade den övre klassen, skriver man på Wikipedia. Candy förkroppsligar allt detta vilket gör honom både osympatisk men samtidigt en rätt oförarglig person som man kan göra sig lite lustig över. Filmen är alldeles för lång och det finns säkert massor av intressanta lager, historiska, kulturella och sociala, som säkerligen skulle öka behållningen av den. Men jag orkar helt enkelt inte ta mig an det.