Sunday, May 30, 2021

Nr 887: Miljonen

Originaltitel: Le Million (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Jakten på jackan. Fransk fars som börjar med glidåkning över Paris hustak där vi landar rakt in i en fest. Stoj och glam. Tjo och dans. Varför så glada? Då behöver vi backa några timmar till tidigare på dagen. Throwback. En utblottad konstnär lyckas vinna högsta vinsten i ett lotteri men lotten hamnar i en jackficka som hans fästmö Beatrice ger till en kriminell. Det blir upptakten på en jakt där alla tycks jaga alla, en historia där vänner blir fiender och fiender blir vänner, förvecklingar avlöser varandra och efter en lång dags färd mot natt lyckas allt till slut ordna upp sig och det blir ringdans under takåsen.
 
René Clair gjorde samma år Två Lyckliga Hjärtan. Det här är Clairs andra ljudfilm och han 
kallade ljudfilmen för "en onaturlig skapelse". Ändå behärskar han införandet av ljud på ett fint sätt och mimiken, charmen och musikaliteten i samspel med både originaliteten och kreativiteten gör att filmen håller en hög nivå rakt igenom. 

Sunday, May 16, 2021

Nr 886: Magnolia

Originaltitel: Magnolia (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/YouTube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Vi har sett det tidigare i Pulp Fiction, Short Cuts och Nashville. Löst sammanflätade historier som vävs ihop av tillfälligheter och sammanträffanden. I Magnolia får vi följa Frank TJ (Tom Cruise) som en misogyn machopredikant som närmast sektmässigt vill få män att återta kontrollen över sitt kön, den misantropiske, döende tv-mogulen Earl (Jason Robards), hans mycket yngre fru, den stressade Linda (Julianne Moore), hans vårdare Phil (Philip Seymor Hoffman), den överbegåvade men hårt hållne frågesportspojken Stanley (Jeremy Blackman), den ensamme, godhjärtade polisen Jim (John C Reilly) som uppvaktar den missbrukande och ångestfyllda Claudia (Melora Walters), hennes döende far, programledaren Jimmy (Philip Baker Hall) och många fler i det stjärnspäckade persongalleriet. Alla trevar sig fram på olika sätt under ett dygn i en ensam stad, där de små detaljerna i deras inre bygger berättelsen kring livets stora teman - kärlek, ondska, ensamhet, svek, relationer, hemligheter, mål och mening. Inledningssekvensen där vi introduceras för tre historiska och av varandra oberoende händelser är briljant och visar på att allt som sker, hur isolerade händelserna än tycks vara, är delar i ett större sammanhang och detta sätter ramen för filmen. De bibliska anspelningarna och narrativet om det misslyckade föräldraskapet, framför allt faderskapet, är genomgående spår. Paul Thomas Anderson gör en ambitiös, men inte alls särskilt pretentiös film, där varje karaktär tillåts vara människa i all sin otillräcklighet och i alla sina brister och det regnande grodor tycks alldeles självklart. Det kommer väldigt nära ett berättartekniskt och cineastiskt mästerverk. 

Saturday, May 15, 2021

Nr 885: Once Upon A Time In China

Originaltitel: 黃飛鴻 Wong Fei Hung (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet/DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Karatelördag, film numero due. I likhet med tidigare filmen idag, Piratpatrullen 2, så upplever jag det som rörigt. Ja, omöjligt att hänga med. Detta är det absolut mest vanliga tillståndet för mig i det här projektet; att jag inte fattar handlingen. Det är ju helt uppenbart att det finns en handling, och jag känner en slags besvikelse varje gång. Kanske mer med den här filmen, jämfört med den tidigare idag, eftersom det här redan från början med drakdans och strandmotion känns som att det finns ett mer konstnärligt och råare anslag i bild och berättande. Vackrare, stiligare, elegantare. Och det fightas ordentligt och om minsta lilla så klart. Och jäklar vad det går sönder grejer hela tiden vid dessa fighter; lösöre, hela inredningar, delar av byggnader. Även i denna film en kolonialkritik, som jag uppfattar det. Och filmen igenom dyker det upp karaktärer som jag misstänker är närmast mytologiska. Aunt 13 exempelvis, eller huvudpersonen Master Wong (Jet Li). Men jag sitter helt enkelt och tittar på, som det kallas, rörliga bilder utan att fatta ett dyft. Black Flag Army. Nåt amerikanskt fort. En hel del Matrixdoftande slowmosekvenser. Shadowless kick. Wongs paraplyfight. Oerhörda mängder stegar på slutet. Kulan som fingersprätts iväg rätt in i pannan på motståndaren.
Definitivt en film som jag skulle vilja se igen efter att ha gått grundkursen. Men så tänker jag ju om nästan alla filmer. Det är ju nån bug, helt klart.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den framgångsrike mångsysslaren och folkhjälten Wong hamnar i vägen för stans indrivare och hans gangstergäng. Stackars residenset bränns ner. Samtidigt pågår ett politiskt och militärt spel mellan diverse västerlänningar och kinesiska intressen i en invecklad intrig som jag nog aldrig skulle fatta om jag så såg om filmen flera gånger. Den stoiske hjälten Wong tycks ställas emot allt och alla när han, i scener som nästan trotsar tyngdlagen, ska navigera i detta kaos. Samtidigt finns det, i jämförelse med förra filmen, en mycket högre konstnärlig ambition i den här filmen tycker jag. Både i berättelse, dramaturgi och foto men även i fightingscenerna som känns mer innovativa (kan bero på något mer avancerad teknisk trickfilmning). 

Nr 884: Piratpatrullen 2/'A' gai waak juk jaap

Originaltitel: A計劃續集; Jackie Chan’s Project A II (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play/Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Karatelördag, film numero uno. Rörigt, tycker jag i vanlig ordning. Men det verkar handla om "oegentligheter inom poliskåren" som ståndmoraliske Dragon Ma (Jackie Chan) ska städa upp. Det finns också nån revolutionsrörelse, en juvelstöld och en råttätande hämndaktion från - antar jag - filmen som föregick denna; Project A. Mycket fighting och stunts så klart. Mycket stön, stånk, pust, puh, gny, oj, ah, flämt, katjing och med jämna mellanrum instucken kolonialkritik. Sista halvtimmen växlas det upp och se där, en fallande vägg över Jackie, precis som över Buster Keaton i Hans Son På Galejan. Och så bloopers på slutet. Mycket underhållande.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Engelsk dub i oprentiös Hong Kong-underhållning. Jackie Chan far fram i scener som blandar både lekstuga och hinderbana. Välgjorda fightingscener blandas med snubbelhumor och amerikansk snutfilm. Det är korrumperade poliser, välbärgade revolutionärer och hämndlystna pirater. Det blir aldrig tråkigt men inte särskilt spännande heller. Inget oväntat, inga intressanta gråzoner mellan ont och gott, ingen vidare intrig. Allt bygger egentligen på Chans uppvisning i vighet, i koreografi och i imponerande stunts där han får allt att se så lätt ut. Vilket det så klart inte är. Tydligen har han skadat sig i praktiskt taget alla filmer han medverkat i. Allt för publikens skull.

