Nr 775: Hombre

Originaltitel: Hombre (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Hey hombre! Antiwestern med oerhört väldresserade vildhästar i öppningsscenen. Svarta hingsten tar sig ner till vattenhålet för att kolla läget. Kusten klar, då kommer resten av flocken ner och blir på det viset instängda i fålla av semiapachen John Russell (Paul Newman); mannen som inte kunde tala med hästar, eftersom han verkar närmast stum där han tittar fram som en staty bakom en stenbumling. Russell får reda på att han ärvt ett pensionat i Sweetmary, en håla som alla verkar vilja ta sig ifrån. Det väljer också ett gäng - däribland Russell - att göra, med vad det verkar den allra sista diligensen, tågtrafik på intågande nämligen. Dålig stämning i vagnen, Russell blir efter ett tag uppkommenderad till dragiga shotgun, halvblod som han är. Det blir rån halvvägs, en av passagerarna har massa kosing som han lurat till sig på bekostnad av indianerna i området. Det blir gisslansituation, det blir ökenvandring där kosingsnubben får vara så god att lämna sällskapet, tjuv som han är. Nu duger Russell plötsligt till med sina friluftskunskaper, såklart, och det gör honom puttrande förargad, såklart. Lång natts färd mot dag och det blir status quo i gamla gruvbarackerna. Och här en scen, som jag tycker hör ihop med öppningen. Kosingsnubben gör come back och tar sig ner till baracken, hittar vatten, efter honom följer banditerna som kan man säga nästan fångas in i nedre huset. Hästarna och fållan. Långsökt kanske, men nåt ska man ju försöka sig på. Låsta positioner. I stilleståndet väcks moralfilosofiska grubblerier; det blir som en Brechtpjäs där uppe i rucklet. Vem ska man hjälpa, och varför? På vem vilar ansvaret för kvinnan, kosingsnubbens fru, som lämnats ute i solen för att stekas till döds? Nånanismen blommar. Russell där uppe i utkiksfönstret; en fåordig taktiker som blickar inte bara mot, utan bortom horisonten. Till slut blir det action i gruvdalen, Russell tar på sig uppdraget. Hjälten dör. Tillfångatagna numera fritagna helt slutkörda kvinnan ska verkligen verkligen upp för den där branta trappan. Där önskar jag att någon kunde sagt åt henne: det är över, du behöver inte kämpa dig upp dit, det blir bara till att vända direkt. Istället avslutas det med en stillbild på verklighetspojken Jimmy Santiago McKinn, som 11 år gammal tillfångatogs av indianer 1886, och som sedan vägrade återvända till sin familj. Han slutade som smed i Phoenix. Också ett livsöde.
Jag gillar filmen, det annorlunda, mer kritiska perspektivet jämfört med standardwesterns. Bra, rapp dialog, oväntat frispråkigt om sex, kroppsljud och smolkade förväntningar på livet. Alla snackar skit om alla; kvinnor om kvinnor, kvinnor om män, män om män, män om kvinnor, vita om indianer, indianer om vita, vita om mexikaner, mexikaner om vita, indianer om mexikaner, mexikaner om indianer. Alla varianter.
Riktigt snygg scen med gevärssiktet från gökboet där på slutet. Säkert fotograflegendaren James Wong Howes idé, jag vill så gärna tro det. Jag höjer honom till skyarna. Även flera scener där figurer dyker upp liksom långt borta i ögonvrån, kommer runt en knalle, över en ås, kilometer bort, men hamnar direkt i blickfånget ändå. Minimalistiska långskott. Hey Howe!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En annorlunda västern. Kanske lite mer vågad, lite mer liberal. Russel (Paul Newman) är uppfostrad av apaches och lever ett fåordigt liv i vildmarken. När han plötsligt får ärva sin riktiga fars hus, ett pensionat, så återvänder han till det "vita" livet. Oklart varför men plötsligt befinner han sig i en diligensvagn tillsammans med en brokig skara människor. Det föregås av ett psykologiskt drama på diligensstationen och det är typ där som hela tonen i filmen etableras. Mod, rasism, civilkurage och därifrån så utvecklas filmen till ett slags ställningskrig där det känns som alla mot alla. Rätt bra skådespeleri överlag, mycket bra kameraarbete, intressant och lite annorlunda manus gör att den tvingar sig över fyrastrecket.

Nr 774: Välkommen Mr. Chance!

