Filmen sågs på Google Play av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Orson Welles är Shakespearekaraktären Falstaff. John, Jack, Hans. Minst tre olika förnamn på den liraren, fet som smör, uppblåst som en ballong, pillemarisk blick. Trickster, men kommer liksom inte in från sidan utan fyller upp hela synfältet. 1400-tal. England. Kung dör. Richard två tror jag. Ny kung tillträder. Henry fyra. Sonen till denne, blivande Henry fem, hänger hellre med festprissen Falstaff än ägnar sig åt... ja, vad? Prinsliga plikter? Mäktiga slott med väldiga stensalar och disiga solstrålar som skär rakt in i de rojalistiska relationenerna som tunga svärd, förebådande det som dyker upp mitt i filmen - den sex minuter stora behållningen: slaget vid Shrewsbury. Som en fältslagsmall; tassandet innan konfrontationen, frustande hästar, höjda bågar, vinande pilar, klonkande sköldar, klingande klingor, resta lansar, svingande klubbor, slamsor och blod, spjutande spjut, och så vidare. Höghastighet i både klippning och i uppspelning av vissa scener, vilket ju ser journalfilmsroligt ut. Monty Python. Avslutas med gyttjebrottning. På slutet dör kungen igen och Henry fem bestiger tronen, vänder ryggen åt sin gamla partypolare Falstaff. Som dör av sorg, eventuellt.
Ohyggligt svårt att hänga med i de där gammelrimmade dialogerna. Extremt teatraliskt - naturligt eftersom det väl är dramer för scen det bygger på. Nåt slags hopkok. Men man får ju titta på hur karaktärerna ser ut när de säger något, och utgå från det. Glad, arg, ledsen, finurlig, allvarlig. Av det som sägs fattar jag inte mycket. Men mitt i den nästan parodiska scenen där nån motståndare sticks ner av Henry fem och ska leverera det obligatoriska avskedstalet i det tysta utrymme som uppstår mellan liv och död, så säger han bland annat: "Tanken är ju livets slav, och livet är tidens narr." Fantastisk sak att säga medan man sminkar biskopen.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Orson Welles har definitivt pondus som den burduse, snacksalige och lögnaktige suputen Falstaff, prins Henriks polare och festkompis. Man tycks ju aldrig ha tråkigt i Falstaffs sällskap, alltid nåt på gång liksom. Alla Haddockska och Shakespearska förolämpningar och superlativ är lite kul till en början men det blir fort lite tjatigt och tröttsamt. Sen kommer ett krig, ohyggligt och eländigt, men en av filmens absoluta höjdpunkter. Det finns inget ärofullt i detta utan endast misär fast skildrat och klippt med utomordentlig precision. Lite lustigheter också med fantastiska lyftanordningar för att placera de, av rustningar tunga, soldaterna på sina hästar. Falstaff är en bifigur i Shakespeares dramer om Henrik den fjärde får i den här filmen fullt fokus. Lärorikt och underhållande.
No comments:
Post a Comment