Wednesday, May 5, 2021

Nr 883: Hålet

Originaltitel: Le Trou (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT1 av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Intimt, klaustrofobiskt, minimalistiskt, och alla andra klyschor jag kan tänka mig. Men jag misstänker att det faktiskt spenderas mer tid utanför cellen än vad det först känns som; ut och in på kontor, ner och upp ur underjorden. Men cellen är navet, varifrån trådarna utgår. Hög MacGyver-faktor på fingerstympade Roland (Jean Keraudy - som också var med in real life när det begav sig), som förvandlar än det ena än det andra till användbara verktyg i arbetet med att gräva sig genom cellgolvet, säkra luckor i underjordiska gångarna och hacka sig ut genom sista tunnelväggen. Dessutom konstruerar han ju "periskopet" av en spegelskärva, en tandborste och lite tråd, med vilket de kan hålla utkik genom tittgluggen i celldörren. Oerhört effektivt uppbyggt med den sista vändningen av spegeln på slutet där det helt plötsligt står en enorm vaktstyrka och väntar i den lilla bilden. Tycker det känns som Hitchcock. Spännande mest hela tiden, och helt utan musik! Påminner ju om nervdallrandet i Fruktans Lön. Och tankarna går såklart även till En Dödsdömd Har Rymt, Nyckeln Till Frihet och Flykten Från Alcatraz.
Den ende man egentligen får veta något om är (stackars) Gaspard (Marc Michel), som blir femte hjulet i utbrytarbandet. Genom att de andra fångarna ställer nästan förhörsfrågor till honom filmen igenom distanserar de samtidigt sig själva, håller misstänksamt avstånd. Och Gaspard verkar bli lurad att förråda sina kamrater på upploppet. Av förväntade friheten blir bara cellbyte.
Tänker på åtminstone tre saker som jag... ja, tänker på. 
Först, i inledningen. Filmen presenteras utanför murarna av numera verkar det som bilmekanikern Jean Keraudy (som alltså även är med i filmen), och han talar in i kameran när han berättar att historien vi ska få se är hans. Varför görs detta undrar jag? Alltså, vad ska det tillföra? Är det konstnärligt? Meta? Han är bevisligen inte i fängelse längre, så han fick ingen dödsdom i alla fall. Ja, det är som sagt bara något jag konstaterar att jag reagerar på, men inte förstår.
Den andra grejen är fyraminutersscenen när de påbörjar krackelerandet av golvet i cellen. Den scenen är lite känd verkar det som. För att den visar, under lång tid och utan klipp, arbetet med att ta sig igenom golvet. Jag tror att jag fattar grejen där, att det ska skapas en känsla av autenticitet, att man ska bli en i rummet i och med den utdragna beskrivningen. Men det är lite samma där, jag noterar att jag reagerar. I resten av filmen används mycket mer följsam och effektiv klippning för att beskriva grävande, sågande, förflyttande. Så varför just den enda scenen i början? Trademark? Konstnärligt? Meta? Jag ser framför mig en barnbok, bara exempelvis, där det står: och bonden plöjde och plöjde och plöjde. Och där brukar det stanna. Men i detta fallet hade det stått: och bonden plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och plöjde och till slut somnar ju barnet. Men, trots allt lite intressant scen att titta på.
Tredje grejen är timglaset. Det konstateras att det inte finns någon klocka och att de som gräver i tunneln måste ha koll på tiden. Det konstrueras ett timglas. Det tar 30 min för sanden att rinna igenom. Hur vet man det, om det inte finns nån klocka?
Bara småtjafs detta, för jag tycker mycket om filmen och har inget emot att tugga i mig ovanstående.
Särskilt scenerna nere i tunnlarna är snyggt filmade, med oljelampsförflyttandet där kameran verkar, i alla fall vid några tillfällen, göra en sån där bakåtzoom samtidigt som personerna rör sig bortåt. Kan inte heller riktigt sluta tänka på att de liksom skulpterar sig in i friheten. Och scenen med upplyfta brunnslocket och den potentiella taxin är skön. Läser Det av Stephen King samtidigt som jag ser denna. Mycket underjordiska tunnlar och spindlar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: 1947. Santéfängelset i Paris genomgår en renovering och internerna får trängas ihop i cellerna. Rymningsplaner gror. Gaspard är nykomlingen i de sammansvurna fyras gäng och involveras i planerna. Men aldrig helt och hållet och det skildras snyggt genom frågor, blickar och också det faktum att det är endast Gaspard som vi får veta något om egentligen. Efter lite MacGyver-innovationer så påbörjas grävningen i kanske filmens mest kända scen, den nästan realtidsskildrade och oklippta scenen när de hugger, gräver och slår sig genom cellgolvet till vad-som-nu-finns-där-under. Lugnt, metodiskt och tillitsfullt arbetar de sig genom fängelsets kloaker samtidigt som de hela tiden behöver parera och leda bort vakternas uppmärksamhet. Filmen är detaljerad och intim, isolerad och spännande. Efter premiären klipptes tydligen 24 minuter bort av ursprungsversionen och detta material har aldrig återfunnits.

Tuesday, May 4, 2021

Nr 882: Henry V

Originaltitel: Henry V - The Chronicle History of King Henry the Fifth with His Battell Fought at Agincourt in France (1944) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Filmatisering av Shakespeares pjäs. Grymma miniatyrer av landskap, softa kulisser och dukar. Fantastiska kostymer på både människor och djur. Vissa såg ut som vandrande spelkort. Intressant grepp att börja på teaterscenen i The Globe i London och sen förflytta handlingen till Frankrike via Southampton och sen tillbaka till Londonscenen igen. Slaget vid Azincourt var det jag väntade på men blev inte lika impad som av Slaget vid Shrewsbury som vi såg i förra filmen Falstaff. Falstaff ligger väl och dör i en säng i denna rullen om jag fattade det rätt. I övrigt förstod jag inte ett endaste smack av dialogen. Otextat, och jag gav nog upp redan efter 5 minuter. Vem som helst kunde sagt vad som helst när som helst. Skulle faktiskt vara kul att se den med text och eventuellt hänga med i handlingen. Nu blev det mer att bara försöka parera alla som skrek i tid och otid. När de inte viskade. Teaterviskade.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Överflygning av London anno sent 1500-tal och inzoomning av Shakespeares The Globe där teatersällskapet välkomnar till uppsättningen av Henry the fifth, the chronicle history of king Henry the fifth with his battle fought at Agincourt in France. Jag är redan trött. Otextat är det också. Sedan, i en fin övergång från teatern och in i berättelsen, in i den filmiska delen, vaknar jag till lite. Det börjar med Falstaffs död (som förra filmen slutade med, inga jämförelser i övrigt) och fortsätter till det franska hovet som nonchalant och blaséartat inväntar den engelska invasionen. Nu somnar jag nästan igen. Sedan kommer då slaget om Agincourt och jag hajar till lite. Men det här är verkligen tråkigt och helt intetsägande. Liksom i förra filmen får vi dock även här bevittna den fantastiska nerhissningen av rustningsryttaren i sadeln. Det höjer betyget till ett plus.