Originaltitel: Being There (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Kickar igång med en synthfunkelektraversion av öppningsfanfaren Sunrise i tondikten Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Samma verk som i början av År 2001 - Ett Rymdäventyr. Peter Sellers är trädgårdsmästaren Chance, en man utan bakgrund, som efter att ha blivit tvungen att lämna huset där han levt hela sitt liv hamnar i amerikanska politiska toppeliten. Men vem är han?  Secret Service kan inte gräva fram något, CIA kan inte hitta något, inte ens Chance själv vet något annat än att han alltid skött om trädgården och fått mat. Lyssnat på radio, tittat på tv. Ute i ”verkligheten” menar han att ”det är precis som på tv, men man kan se mycket längre”. Med sin lågmälda, lite frånvända framtoning framstår Chance som en djupt tänkande sanningssägare. Obegripligheter blir profetior, Chance är ett orakel. Hans rättframma frågor blir livskonfronterande och tankeomvälvande för i princip alla som kommer i hans väg, från mannen på gatan till presidenten. Men inget av det Chance säger får vara enkelt. Det måste tolkas, bearbetas, analyseras och betyda något mer, något större, något djupare. Allt blir metaforer och liknelser. Vad menas med det som sägs? Det beror på vem som lyssnar. Vilka livsval är du på väg att göra? Världen, marknaden, politiken är en trädgård. Sköt om den. Ekonomisk tillväxt är lika med årstidsväxlingar. Njut och stå ut. Chance är en vit duk på vilken andra projicerar sina formler och livsneuroser.
Samtidigt sitter den mörkhyade före detta hushållerskan Louise, som verkar ha uppfostrat Chance under hela hans liv, nu sitter hon på motsvarande fattighuset, bitter, ser Chance framgång på tv och tycker att han pratar ”fikonspråk” och har ”luft mellan öronen”, och att Amerika tillhör de vita - bara man är vit kan man ta sig nånstans, och då duger vad som helst som man säger.
På slutet går Chance bokstavligen på vattnet, och det är ett slut som jag verkligen inte gillar, oklart varför. Bara känns som att hela filmen punkteras där. Jesus. Och sen följer helt obegripligt några bloopers från inspelningen. Oerhört märkligt.
Jag tycker att karaktären Chance är alldeles för ojämn för att jag ska riktigt dras med i "nykommen främling levererar utifrånperspektiv”. Ibland är han Rainman 3.0, men i nästa stund är han helt hyperfungerande gällande finmotoriska sociala koder. Känns ofta lite för långsökt. Att det att han ”gillar att titta” resulterar i en onaniscen innehållande en björnfäll får representera hur missförstånden känns halmstråkonstruerade mer än dråpligt träffsäkra.
Sellers i rullstol igen! Som i Dr Strangelove.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Det gör lite ont i mig att ge den här filmen ett så pass lågt betyg då jag ändå känner att det finns något fint och värdigt över den. Det är en av de sista filmerna Peter Sellers gjorde innan han gick bort och det finns så tydliga igenkänningar från hans andra excentriska karaktärer, även om skådespeleriet i denna film är mer passivt och lågmält. Peter Sellers spelar den förståndshandikappade Chance som i hela sitt liv har skött trädgården åt den numera avlidne Gardiner. Det blir början på en ny fas där Chance misstas för att vara Gardiner när han egentligen bara presenterar sig som gardener. Ja, ni hör. Där har vi ribban för hela filmens struktur av missförstånd och oklarheter. Han rapar ur sig självklarheter som av hela den politiska eliten tolkas som fantastiska metaforer och profetior och han föreslås till slut dessutom som en ny kandidat till presidentposten när han istället vandrar iväg, ut över vattnet. Även om det finns små glänsande stunder så sitter jag mest med höjda ögonbryn. Jag får självklara tankar till både Rain Man och Forrest Gump som säkert har inspireats av Mr Chance men som i mitt tycke är mycket mer omsorgsfulla och genomarbetade. Jag tycker dessutom synd om Shirley MacLaine som i några pinsamma scener får visa sig långt under sina skådespelarkvaliteter.

