Originaltitel: Yeelen (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Q & A med mig själv.
Q: Nianankoro är jagad av sin far. Varför då?
A: Jo, pappan har sett i en vision att sonen ska döda honom. Bättre att ta det säkra före det osäkra och föregå framtiden.
Q: Hur hindrar Nianankoro kungen från att döda honom?
A: Jo, han använder magi som gör att kungen fryser still.
Q: Hur lyckas Nianankoro hindra attacken från den rivaliserande stammen?
A: Jo, han trollar fram en bisvärm samt ordnar kraftig eldsvåda.
Q: Hur lyckas pappan hela tiden spåra Nianankoro?
A: Jo, pappan har en stor magisk träpåle som bärs runt av två tjänare. Pålen visar vägen.
Q: Varför låg Nianankoro med kungens fru? Han skulle väl bara bota hennes infertilitet med magi?
A: Jo, för att Nianankoros penis ”förrådde honom”.
Q: Vad gör pappan för att blidka gudarna i jakten på sonen?
A: Jo, bland annat offrar han en albino och en vildhund. Båda går baklänges.
Q: Vad händer med Nianankoro och hans pappa på slutet?
A: Jo, de har en magisk showdown och förvandlas till varsitt ägg.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Mycket märklig historia. Jag kallar den för Magiskt Mystiska Mali. Det är en blandning mellan afrikansk ökenroadmovie och en slags katt och råtta-lek med familjekonflikt som underliggande tema. fSonen vill själv utforska gudarnas kunskap och till sin hjälp har han morsan och morbrodern. Detta gillas inte av den tyranniske patriarken till farsa som med hjälp av en magisk påle ger sig ut att leta efter grabben för att helt enkelt ha ihjäl honom. Fullt rimligt. Det är en hel del hokus pokus och mycket som för en oinitierad tycks helt vara helt oförstående. Men det gör inget. Jag köper hela grejen.
Originaltitel: The Big Red One (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Svartvit öppning i november 1918. Lee Marvin är en amerikansk soldat som inte tror ett ögonblick på sin tyske fiende som kommer fram ur skuggorna med händerna i vädret och påstår att (första) världskriget är slut. Marvin sticker ihjäl honom med kniv i enda åsyn av Jesus i trä på ett kors med myror krypande i ögonen. Marvin återvänder halvnöjd till sitt läger där han får reda på att kriget faktiskt är slut sedan fyra timmar. Oops. Men vad gör det, när soldater dödar, men inte mördar; enligt alla sidor av konflikten.
Hopp fram till färgfilm och Algeriet i november 1942. Andra världskriget är i full gång och Marvin är nu sergeant i 1:a infanteridivisionen, även kallad ”The Big Red One” (efter den röda ettan på axelmärket). Han basar över i synnerhet fyra infanterister, varav en är ingen mindre än Luke Skywalker (Mark Hamill) som spelar Griff med tecknarambitioner. Han dyker liksom upp i den här rullen mitt i Star Wars-hysterin. Fantastiskt oväntat, och intressant att jag nästan måste meditera bort att han inte är Skywalker, och att han inte kan ta fram ett lasersvärd. Går liksom knappt att bortse från. Den i krigsfilmer obligatoriska berättarrösten tillhör Zab (Robert Carradine) och han lotsar filmen igenom. Övriga två är Vinci (Bobby Di Cicco) och Johnson (Kelly Ward). Dessa fem på äventyr får jag följa genom olika delar av kriget. Från Algeriet till Tunis, till Sicilien, till England, till Normandie i Frankrike och D-day (18 år senare öppnar Rädda Menige Ryan med 24 minuter härifrån), till Belgien, till Tyskland och slutligen Tjeckoslovakien och fritagningen av koncentrationslägret Falkenau. På slutet gör Marvin en favorit i repris och sticker ner en uppgiven tysk några timmar efter krigsslutet, men denna gång verkar det som att offret kommer överleva, med bistånd från motståndarna givetvis.