Thursday, April 29, 2021

Nr 881: Falstaff (Chimes At Midnight)

Originaltitel: Campanadas a medianoche (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.
Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.

Monday, April 26, 2021

Nr 880: Arvtagerskan

Originaltitel: The Heiress (1949) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet Archive av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Skrev ett lite längre inlägg, men det försvann. Orkar inte skriva om. Ung, vit, priviligierad, ekonomiskt oberoende kvinna, Catherine, är blyg, försynt, hämmad och väldigt upptagen med att oroa sig för vad hennes far ska tycka om hennes livsval. Fadern är änkling, burdus, onödigt hård och brutalt ärlig. Då glider Montgomery Clift in i bilden som en strålande vacker solochvårare. Han vill åt arvet, hennes. Pappan inser detta omgående och varnar dottern som naivt blundar i sin halsöverhuvudförälskelse. Pappan skjuter på vigseln och tar med dottern på Europaresa för att få henne på bättre tankar. Under tiden stabiliserar sig Clift i lyxhuset där hemma. Cigarrer och konjak, eller motsvarande. Vid hemkomst planeras det för hastigt bröllop, men fadern hotar med att ändra i testamentet, göra dottern pengalös. Då lämnar Clift skeppet, drar till Kalifornien. Catherine hjärtekrossad, och träder in i slutfasen av elektriala processen, tar avstånd från fadern som nu är sjuk och döende. Så döende att han dör. Åren går. Catherine broderar maniskt alfabetet. En dag dyker han upp igen, Clift, och vill bli tagen tillbaka. Han kan, som man säger, förklara sig. Catherine låtsas gå med i dansen. Kattans lek med råttan. Men när Clift kommer tillbaka som avtalat bommar hon igen, släcker ner och går en trappa upp. Clift står kvar utanför och bankar förgäves på dörren. Hämnden är viktig och ljuv.
Artigt och välartikulerat, särskilt första halvan. Lite sömnigt, men bra build up till ett i mitt tycke ganska lamt slut. Jag vill liksom ha ett mer fläskigt Tarantinoutbrott. Sätt nålen i skallen på honom, tre snabba skrevsparkar med stilettklackarna och sen skicka honom ut för ett stup i mörka droskan. Nope. Hon låser dörren. Ok. Grand finale.
Enorm karaktärsutveckling hos Catherine och några fina spegelscener.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Här ser vi en uppvisning i makalös karaktärsutveckling hos Olivia de Havillands naiva och lite klumpiga arvtagerska Catherine. För det första är det fantastiskt hur någon kan se både bekymrad, plågad, förälskad och förväntansfull ut på samma gång. Hur hon sedan utvecklas i både kroppshållning, röstbyte och ansiktsuttryck är definitivt värt en Oscar. Den stora behållningen för mig är just den utveckling vi får bevittna och hur hon med sin tysta och kyliga självständighet till slut, inte bara vänder sin döende far ryggen, utan också ger sin hycklande friare på båten. Låt honom stå där ute i regnet och förgäves banka på den stängda dörren. Kanske hade lite kallblodig hämnd varit uppfriskande men kalla handen är minst lika befriande.

Sunday, April 25, 2021

Nr 879: Vildast Av Dem Alla

Originaltitel: Hud (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på Google Play av Robert på rum 142 på Scandic Frimurarehotellet i Linköping.


Roberts betyg: 4+

Kommentar: Typ antiwestern i regi av Martin Ritt, med Paul Newman i huvudrollen och med fantastiskt foto av James Wong Howe. De ingredienserna känns igen från Hombre, men denna gången är fotot svartvitt. Otroliga ljusmörka kontraster nästan oavsett tid på dygnet, men särskilt kvällarna nätterna är fenomenala. Skänker svärta och ljus åt historien. Stort hus på prärien. Tre män och en hushållerska. Farsgubben fokuserar på boskapet och avskyr sin son Hud (Newman) som ägnar sig åt boozin' and a cruizin' och raggar upp gifta donnor. Fruktansvärt omoraliskt. Dessutom en olöst konflikt dem emellan gällande (tror Hud) en ihjälkörd bror. Visar sig senare handla mer om att pappan tycker Hud är en egoistisk, självupptagen helt igenom dålig människa, omöjlig att leva med. Lillkusinen Lonnie hamnar i lojalitetskläm mellan de båda hingstarna. Kockerskan glider runt och semiflirtar mellan grytkoken. Då smäller den till, mul- och klövsjukan. Alla djur måste avlivas. Interna familjespänningar, konflikter, what about the arv? Till slut blir det gropgrävning medelst bulldozer, vilket får mig att fundera över etymologi, och sen mer avrättas djuren i en helt fruktansvärd och remarkabel scen. Aldrig sett nåt liknande, inte gällande djur i alla fall. Tankarna går ju till krigsförbrytelser och förintelseläger. Oerhört skickligt klippt med kamera nere bland de panikslagna klövarna, benen, kropparna, mularna, ögonen. Och så en fantastiskt smutsig, tät scen när Hud tränger in hos kokerskan utan lov. Inte ett ord sägs. Bara forcering och flåsanden. Inte förrän lillgrabben kommit in och avbrutit och skickat iväg Hud kommer talet tillbaka. Och senare vid hejdået vid bussen säger kokerskan till Hud att han inte skulle varit så övergripande, tids nog hade det kunnat dansas, intresse, attraktion fanns. Inte så svartvitt alltså, lite mörkt i det ljusa och mycket ljus i det mörka. Som de två långhornen, en svart en vit, som återvänder och står och stampar i hagen bredvid varandra som yin och yang. De fick också resa vidare, men ändå. Visade upp sig liksom. Pappan måste ju dö fadersdöden på slutet och gör det, i diket. Lonnie måste ju lämna fadersgestalten Hud ensam på gården, och gör det. No happy ending what so ever. Gött.
Just ja, känns som att Ang Lee snott början av filmen rakt av till introt i Broke Back Mountain. Inte mig emot.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Suck. Hur många liknande filmer har vi sett i det här projektet? Olika men ändå samma sidor av patriarkatet. Sådan är den väl, filmhistorien. Åtminstone i den här boken. Olika nyanser av manlighet. Kvinnliga bifigurer vars uppgift är att teckna porträtten av de manliga huvudkaraktärerna. I de flesta fall. Men ändå. Filmerna ska ses och hur det än förhåller sig med den patriarkala saken så gillar jag filmerna eller inte men oftast någonstans mittemellan har det visat sig. Den här gillar jag. Mycket för att den är snyggt fotad, intressant berättad, svartvit men inte så svartvit, men också för att den så tydligt plågar mig. Den unge Lonnie, som slits mellan den godhjärtade farfarn ranchpatriarken som "läser bibeln som att han skrivit den själv" och den otrevlige, cyniske och självgode farbrodern Hud som han ser upp till. Jag speglar mig i båda. Och till och med lite i farsgubben. Sen har vi hushållerskan Alma, en frånskild medelålders kvinna, som får alldeles för lite plats enligt mig. Hennes självständighet straffas tyst av Hud i natten. Det är lager på lager av infekterade familjerelationer, generationsskiften, manlighet och modernisering. Konfliktytorna är många. Massavrättningen i kogropen som påminner om något annat. Alla lämnar. Alma tar Greyhoundbussen till någon annan lycka/olycka. Farfarn förlorar livsgnistan och dör i dikeskanten. Lonnie bryter med farbrodern och gården. Alla lämnar. Utom Hud som flinar åt ödet och öppnar en öl till.

