Nr 872: Två Lyckliga Hjärtan

Originaltitel: À Nous La Liberté (1931) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öppningen med löpande bandet och hästmakandet för oundvikligt tankarna till en riktig klassiker där Charlie Chaplin medverkar; jag tänker givetvis på I Jultomtens Verkstad, som kom bara ett knappt år efter denna rullen, och som har blivit en självklarhet att skära till på julafton. Ytterligare drygt tre år senare kom Chaplins Moderna Tider, och trots (eller tack vare?) stämningsprocess hävdade Chaplin att han aldrig sett sin polares (René Clair) film och därför inte kunnat inspireras av den. Känns märkligt oavsett hur det ligger till; antingen ljuger Chaplin, eller så har han aldrig sett polarens film. Vad är det för polare?

Två Lyckliga Hjärtan leker med ljud; med tal och musik. Ibland får man höra hela repliken, ibland dränks den av musik och bara läpprörelsen återstår. Från fängelset (hur hamnade de där från första början?) klättras det upp på framgångsstegen inom den lukrativa fonografindustrin. Frågan jag ställde mig när jag såg filmen för ganska längesedan nu var vad det är för skillnad på en fonograf och en grammofon. Vill minnas att jag googlade det, men minns inte resultatet. Verkar finnas en slags samhällskritik i filmen, men jag fattar inte riktigt vad den innebär. Löpande bandet är som fängelset och vice versa. Pengar gör dig inte lycklig i grunden, karriären är en kuliss, ut på luffarvägen, sitt och fiska, sjung och var glad. Frihet för oss.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Alternativ svensk titel till denna film är Leve Friheten. Passar lite bättre om du frågar mig. Fångarna Louis 119 och Emile 755 har något i görningen. De smyger med sina verktyg från fängelsets trähästfabrik och middagssittningar. Vid själva rymningen lyckas Louis komma undan medan den Emlie fångas in. Spring, fly, var fri, ropar han till sin kompis. (Eller, jag vet inte exakt men nåt sånt tänker jag mig.) Där börjar två helt olika karriärer för de båda vännerna. Med erfarenheterna från fängelsets löpande band-princip så lyckas Louis bygga upp ett företagsimperium som tillverkar grammofoner. Eller fonogrammer. Emile släpps så småningom från fängelset och får jobb på fabriken och där möts de två vännerna igen. Ett lite skakigt återseende. Situationskomiken avlöser sig ständigt och självklart finns hela tiden spänningen om Louis' avslöjande som förrymd fånge. Två Lyckliga Hjärtan är en hyllning till lojaliteten, en salut till friheten men också med en optimistisk tro på det moderna industrisamhället. I en tid som präglas av övergången från stumfilm till talfilm så är denna film en fin blandning av fysisk komik, tal och musikal.

Nr 871: Tokyo-Olympiaden

Originaltitel: Tōkyō Orinpikku (1965) IMDb Wikipedia 

Filmen sågs på Olympic Channel av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Rambo hoppar höjdhopp och Yoda springer 80 m häck. Kon Ichikawa - som nyss gav oss Den Burmesiska Harpan - gör en Riefenstahl och tolkar olympiska spel, i detta fallet de i Tokyo 1964. Liknande upplägg med eldens väg, invigning, mänsklighetens sammankomst, glömmandet av gränser och skillnader, fokus på fredliga lekfulla tävlingar och en stillsam solnedgångsavslutning. En hel del flagghissande och nationalhymner för pengarna. Ryska kulstöterskor i generösa vinklar. Men den stora behållningen är hur Ichikawa regelbundet stannar upp och nästan vilar i en personlig betraktelse, eller ett betraktande av en viss person eller skeende. Det sker både tekniskt, genom att gå över till slowmotion eller stillbild, men också rent tidsmässigt, i längden på klipp, eller ovanliga perspektiv. Jag tänker på skyttet som har sniperthrillervibbar med bulldoggkinden över kolven. Jag tänker på maratonloppet med en lång sekvens på vad han nu hette, där man får tid att tänka sig in i hans situation där ute på asfalten, man får så mycket tid att man kan börja tänka på lunch. Jag tänker på den minst sagt väldokumenterade  vätskekontrollen i samma lopp, och hur en löpare sitter som en tiggare i rännstenen och ber om vatten. Jag tänker på inzoomningen av skinkorna i gångtävlingen. Kan liksom se Ichikawa bakom ryggen på assistenten i klipprummet, fokuserad och lite uppjagad; "Ligg kvar på skinkorna! Ligg kvar på skinkorna!" Fast på japanska då. Och så bakgrundsinformationen kring vissa tävlanden som titt som tätt levereras. Väldigt underhållande. Lite journalfilm, i färg. "Kvinnan i bild är bilmekaniker från Gdansk, två barn med tre olika fäder, nuvarande maken driver kontorsfirma på Rutgenstrasse, här kommer kastet."