Nr 773: Mord, Min Älskling

Originaltitel: Murder, My Sweet (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Ja, jösses. För vilken gång i ordningen sitter jag som en pannrynkad fågelholk och försöker desperat greppa någon form av handling, röd tråd, försöker förstå pusslet, de olika karaktärernas samspel med varandra, vem som är vem, vem som har gjort vad, vem som inte har gjort något? Lyckas inte alls, bortfintad och offside ganska omgående och när det på olika ställen i filmen ändå förklaras - precis som det brukar göras i deckarböcker när huvudpersonen liksom redogör för sig själv vad hen hittills har kommit fram till, för att läsaren ska kunna hänga med, känna sig på banan - då blir det nästan värre. Typ: menar du det? Vad menar du då? Så djävla komplicerat kan det väl inte vara? Det är ett halsband av jade som eventuellt har stulits, men tydligen inte då, tror jag det visar sig på slutet, och detta blir privatdetektiven Philip Marlowe (Dick Powell) inblandad i. Det mesta går fel, men jag kan helt enkelt inte redogöra för hur, för mig har det bara flimrat förbi olika scener, bilder, repliker som låter vassa men som jag inte fattar nåt av, kvinnor kommer och går, blir kyssta och försvinner, pistoler dras och avfyras, män slår varandra med kolvar, med små batonger, med knytnävarna, det är sedlar hit och lönnlöften dit och allt är ett enda blixtparti schack som spelas med förbundna ögon, inklusive rökpauser med cigaretter tända av stickor som aktiverats av precis vilket material som helst. Det måste ju vara ett trejdmark för historierna om Marlowe. En sak tyckte jag mycket om; scenerna när Marlowe är drogad. Coola snurrande desillusionerade sekvenser med mjölkig lins. Effektfullt.
Detta är tredje och som jag förstår det sista filmen om Philip Marlowe, som är med i projektet; de två tidigare är Utpressning och ganska nyligen sedda Långt Farväl. Tack och hej.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Inte långt efter den senaste filmen om Philip Marlowe, Långt Farväl, så är det dags att återigen stifta bekantskap med den karaktäristiske privatdeckaren, här gestaltad av Dick Powell. I Powells tolkning är Marlowe mycket mer spjuveraktig och lekfull men som tidigare verbal och kvicktänkt. I den här filmen får han dessutom utstå en hel del när han ska lösa ett brott som innefattar ett försvunnet halsband. Men inte bara det. Han åtar sig dessutom att leta rätt på den försvunna Velma Valento. Historierna vävs samman och jag läser mig till att filmen, eller boken som filmen bygger på, är en blandning av material från tidiga noveller av författaren Raymond Chandler. Det kan förklara rörigheten och vilsenheten men jag bestämmer mig tidigt för att helt enkelt bara flyta med. Marlowe får som sagt utstå mycket spott och spe och bland de bästa scenerna är nar han blir drogad och hamnar i ett hallucinatoriskt tillstånd med dubbelexponeringar, filtreringar och perspektivförskjutningar. Riktigt snyggt. Återigen roliga citat. En av favoriterna är "You're not a detective, you're a slot machine".