Friday, April 23, 2021

Nr 878: Real Life

Originaltitel: Real Life (1979) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 2

Kommentar: Metameta i realitytappning. Eller som Al Brooks själv beskriver det i filmen: "en film i en film i en film i en film...". En typical american familj väljs ut och ska följas i ett år. Och följandet ska filmas. Är tanken. Blir inte så, blir kanske ett par tre månader? Man tänker ju på Wahlgrens och Parneviks och Slow tv och Truman Show och Idol-kön, den ringlande. Uttagningarna, testerna som ska frambringa familjen är lite roliga stundtals. Min favorit är när en man misslyckas grovt med att backa in bilen i ett simulated garage. Konerna som ska utgöra garagets gränser flyger all världens väg. När mannen blir upplyst om att hans uppgift var att backa in i the simulated garage ställer han den fantastiska motfrågan: "what simulated garage?". Han gick inte vidare. En annan fin replik är när jag tror det är mamman har fått nog och vill fly fältet. Hon uttrycker sig tydligt: "I wanna be alone!". Brooks svarar förstående: "Ok,can we come with you?". Annars är misslyckade hästoperationen absolut bäst. Helt magiskt märklig i sin detaljrikedom och utbredning. Sitter och stör mig lite på blandandet av att man ibland får se headcam-snubbarna i bakgrunden, och ibland inte, trots att de helt uppenbart är i exempelvis rummet. Sånt lägger man nog mest märke till om filmen i övrigt inte riktigt fångar en. På slutet har alla fått nog och huset brinner ner. Det var det. Det.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: 1973 sändes An American Life i amerikansk TV. Den brukar räknas som den första dokusåpan och skulle följa en medelklassfamiljs vardag men resulterade i en dokumentär av en familjs uppbrott och skilsmässa. Komikern Al Brooks, känd från Saturday Night Live, gör i Real Life en slags satir på detta när han placerar sig själv i rollen som producenten som med kamerornas hjälp vill följa en typisk amerikansk familj varje dag under ett år. Detta är tänks som ett experiment tillsammans med National Institute Of Human Behaviour vars forskare ska följa arbetet. Familjen Yeager väljs efter ett antal tester ut och bjuder in filmteamet till sitt hem i Arizona. Brooks flyttar in i ett hus rakt över gatan och styr processen som nån slags femte medlem i familjen. Det blir meta-meta-meta där Brooks narcissism är centrum för hela filmen. Naturligtvis är familjen dessutom dysfunktionell och de hjälmprydda kameramännen som cirkulerar som anonyma astronauter spär ju såklart på familjekrisen. "Be your selves" är mantrat och lite roligt är det ändå när pappan med snabba och nervösa blickar mot kameran försöker släta över familjens konflikter. Jag gillar konceptet men tycker inte att filmen lyckas fullt ut. Den ska ju ge en känsla av dokusåpa i realtid, att allt filmas live, därför blir det inte riktigt trovärdigt när vissa scener har statisk kamera. Däremot misstänker jag att jag troligtvis aldrig kommer att få se en hästoperation i någon annan film. Brooks uppgivna tal till kameran i slutet sammanfattar det hela väl - "Why did I pick reality? I don't know anything about it. Reality sucks." 