Men framförallt tycker jag nog rullen är lite väl lång, och att det liksom ska pressas in något litet om varje gren. Hellre hade jag sett en kortare version med fokus på vissa grenar och personer, det vill säga det material som redan finns i filmen. Finns förmodligen en sån version, kanske flera.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Först och sist Japansolen. Sedan berättarrösten som deklarerar alla olympiska spel sedan whenever för att slutligen landa i Tokyo 1964. Den artonde i ordningen. Och så OS-facklans symboliska färd över orienten, Forrest Gump-följs av supportrar och motorcykelburna livvakter. Etthundra eller så amerikanska atleter anländer med Pan Am. Hiroshima och Nagasaki tycks som bortblåsta. Flera nationer följer. Aldrig har så många nationer samlats i Tokyo på samma gång. Och där, den svenska flaggan. Den tionde oktober 1964 marscherar de in på OS-arenan. Taktfast och formellt uppstyrt hos de flesta nationer. Kuba bryter av med lekfullt viftande med japanska flaggor, tror knappt de går i takt heller. Även ryssarna spexar till det med sina röda sjalar viftande. Kamerun och Kongo kommer in med endast två tävlande. Sen saluteras och trummas det innan facklan äntligen gör entré och de oändliga trappstegen till eldstaden. Ballonger släpps lös, duvor släpps lös och flygplan gör OS-ringar i skyn. Det är peace, love och understanding för hela slanten. Sedan drar spelen igång.

Det är fantastiskt hur filmen, inte bara redovisar OS-grenarna och idrottsprestationerna, utan hur den också fångar människorna och detaljerna; de tävlandenas tvångstankar, de snabbfotade funktionärerna, publikens hängivenhet, de äldre männens ansikten fårade av erfarenhet, dubbelhakorna, fötterna, knäna, skinkorna, halsarna, de rökande reportrarna, smattret från skrivmaskinerna, hejaklackarna. Sen är det inte bara små och subtila gliringar utan till och med helt vansinniga presentationer av de tävlande, särskilt de kvinnliga. Det är inte bara deras yrken som redovisas utan även ålder och vikt, familjeförhållanden, barn och utseende. Känns lite ofräscht va? Vissa scener och tävlingar får lite onödigt mycket utrymme och det kan bli lite långdraget emellanåt men plötsligt glänser det till. Som när den graciösa gymnastiken nästan blir som ett eget dansnummer med smäktande musik. Eller i reportaget från OS-byn där vi får stifta bekantskap med Ahmed Issa från unga nationen Thcad, ovan vid strålkastarljuset och lite ensam bland de andra världsvana idrottarna. Kon Ichikawa levererar en episk film som inte bara dokumenterar OS i Tokyo utan också lägger den konstnärliga ribban väldigt högt. Fascinerande och fint. Sayonara!

Nr 870: Maskulinum - Femininum

Originaltitel: Masculin Féminin: 15 faits précis (1966) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.

Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt. 