Nr 772: Lady Från Shanghai

Originaltitel: The Lady From Shanghai (1947) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på U&Me Hotel på  Storgatan 46 i Umeå och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Häst och vagn i Central Park, New York. Orson Welles voice over lovar flash back och glider förträffligt, nästan obemärkt över i dialog mellan honom och Rita Hayworth. Coolt. Gifta på riktigt var de tydligen också, men inte länge till. Rånförsök och slagsmål, Orson tar fajten, Rita vill därefter verkligen ha med honom ut på havet, hon ska segla med rik advokatmake och besättning från New York via Panamakanalen till trakterna kring San Fransisco. Orson är game. Ombord på skutan får Orson förslag från makens typ kumpan att mörda honom. Kumpanen alltså. ”Mörda mig, du får 5000 dollar”. Men han ska givetvis inte mördas på riktigt, utan skenmördas. Kumpanen vill försvinna, byta liv, få ut försäkringspengar, dra sig tillbaka på den minsta av alla Söderhavsöar. Orson ska vara nån form av målvakt, men utan att kunna dömas, eftersom kumpankroppen aldrig kommer hittas, eftersom kroppen inte är död. Kumpanen menar: du måste erkänna att du har mördat mig, annars är jag inte död, men du är ingen mördare så länge jag inte hittas död. ”Corpus delicti” tydligen. Solklart och win win. Allt visar sig vara en fälla, flera gånger om, en fälla riggad av olika inblandade. Kumpanen luras, Rita Hayworth luras, maken luras. Och kumpanen dör på riktigt, pang bom. Det hela semimynnar ut i en helt obegriplig rättegångsfars - lite Släng dig i brunnen - där advokatmaken till slut korsförhör sig själv. Det är möjligt att det skulle kunna bli roligt i en film av och med exempelvis Jim Carrey, men i det här sammanhanget är det bara gäspvarning inklusive lätt höjda ögonbryn. Sen kommer dock en grand finale deluxe med spegelskjutningarna i lustiga huset på övergivna nöjesfältet. Tankarna går till Enter The Dragon och de anhöriga. Orson vandrar iväg på slutet, en lite svårmodig promenad mot havet och voice overn går in och konstaterar att livet nog kommer rulla vidare och Orson kommer eventuellt glömma Rita, eller die trying. 
En ganska splittrad film tycker jag, med lite för mycket av mycket. Sodukoplot nivå svår. Stundtals överarbetat bildflöde. Orson stannar, Orson vill gå, Orson stannar, Orson vill gå. Och så den där jäkla rättegången alltså. Men också ovanlig och lite uppfriskande rulle. Ja, man blir lite splittrad. Och det här med Shanghai? Rita verkar ha bott i Shanghai ett tag, och på slutet gömmer sig hon och Orson på en kinateater, men i övrigt? Orson blev shanghajad av Rita, en ordvits som skulle passat bra under den där rättegången som jag tydligen inte kan släppa.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Rita Hayworths blick rakt in i kameran lockar och bjuder in. Precis som hon gör med Orson Welles. Något motvilligt går han med på erbjudandet att åka med henne, hennes make och makens advokat på deras yacht som nåt slags sällskap slash förkläde slash övervakare slash sjöman. Lite kurtiserande hinns med på båten varpå Rita säger till Orson "Now he knows about us" och syftar på sin make. Orson replikerar "I wish I did". Absolut igenkänning i den repliken. Nåväl, det flyter på och ganska snart börjar man misstänka att det är något fuffens på gång. Orson vill sluta, hoppa av, lämna båten men så plötsligt, på klipporna i Acapulco får han ett erbjudande han har svårt att motstå. Mer och mer uppdagas och inget är längre vad det verkar. Den avslutande rättegången blir allt annat än dramatisk och hela spektaklet får sitt crescendo i en spegelsal. Lady Från Shanghai är en noir till sjöss, ibland genialisk, ibland helt obegriplig.

Nr 771: Långt Farväl

Originaltitel: The Long Goodbye (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Där vaknar han, Elliot Gould, i en säng i öppningsscenen, pappa Geller från Vänner, ung och lite sunkig, kedjerökande och med en kräsen katt som sambo. Han är privatdeckaren Philip ”It´s ok with me” Marlowe, och han får snart besök av sin polare som vill ha skjuts till Mexiko med en pengaväska. No questions asked, inga djuplodande i alla fall, och rätt vad det är sitter Marlowe i finkan, insyltad upp över oförstående öron i ett mordmysterium. Polarens fru är död, sägs det. Sen är polaren död, sägs det. Marlowe släpps fri och tänder sina stickor på allt som kommer i hans väg för att hålla sin konstanta mungipecig vid liv. Vad är det som har hänt? Efterforskningar leder till ett strandhus med en alkoholiserad författare och hans fru. Och en skum läkare, som verkar veta mer än han borde. Och så ägaren till pengarna som skulle levererats till Mexiko, vill såklart ha tillbaka dem, men var är de? För att försöka skrämma information ur Marlowe angående detta så slår denne ägare en colaflaska i ansiktet på sin nån form av flickvän, varpå han vänder sig till Marlowe och säger: ”That´s someone I love, you I don´t even like.” Filmens hårdaste scen, replik. I ytterligare ett försök till att hota fram information klär - bland flera andra - en väldigt ung, tyst och mustaschprydd Arnold Schwarzenegger av sig till kalsongerna. Filmens kanske underligaste scen, men väldigt underhållande. Relationerna nystas upp, det är alla mot alla i princip, och på slutet en väldig frontalkrock, karaktärmässigt sett, i Mexiko när Marlowe helt sonika skjuter ihjäl sin gamle visar det sig inte alls döde polare från början av filmen. Den kom väldigt oväntat måste jag säga. En försoningsdrink hade inte överraskat. 
Grymt krypskyttefoto av Vilmos Zsigmond, många fina scener genom eller reflekterat i glasrutor. Härligt slafsig film, dekadent noir. 