Saturday, April 10, 2021

Nr 877: Att Leva

Originaltitel: Ikiru 生きる (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SF Anytime av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Watanabe, socialutskottsbyråkrat, änkling, en mumie, levande begravd under runtforslade utredningar. Stämplar och förhalar. Får läkarbesked (utan att egentligen få besked, men alla inblandade fattar): magcancer, din klocka är fem i tolv. Först chock och apati, famlar efter att känna sig behövd, särskilt hos sonen som mest tänker på arvet. Slutar gå till jobbet. Självmordsförsök, nåt slags? Kan inte. Inser: "Innan jag dör måste jag veta varför jag levt". In i handlingen vägvisare i form av Mefistofeles. Det blir till att rulla hatt nåt infernaliskt. Tivoli, striptease, utomhusrave och bluesiga barer där Watanabe till ensamt piano sjunger stillsam sorglig tårfylld klassiker; "Livet är kort". Horor och ut ur taxin för att spy. Ohållbart. Bakfyllan leder in på nytt spår, börja hänga med yngre dam från kontoret. Livfull, sprudlande, nyfiken. Nytt nyktert umgänge med te, tivoli, skridskor, bio och nudlar. Carpe diem in da house. Ny insikt: börja göra konkreta saker, hjälpa andra, vill man så går det, ingentingeomöjligt. Helt plötsligt är Watanabe död. Lite mittifilmen som i Psycho. Resten av filmen begravningsparty med flashbacks. Vad hände på slutet innan slutet? Alla undrar, pusslar, skålar och dricker. Watanabe hade inte tid att hata någon, han "skulle ju ändå dö". Rev tag i papprena på kontoret, styrde upp, fixade lekpark åt barnen, till slut. Yes we can, tycker de övriga, på fyllan. Tillbaka i kontorsvardagen mal kvarnarna lika långsamt ändå. Konformismens dämpande skynke över den som försöker sticka ut, stå upp. Men parken finns kvar. Watanabes avtryck till eftervärlden, där han satt i snöfallet och gungade, nynnande på "Livet är kort". Så enkelt. Magnifik sista sak att göra i livet.
Väldigt många slides i bildövergångarna. Säkert ett fyrtiotal totalt. Tydligen lite trademark för Kurosawa, och jag  minns nåt liknande från De Sju Samurajerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Att försvara byråkratin genom att inget göra, låta tiden gå, att flytta papper, varje problem och klagomål flyttas runt bland alla sektioner och avdelningar i kommunhusets invecklade och meningslösa system. Är detta en beskrivning av min egen tjänst? Skulle kunna vara men nej, det är i det sammanhang som Kenji Watanabe (Takashi Shimura) finns, en plikttrogen mellanchef som inte varit frånvarande från jobbet en enda dag på 30 år. Vardagen är händelselös, frun är avliden och relationen med sonen skaver. Visst är jobbet grått och otillfredsställande men det är ett jobb och det ska göras. En dag får han veta att han har cancer och inte långt kvar att leva. I sin dödsångest och frustration träffar han dels den dekadente Mephistoliknande skribenten som tar med honom på nattliga, syndiga äventyr, dels den levnadsglada leksakstillverkaren som får honom att skratta, att leva, att vilja leva. Men hur lever man när man snart ska dö? Är man skyldig att leva om man vet att man ska dö? Watanabe finner till slut sin mening genom att med alla medel få den stela kommunförvaltningen att faktiskt anlägga den lekpark som är så nödvändig. Det finns ett visst mått av civil olydnad i hur den fyrkantige byråkraten, tar sig an problemet och utmanar systemet. Watanabes likvaka blir en både känslosam och underhållande uppvisning i fantastisk självmedvetenhet. I takt med att kollegorna från jobbet blir fullare och fullare så blir de allt mer ärliga mot sig själva och mot varandra. "Vi bara låtsas att vi gör något." "Watanabe gjorde ju faktiskt något." Shimura är inte de stora gesternas man och han kan tyvärr ibland bli lite endimensionell i sitt uttryck men karaktären är djupt sympatisk och Akira Kurusawa har i Att Leva gjort en väldigt humanistisk film. Bilden av den döende Watanabe i lekparkens gunga är så stark och sorglig men samtidigt så levande.

Friday, March 5, 2021

Nr 876: Babettes Gästabud

Originaltitel: Babettes Gæstebud (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på DVD av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Ett litet danskt kustläge, perfekt för den milda, fromma sekten. Ölbröd och torkad fisk, allt ska blötläggas. Äldrevård och hushållsnära tjänster, administrerat av pastorns varsamma och fasta händer; de båda döttrarna. Pastorns blick, en särskild slags säregen lyster i den, som hos den som parkerat sin övertygelse på långtid. Systrarna ständigt tillsammans, handling, blickar och ord. Intuitivt koreograferade att följa varandra, stanna hos varandra. Uppvaktare försöker komma nära dem, men förgäves. Fenomenale franske Papin hamnar av tillfällighet där på sandbankshöjden; hittar sig själv försjunken i djup melankoli men finner tillfällig kärleksglöd i duetten med ena systern, och det verkar handla om stycket Là ci darem la mano från operan Don Giovanni av Mozart. Kanske en av de mest fantastiska musikscener jag sett på film. Skör, millimeterexakt, överväldigande och humorspäckad. Skulle kunna se den tusen gånger om. Tyvärr får Papin åka hem till Paris tomhänt. Och slarvern Lorens gör ett försök med andra systern, men det slutar i prestationsångest och uppgivenhet i hallen. "Livet är hårt och obönhörligt. Det finns ting som är omöjliga". Systrarna offrar sina eventuella äventyr för att stanna i fromheten, gudskärleken. Lorens lovar sig själv: istället för kärlek - karriär! Givakt! Klackarna ihop!
Många år förflyter, prosten är död. Tisslet och tasslet och de inre konflikterna i sekten tilltar, om än på en hyfsat oskyldig nivå. Knutby light med lite otrohet och lurendrejeri som kommer upp till ytan. En ovädersnatt kommer Babette till byn. En fransk krigsflykting som arbetskraftsinvandrar och får tjänst hos systrarna som hushållerska. Affärerna går stadigt bättre, för mig oklart hur eller varför, men kanske handlar det om ränteavkastning och snillrika kapitalplaceringar. Och att Babette är skicklig på att både pruta i fiskboden och lura sig ifrån betalning i servicebutiken på hörnet. Ytterligare tid går, och efter 14 år av osjälvisk givmildhet vinner Babette på franska lotteriet. 10000 franska franc. Det blir till att ställa till med fransk gourmetmiddag och injicera lite kontinentalt kolesterol i det torftiga danska blodomloppet. Och det är väl i och med den här middagen som filmen går in i det som den verkar vara mest känd för. En delikatessrulle helt enkelt. Och det är ju en fröjd att följa råvarornas väg från leverans via tillagning till servering. Sju rätter, den ena läckrare än den andra. Sektmedlemmarna är initialt svårt skeptiska till att låta sig njuta av vare sig det ena eller det andra vid denna häxsabbat, men allt eftersom särskilt glasen fylls på börjar det surra och röra lite på sig. Lorens är tillbaka efter alla dessa år (efter en mycket intressant dialog med sitt eget yngre jag) och tar sig märkbart belåten genom menyn. Utöver att identifiera äkta sköldpaddssoppa, specifik blinivariant och vaktel i sarkofag, och utöver att återkommande pinpointa både olika vinsorter och årtal, ja utöver detta så lyfter han en klase vindruvor från fruktfatet och utbrister: "Åh, vilka häääärligaa druvor!". En fullblodsnjutare, den där Jarl Kulle. Han håller ett middagstal också; tema livsval, fruktan, nåd och rättvisa. Mycket uppskattat, och hela församlingen har liksom luckrats upp och börjat lätta lite på spänningarna. Lorens tar återigen farväl i hallen, men nu med orden: "I vår sköna värld är allt möjligt". Sekten dansar Bergmanskt ut i natten och runt livgivande brunnen under den svarta stjärnhimlen. Babette blir kvar, istället för att återvända till Paris. 
Ja, det finns så oerhört mycket att tycka bra om med den här filmen. Det lite milda akvarellfotot i början som övergår till mer intensiva oljemålningar. Stillsamma pianomusiken i fonden. Det precisa, avslappnade agerandet. Den enorma underliggande humorn blandat med existensens tröskande. Lorens resa från uppgiven ungtupp till försonande ålderman. Hur Lorens och Babette aldrig ses, men är så nära varandra vid middagen; han berättar om henne från sin tid i Paris, utan att veta att det är hon som är i köket. Matlagningsscenerna och uppläggen. Jag blir helt upprymd bara av att tänka på filmen. Helt klart topp 5 hittills i projektet. Fiskade upp novellen av Karin Blixen (skriven under pseudonymen Isak Dinesen) från Stadsbibliotekets magasin, och kan konstatera att i princip det enda som skiljer är att handlingen i filmen är förlagd till danska kusten i stället för den nordnorska i boken. 
Litet sidospår för egna minnet: precis när Babette har anlänt till byn och systrarna läser brevet från Papin så flikas det helt plötsligt in en tecknad bild på en avrättningsscen (som illustrerar det som står i brevet). Det är enda gången det sker i filmen. Gör mig inget, men känns lite underligt, eller åtminstone anmärkningsvärt.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Plötsligt händer det! Filmen jag så länge har väntat på. Är det projektets toppfilm hittills? Kanske, kanske inte. Svårt att säga eftersom allt tycks vara så relativt hela tiden. Helt klart är att Babettes Gästabud är en fantastiskt fin film, med så mycket stillsamt djup, sakral och profan på samma gång, blygsam men med en botten som skapar en helt ljuvlig resonans i både handling, karaktärer och foto. Höjdpunkten är ju inte helt oväntat själva gästabudet med en meny bestående av Amontillado, Blinis demidoff, Sköldpaddsoppa, Veuve Cliquot, Cailles en Sarcophage, Clos Vougeot och mycket mer. Allt tillagat och serverat av den franska mästerkocken Babette (utsökt gestaltad av Stéphane Audran), i byn endast känd som hembiträdet som flytt från Frankrike efter Pariskommunens fall. Gästerna är de återhållsamma och gudfruktiga byborna och de stillsamma pastorsdöttrarna som huvudpersoner. Det är varmt, roligt, fyndigt, litterärt, konstnärligt. Det är en betraktelse över tron och kärleken men också en njutningsfull hyllning till livet.