Nr 869: Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Originaltitel: Thirty Two Short Films About Glenn Gould (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trettiotalet korta variationer som omsluts i inledning och avslut med blekvit solobild - jag tänker aria - och det verkar vara precis så Goldbergvariationerna av Bach är uppbyggt. Jag hade kanske istället gett filmen namnet Gouldvariationerna, men så bor jag ju i Glennland också. Tillåt mig tycka att det är en behagligt spretig film som i små skärvor presenterar musikgeniet, pillertrillaren, börshajen och radiomannen Glenn Gould. Blandar lite ibland väl pösiga talking headshistorier (den om det sövande telefonsamtalet exempelvis) med McLarenanimation, iscensatta livshändelser och min favorit: kirurgiska närbilder på och åkningar över innanmätet av vad jag misstänker är en Steinwayflygel; strängar, klossar, kuddar, linjer och punkter. Matematiskt färgad musik, virtuost. Förstår de som tycker att det kan kännas själlöst, för mekaniskt och perfekt, men jag tycker mycket om det. Värre i så fall med Yngwie Malmsteens tekniska briljans som aldrig gett mig annat än att vilja titta efter nödutgången. Kommer definitivt lyssna mer på Gould, särskilt i förarhytten vid sena körningar.

Och resonerandet kring perfektionen, där Gould enligt nån i filmen menade att artisten alltid är autokrat i relation till publiken, och där det alltid finns brister i form av vilket akustiskt rum som används, vilken plats åskådaren har, vilken syn och hörsel och så vidare, och att det var därför han slutade uppträda som det heter live. Invändningen i filmen då att "Det är inte alltid idealt. Det är en del av livet". Där poppar diskussionen om VAR upp i mig. Förespråkare kan ju ibland mena att man med tekniken kommer närmare nåt slags renare rättvisa, medan skeptiker kan mena att domarens mänsklighet ingår; ögonblicksavgörandet är en stor del av tjusningen med spelet. Jag tycker båda.

Gillar också försöket till relationsekvation: För varje timme du spenderar med andra, behöver du x antal timmar i ensamhet, där x är oklart. I mitt eget fall upplever jag i alla fall att den kurvan är exponentiell med stigande ålder. Känns som att Gould dirigerade sin tillvaro, sin ensamhet, sitt liv, medan andra kanske mer lyssnar på sitt. Hans toner svävar i alla fall runt i rymden på sonderna Voyager 1 och 2. Vad kommer de tycka, rymdvarelserna, när de spisar den skivan? "Låter inte detta lite som Malmsteen?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Den excentriske kompositören Glenn Gould slutade spela för publik vid 32 års ålder. Istället ägnade han sig åt att tolka, skapa, förfina och komponera både musik och sitt liv. För att vara klassisk pianist var han tydligen inte så förtjust i pianomusik. Ändå är det där han har gjort sig ett namn, inte minst genom Goldbergvariationerna 1955, en av de mest köpta skivorna med klassisk musik under den tiden. Filmen är 31 korta, dramatiserade och musicerade konststycken, plus eftertexterna, som sammanfattar Goulds karaktär, hans liv, hans gärning, hans hypokondri, hans filosofi, hans experimentella sysselsättningar. Det är upplivande, passionerat och roligt, men också informativt och innovativt. De delar som mest fångar mitt intresse och engagemang är bland annat filmen CD318, en konstfilm om Goulds Steinwayflygel där detaljerna är så fantastiskt fint skildrade, och L.A. Concert, den sista konserten när han värmer sina handleder i varmt handfatsvatten och skriver sin sista autograf till teaterns vaktmästare. Eller varför inte Truck Stop, där Gould på ett tradarfik lyssnar och tar in ljuden, rösterna, orkestrar dessa till ett fint arrangemang inuti hans huvud. Eller Diary of one day får vi Goulds blodtrycks- och medicindagbok med ett rörligt röntgenfoto av pianistens skelett och muskulatur. Gould avled 50 år gammal till följd av en stroke. Förutom ett fantastiskt rikt musikliv så hade han då även gjort radioprogram, investerat i råvarubörsen och ägnat sig åt att ringa bisarra telefonsamtal. Han hade vänt på dygnet, knaprat piller och var besatt av att hålla sig varm. Trots sin kändisstatus var det här min första bekantskap med Gould. Men defintivt inte den sista. Några veckor efter att jag hade sett filmen, under en lång backgammonsittning med en vän, lyssnade vi på Goldbergvariationerna, det perfekta soundtracket till det klassiska spelet.