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den dekadente privatdetektiven Philip Marlowe lever ett, vad det verkar, stilla men ändå rätt självdestruktivt liv tillsammans med sin katt och granne med ett kvinnokollektiv som roar sig med att ta droger och dansa topless på balkongen. Dialogen med katten i början sätter direkt tonen. Courys Cat Food ska det vara, inget jävla billigt skit. Citatmaskinen Marlowe röker ständigt och unnar sig en stadig Canadian Club Whisky med ginger ale emellanåt. Just denna natt när katten vägra äta nåt annat än svindyrt käk så dras Marlowe in i en härva som innefattar hans bästa vän, en alkoholiserad författare och dennes fru samt en riktig gangster som inte drar sig för att krossa flaskor i ansiktet på folk han älskar. Dessutom kryddas detta med mord, pengar och en gnutta otrohet. Den mest överraskande scenen måste ändå vara när Schwarznegger dyker upp med mustasch och byxorna neddragna till knäna. Den kvalar direkt in på listan Scener man aldrig trodde man skulle få se. John Williams filmmusik är smakfullt arrangerad med oändliga varianter av titelmelodin beroende på situation. Regissören Robert Altman har vi tidigare stiftat bekantskap med genom bland annat McCabe Och Mrs Miller, M*A*S*H och den fantastiska Short Cuts som i likhet med Långt Farväl är förlagd till Los Angeles.

Nr 770: Löjliga Familjen

Originaltitel: It´s A Gift (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Högt betyg, trots att jag inte tycker att filmen är särskilt rolig. Men jag tycker den håller ihop bra, tydliga scener och bra tempo. I botten ett arv som ger grönsakshandlaren och smygsuparen Harold (W.C Fields) möjligheten att köpa en apelsinfarm, och således lämna Svenssonlivet och flytta till soliga Kalifornien för ett nytt och förhoppningsvis rikt liv. Innan rishögen till bil styr kosan västerut får man ta del av ett antal närmast vardagsbekymmerssketcher i Harolds liv. Dottern hindrar honom från att raka sig, sonen strör rullskridskor runt sig, frun är ständigt på honom om än det ena än det andra, och i affären får han parera bland andra en blinddöv glödlampemarodör på jakt efter tuggummi, en bedrövlig assistent, ett klåfingrigt barn och en kund som härjar i evinnerlighet om kumquats. Separata sängar i hemmet, Harold hamnar en arla morgon på verandan för åtminstone hammocksömn, men störs av mjölkmannen, försäkringsförsäljaren, grannarna och en kokosnöt. Jag får upp massa olika filmer och serier i skallen; Pang I Bygget, Cosby, Svensson Svensson, Papphammar, Lilla Fridolf och Selma, Våra Värsta År - för att dra några ur högen. När sen familjen drar iväg mot apelsinguldet tänker jag på Ett Päron Till Farsa och Tatikaraktären Hulot. Väl framme i Kalifornien visar sig den köpta marken vara värdelös för apelsinodling, men Harold lyckas som genom en skänk från ovan och stenhård förhandling sälja vidare egendomen till mångdubbla inköpspriset eftersom det ska byggas nån form av racingläktare i solläge. Smart av Harold som på slutet ses sitta på en lyxig veranda och tillverka sig själv en ordentligt stark och, i alla fall när det kommer till juicen, närproducerad screwdriver samtidigt som familjegnabbet fortsätter in i nya fina stora bilen.
Längtan, strävan efter ett bättre liv, särskilt ekonomiskt. Påfrestande familjen som man måste ha överseende med. Äventyret, modet att bryta upp, våga ge sig av. Förhandlingen och pinnhålet upp i tillvaron, men ändå är det mesta sig likt. Kompakt beskrivning och spegling av livet som det säkert känns och uppfattas för många, särskilt 1934 kan jag tänka. Jag skrattade en gång, och det var när Harold försökte vinka förbi vad han trodde var en bakomvarande tutande bil. Kom igen och kör förbi då för fan liksom. Igenkänning, antar jag, 2019.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Filmen har byggts upp av separata sketcher och scener från tidigare filmer trots det så blir det ändå en berättelse, dock lite tafflig, som ändå håller ihop förvånansvärt väl. W.C. Fields spelar Harold Bissonette, misantropen som känner sig motarbetad av allt och alla, sin fru, sina grannar, sina barn, sina kunder, till och med spritförbudet. I den ena scenen efter den andra ställs hans tålamod på prov och även om det inte är jätteroligt så ser jag ändå värdet med en sådan här film, politiskt inkorrekt och som speglar de mindre smickrande sidorna av mänskligheten som ändå finns där. Det finns ju mängder av sådant här filmmaterial genom historien. Robert nämner bara en handfull av alla dessa outsiders. Och nånstans har de ändå min sympati.