Tuesday, March 2, 2021

Nr 875: Wanda

Originaltitel: Wanda (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oglamorös 16millimeterskornig roadmovie. Diffusa och lite trögtänkta Wanda (Barbara Loden) lämnar man och barn och ger sig ut på vägarna. Ligger med främlingar, hookar upp med shady
 barrånare, som efter många mil utökar till bankrånare. Tankarna går självfallet till Bonnie Och Clyde. Och till Natural Born Killers. Och det lite obegripliga barnlämnandet i början får mig att tänka på barnlämnandet på slutet i Paris, Texas. Och jag tänker på Funny Games när bankdirektören med familj binds. Men framförallt tänker jag på Sombre och den obehagliga naturellnerven som fanns i den. Jag upplever inte att filmen Wanda känns särskilt naturlig eller autentisk, och det ska enligt de flesta taggarna vara den stora grejen med filmen. Jag tänker att ingredienserna, eller kanske mer medlen för filmen ger den alla förutsättningar för att kunna kännas mer naturlig; skakiga 16mm-kameran, långsamma handlingen, frånvaron av egentliga förklaringar till beteenden. Men det jag tycker står mest i vägen är dialogen. Kanske är det mesta improviserat, och kanske är det därför jag inte tycker att det funkar. Upplever att det inte finns något initiativ mellan replikanterna. Att alla inblandade liksom väntar på att den andre eller tredje ska driva, ta nästa steg. Känslan av att befinna sig i ett tidigt repetitionsskede och dra igenom för att lära känna texten, pröva tajming och tonfall. Hamna fel och rätta till, glömma och påminnas, slipa. Långt kvar till följsam och trovärdigt samtal. Detta menar jag alltså som en teknisk, eller hantverksmässig grej, inte som att det skulle vara "avsiktligt" för att skapa en ambivalent stämning mellan personerna, även om det förmodligen är tanken. Tycker helt enkelt att det misslyckas där. Men scenerna där bankrånet rekognoceras är bra, effektivt klippta och lite spännande till och med. Fantastiskt att Wanda kör vilse med blivande flyktbilen och får fråga polisen efter vägen till banken som ska rånas.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: 2010 restaurerades denna independentrulle, den enda film som regissören och skådespelaren Barbara Loden hann göra innan hon dog i fucking cancer. Mycket tråkigt. Det hade varit kul att se hur hon hade utvecklats som regissör om hon hade fått möjlighet. Loden spelar Wanda, en apatisk mamma som lämnar barn och man och stålindustrin i Pennsylvania för ett liv on the road. Hon slår följe med mr Dennis, en osympatisk och nyckfull småtjuv som avancerar till stortjuv, i en sjaskig stöldturné. Även om Wanda är både drömmande, naiv och bekräftelsesökande så är hon samtidigt ett unikum av helt oförstående handlingar. Hennes sätt att lämna sitt liv, henne underkastelse och närmast resignation för sitt eget öde varken förklaras eller kommenteras. Det skaver en del men samtidigt är det något som gör henne mänsklig, kanske inte särskilt autentisk men ändå någon jag känner starkt för. Hela filmen är liksom trött, sorglig och uppgiven och den förtvivlade slutbilden slår hårt i magen.