Nr 868: Shao Lin San Shi Liu Fang - The 36th Chamber Of Shaolin

Originaltitel: 少林三十六房 Shao Lin San Shi Liu Fang (1978) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amazon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastisk mellandagsrulle. Dubbad så man ramlar baklänges av osynken, och den som fick uppdraget att göra ljudeffekterna till alla miljontals svepningar, vapenklonk och gnygrymtningar måste hamnat i himlen av lycka. Massor av snabba inochutzoomningar och blixthastiga panoreringar. Känns som att kolla en tecknad film, med skillnaden att den inte är tecknad, och då är det ju en... ja, en film. Men framför allt ett underbart intensivt lugn större delen av mellanfilmen, när San Te är i Shaolintemplet för att lära sig kungfugrunderna. En mödosam och krävande väg, och den gestaltas så pedagogiskt och välplanerat att det bara är att luta sig tillbaka och följa den spännande skolningen genom olika kammare. Reflexer, tyngdpunkt, smidighet, koncentration, måttfullhet. Väldigt välkoreograferade och genomtänkta scener, och på slutet återkopplas flera olika övningsmoment i sista striden. Precis som tranan i Karate Kid och så vidare.

Satt och tänkte på nån alternativ beskrivning också. Flyr förföljelse, kommer till ny tillvaro, söker asyl, alla skeptiska till nykomlingen men makthavare ser potentialen i arbetskraftsinvandringen, uppehållstillstånd med tuffa villkor och tester - så här gör vi här, börja med låglönejobb, städochdisk, uppför stegen, nu är du godkänd, mer ansvar, mät dig med de som mätt dig, förslag på egen utvecklande verksamhet men då är det bom stopp, utvisning, tillbaka till förorten och öppna egen skola. Träna på att hämnas på de andra, de olika, de som gör lika som du, hämnas.

Och så mjölet fallande i slow motion på slutet! Mjölet i slow motion!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många namn:  Shao Lin San Shi Liu Fang, The Master Killer, Shaolin Master Killer och The 36th Chamber of Shaolin. Svårt att bestämma sig, olika utgåvor? Ingen aning. Hur som helst är det riktigt fint koreograferad kung fu i bästa Hong Kong-anda. Det är vilsamt och meditativt, intensivt och visuellt, ett galet kameraarbete, tjusiga fightingscener och en spännande intrig. Den är fint uppdelad i tre nästan separata delar med egna inramningar: först konspirationen mot de onda och styrande Manchurerna som dödar vår hjältes, San Tes (Gordon Liu), föräldrar, sedan den hårda och disciplinära träningen i Shao Lin-templets 35 kammare och slutligen hämnden. 35 kammare tänker ni nu, vad hände med den 36:e då? Den 36:e kammaren finns egentligen inte. Det är San Te som, efter år av träning, får möjlighet att leda någon av de 35 kamrarna i templet. Istället föreslår han en till kammare - att göra Shao Lin-kung fun tillgänglig för folket. Hädelse anser munkarna i templet och utvisar honom. Men naturligtvis har han den 36:e kammaren med sig och för att utkräva hämnden på Manchurerna så börjar han själv utbilda andra i kung fu. Det här är en film jag blir glad av. Den har den briljanta enkelheten i dramaturgin, den hårda humorn och den ljuvliga dubbningen och ljudeffekterna som fullständigt charmar sönder mig. Heja Hong Kong.