Nr 769: Laglöst Land

Originaltitel: My Darling Clementine (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Då var det dags igen att hälsa på Wyatt Earp (Henry Fonda) och hans vänner i Tombstone, och förundras en smula över de händelser som ledde till uppgörelsen vid O.K Corall. För bara en knapp vecka sedan såg vi en annan film på samma tema - Sheriffen I Dodge City - och det är därför ingen överraskning att Doc Holliday (Victor Mature) hostar, att bartendern har fullt sjå med att hälla upp whiskyshots, att pokermarkerna klirrar eller att det på slutet blir en ordentlig show down i stallområdet.
Denna tidigare rulle är svartvit och, upplever jag, rakknivskarpare fotad än den mer färgglada efterföljaren. Doc Holliday är före detta ”riktig” läkare istället för tandläkare, och det är ordentligt mycket mer indianer i rutan här. Dessutom bjuds det på både Shakespeare och champagne, vilket känns lika upplyftande som otippat. En bra bit av monologen ”to be or not to be...” ur Hamlet reciteras på en saloon, dels av nån teaterrackare, men fångas upp av ingen mindre än Doc Holliday som först lite försiktigt sufflerar den bortkomne skådisen (som står på ett bord), men också visar sig kunna fortsätta egenhändigt på slak lina och med mild röst innan hostandet avbryter honom nära slutet. Intressant scen, lång textåtergivning, avbruten och upptagen, lite som en vänskaplig, inverterad duell.
Wyatt Earp sitter inte helt sällan och väger på stolar i olika sammanhang, när han inte spelar poker eller förtjusas av Clementine (Cathy Downs) som rest i månader över berg och genom dalar, ända från Boston, för att hitta och återförena sig med Doc Holliday. Han är dock inte lika intresserad av det, han vill nog mest självdö i sin tuberkulos, alternativt supa ihjäl sig, och vid sin sida har han i stället nya flamman Chihuahua (Linda Darnell). Bara namnet. Som upplagt för fyrkantsdramatik, men jag upplever inte att det nånsin brakar lös i den riktningen. Det blir lite styrdans Wyatt och Clementine emellan vid invigningen av kyrktornet, men annars håller sig de flesta på mattan i det avseendet. Chihuahua dödas, Earpbröder dödas, hämnd måste utkrävas och det pistolmynnar ut i O.K Corall. Ungefär bara en tredjedel så många skott avlossas i den här versionen jämfört med ”Sheriffen”; ett drygt trettiotal. Men det är spännande ändå. Många dör, nästan alla tänker jag nu. Det är väl egentligen bara Wyatt och en av hans bröder som klarar sig. Röken lägger sig, dags att dra vidare. Wyatt säger adjö till Clementine, vi kanske hörs igen om jag har vägarna förbi. Han och brorsan rider och vagnar iväg, oerhört klassiskt, ut på prärien, bergen där borta, den långa vindlande vägen som antar jag går över i en stig går över i ingenting förutom kaktusar och pass att navigera igenom. Ingen fick någon. Måste känts meningsfullt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Förtexterna presenteras på träskyltar. Typiskt västern tänker jag. Sen drar det igång med inridning i Tombstone där det är riktigt hålligång. Wyatt Earps brorsa blir dödad och hans boskap blir stulen och det finns inget annat att göra än att sätta på sig sheriffstjärnan. Sen introduceras Doc Holiday vid spelbordet med marker i hatten. Holidays ex från ett annat liv, Clementine, dyker upp i en fin och välbalanserad scen där hon möter Wyatt för första gången. Tycke uppstår, det fattar ju varje människa, men de håller på sig. För Clementine vill ju trots allt vara Docs flickvän. Doc, överrumplad och sur, har däremot ihop det med Chihuahua som i sin tur ligger med en av brorsan Earps mördare. Jisses, vilket drama. Nåväl, det hela leder så småningom fram till O.K. Corall där allt görs upp och där vet vi ju hur det går eftersom vi väldigt nyligen såg Sheriffen I Doge City som handlar om samma sak. Wyatt och Clementine då, vad hände med dem? Jo, de håller på sig genom hela filmen tills de skiljs och Wyatt rider iväg mot nya äventyr. Lite snopet kan man tycka.