Thursday, February 18, 2021

Nr 874: Johnny Gitarr

Originaltitel: Johnny Guitar (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Joan Crawford byter om. Inledningsvis träder hon fram en trappa upp, iklädd mörkblå skjorta med tillhörande närmast turkosgrön slipsscarf, mörkbruna byxor och svarta stövlar. Stundtals bär hon även ett kompletterande brunt pistolhölster. Efter första klädbytet syns hon i en smäcker djuprosa klänning med vinröd halvmantel utanpå. Tredje gången gillt syns hon i gråblå skjorta, röd slipsscarf, svarta småkraftiga läderhandskar, grålilabrun kjol med mörkbrunt midjeband och till detta en charmerande svartblå franshandväska. Nytt byte och nu änglar hon in i en oskuldsfull vit myggnätsaktig helklänning med kontrasterande svart slipsscarf och svart midjeband. Under det genomskinliga en vit underklänning, som exponeras i och med att myggnätet fattar eld och slits av. Efter eldsvådan gör hon en skarp sväng till crossdressed for success och kliver ut ur gruvan med röd arbetarskjorta, blå jeans, vita strumpor och bruna typ loafers. Efter sista klädbytet och inför pistolduellen är hon klädd i illgul skjorta, röd slipsscarf, mörka byxor och mörkt skärp. Summa summarum en ordentligt ombytlig karaktär i relativt hög hastighet; jag upplever att filmen utspelar sig under ca två dygn. Till detta ett återkommande närbildsminspel (just dessa är tydligen separat studioinspelade på Crawfords order) där hon med kraftigt målade läppar ser ut att vara ohyggligt negativt överraskad och besvärad - nästan paralyserad av vämjelse; typ som att hon regelbundet får (oönskade) dickpics skickade till sig. Och så gitarren liksom. Vad hände med den? Bara totalförsvann efter de inledande scenerna när kavaljersbarytonen Johnny (Sterling Hayden) inte ens är i närheten av att se ut att spela det som hörs. Ca 10 minuter in i filmen väljer jag att titta på den mer som en westernparodi, och då var det faktiskt mycket roligare att kolla. Det funkar ju absolut inte hela filmen igenom, men vissa scener och repliker blir garvvänliga. Stuntet på slutet till exempel när Emma faller från höga verandan. Där kan jag inte annat än se att det är Norman Bates som utklädd till sin mamma extraknäcker innan han åker hem och gör hemskheter på motellet sex år senare.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det måste nog vara en av de märkligaste västernfilmer jag har sett. Svårt att veta om jag ska skratta eller gråta eller både ock. Lågbudget och sparsmakad när det gäller miljöer, men ändå glamorös och stiliserad, och inte minst med väldigt sexuella undertoner. Visst finns där det uppenbara quadruppeldramat mellan Vienna (Joan Crawford), Dancin Kid (Scott Brady) och Emma (Mercedes McCambridge) med Johnny "Guitar" Logan (Sterling Hayden) som en återvändande liten joker i leken. Emma vill ha Dancin Kid som vill ha Vienna som i sin tur jagas av sitt förflutna vid namn Johnny Guitar. Under ytan undrar jag om det inte är Vienna som Emma egentligen vill ha. Det gör det hela mycket mer spännande och får karaktärernas förhållanden till varandra att verkligen kryddas upp. Och med ett klädbyte som saknar motstycke i det mesta jag har sett och får varje gala och musikal att gapa av avund och dessutom med underbara queera drag så förstår jag att Vienna kan få både kvinnor och män på fall. Den 40-minuter långa inledningsscenen på Viennas saloon utanför stan etablerar alla filmens konflikter och karaktärer - ska det verkligen behöva ta 40 minuter av filmen? - men scenen är väldigt underhållande och snyggt klippt. Annars är filmen inte så värst bra, överdriven och melodramatisk men samtidigt färgstark och härligt bisarr. Johnny Bisarr hade den kunnat heta.

Wednesday, February 17, 2021

Nr 873: Barfotagrevinnan

Originaltitel: The Barefoot Contessa (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Ett riktigt flashback -och voiceovermonster. Börjar i regn på begravningen av Maria (Ava Gardner), där regissören Harry (Humphrey Bogart) närvarar lite i skymundan i egenskap av nära vän. Via hans knarriga mungipevoiceover förs vi bakåt i tiden och får genom kanske åtta olika flashbacks följa Marias väg från enkel klubbdansös i Madrid till stjärnstatus i Hollywood, vidare till baronessa i Italien. Hela tiden med Harrys blick för film och manus; som att filmen skapar sig själv under tiden den utspelas. Mellan dessa flashbacks landar vi kontinuerligt på begravningen igen, där det bara regnar mer och mer. Ibland är det Humphrey som voiceovrar, ibland är det svettiga och filmbästa birollen Oscar (Edmond O'Brien) som sufflerar. Bästa scenen/scenerna tycker jag är när Maria möter greven på festen. Det gestaltas i två olika perspektiv och gör mötet lite mer spännande och intressant. Maria och greven gifter sig, men tyvärr berättar inte greven att han är impotent (bland många andra krigsskador - endast hjärtat fungerar som det ska) förrän efter vigseln. Detta gör att Maria tar tingen i egna händer och befruktar sig med utomstående part. Själva graviditeten når aldrig greven, men bara det att Maria varit med en annan ger honom grönt ljus för två skott; ett i Maria och ett i älskaren. Man kan ju tycka att de kunde ha snackat om det där innan?
Tillbaka på begravningen har solen kommit fram och deltagarna lämnar platsen. Kvar står en staty av Maria. Läste nåt om att Frank Sinatra tog hand om den statyn efter inspelningen, efter att han och Gardner separerat. Lite halvcreepy?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I boken står det att filmen har en tacksamhetsskuld till Citizen Kane när det gäller den "mosaikliknande uppbyggnaden som ger oss möjlighet att se en av filmens personer med de andra personernas ögon". Nu var det länge sedan jag såg Citizen Kane (kanske dags igen eftersom den tycks vara riktmärke för mängder av efterkommande filmer) men det är just det jag gillar med Barfotagrevinnan - alla ständiga voiceovers kan däremot lätt bli lite störande men att huvudkaraktären Maria Vargas (Ava Gardner) får sin berättelse berättad av flera personer gör henne mer intressant, outgrundlig. Dessutom är den klassresa Vargas gör genom olika sociala världar också fint skildrad - från rökig nattklubb i Madrid där den fattiga dansösen först gör entré, (dock får vi endast se henne genom männens hänförda blickar), via Hollywoods glamorösa men bedrägliga showbusiness till den sydeuropeiska aristokratin där hon slutligen får sin grevinnetitel. Alla miljöer lika introverta och dekadenta med en undergångsstämning tungt vilande över sig. Ständigt, men inte alltid närvarande, vid hennes sida finns regissören och vännen Harry Dawes (Humphrey Bogart), känsligt betraktande och stödjande. Joseph Mankiewicz har ändå gjort ett bra jobb, kanske inte lika bra som i Allt Om Eva och Spöket Och Mrs. Muir men inte långt ifrån.