Nr 867: The Unbelievable Truth

Originaltitel: The Unbelievable Truth (1989) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Amzon Prime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nä. Inte min favoritfilm. Audry skippar skolan, oroar sig för kärnvapenkrig och global extinction. Kan ju inte undgå att tänka Greta. Dumpar pojkvännen, blir istället förälskad i skicklig kåkfararmekaniker i "coverall" (nytt ord för mig, overall har man hört, blir ju nyfiken på skillnaden) men han dissar, så Audry blir modell, med tiden utan kläder. Lyckligt slut misstänker jag. Och en mordhistoria där som cirklar runt och byter skepnad beroende på vem som berättar om den, och det är ju lite roligt. Men replikerna känns allt som oftast som ett irriterat läxförhör; ut med det och fort. Botten för mig nås i nån scen där det - lite indieskt antar jag - liksom repeteras vad sa du jag sa vad sa du jag sa. Vet inte varför. Vad ska den dialogen tillföra? I alla fall går den högt över huvudet på mig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Independentfilmaren Hal Hartleys debutfilm som kanske lämnar en del att önska. Även om jag gillar den alienerade känslan hos karaktärerna och särskilt tonårsdottern Audreys (Adrienne Shelley) dystopiska upptagenhet av kärnvapenkatastrofen. Den lätt känslokalla och allvarliga atmosfären som vilar över människorna. Även om det skvallras hit och dit och alla tycks vara närmast besatta av nånting. Mest av nykomlingen Josh (Robert Burke). Den svartklädda mystiska bilmekanikern som tydligen har dödat nån way back. I sina bästa stunder är det mörkt och roligt, i de sämsta stunderna oslipat och lite effektsökande. Vad titelns sanning syftar på går mig lite grann förbi, men antagligen har det nåt att göra med den bristande tilliten till varandra, kanske romansen mellan Audrey och Josh, kanske sanningen om vad som verkligen hände way back, förr i tiden, som alla tycks ha en uppfattning om. "You can't have faith in people, only in the deals you make with them" hade jag tydligen skrivit upp. Oklart varför. Antagligen ett citat från Josh.

Nr 866: Nashville

Originaltitel: Nashville (1975) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trodde detta skulle vara en så kallad dokumentär, kanske åt samma håll som Woodstock, och bävade därför ganska ordentligt. Men icke. Mer en föregångare till Short Cuts, om än med mycket mer musik. Ett omfattande persongalleri som väver in och ut i varandra under några dagar inför ett stort galaevent. Countryscenen i Nashville som metafor för amerikanska politiken? Kanske det. Den långsamt svepande, mässande valarbetarbilen som monotont och halvanonymt upprepar alternativa förslag och vallöften från presidentkandidaten Walker, som man aldrig får se i bild, bara höra rösten av på slutet (väl?). Stora trafikkollisionen med påföljande kaos. Intriger, deals, otrohet mellan artisterna. Rygghugg och glorifierande asskissing om vartannat. Vem vill inte synas med vem och vem måste synas med vem för att få mesta möjliga genomslag och cred? Attentatet på slutet vid kopian av grekiska templet Parthenon. Mycket musik och mycket bra musik. Allt tydligen skrivet av skådespelarna/artisterna själva. Och allt inspelat live på de ställen de filmas på. Riktigt cool film, som en grym julklapp man inte hade en aning om att man skulle få. 

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Robert Altman, som bland annat gett oss filmer som M*A*S*H och Short Cuts, gör här en cynisk allegori av amerikansk politik, dess hycklande normer, dess hope and dreams and values, mot bakgrund av landets 200-årsjubileum och han förlägger detta skickliga utsnitt till hjärtat av 70-talets showbusiness - Nashville. Det är ett stort galleri av färgstarka karaktärer med öden som ibland sammanfaller eller överlappar varandra. Allt till mässandet från presidentkandidaten Walkers kampanjbuss som ödesmättat snurrar runt på Nashvilles gator. Grundstoryn är en vecka i Nashville som kännetecknas av en musikfestival och en valkampanj. Detta lockar ett brett spektra av musiker, skivbolagsdirektörer, musikarrangörer, kampanjmakare, politiker och andra lycksökare och girigbukar till denna populistiska och glittriga smältdegel av amerikansk kultur. Det tycks kaotiskt och förvirrat till en början men allt lägger sig glasklart genom Altmans skarpa regi och förmåga att berätta flera historier utan att framhäva någon framför någon annan. Filmens början är en hysterisk TV-reklam för ett soundtrack till filmen Nashville där alla skådisar presenteras. Lite trevligt meta sådär. Kul att det är skådespelarna själva som framför filmens utsökta countrymusik.