Det finns flera minnesvärda scener i filmen, minnesvärda av olika skäl. Ofta tycker jag det är fantastiskt foto av Adam Greenberg (Terminator och Terminator 2 - Domedagen), ett liksom krispigt Vilda Westernfoto fast i krigsmiljö. Stenhårda, intensiva närblickar, ögon som sett allt och lite till. Scenerna vid landstigningen på Ohama Beach känns verkliga, med betoning på känns. Bakhållet vid Jesusstatyn tycker jag är grymt välgjord; krypande och svettigt viskande. Den kalibrerade skjutningen vid övertagandet av vad det nu är - ett pansarfordon, ett bandfordon, en stridsvagn? - är klockrent effektiv. Några snabba i rätt tid och sen är det över, och de sicilianska liarna faller tungt i tyskt kött. The showdown på mentalsjukhuset är obehagligt bra, särskilt när en av patienterna pepprar med ett fullskratt, och majblommestriderna på slutet i Falkenau är liksom färgglatt tragiska. Skywalker tömmer ett och ett halvt magasin i en gömd motståndare. Som en metronom i ruinerna där. Ibland blir det närmast patetiskt, som när Marvin kastar iväg en bortsprängd testikel (inte hans egen) med typ orden: ”du har en kvar, don´t worry”. Eller förlossningen i pansarvagnen med gynupphängda ben i patronbälten och ”pussy, pussy” (push, push) från den assisterande soldaten. Har dock inga som helst tvivel kring att jargongen i de här miljöerna var, och kanske är, tjugo resor värre. Så vad gör regissören Samuel Fuller? Gestaltar hur det var, hur han upplevde det? Ingen aning, jag var inte där. Men det var tydligen Fuller - som vi tidigare hälsat på i Ficktjuven och Shock Corridor. Han tjänstgjorde själv i The Big Red One och hans egna erfarenheter verkar ligga till grund för filmen. Det verkar dessutom finnas en halvtimmeslång rackare som heter Falkenau, The Impossible med material som Fuller själv spelade in under kriget. Den måste jag se. Och så känns det, att den här rullen gjorde mig nyfiken på att förstå mer, se mer om kriget. Jag har ingen aning om hur nära eller långt ifrån den ligger historien, men den gjorde i alla fall att jag tyckte mig få en bättre övergreppsbild av kronologin. Det var spännande och medryckande och det är ju ett gott betyg, i alla fall ibland.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Efter att jag hade sett filmen var jag nere på en rak tvåa. Jag tyckte den innehöll alltför många tveksamheter i flera delar - skådespel, narrativ och engagemang. Jag fick känslan av att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara. Dråplig komedi eller episkt krigsdrama? Det störde mig mycket. Nu en tid efteråt måste jag ändå säga att det kanske är en av de främsta kvaliteterna med Big Red One - Attackdivisionen - att den inte faller i förutsägbarhetens frestelse utan skapar något överraskande och absurt. Kanske som kriget verkligen var. Det vet jag inget om. Det finns dessutom en hel del minnesvärda scener - slutscenerna, förlossningen, bakhållen, landstigningen. - men jag har ändå lite svårt att helt komma överens med filmen. Lite för friskt vågat helt enkelt.
Originaltitel: Der Himmel über Berlin (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Draken Film av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Änglar ser saker i svart och vitt, ser Berlinbornas tröstlösa vandringar, hör deras inre malande röster, försöker trösta i all sin osynlighet. Ängeln Damiel (Bruno Ganz) blir lite på distans förälskad i livs levande trapetskonstnärinnan Marion (Solveig Dommartin) och måste störta ner för att få färgseende, för att kunna känna och älska på riktigt. Nyfikenhet dödade katten, men ängeln fick känna på ordentligt med liv. Fantastiska trapetskonster med Dommartin som lärde sig detta hant -och fotverk på åtta (!) veckor. Lite på sidan men ändå mitt i dyker Peter Falk - eller Columbo som han är mer känd som - upp i rollen som sig själv. Han ska spela in en film i Berlin, går runt och skisstecknar och visar sig vara en gammal ängel han också. Crime & The City Solution spelar på en klubb. Likaså Nick Cave and The Bad Seeds. From her to eternity.
Lugnt och behagligt tempo, poetiska livsbetraktelser, intressant tema, Columbo rules.
Kände mig lite tvungen att se uppföljaren Fjärran, Så Nära (1993) också, och tyckte faktiskt lite bättre om den. Samma tema, mer humor.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Så länge som jag har velat se den här filmen. Känns lite märkligt att jag inte har gjort det förrän nu faktiskt. Förväntningarna var höga, kanske lite för höga. Men redan i början är jag fast. Det är stämningsfullt, filosoferande och melankoliskt men fantastiskt vackert. Alla långsamma kameraåkningar. Fotot. Narrativet. Den omöjliga kärleken. Rädslan. Modet. Fallet.
Jag känner dock att jag lite grann sitter och väntar på Nick Cave vilket är lite störande för mitt eget tempo. Men sen dyker han upp. På vinyl i Marions cirkusvagn. Och senare live på klubben. En annan cameo-roll är Peter Falk. Ett oväntat och vågat inslag men det ger filmen en starkare känsla av autenticitet. Naturligtvis gjordes en amerikansk remake, Änglarnas Stad med Nicholas Cage som ängel. Men oj så långt ifrån varandra dessa filmer ligger.
Originaltitel: Giulietta Degli Spiriti (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert i rum 103 på Sea Garden Hotel i Hurghada, Egypten.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Federico Fellini läser Jungs biogfrafi "Mitt Liv: Minnen, Drömmar, Tankar”, experimenterar med LSD och går full Technicolor.
Makens otrohet får Julietta (Giulietta Masina - gift med Fellini) att vända sig in mot andevärlden för stöd och råd. Det som sker i den så kallade verkligheten framkallar fantasier, drömmar och minnen som gestaltas ömsom milt, ömsom nästan skräckfilmsaktigt. Mycket färger i denna Fellinis första färgrulle, iögonfallande kostymering och många karaktärer att försöka hålla reda på. Inte helt lätt att hänga med i vad som är flashbacks, uppenbarelser och nutid, men det blir ändå lite som att jag sugs in i scenerna. Julietta anlitar även en privatdetektiv som efter ett tag redovisar efterspaningarna på maken på ett sätt som är helt i linje med amerikanska succéprogrammet Cheaters. Oerhört roande. Jag hittar även en kort sekvens ganska tidigt i filmen där fem eller sex personer liksom dansar sig fram hand i hand, och tänker direkt på den där dödsdansen i Det Sjunde Inseglet.
Till slut har i alla fall Julietta samlat på sig så mycket styrka att hon lämnar huset och maken och går in mot skogen. Fri, menade Fellini. Ensam, tolkade Masina. Undrar vad Jung hade sagt.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Fellinis första färgfilm. Och det känns som att han går helt banans med färgerna. Gillar det. Julietta spelas av Fellinis hustru Giuletta Masini och hon fascinerar och skapar ett stort intresse hos mig. Filmen är liksom en färd in i Juliettas undermedvetna, in i hennes drömmar och fantasier, triggade av makens otrohetsaffärer. Jag tappar tempot ganska ofta och har svårt att orientera mig i handlingen. Med vissa filmer känns det som att jag skulle vilja vara riktigt hög för att ordentligt sugas in. Detta är en sån film. Kanske behöver se om den.
Originaltitel: El Topo (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Verkar vara själva urfilmen för genren ”Acid Western”. Alejandro Jodorowsky ligger bakom det mesta; manus, regi, huvudroll och musik. Jag får flashbacks från Freaks (stympade, dvärgar), från Svart Gud, Vit Djävul (sökandet i öknen), från Kvinnan I Sanden (det eviga grävandet), från Salò Eller Sodoms 120 Dagar (tortyren, sadismen)- ja, från en väldig massa filmer. Det är brutalt med alla splashiga skott i huvudet, i armar, i ben, knän, i magar, i bröst, i alla kroppsdelar som finns. Svartklädde hästridande mullvaden i sökandet efter ljuset, upplysningen, förblindad. Dueller med diverse mästare, tricks och tjuvknep för att vinna filosofiskt och kroppsligt. En omtalad våldtäktsscen som jag missade, märkligt, men jag kanske är en mullvad.
En av John Lennons favoritfilmer.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Psykedelisk västern, våldsam, obscen, symbolisk, filosofisk men främst av allt helt unik i västersammanhang. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är jag har sett egentligen. Den ensamme revolvermannen El Topo, en antihjälte som gång på gång verkar vilja bevisa sin överlägsenhet. De obegripliga scenerna avlöser varandra och ibland är det strålande men oftast inte. Den är ojämn och onåbar, kanske lite pretentiös i sina anspråk. Men att den har sin givna plats i filmhistorien, det måste jag ge den.
Originaltitel: Зе́ркало (1975) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: I blandade sekvenser - svartvita, i färg, i slowmotion - tar den gode Tarkovsky med mig på en fragmentarisk korrespondens med det förflutna. Minnet som en snabbt försvinnande imfläck på en fönsterruta mot barndomen, uppväxten. Dröm/mardrömsbilder. De ofta långa smygande tagningarna, ibland befinner jag mig mitt i en oljemålning för att hastigt kastas in i ett svartvitt fotografi. Bakgrundsstrofer skrivna och upplästa av regissörens far. Inomhusregn, som i Stalker. Och så den fantastiska scenen med kvinnan svävande över sängen. Han är fan inte lätt att kolla på, Andrei, och man måste nog vara lite på svårmodigt humör för att hamna rätt, och idag var jag kanske på sådant humör. Idag?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Episk, personlig och drömsk. Så beskriver filmaren Brakhage (Dog Star Man) Tarkovskijs filmkonst. Jag skulle vilja lägga till sinnlig, svår och modig. Svårmodig som Robert säger. Och just där någonstans, som linjerna i en sprucken spegel, förenas dessa drag och fram träder ett alldeles eget rum. Ett rum där dröm och verklighet, dåtid och nutid, sanning och lögn både smälter samman och separeras på samma gång. Han är krävande, det måste erkännas, och han gör knappast några behagliga feel good-filmer. Men om jag släpper garden, ger upp konventioner och förväntningar så drabbar denna film mig. Och det är fint.
Originaltitel: Vidas Secas (1963) Wikipedia IMDb
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Brasiliansk Cinema Novo. Kärnfamilj går genom torrt land, rundvandrarna, på jakt efter ett bättre liv. Jobbar för en fjärdedel av kalvfödseln, blir blåst på konfekten. Fiolspel, myggsurr, fågelkvitter, kobjällror och historiens minsta storband utgör ljudfonden - ingen pålagd musik vad jag minns. Utspädd sprit och kortspel lockar pappan över ruinens brant och i klammeri med lagens långa arm piskas han på samma vis som han själv tidigt i filmen piskade en åsna till lydnad och underkastelse. Flämtande, uttorkade djur. Fåglar i sträck som drar. Brännande solen hela tiden som ett intensivt stirrande öga: iakttar misären nere på torra jordskorpan. Hunden skadeskjuten. Korruption. Krävande boss. Bränn ner skiten, det går åt helvete med alltihop. Eller? Pappan får möjlighet att knivdöda tidigare förtryckare, men avstår. Hämnd, till vilken nytta?
”Kommer vi nånsin att leva ett bättre liv?”
”Kanske, kanske inte. Lång väg att gå, men jag har nya sandaler."
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Ärligt talat har jag glömt bort det mesta av filmen nu när det är dags att recensera den. Känns inte alldeles rättvist men vad ska man göra. När jag läser Roberts inlägg och går tillbaka till boken och läser om den så känns det ändå som att jag gillade den när jag såg den. Men jag minns inte vad jag tyckte. Otäckt. Ett minne från filmen har dock etsat sig fast och det är hundens sista tankar och iakttagelser när den lägger sig ner för att dö. Så fantastiskt fint och sorgligt skildrat. Jag kan inte komma ihåg om jag har sett ett liknande perspektiv i någon annan film. Just den scenen, eller snarare minnet av den scenen, är helt klart uppe och nosar på en femma. Men på grund av rådande omständigheter så ger jag filmen en diplomatisk trea. Rakt av. Utan vidare eftertanke.