Sunday, January 17, 2021

Nr 872: Två Lyckliga Hjärtan

Originaltitel: À Nous La Liberté (1931) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Öppningen med löpande bandet och hästmakandet för oundvikligt tankarna till en riktig klassiker där Charlie Chaplin medverkar; jag tänker givetvis på I Jultomtens Verkstad, som kom bara ett knappt år efter denna rullen, och som har blivit en självklarhet att skära till på julafton. Ytterligare drygt tre år senare kom Chaplins Moderna Tider, och trots (eller tack vare?) stämningsprocess hävdade Chaplin att han aldrig sett sin polares (René Clair) film och därför inte kunnat inspireras av den. Känns märkligt oavsett hur det ligger till; antingen ljuger Chaplin, eller så har han aldrig sett polarens film. Vad är det för polare?
Två Lyckliga Hjärtan leker med ljud; med tal och musik. Ibland får man höra hela repliken, ibland dränks den av musik och bara läpprörelsen återstår. Från fängelset (hur hamnade de där från första början?) klättras det upp på framgångsstegen inom den lukrativa fonografindustrin. Frågan jag ställde mig när jag såg filmen för ganska längesedan nu var vad det är för skillnad på en fonograf och en grammofon. Vill minnas att jag googlade det, men minns inte resultatet. Verkar finnas en slags samhällskritik i filmen, men jag fattar inte riktigt vad den innebär. Löpande bandet är som fängelset och vice versa. Pengar gör dig inte lycklig i grunden, karriären är en kuliss, ut på luffarvägen, sitt och fiska, sjung och var glad. Frihet för oss.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Alternativ svensk titel till denna film är Leve Friheten. Passar lite bättre om du frågar mig. Fångarna Louis 119 och Emile 755 har något i görningen. De smyger med sina verktyg från fängelsets trähästfabrik och middagssittningar. Vid själva rymningen lyckas Louis komma undan medan den Emlie fångas in. Spring, fly, var fri, ropar han till sin kompis. (Eller, jag vet inte exakt men nåt sånt tänker jag mig.) Där börjar två helt olika karriärer för de båda vännerna. Med erfarenheterna från fängelsets löpande band-princip så lyckas Louis bygga upp ett företagsimperium som tillverkar grammofoner. Eller fonogrammer. Emile släpps så småningom från fängelset och får jobb på fabriken och där möts de två vännerna igen. Ett lite skakigt återseende. Situationskomiken avlöser sig ständigt och självklart finns hela tiden spänningen om Louis' avslöjande som förrymd fånge. Två Lyckliga Hjärtan är en hyllning till lojaliteten, en salut till friheten men också med en optimistisk tro på det moderna industrisamhället. I en tid som präglas av övergången från stumfilm till talfilm så är denna film en fin blandning av fysisk komik, tal och musikal.

Wednesday, January 13, 2021

Nr 871: Tokyo-Olympiaden

Originaltitel: Tōkyō Orinpikku (1965) IMDb Wikipedia 
Filmen sågs på Olympic Channel av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Rambo hoppar höjdhopp och Yoda springer 80 m häck. Kon Ichikawa - som nyss gav oss Den Burmesiska Harpan - gör en Riefenstahl och tolkar olympiska spel, i detta fallet de i Tokyo 1964. Liknande upplägg med eldens väg, invigning, mänsklighetens sammankomst, glömmandet av gränser och skillnader, fokus på fredliga lekfulla tävlingar och en stillsam solnedgångsavslutning. En hel del flagghissande och nationalhymner för pengarna. Ryska kulstöterskor i generösa vinklar. Men den stora behållningen är hur Ichikawa regelbundet stannar upp och nästan vilar i en personlig betraktelse, eller ett betraktande av en viss person eller skeende. Det sker både tekniskt, genom att gå över till slowmotion eller stillbild, men också rent tidsmässigt, i längden på klipp, eller ovanliga perspektiv. Jag tänker på skyttet som har sniperthrillervibbar med bulldoggkinden över kolven. Jag tänker på maratonloppet med en lång sekvens på vad han nu hette, där man får tid att tänka sig in i hans situation där ute på asfalten, man får så mycket tid att man kan börja tänka på lunch. Jag tänker på den minst sagt väldokumenterade  vätskekontrollen i samma lopp, och hur en löpare sitter som en tiggare i rännstenen och ber om vatten. Jag tänker på inzoomningen av skinkorna i gångtävlingen. Kan liksom se Ichikawa bakom ryggen på assistenten i klipprummet, fokuserad och lite uppjagad; "Ligg kvar på skinkorna! Ligg kvar på skinkorna!" Fast på japanska då. Och så bakgrundsinformationen kring vissa tävlanden som titt som tätt levereras. Väldigt underhållande. Lite journalfilm, i färg. "Kvinnan i bild är bilmekaniker från Gdansk, två barn med tre olika fäder, nuvarande maken driver kontorsfirma på Rutgenstrasse, här kommer kastet."
Men framförallt tycker jag nog rullen är lite väl lång, och att det liksom ska pressas in något litet om varje gren. Hellre hade jag sett en kortare version med fokus på vissa grenar och personer, det vill säga det material som redan finns i filmen. Finns förmodligen en sån version, kanske flera.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Först och sist Japansolen. Sedan berättarrösten som deklarerar alla olympiska spel sedan whenever för att slutligen landa i Tokyo 1964. Den artonde i ordningen. Och så OS-facklans symboliska färd över orienten, Forrest Gump-följs av supportrar och motorcykelburna livvakter. Etthundra eller så amerikanska atleter anländer med Pan Am. Hiroshima och Nagasaki tycks som bortblåsta. Flera nationer följer. Aldrig har så många nationer samlats i Tokyo på samma gång. Och där, den svenska flaggan. Den tionde oktober 1964 marscherar de in på OS-arenan. Taktfast och formellt uppstyrt hos de flesta nationer. Kuba bryter av med lekfullt viftande med japanska flaggor, tror knappt de går i takt heller. Även ryssarna spexar till det med sina röda sjalar viftande. Kamerun och Kongo kommer in med endast två tävlande. Sen saluteras och trummas det innan facklan äntligen gör entré och de oändliga trappstegen till eldstaden. Ballonger släpps lös, duvor släpps lös och flygplan gör OS-ringar i skyn. Det är peace, love och understanding för hela slanten. Sedan drar spelen igång.
Det är fantastiskt hur filmen, inte bara redovisar OS-grenarna och idrottsprestationerna, utan hur den också fångar människorna och detaljerna; de tävlandenas tvångstankar, de snabbfotade funktionärerna, publikens hängivenhet, de äldre männens ansikten fårade av erfarenhet, dubbelhakorna, fötterna, knäna, skinkorna, halsarna, de rökande reportrarna, smattret från skrivmaskinerna, hejaklackarna. Sen är det inte bara små och subtila gliringar utan till och med helt vansinniga presentationer av de tävlande, särskilt de kvinnliga. Det är inte bara deras yrken som redovisas utan även ålder och vikt, familjeförhållanden, barn och utseende. Känns lite ofräscht va? Vissa scener och tävlingar får lite onödigt mycket utrymme och det kan bli lite långdraget emellanåt men plötsligt glänser det till. Som när den graciösa gymnastiken nästan blir som ett eget dansnummer med smäktande musik. Eller i reportaget från OS-byn där vi får stifta bekantskap med Ahmed Issa från unga nationen Thcad, ovan vid strålkastarljuset och lite ensam bland de andra världsvana idrottarna. Kon Ichikawa levererar en episk film som inte bara dokumenterar OS i Tokyo utan också lägger den konstnärliga ribban väldigt högt. Fascinerande och fint. Sayonara!

Sunday, January 3, 2021

Nr 870: Maskulinum - Femininum

Originaltitel: Masculin Féminin: 15 faits précis (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.
Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt.